Standard & Poor’s och Bilderberggruppen: Är de båda en del av världsplanen?

0
159

Standard & Poor's

Vad hände egentligen på aktiemarknaden i början av augusti? Mellan den 4 och 8 augusti 2011, steg eller sjönk Dow Jones Industrial Average med minst 400 punkter under fyra dagar i följd, vilket var första gången någonsin.

Text: Ellen Brown. Översättning och redigering: Peter Pettersson.  Källa

Den värsta nedgången skedde på måndagen, den 8 augusti 2011, då Dow Jones sjönk kraftigt med 624 punkter. Måndagen var den första handelsdagen efter att de amerikanska statsobligationerna nedgraderas från AAA till AA+ av Standard & Poor’s (S&P), ett av världens ledande kreditvärderingsinstitut.

Men berg- och dalbanan började faktiskt på tisdagen, den 2 augusti, dagen efter sista-minuten-överrenskommelsen att höja det amerikanska skuldtaket – en överrenskommelse som var tänkt att undvika den nedgradering som ändå skedde fem dagar senare. Dow Jones ändrade riktning under åtta raka handelsessioner efter detta, vilket återigen var första gången någonsin.

Volatiliteten (storleken på kurssvängningarna) var oöverträffad, något som analytikerna inte kunde förklara. Högfrekvent programhandel bidrog utan tvekan till de vilda svängningarna, men varför de dagliga svängningarna åt olika håll? Varför gick inte marknaden neråt och helt enkelt fortsatte att göra det, som den gjorde i september 2008?

Den kraftiga nedgången den 8 augusti var den värsta sedan 2008 och den sjätte största börskraschen någonsin. Der Spiegel, en av de mest lästa tidskrifter i Europa, skrev följande:

”Många ekonomer har påpekat att förra veckans panik liknade den rädsla som svepte över finansmarknaderna efter kollapsen av den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i september 2008.”

Då som nu slutade bankerna att låna varandra pengar. Då som nu fördubblades bankernas depositioner hos centralbanken inom några dagar.

På tisdagen den 9 augusti ökade dock marknaden med fler punkter från sin lägsta nivå, än vad den hade förlorat på måndagen. Varför? En dragkamp verkade försiggå mellan två titaniska krafter, den ena böjd att krascha marknaden, den andra att stötta den.

S&P:s tvivelaktiga nedgradering

[I] sina skrifter om “konkurrensstrategi”, hävdar S&P:s vd, Sharma, att det är USA som är problemet i dagens värld, och att USA opererar utifrån en fördel som han menar är orättvis och hänsynslös. Den brutala verkligheten är att om “globaliseringen” ska lyckas, måste USA slitas i stycken …”

Schwarz namngav även Michel Barnier, EU-kommissionär med ansvar för den inre marknaden och finansmarknaden, som en av de misstänkta för marknadsmanipulation. Barnier utlöste en alarmerande nedgång i Dow Jones med 513 punkter den 4 augusti, då han blockerade den plan som Hans Hoogervorst, nyutnämnd ordförande för International Accounting Standards Board – den internationella standardsättaren för redovisning – lanserat för att rädda Europa genom att anta en ny redovisningsregel som kallas IFRS 9. Regeln skulle ha undanröjt redovisning genom aktuell marknadsvärdering (mark-to-market accounting) av statsskulder från de europeiska bankernas balansräkningar.

Schwarz skriver:

”Vi borde alla vara experter på riskerna med redovisning genom aktuell marknadsvärdering efter att ha observerat den amerikanska bankkrisen 2008/2009 och den stora depressionen på 1930-talet. Redovisning genom aktuell marknadsvärdering upphävdes kl 08:45 den 2 april 2009, vilket slutligen satte stopp för likviditetskrisen på kort sikt och samtidigt inledde en återhämtning på aktiemarknaden. Bankerna behövde inte längre skaffa kapital allteftersom systemet åtefick sin långsiktiga stabilitet. Exakt samma scenario skulle ha inträffat 2011 i Europa under Hoogervorsts plan. Utan hotet om misslyckande från de banker som innehar höga kvantiteter av statsskulder i euro, skulle investerarna vara fri att lämna den europeiska krisen bakom sig och börsen kunna återuppta sina grundläggande riktning.”

Schwarz konstaterar att Barnier, liksom Sharma, var en bekräftad deltagare på tidigare Bilderbergerkonferenser. Vad är då bilderbergarnas agenda?

Många kommentatorer ifrågasatte giltigheten hos den nedgradering som hotade att kollapsa marknaden. Dean Baker, ställföreträdande chef för den ekonomiska tankesmedjan Center for Economic and Policy Research, sade i ett uttalande:

“Finansdepartementet avslöjade att S&P:s beslut till en början grundades på ett fel i redovisningen på 2 biljoner dollar. Men även efter att detta enorma fel rättades till, genomförde ändå S&P nedgraderingen. Detta tyder på att S&P hade fattat beslutet att nedgradera oberoende av bevisen.” [Min kursivering.]

Paul Krugman, som skrev i New York Times, var också skeptisk:

”[A]llt jag har hört om S&P:s krav tyder på att de pratar strunt om USA:s finanspolitiska situation. Kreditvärderingsinstitutet har hävdat att nedgraderingen berodde på storleken på den överenskomna minskningen av underskottet under det kommande decenniet, där 4 biljoner dollar tydligen var den magiska siffran. Men USA: s soliditet beror knappast alls på vad som händer på kort eller ens medellång sikt: en extra biljon i skuld lägger bara till en bråkdel av en procent av BNP till framtida räntekostnader.

Kort sagt, S&P hittar helt enkelt på saker och ting – och efter fiaskot med inteckningslånen [2008], har de verkligen ingen rätt att göra det längre.”

I en upplysande framställning postad på Firedoglake den 5 augusti, konstaterade Jane Hamsher:

”Det blir mer och mer uppenbart att Standard & Poor’s har en politisk agenda som hänger ihop med föreställningen att USA riskerar att försumma sina betalningarna på sin skuld, vilket är baserat på någon godtycklig gräns när det gäller relationen mellan den offentliga skulden och BNP. Det finns ingen god grund för den gränsen, eller för S&P:s krav på minst 4 biljoner dollar i avbetalning för att minska sin statsskuld, lika lite som det finns för den korkade föreställningen att ett förnuftigt USA kan tvingas att ställa in sina skuldbetalning. …

Det är dags att medierna och Kongressen börjar fråga Standard & Poor’s vad deras politiska agenda är och vem de tjänar.”

Vem låg bakom S&P:s agenda? Jason Schwarz belyser denna fråga i en artikel på Seeking Alpha med titeln “The Rise of Financial terrorism”.

Han skriver:

[E]fter att marknaden stängde på fredagen den 5 augusti fick vi höra att S&P:s vd, Deven Sharma, hade tagit kontroll över kreditvärderingsinstitutet och personligen ledde kravet på en nedgradering av USA skuldåterbetalningsförmåga. Det finns många bevis på att han medvetet har försökt sabotera den amerikanska ekonomin. Trots att han upptäckte att S&P:s skuldberäkningar var fel med 2 biljoner dollar tog Sharma beslutet att gå vidare med den oetiska nedgraderingen. Det här är en person som var en viktig bidragsgivare på Bilderbergtoppmötet 2009, vilket organiserade 120 av världens rikaste män och kvinnor som skulle verka för att få ett slut på dollarn som global reservvaluta.

En-världs-företaget

Daniel Estulin, erkänd expert på Bilderberggruppen, beskriver den hemlighetsfulla globalistgruppen som “ett medel för att samla finansiella institut som utgör världens mest kraftfulla och mest rovgiriga ekonomiska intressen”. I juni 2011 skrev han:

Bilderberggruppen är inte ett hemligt sällskap. … Det är ett möte mellan människor som representerar en viss ideologi. … Inte OWG [en-världs-regeringen] eller NWO [den nya världsordningen] som alltför många människor felaktigt tror. Snarare är det en ideologi om En-världs-företaget AB.”

Det verkar som om Bilderberggruppen är mindre intresserade av att styra världen än att äga världen. “Världsföretaget” var en term som första gången användes vid ett Bilderbergermöte i Kanada 1968 av George Ball, statssekreterare för ekonomiska frågor på USA:s utrikesdepartement och en vd för bankjättarna Lehman Brothers och Kuhn Loeb.

Världsföretaget skulle vara en ny form av kolonialism, där globala tillgångar skulle förvärvas genom ekonomiskt snarare än militärt tvång. Företaget skulle sträcker sig över nationsgränserna och aggressivt delta i fusioner och förvärv tills världens tillgångar var inordnade under ett privatägt företag, och där nationalstaterna var underordnade ett privat, internationellt centralbanksystem.

Estulin fortsätter:

”Idén bakom varje Bilderbergmöte är att den europeiska och nordamerikanska eliten gemensamt ska skapa vad de själva kallar en målmedveten aristokrati kring det bästa sättet att styra planeten. Med andra ord, att man skapar ett globalt nätverk av gigantiska karteller, mäktigare än någon nation på jorden, ödesbestämda till att kontrollera livets nödvändigheter för resten av mänskligheten …

Detta förklarar vad George Ball … sade redan 1968, vid ett Bilderbergmöte i Kanada:

’Var hittar man en legitim grund för företagsledningarnas befogenhet att ta beslut som i grunden kan påverka nationernas ekonomiska situation, inför vars regeringar de bara har begränsat ansvar?’”

Denna maktbas fanns i det privata globala banksystemet.

Estulin fortsätter:

”Problemet med dagens system är att världen styrs av monetära system, inte av nationella kreditsystem. … [M]an vill inte att ett monetärt system ska styra världen. Man vill att suveräna nationalstater ska ha sina egna kreditsystem, vilket är deras valutasystem. … [M]öjligheten med en produktiv, icke-inflatorisk kredit som skapats av staten, vilket är fast angivet i USA:s konstitution, uteslöts genom Maastrichtfördraget [Fördraget om Europeiska unionen] som en metod för att bestämma den ekonomiska och finansiella politiken.”

Världsföretaget förvärvar tillgångar genom att förhindra stater från att utfärda sina egna valutor och krediter. Pengar skapas istället av banker genom lån mot ränta. Skulderna växer obevekligt, eftersom det alltid finns mer pengar baserade på skuld än som skapades genom de ursprungliga lånen. Om valutor inte får expandera för att möta ökade kostnader och tillväxt, är det oundvikliga resultatet en våg av konkurser, utmätningar och försäljningar av tillgångar till vrakpriser. Försäljning till vem? Till “världsföretaget”.

Titanernas kamp

Om detta var planen bakom marknadsattackerna den 4 och 8 augusti, misslyckades den dock uppenbarligen. Det som vände marknaden var, enligt Der Spiegel, den Europeiska centralbanken (ECB), som räddade situationen genom att sätta igång ett program som innebar att köpa spanska och italienska obligationer.

Genom att kringgå Maastrichtfördraget, informerade ECB om att den skulle ägna sig åt motsvarigheten till “kvantitativa lättnader” (QE), genom att köpa obligationer med pengar som skapats genom bokföringsposter i sin bokföring. Den hade gjort detta tidigare med de grekiska och irländska obligationerna, men hade motsatt sig att göra det med de spanska och italienska obligationerna, som innebar mycket större förpliktelser.

På tisdagen den 16 augusti meddelade ECB att den höll på att köpa obligationer för rekordbeloppet 32 miljarder dollar i ett desperat försök att blidka marknaderna och rädda euroområdet från kollaps.

Federal Reserves ordförande Ben Bernanke förväntades också ställa upp med ytterligare en runda av kvantitativa lättnader, men hans tal den 9 augusti nämnde ingenting om QE3 (Quantitive Easing 3). Bloggaren Jesse Livermore sammanfattade marknadens svar på följande sätt:

”… [M]arknaderna började sälja av ganska snabbt eftersom inget tillkännagivande gjordes om QE3. … Det var inte förrän … de sista 75 minuterna av aktivitet på marknaden [som Dow Jones] gick upp 639 punkter för att stänga på ett dagshögsta på 11 242. Detta föranleder frågan: varifrån kom detta kapitaltillskott? Presidentens Working Group on Financial Markets? Eller innefattade de “politiska verktyg” som finns för att främja prisstabiliteten möjligtvis nästa omgång av kvantitativa lättnader utan att vi fick reda på det?

Var detta QE3 inkognito, Ben?”

Titanernas kamp eller insiderhandel?

Det kan finnas en annan förklaring till den misstänkta nedgradering som aviserades trots att den federala regeringen just hade gjort stora eftergifter för att undvika betalningsförsummelse, och trots det pinsamma avslöjandet att S&P:s siffror visade fel med 2 biljoner dollar. Den 12 augusti rapporterade MSN Money att nedgraderingen “inte var mycket av en överraskning”:

”Wall Street hade tidigt hört ett rykte om att nedgraderingen skulle komma. Nyhetssajter rapporterade ryktet hela dagen.

Om inte allt bara berodde på en stor slump, är det troligt att någon med kännedom hade läckt informationen. Frågorna är vem och om läckan ledde till tidig insiderhandel.”

The Daily Mail publicerade historien om någon som satsade 850 miljoner på terminsmarknaden utifrån utsikterna om en amerikansk nedgradering:

”Den senaste satsningen gjordes den 21 juli på handel med 5370 stycken tioåriga terminer och 3100 stycken obligationsterminer utfärdade av USA:s finansdepartement, rapporterade ETF Daily News.

Nu verkar investerarens chansning ha lönat sig efter att Standard & Poor’s i fredags utfärdade en nedgradering av [USA:s] kreditbetyget från AAA till AA+.

Vem det än är, så kan denne investerare göra en vinst på 1000 procent på sina pengar, utifrån förväntningen om att räntorna kommer att gå upp efter nedgraderingen.”

Den federala U.S. Securities and Exchange Commission (SEC) meddelade den 8 augusti att den undersöker nedgraderingen. Enligt Financial Times är åtgärden en del av en preliminär undersökning om potentiell insiderhandel.

Vad som än skedde på marknaden under de två första veckorna i augusti, så var det utan motstycke, onaturligt, och något som tål att undersökas närmare.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here