Bern om tsunamin i Japan: Pengarullningen till verkningslösa klimatprojekt har försvagat demokratiers beredskap

Lars Bern om Tsunamivågen i Japan

0
11
Lars Bern – Foto: Torbjörn Sassersson, NewsVoice.se

DEBATT. Pengarullning till symboliska och verkningslösa klimatprojekt är på väg att försvaga många västliga demokratiers robusthet. Är skenande kostnader för industrins och hushållens elförsörjning samtidigt som försörjningstryggheten urholkas och vår beredskap försämras ett hot mot den demokratiska utvecklingen?

Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-03-15

Jordbävningskatastrofen i Japan väcker nog tankar hos oss alla. För egen del har jag på senare år känt en stigande oro över att dagens politikergeneration inte i tillräcklig utsträckning inser betydelsen av ett robust samhälle. I katastrofen tycker jag mig få belägg för hur viktigt det är att samhällsbygget är robust med hög beredskap för naturens nycker och oförutsedda skeenden. Man behöver bara jämföra Japan och New Zeeland med Burma och Haiti. De ekonomiskt och tekniskt utvecklade samhällena skadas självklart av naturkatastrofer men människorna klarar sig väldigt mycket bättre. Det som oroar mig är att vårt samhälle på senare år börjat tumma på det som tidigare skapat trygghet och robusthet.

Jag har följt miljödebatten från insidan i snart 40 år och även om jag hela tiden känt en stor oro över hur vi far fram med livet på jorden, så har jag störts minst lika mycket av alla dessa aktivister som presenterat sina enkla utopiska lösningar på de komplexa problemen. Det har även varit regel snarare än undantag att alarmister haft fel. Med den massiva och svindyra satsningen på vindkraft har utopismen även nått staten och våra skattepengar.

Jag har också störts av alla organisationer som samlat in pengar till sina växande företag med hjälp av skrämselpropaganda som regelmässigt varit grovt överdriven och i vissa fall helt falsk. Det fina folkets och kungligheternas WWF har på senare år lämnat sin seriösa prägel och blivit den ledande skrämselindustrin. Man drar sig inte längre för att med påkostad marknadsföring, grova överdrifter och falska uppgifter dra in mångmiljardbelopp till det stora företaget med sina högavlönade direktörer. Och man får tacksam uppbackning från banker och försäkringsbolag som likaledes tjänar mångmiljardbelopp på rädslan och symbolpolitiken.

Det allvarliga är att utopismen på senare år tagit sig in i statsmaktens korridorer och till internationella organisationer som EU och FN. Det senaste exemplet är bara en vecka gamalt. EU:s beslut om en plan för att minska gemenskapens utsläpp av koldioxid med 80% fram till 2050 är ren utopism. Här fattar våra ansvariga politiker ett långtgående beslut som i grunden skulle komma att omvälva vårt samhälle, utan att ha tillgång till nödvändig teknologi och utan att ha annat än en drömföreställning om konsekvenserna av sitt beslut. Och beslutet underställs inte väljarna trots den enorma pengarullning som kan väntas.

Beslutet är givetvis ogenomförbart och det inser nog beslutsfattarna, men de är fångade i sin egen retorik. De har målat in sig i ett hörn och måste låtsas. De inblandade personerna inser att de antagligen är pensionerade eller bortgångna den dag då det blir uppenbart att de spelat falskt.

Det allvarliga med EU:s agerande är att det kommer att rasera allmänhetens förtroende för statsmakten representerad av regeringen och EU-byråkraterna. Ett sådant förtroende är själva grundvalen i ett robust samhälle. Hur skall vi kunna ha förtroende för Europas styrande den dag det inträffar en naturkatastrof mitt i Europa, om de kan fatta så verklighetsfrämmande beslut?

I detaljerna ser vi redan konsekvenserna av den bristande verklighetsförankringen när järnvägen säljer av 15 av sina 17 snöslungor, trots att den faktiska väderutvecklingen tyder på att vi är på väg mot allt snörikare vintrar. Resultatet är kaos i den viktiga infrastrukturen för persontransporter som fungerat tidigare utan stora problem och man får ta hjälp av museiföremål för att hjälpligt hålla järnvägsspåren öppna.

Ett annat exempel är att staten sänder landets viktigaste isbrytare till Antarktis för att jaga inbillade klimatförändringar, samtidigt som näringslivets livsviktiga varutransporter fastnar i isen. Hur skall vi kunna lita på en statsmakt som lägger miljardbelopp på verkningslösa symbolprojekt som vindkraft, men sparar in på sådant som skulle få medborgarnas resor till jobbet att fungera även när det snöar?

Vi måste börja inse att det är viktigare att skapa en bra beredskap för att kunna möta naturens nycker och klimatets variationer, än att försöka inbilla oss att vi skall kunna bli herrar över naturen.

En ytterligare konsekvens av vår skruvade energi- och klimatdebatt är att nästan all västlig mediefokus runt Japankatastrofen ligger på de kärnkraftverk som fått allvarliga problem. På något sätt glömmer vi att tiotusentals människor omkommit av andra orsaker och att kärnkraftverken ännu inte orsakat något dödsfall vad vi vet. Inte ens den värstra tänkbara kärnkraftolyckan i Tjernobyl orsakade bråkdelen så många dödsfall som jordbävningen med sin tsunami.

Åtgärder för att göra det japanska samhället ännu robustare för att stå emot den här typen av katastrofer skulle säkert ha sparat tiotusentals liv. Egentligen borde en diskussion om det vara viktigare än att diskutera olika reaktorinneslutningar.

Idag är det ingen tvekan om att ekonomiskt högutvecklade demokratier är bäst rustade för att möta naturkatastrofer som den i Japan. Vi har kunnat känna oss relativt trygga i våra samhällen. Men den klimathysteri som drabbat Europa och andra västländer hotar den tryggheten. I Australien avstod man från att vidta relativt enkla åtgärder för att skapa den nödvändiga beredskapen för risken för översvämning i Queensland. Orsaken var att klimatalarmister med sina datormodeller räknat ut att Queensland skulle drabbas av torka och inte nederbörd. Som vanligt räknade man fel.

Hade man lyssnat till de forskare som var kvar i verkligheten, hade katastrofens omfattning kunnat begränsas betydligt. Likadant var det vid förra årets bränder i Australien. I det gamla robusta samhället högg man ner den torra buskvegetationen för att minska bränderna, men efter påtryckningar från de gröna beslutade man att låta buskarna stå kvar. Vi kommer alla ihåg vad som hände.

Det är ingen tvekan om att pengarullningen till symboliska och verkningslösa klimatprojekt är på väg att försvaga många västliga demokratiers beredskap och robusthet. Politiken leder även till skenande kostnader för industrins och hushållens elförsörjning. Allt detta gäller i högsta grad även Sverige.

Samtidigt med denna försvagning av de västliga demokratierna är det intressant att lyssna på den kinesiska enpartiregimen. En röd tråd i allt de gör är stabilitet, tillväxt och ökad ekonomisk styrka. Om vi inte ser upp i västvärlden kommer människor i framtiden att se det kinesiska systemet som tryggare och robustare än våra demokratier. Redan idag är säkert Kina ett viktigare föredöme för många människor i tredje världen än väst. Göran Perssons beundrande ord över den kinesiska stabiliteten var kanske inte så malplacerade som många då påstod.

Text: Lars Bern


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här