Anders Carlgren om valet 2010: Sveriges “silly season” står i full blom

0
0
Jimmie Åkesson, Svergiedemokraternas partiledare, valtalar på
Svergiedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto (beskuret): Stefan Källroos. Licens: CC BY-SA 4.0. TV-programledaren Kristian Luuk. Foto (monterat): Blixten & Co. Licens: CC BY 3.0, Wikimedia Commons
Anders Carlgren, journalist - privat foto
Anders Carlgren, journalist – privat foto

Tilltaget att hyra in nöjesprofilen Kristian Luuk som larvig tamburmajor vid partiledarnas entré till SVTs valvaka var inget annat än rent folkförakt. Det var ungefär lika korkat som när TV4 dagen efter hängde på en sminkös en khimar-liknande slöja för att genera och provocera SD:s Jimmy Åkesson inför hans framträdande i Kvällsöppet. Och nästa dag gjorde Aftonbladet stort nummer av TV4s fulfinger åt Åkesson. Det skriver journalisten Anders Carlgren.

Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com), oberoende journalist | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-09-10. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln daterad med ursprungligt datum.

“Silly season” är ett amerikanskt begrepp, som till exempel när republikanernas förre talman, Newt Gingrich, nyligen påstod att Barack Obamas politik ska förklaras med hans kenyanska antikoloniala bakgrund och att hans pappa var socialist. Sådant blir det rubriker och förstasidor av när det är valtider och då republikanerna är ute efter skalper vid bältet.

Listan över vår svenska “silly season” kan göras ganska lång, både bland politiker och i medier. På valnatten använde sig också TV4 av en nöjesprofil, Peter Jihde, i sin valvaka. Han tjänstgjorde också som studiofurir i flera andra av TV4s valprogram. Vid sin sida hade han Malou von Sivers och Jenny Östergren. Den ena avbröt ungefär varannat svar och den andra var rejält dåligt påläst. Fyran har också använt den s-märkta tidigare kolumnisten Lena Sundström som politisk analytiker i sina nyhetssändningar.1

SVT, för sin del, använde sig också av sportreportrarna André Pops och Mats Nyström på två valvakor. Att använda sig av nöjesprofiler och populära sportreportrar i något så viktigt och betydelsefullt som ett val är egentligen helt obegripligt, men logiken bakom är naturligtvis att i konkurrensen mellan SVT och TV4 försöka locka så mycket publik som möjligt.

För TV4s del handlar det mesta den kanalen gör om att leverera publik till reklamen, som är deras viktigaste inkomstkälla.

För SVTs del handlar det om att alltid locka så stor publik som möjligt. Det kallas för publikmaximering och är en central doktrin hos det företaget. Därför att om programmens publikunderlag faller till, vad företaget självt(!), anser vara för låga nivåer urholkas public service legitimitet. Fan tro’t.

Samma sak är det med den närmast megalomaniska mediala cirkusen kring de 330 000 röster som förde Sverigedemokraterna till riksdagen med 20 mandat. Därför att den fria jakten på det partiet säljer som smör i solsken.

Jag försvarar inte alls SDs åsikter, men jag försvarar bestämt deras rätt att få uttrycka dem. Och det utan att hindras av en välorganiserad mobb. Dessutom är det både fel och respektlöst att utmåla deras väljare som en skock lallande arbetslösa idioter, eller i vart fall mindre vetande människor.

I själva verket är det mycket som talar för att lejonparten av de väljare som la sina röster på Sverigedemokraterna gjorde det som en ren missnöjesyttring mot det politiska etablissemanget. Det etablissemang som i skön förening med medierna vägrade att ta fighten med Jimmmy Åkesson när de hade chansen långt innan valdagen.

Missnöjesrösterna passar som hand i handske med statsministerns upprepade uttalande under valkvällen att “vi har inte fått det resultat jag önskade”. Han hade lika gärna kunnat använda uttrycket begärde eller äskade, därför att det var något därhän han syftade på. Det var dessutom ett uttalande som fick passera helt utan ifrågasättande från medierna. Vad han egentligen sa till väljarna var att ni har inte gjort som jag sa till er att göra. Det vill säga, rösta inte på Sverigedemokraterna.

Maud Olofsson trampade rejält i klaveret när hon i valstudion förklarade resultatet med “det här spelet” kring Sverigedemokraterna. Men vilka är det som bär ansvar för just det spelet om inte det politiska etablissemang, som inte ens ville ta i Jimmy Åkesson med en långskaftad tång.

Lars Ohly tog gallskrikarnas förstapris när han hojtade om att “Sverige har smittats”. Men Ohly skulle nog tjäna en del på att välja sina ord lite bättre. I synnerhet som vi vet att han var ganska ledsen när Berlinmuren föll hösten 1989.

Dessutom vet vi nu ganska säkert att en stor del av socialdemokraternas fall utför och förvandling till ett helt vanligt parti bland alla andra, kan förklaras med att postkommunisterna välkomnades hela vägen in i de socialdemokratiska salongerna. Tidigare och under alla år fick de hålla sig i pigkammaren och tjäna sitt bröd i riksdagen som uppassare åt allehanda socialdemokratiska partiledare.

Det var först någon eller några veckor före valet som några få tidningar började syna Sverigesdemokraterna ordentligt och frilägga en del av det bruna ursprunget. Och då kan vi i stort sett räkna bort tidskriften Expo med sin begränsade spridning. Men då var det för sent därför att redan då visade opinionsundersökningarna åt vilket håll det pekade. Det vill säga en borgerlig majoritet, plus att SD skulle ta plats i riksdagen.

För snart ett år sedan försökte Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, skapa debatt kring Sverigedemokraterna genom att publicera en stort uppslagen debattartikel, signerad Jimmy Åkesson. Men bums nedkallade, ett snart sagt enigt, Mediesverige en publicistisk fatwa riktad mot Helins val att publicera.

Och därefter var det ganska tyst kring partiet i medierna. Partierna beslöt sig för att SD skulle tigas ihjäl och medierna traskade i patrull därefter.

Beteendet finner sin direkta motsvarighet under Olof Palmes tid, då svensk utrikesjournalistik var något synonymt med svensk utrikespolitik. De sovjetstödda kommunistiska sandinisterna i Nicaragua togs emot som statsmän i både regeringspalats och medier. För att nu inte tala om hur det gullades med Fidel Castro. Och när Sten Andersson hade slagit fast att de baltiska staterna tillhörde Sovjetunionen, blev det ganska tyst om våra grannar på andra sidan Östersjön.

Och Gud nåde den journalist som vågade ifrågasätta Palmes utrikespolitik. Det blev högerburen direkt. Punkt slut. Tyvärr hänger en del sådant skrot kvar än idag, fast nu är det Carl Bildt som håller i nyckeln till vänsterburen.

Ett annat exempel på vår svenska “silly season” kom ganska kort tid före valdagen, då pseudonymen “Den allierade journalisten” i en stort uppslagen kulturartikel i Aftonbladet beskyllde en hel hög journalister och redaktionella chefer för att gå alliansens ärenden. Och i en blogg med samma namn fanns mängder med exempel på påstådda övertramp i bildval och rubriker. Och publiceringen av den anonyma artikeln i Aftonbladet försvarade kulturchefen, Åsa Linderborg, i en särskild krönika.

Problemet var bara att en av skribenterna bakom både artikeln och bloggen var en lobbyist, knuten till Latinamerikagrupperna. Det är en gammal vänstergruppering som kämpat ända sedan Augusto Pinochets dagar.

Idag, när Sverigedemokraterna tvingas löpa gatlopp för att försöka undkomma drevet, är det som om medierna försöker ta tillbaka den mark man förlorade före valet genom att avstå från en mera genomgripande granskning av partiet.

Till spelets andra akt, efter valdagen, ser rollbesättningen ganska annorlunda ut. Det politiska etablissemanget vägrar fortfarande att tala med ledaren för ett parti som har runt 330 000 väljare bakom sig. Däremot har medierna tagit på sig den roll som politikerna borde haft före valet, nämligen debatten med Sverigedemokraterna.

Men tyvärr är mediernas rollfigurer både råare och kanske också mera skoningslösa än de varit någonsin tidigare. Och det sker när vi inte ens vet om vågmästarrollen består när alla röster är räknade. Till och med ärevördiga New York Times kallade Åkesson för “slick”, här i betydelsen hal eller slipprig. Men å andra sidan fick också Bill Clinton bära med sig sådana epitet.

Det finns bara en enda fördel med denna cirkus. Riksdagen har hamnat i det politiska centrum där den rätteligen hör hemma. Och var så säkra på att den fria jakten på Sverigedemokrater så småningom också kommer att spilla över på de sju etablerade partierna och deras företrädare.

Därför att jakten på Sverigedemokraterna kom igång på allvar först när den egentliga jaktsäsongen var avblåst och bytet funnit sitt gryt i Riksdagshusets kammare. Men det brukar inte jägare bry sig om, utan söker då andra byten. För all del, det finns ju också grythundar.

Text: Anders Carlgren, journalist och fri skribent. Han har tidigare varit bla programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och TV, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here