Redaktören: Människan bör söka sin like i universum och förhålla sig mer avvaktande till olikartade intelligenta aliens med förmågan att nå kontakt med människan. Vi bör inte vara säkra på att intelligenta extraterrestra livsformer som kan resa genom universum nödvändigtvis är mer utvecklade känslomässigt eller överhuvudtaget vänligt sinnade. Mats Barrdunge, som är en ny skribent på NewsVoice, försöker analysera NASA-rapporten om scenarier när människan möter olika sorters ET:s.
Text och analys Mats Barrdunge, 2011-08-23 | Bild på alien: Wallpaper-s.org
Den vetenskapliga rapporten Would Contact with Extraterrestrials Benefit or Harm Humanity? A Scenario Analysis, som nyligen publicerats av en grupp forskare vid Pennsylvania State University och från amerikanska rymdstyrelsen NASA, har väckt viss uppmärksamhet i både internationell och svensk press.
Forskningsrapportens titel ställer en högst spektakulär fråga som man vanligtvis inte associerar till akademiska institutioner, och att även NASA står bakom rapporten höjer onekligen frågans officiella status och aktuella relevans. Nu presenteras däremot inga sensationella avslöjanden, utan det här är en vetenskaplig text som på ett systematiskt och sakligt sätt försöker pröva den normativa frågan om det eventuella värdet av kontakter med utomjordingar eller av ETI (Extra Terrestrial Intelligence).
Rapporten refererar till H G Wells
Rapporten behandlar olika möjliga scenarier av människans möte med utomjordingar, men eftersom något sådant ännu inte inträffat (?) [reds anm] måste fiktiva situationer eller sammanhang konstrueras. Det är en fascinerande läsning i att föra logiskt rimliga resonemang, och systematisera alla kvalificerade föreställningar om möten med utomjordiska civilisationer, inom ett område som helt behärskas av fantasin.
Rapporten kan synas balansera mellan fiktion och verklighet, när den refererar till science fiction litteratur ända sedan H G Wells dagar eller till nya Hollywoodfilmer. De fiktiva scenarierna transformeras till berättande strukturer och lyfter därmed den vetenskapliga texten till samma fantasifulla höjder som den litteratur den refererar till. Det är underhållande, givetvis spekulativt, men på ett logiskt och sakligt resonerande sätt, och med vetenskapliga pretentioner.
Shouting at the Cosmos
Rapporten ger nya infallsvinklar på projekt som SETI (Search for extraterrestrial intelligence) och METI (Messaging to Extra-Terrestrial Intelligence) och påpekar de eventuella riskerna med att skicka radiosignaler ut i kosmos, vilket även har påpekats av forskare som David Brin i artikel Shouting at the Cosmos.
Att bli upptäckt av en utomjordisk civilisation som står på en mycket högre teknologisk nivå behöver inte nödvändigtvis innebära något gott för mänskligheten, utan kan tvärtom leda till katastrofala följder, även om vi anser att våra egna intentioner är goda.
Rapporten ställer därför den för människan mycket centrala och aktuella frågan om behovet av att bredda perspektivet i vår syn på riskerna med att utforska och expandera den mänskliga civilisationen till andra platser i världsrymden genom rymdfart.
Intrinsikala värden – värdering utifrån sig själv
Olika scenarier av kontakt med en ETI indelas schematiskt i tre olika kategorier, beroende på om utfallet är neutralt, skadligt eller fördelaktigt. Varje kategori har sina underavdelningar, beroende på om påverkan är avsiktlig eller oavsiktlig, och undersökningen går sedan igenom på ett systematiskt sätt de olika underavdelningarnas olika möjliga förlopp.
Att försöka utvärdera utfallet eller följderna av kontakt med en ETI, sedd genom olika scenarier, blir givetvis ett rent hypotetiskt resonemang, men det är heller inte rapportens avsikt. Den drar inte några slutsatser kring detta som ännu inte har hänt, utan försöker framförallt problematisera den etiska diskussionen kring värdet av utomjordisk kontakt.
Denna fråga sedd genom olika möjliga scenarier ger därför ett bättre underlag för en sådan värdering. Rapporten blir mer till sin form en etisk filosofisk diskussion, och bygger också in vissa etiska motsättningar i analysen, som förhållandet mellan själviska och universella intressen, och mellan intrinsikala och instrumentella värden.
Med ”intrinsikalt värde” menar man att något värderas för sin egen skull, oberoende av allt annat. Detta kan skiljas från ”instrumentella värden”, som inte är värden i sig utan bara medel eller verktyg för något annat värde. Att något äger ett intrinsikalt värde är på inget sätt okontroversiellt inom den västerländska analytiska filosofiska traditionen, men en viktig byggsten för denna rapports möjligheter att kunna klassificera utfallen i skilda värderande kategorier.
Med skillnaden i själviska och universella intressen, i kombination med intrinsikala och instrumentella värden gör att en berättande dramaturgi kan skapas, så att universalister tilldelas en intrinisikal syn på värden, och de själviska en instrumentell.
Ur detta följer underförstått att vi bör undvika kontakt med själviska instrumentalister, så för att kunna svara på den etiskt normativa frågan om önskvärdheten av kontakt med en ETI, sedd genom olika möjliga scenarier, verkar det förutsätta att vi måste se ETI:s som alternativt själviska instrumentalister eller intrinsikala universalister.
The Sustainability Solution
På ett mer principiellt sätt underbygger rapporten den etiska normativa diskussionen med utgångspunkt i Fermis paradox, som formulerar motsättningen mellan sannolikheten för utomjordiskt liv i universum och bristen på bevis för detta. Att vi ännu inte har fått kontakt med andra ETI, kan bero på att ”exponential growth is an unsustainable development pattern for intelligent civilizations”.
Man tänker sig att långlivade intelligenta civilisationer som utforskar världsrymden rimligen inte kan vara aggressiva för att bevara sin existens, utan bör kunna tänkas vara samarbetsvilliga.
Ett svar på Fermis paradox skulle då vara att inga intelligenta civilisationer kan expandera i världsrymden för snabbt, och att sannolikheten för att kontakt med just sådana är mindre än för att möta civilisationer som intrinsikalt vårdar sin eget system och inte hastigt expanderar i världsrymden.
Samma förhållande kan iakttas på jorden, där inga stabila populationer kan expandera för snabbt, utan dessa tenderar istället att vårda sitt eget ekosystem. Svaret på Fermis paradox skulle då kunna formuleras som ”the Sustainability Solution”, eller ett beständighetsargument som säger att det finns en övre gräns för hur snabbt man kan expandera i universum.
Det ökar då rimligheten för att de ETI vi kan få kontakt med, inte bör vara aggressivt expansiva, eftersom en sådan utbredningsutveckling är ohållbar, utan ”the Sustainability Solution”, talar istället för samarbetsvilliga universalister.
Utopi och dystopi
Frågan om hur vi skall värdera utfallet av ett möte med en utomjordisk civilisation bygger i stor utsträckning på möjligheten av att kunna dra slutsatser ur analoga förhållanden till jorden, hur generell och allmän vi än är i vår betraktelse av det ”utomjordiska”.
Antropomorfa (människoliknande) beskrivningar verkar vara mycket svåra att undvika, vilket även forskarna också är medvetna om; ”our extrapolations, no matter how generalized, may still contain implicit anthropocentric biases”.
Men eftersom materialet är summan av mänsklighetens alla kvalificerade gissningar, beskrivningar och teorier om utomjordingar och utomjordisk civilisation, är berättelserna också människans egna.
Vi kan därför sägas beskriva våra egna teknologiska utopiska fantasier när vi beskriver en ETI.
Ett nästan genomgående tema i dessa fantasifulla beskrivningar av utomjordingar och utomjordisk civilisation är att de står tekniskt högre i utveckling än människan. Detta tema återfinns också i rapporten där man antar att ETI:s bör vara tekniskt mer utvecklade än oss, eftersom människans historiska tid på jorden är så pass kort, relativt jordens och universums ålder, att andra utomjordiska civilisationer sannolikt bör vara äldre.
Problemet med sådana här resonemang är kanske därför inte främst de antropocentriska skälen, utan att vi i denna utopiska fantasi tänker oss utomjordingar som mer utvecklade än oss själva, så att utopin gränsar till en dystopi, eftersom denna överlägsna civilisation även har kapaciteten att förinta oss fullständigt.
Humanoider fortplantar sig på likartat sätt
Frågan om hur vi skall förhålla oss till kontakt med utomjordiska civilisationer eller intelligenser kan struktureras enligt andra kategorier, som inte är värderande eller antropocentriska, men bygger på ett analogiförhållande mellan jorden och universum.
Om vi antar premissen, att jordens alla livsformer kan betraktas som en katalog över exempel på livsformer som finns i hela universum, och betrakta alla dessa ur deras sätt att fortplanta eller föröka sig, får vi andra parametrar för att definiera en ETI som inte relateras till mänskliga etiska kategorier.
Om analogin kan dras fullt ut innebär det att det bör finnas andra utomjordiska civilisationer som fortplantar sig på samma sätt som jordens människor, likaväl som det kan finnas utomjordiska civilisationer som förökar sig på samma sätt som t ex myrorna.
Vi bör även kunna tänka oss civilisationer av livsformer som föder sig själva, så att vi inte ens skulle kunna utvärdera huruvida dessa skulle vara mer eller mindre utvecklade än oss själva. Frågan om vad som är högre eller lägre utvecklingsgrad bland universums olika livsformer är kanske omöjligt för människan att avgöra, utan analogin vill framförallt visa på att det faktiskt kan finnas ETI:s som fortplantar sig på samma sätt som jordmänniskan och därför kan ha samma förmåga till utvecklat känsloliv.
Slutsatsen blir att sannolikheten för en fördelaktig kontakt med en ETI borde vara högre där likheterna är fler än olikheterna. Kontakter med livsformer som fortplantar sig på samma sätt som vi jordmänniskor bör därför vara att föredra framför kontakter med livsformer som fortplantar sig på andra sätt.
Text och analys Mats Barrdunge, 2011-08-23