Journalistik behöver inte vara så märkvärdigt

0
160
Andreas Jennische - Pressfoto
Andreas Jennische – Pressfoto

Jag skulle aldrig kalla mitt yrke för ett kall. Varför skulle journalister känna ett större kall än reklamare, målare eller civilingenjörer? Men det är klart, om man säger att man har ett kall låter det bättre än det simplare att man bara gör något som känns givande.

Text återpublicerad 2011-05-28 med Andreas Jennisches tillstånd. Artikeln har tidigare publicerats på den forna debattsajten: Second-opinion.se

“Om man arbetar i ett yrke som också är ett kall får man räkna med att andra känner samma kall, och är beredda att följa det även utan betalning, skriver Paul Frigyes.”

Så lyder ingressen till reportern Paul Frigyes artikel om journalistrollen som publicerades på Medievärlden i söndags. Slutsatsen låter både sann och klok men måste journalistyrket verkligen vara ett kall? Är det så att alla verksamma journalister betraktar sitt yrkesval som en livsuppgift? Jag betvivlar det.

Jag själv skulle aldrig beskriva mitt yrkesval som ett kall. Jag sökte till journalisthögskolan när jag var 24 år gammal för att jag kände mig tvungen att skaffa utbildning. Jag valde program enligt uteslutningsmetoden. Jag föreställde mig att journalistyrket var intressant och trodde att det skulle passa mig. Jag blev mer förvånad än glad när jag fick antagningsbeskedet till journalistprogrammet i Göteborg.

I dag är jag nöjd med mitt val. Men det tog tid. Ett tag var jag på väg att hoppa av. Jag tvivlade på om jag var av det rätta virket för det här jobbet. Jag minns en av de första föreläsningarna med förfäran. En lärare förklarade att journaliststudenter som regel har en tydlig bild av vad de vill göra som färdiga journalister. Även om jag inte minns vilka ord han använde så var det tydligt att den grupp studenter som jag tillhörde, som aldrig hade närt några journalistdrömmar, var mindre lämpade. Jag bet ihop och fullföljde.

Praktiserade, vikarierade och lärde mig yrket. Efter ett tag började jag tycka om det på riktigt. Det gör jag fortfarande. Och jag vågar påstå att jag är minst lika seriös och engagerad som de flesta andra. Men jag skulle aldrig kalla mitt yrke för ett kall. Varför skulle journalister känna ett större kall än reklamare, målare eller civilingenjörer? Det finns väl något som heter professionalitet även inom journalistiken?

Yrke som ett kall

Men det är klart att det låter bra att beskriva sitt yrke som ett kall. Det betyder att det finns något finare och mer behjärtansvärt där bakom, inte bara en simpel vilja att syssla med något som känns givande. Journalistik ska vara så fint och märkvärdigt hela tiden. Jag förstår inte det. En artikel eller ett inslag blir inte automatiskt bättre bara för att det skapats av någon som ser det som sin livsuppgift att göra just det.

Att känna ett kall är inte samma sak som att vara proffsig.

I slutändan handlar det ju om hur duktiga vi är på att granska, tolka och berätta om verkligheten på ett sätt som är sant, relevant och intressant för vår publik. Våra läsare, tittare och lyssnare.

Jag tycker att en före detta kollega satte huvudet på spiken när han beskrev journalistyrket så här: ”Det är ett jobb, som man kan vara mer eller mindre engagerad i, och mer eller mindre bra på.”

  Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
0 0 rösta
Artikelbetyg
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer