DEBATT. I kölvattnet från den Japanska jordbävningens följder måste vi på allvar tänka igenom landets energipolitik. Det finns en realistisk väg som EU skulle kunna välja och samtidigt halvera utsläppen av växthusgaser fram till år 2050 utan att behöva ta till en massiv kärnkraftutbyggnad. Det skriver Lars Bern.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-03-13
Om Reinfeldts regering vore realister i sina ambitioner att minska utsläppen av växthusgaser, skulle en satsning på naturgas vara en klok politik. Svenska folkets elräkningar skulle åter kunna bli rimliga och vi skulle slippa ifrån från den meningslösa och svindyra vindkraften. En mycket intressant bieffekt av en väl utbyggd infrastruktur för gas är att det öppnar för en betydligt större satsning på biogas och vi slipper miljöförstörande vindsnurror i våra vackra öppna landskap.
Det som håller samman samhällen och skapar stabila statsbildningar är att staten sörjer för vissa grundläggande behov hos medborgarna. De historiskt viktigaste har varit ett tryggt rättssystem och gränser som man kan försvara. En modern stat skall även sörja för en väl fungerande infrastruktur som säkrar en trygg försörjning av livsmedel, energi, vatten och hantering av restprodukter samt vård, skola och omsorg till rimliga kostnader. För att staten skall vara legitim i medborgarnas ögon krävs att den sörjer för att tillfredställa medborgarnas behov i utbyte mot uttaxerade skattekronor.
Sverige har länge legat högst i världen vad gäller skatteuttag vilket gjort det självklart att staten skall fylla sin roll väl. Den svenska staten har under 1900-talet klarat den uppgiften vilket skapat ett stabilt och tryggt samhälle med respekt för statsmakten och acceptans av de höga skatterna. Världen är full av länder där staten inte ger medborgarna detta utbyte för uttaxerade skatter och där man följdriktigt ser sönderfall, instabilitet och ibland inbördeskrig.
Dessvärre har början av 2000-talet uppvisat flera oroande tecken på en svensk statsmakt i begynnande förfall trots de höga skatterna. En underliggande förklaring till detta är att svenska politiker och andra makthavare allt mer kommit att ägna sig åt att tillfredställa krav utifrån istället för att primärt se till medborgarnas behov. En viktig grundorsak till denna utveckling är flera åtaganden som följt av det svenska EU-medlemsskapet. Vi har dragits in i militära insatser i andra länder, vilket urholkat vår förmåga att trygga våra egna gränser utan att kostnaderna för försvaret minskat i motsvarande grad.
Ett annat exempel är en mycket kostsam asylpolitik för att utmärka oss inom EU. Den saknar dock stöd bland medborgarna och har gett upphov till otrygghet och ett växande främlingsfientligt riksdagsparti. Men det kanske allvarligaste, landet har dragits in i en energi- och miljöpolitik, styrd från Bryssel, som lett till skenande energipriser och otryggare försörjning av el.
Bakgrunden till energipolitikens destabilisering är att västvärlden redan på 70-talet började identifiera det stora beroendet av olja som ett säkerhetsproblem. Såväl USA som Europa hade i ökande utsträckning blivit beroende av import av olja från mindre vänskapliga delar av världen. I Sverige hade vi fattat det kloka beslutet att tidigt satsa på kärnkraft. Kärnkraftolyckan i Harrisburg 1979 ledde dock till att denna satsning avbröts och att vi beslutade avveckla kärnkraftverken och förbjuda utveckling av kärnteknologi (Birgitta Dahls sk tankeförbudslag). Trots händelserna på kärnkraftområdet fortsatte strävan att minska västvärldens oljeberoende.
I Sverige satsade politikerna stora belopp på en i det mesta meningslös energiforskning inriktad på förnyelsebar energi. På orealistiska grunder trodde man att vi skulle kunna ersätta kärnkraften med ved och vindsnurror. Senare har man insett sitt misslyckande och beslutat att åter släppa fram mer kärnkraft. Jordbävningskatastrofen i Japan kommer att hälla grus i det maskineriet. Det hotar att leda in svensk energipolitik i en ny återvändsgränd.
I början av 80-talet började vissa forskare framföra misstankar om att koldioxidutsläppen från fossila bränslen gav upphov till ett varmare klimat. Med tanke på att detta historiskt alltid medfört blomstrande ekonomier och bättre livsförutsättningar, sågs det till en början inte som något allvarligt problem. Den stigande koldioxidhalten bidrog dessutom till ökad skogstillväxt och bättre skördar. Det var först när olika intressegrupper kom på att utnyttja uppvärmningen för politiska syften som larmen började ljuda. Hypotesen om en av människan orsakad katastrofal global uppvärmning (AGW) formulerades. Redan under den svenska kärnkraftsomröstningen 1980 fanns detta hot med som ett argument för en fortsatt kärnkraftutbyggnad.
I Storbritannien satsade Margaret Tatcher hårt på att underblåsa rädslan för AGW för att komma åt det militanta kolgruvarbetarfacket och skapa opinion för mer kärnkraft. Hon och andra politiker låg bakom att man 1988 bildade klimatkommitén IPCC inom FN med mandatet att söka efter mänskliga orsaker till den globala uppvärmningen. Andra orsaker till uppvärmningen var politiskt ointressanta varför de förtegs och de forskare som drog fram dem hindrades i sitt vetenskapliga arbete.
Den politiska signalen till den vetenskapliga världen var tydlig, sök bara efter mänskliga orsaker bakom stigande temperaturer och klimatförändringar. Eftersom forskningsanslag numer är politiskt styrda, erhöll i stort sett bara klimatforskning som studerade mänsklig påverkan finansiering. Med brittiska Royal Academy i spetsen mobiliserades ledningarna för olika vetenskapliga akademier bakom den politiska strävan att misskreditera den fossila energin. Ingen akademi tog risken att konsultera sina ledamöter – vetenskapsmännen.
Olika organisationer som lever på skrämselpropaganda mobiliserades också med det kändisstinna mångmiljardföretaget Världsnaturfonden (WWF) i spetsen. En skattefinansierad propagandaapparat utan motstycke uppbådades som framkallade en masshysteri runt klimatfrågorna. Man skapade med framgång en föreställning om vetenskaplig konsensus bakom klimatlarmen, något som manifesterades i president Obamas famöst ovetenskapliga uttalade om att “Science is settled!”.
Det politiskt styrda IPCC presenterade modellberäkningar som påstods visa på en katastrofal uppvärmning av Jorden fram till år 2100. Att modellerna var omöjliga att verifiera mot faktiska observationer fick inget genomslag, utan dessa lösliga beräkningar blev utgångspunkt för politiska beslut inom EU och till en början även i USA.
Europas politiska ledare har på detta sätt blivit fångar i sin egen retorik. När det efterhand dykt upp modiga forskare och andra i bloggosfären (västliga “Main Stream Media” har nämligen infört politisk censur i denna fråga) som ifrågasatt klimatlarmen har många politiska ledare reagerat med ursinne och ad hominem påhopp. Att vädret under det senaste decenniet svängt om på ett sätt som gått stick i stäv mot IPCC:s modeller har politikerna vägrat inse. Det har dock inte allmänheten gjort, varför opinionen trots all skräckpropagandan har svängt.
EU och vår regering tuffar blint vidare. EU-kommissionen antog den 8 mars en fullständigt orealistisk plan för att sänka utsläppen av växthusgaser med 80 procent till år 2050. För att förstå hur huvudlöst EU:s beslut är, kan man göra ett tankeexperiment genom att fråga sig hur mycket ny energiteknik vi lyckats skapa sedan första oljekrisen för 40 år sedan? Resultatet av fyra decenniers politiskt styrd energiforskning är knappast märkbar. Vad får Reinfeldt och Co att tro att de skall lyckas bättre de kommande 40 åren?
Den här typen av politiska drömspel är allvarliga eftersom allmänhetens förtroende för samhällets institutioner undermineras när politiken tappar verklighetsförankringen. Det leder också till instabilitet eftersom politiken kommer att skapa allvarliga störningar i energiförsörjningen med skyhöga energikostnader. Europa kommer att avindustrialiseras ännu snabbare med stigande arbetslöshet och politisk oro i släptåg. EU:s hänvisningar till en massa nya gröna jobb är likaledes falsk propaganda.
En färsk undersökning från Scottland visar att för varje nytt grönt jobb har man förlorat nästan fyra i det övriga näringslivet. I Sverige ser vi redan de första resultaten på elområdet, med skenande priser och en mycket försämrad försörjningstrygghet. Med EU:s politik kommer det att bli mycket värre. Den svenska basindustrin förbereder sig på nedläggning eller utflyttning av viktiga verksamheter.
Det finns emellertid en realistisk väg som EU skulle kunna välja och samtidigt halvera utsläppen av växthusgaser fram till år 2050 utan att behöva ta till en massiv kärnkraftutbyggnad. Allt fler studier pekar på att jordens tillgångar på naturgas överstiger oljetillgångarna flerfalt. Ny teknik som börjat användas på många håll gör även att naturgasutvinningen ser ut att kunna ökas markant genom sk fracking (1).
Det innebär att man borrar sig ner i skifferlager på stort djup och där låter borrarna följa skifferlagren istället för att gå rakt igenom. Sedan spräcker man skifferberget genom att pumpa in vatten under högt tryck. På det sättet kan gasutbytet oftast ökas flerfalt och tidigare olönsamma gasfyndigheter blir åter av intresse. I USA har man på många håll redan börjat använda fracking-tekniken med mycket lovande resultat. Att marknaden tror på tekniken bevisas av att naturgaspriset i USA släppt bindningen till oljepriset och idag handlas på betydligt lägre energiprisnivåer än olja.
Det intressanta med skiffergasen är att tillgångarna ofta finns där även efterfrågan är som störst. Det ger anledning att se mycket optimistiskt på Europas möjligheter att hitta stora gasfyndigheter hemmavid. Bl.a. pekar mycket på stora tillgångar i Polen och sannolikt går det säkert att även få ut ekonomiskt intressanta gasmängder ur de skånska skiffrarna. En satsning på att ersätta både kol och oljeprodukter med naturgas skulle markant minska vårt beroende av instabila oljeländer och av rysk gaskranspolitik. Naturgasanvändning ger upphov till ca hälften så stora mängder växtgaser som övriga fossila bränslen.
Ur svensk synvinkel är det beklagligt att vi i så liten utsträckning byggt ut naturgasinfrastrukturen. Om Reinfeldts regering menar allvar med sina ambitioner att minska utsläpp av växthusgaser skulle en sådan utbyggnad vara ett klokt beslut. En mycket intressant bieffekt av en väl utbyggd infrastruktur för naturgas är att det samtidigt öppnar för en betydligt större satsning på biogas som då kan distribueras i samma nät. Bl.a. skulle en finmaskig gasinfrastruktur kunna göra det intressant att ta tillvara metangas från stallar och gödselbrunnar på många större gårdar. Detta skulle markant kunna minska köttproduktionens växtgasutsläpp som idag används av skrämselindustrin för att stigmatisera köttätare.
Jag törs förutsäga att energiförsörjningen i världen under resten av detta århundrade kommer att domineras av naturgasen och koldioxidutsläppen kommer att plana ut för att sedan avta (2). EU politikernas blå drömmar hotar människors tillit till de statsbärande institutionerna samt ruinerar och destabiliserar Europas länder. När människor skriver världshistoria om 100 år kommer de att konstatera att 1800-talet var kolets århundrade, 1900-talet oljans och 2000-talet naturgasens, allt annat är falska förespeglingar.
1. http://www.spiegel.de/international/business/0,1518,748573,00.html
2. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2011/03/12/AR2011031205191.html
Text: Lars Bern