Läkare: Minnen från tidigare liv – Del 2

publicerad 3 januari 2012
- Robert Hahn
Robert Hahn. Foto från dokumentären "Kampen om Hälsoparadigmet" (med tillstånd)
Robert Hahn, 2017. Foto från dokumentären "Kampen om Hälsoparadigmet" (med tillstånd)
Robert Hahn, 2017. Foto (retuscherat av NewsVoice) från dokumentären “Kampen om Hälsoparadigmet” (med tillstånd)

Upplevelsen av att under lätt självhypnos se mig själv som soldat vandra i en stolt parad under det 1:a världskriget är fortfarande glasklar för mig. Orsaken är förmodligen att minnesfilmen dök upp så oväntat – under hypnosen hade jag ju inte trott mig kunna få se någonting alls, och allra minst denna scen!

Jag fick senare se ytterligare två korta minnesfilmer från det tyska livet, men jag minns inte exakt när det ägde rum. Det måste dock ha varit i samband med att jag försökte upprepa den första meditationen under de följande 3-4 åren. I den första scenen var jag en liten pojke som gömde mig bakom en fåtölj för min far, som jag tydligen var rädd för. Rummet var ganska mörkt och familjen tycktes vara av medelklass.

Dessutom hade en dödsscen tillkommit, vilket är ett vanligt tema bland tidigare-liv-minnen. Det vi talar om här är nämligen ett själsligt minne som enbart registrerar det som är emotionellt viktigt för oss. Alla minnesdetaljer som enbart har pratiskt betydelse för oss registreras inte i det själsliga minnet utan enbart i hjärnans minne som ju förloras när vi dör.

Hjälp av medialiteten

Min fru Marie-Louise utvecklade en medial förmåga år 1996 och plötsligt kunde vi få svar på frågor från vad som tycktes härröra från en högre andlig medvetenhet. Situationen var mycket spännande och vi frågade oss förstås om detta kunde vara sant. Det var framför allt svaren på frågor om mig själv som efter en tid avgjorde saken för min egen del – jag blev personligen övertygad om att Marie-Louises medialitet var sann och speglade information från en utomsinnlig andlig verklighet.

Vad som kom fram under det först halvårets entusiastiska sökande efter vilka svar man kan få via en medial kommunikation finns beskriven i vår bok Klara svar från andevärlden (1997).

I dessa mediala kommunikationer framstod det som självklart att människan lever flera liv och dessemellen existerar som fri ande i en annan dimension av verkligheten. Under en frågestund kom förstås våra egna tidigare liv på tal. Marie-Louise fick då se dödskalle med en hjälm på, vilket hade med mig att göra. Så kom några specifika uppgifter.

Jag hade varit 22 år när jag ”dog vid Somme” efter att ha varit inkallad under 1 år i ett nedbrytande skyttegravskrig. En viktig detalj är förstås att Marie-Louise inte visste vad ”Somme” var, vilket dock var bekant för mig. Jag kände till att Somme var en flod i Frankrike kring vilken ett långdraget och stort slag pågick under sommaren och hösten 1916.

Dödsscenen på slagfältet

Hur såg då min dödsscen ut? Jo, jag minns att jag kröp upp på en kulle från en skyttegrav och spejade ner mot en dal, utan att vara särskilt rädd för att bli skjuten. Dalgången några hundra meter bort (jag bedömde avståndet till 300 meter) förlöpte i 90 graders vinkel mot min position.

Slätten ner mot dalen var kuperad och fylld med grönt gräs, även om det här och där fanns krevadhål. Det fanns ett skogsparti till vänster i dalen och ett mindre grupp tråd till höger. Längs med dalen förlöpte något som glimmade lite i eftermiddagssolen. Var det floden Somme som stilla flöt fram? Inte omöjligt, det var en hypotes vid den här tiden. Bakom dalen låg ett öppet fält. Inga hus kunde ses.

Vad spejade jag efter? Jo, efter fiendeaktivitet, förstås. Jag noterade att något det rörde sig strax framför skogspartiet till vänster och jag oroade mig därför för att någon eller några soldater skulle ha kunnat krypa upp mellan kullarna i backen och försöka anfalla. Men jag såg ingen.

Däremot noterade jag att det damp ner något svart föremål till höger om mig, och strax uppstod en förfärlig smäll. Jag tittade bakåt mot underlivet och hann under en sekund konstatera att hela ena benet och hälften av det andra benet var borta. Däremot blev allt svart. När jag fick visionen uppfattade jag att en granat måste ha fallit ner vid sidan av mig.

Denna tidigare-liv-film minns jag mycket tydligt och klart. Jag fick senare av vision av att lämna min kropp under känslan av att det var skönt att få försvinna bort från platsen. Jag upplevde då andra soldater och skjutande, men det hela var tämligen töckenfyllt. Det är möjligt att denna vision summerade vad jag upplevt under kriget eftersom den kontrasterade bjärt mot själva dödsscenen, där situationen var lugn.

Jag ritade upp min dödsscen för att bevara den. Bilden finns här nedan. Minnet jag har från händelsen är vad jag såg med egna ögon. Bilden jag tecknade var dock sedd en bit bakifrån för att tydliggöra hur jag låg.

Slutsatser

Man kan dra många slutsatser av dödsscenen. Ett viktigt faktum framkom när jag såg på filmsekvenser och fotografier från slaget vid Somme, som rasade mellan engelsmän och tyskar från 1 juli 1916 och fem månader framåt.

Miljön var då helt förstörd och såg snarast ut som ett månadskap. Så var det inte alls i min minnesfilm. Här var gräset grönt – det måste ha varit sen vår eller sommar en tid före den 1 juli. Jag kröp upp från en skyttegrav mitt på dagen för att speja, vilket betyder att någon mer allvarlig krigföring inte pågick vid det tillfället. Inga döda soldater syntes i landskapet. Solen sken!

Undre meditation ställde jag en kompletterande fråga – spejade jag mot engelsmän eller fransmän? Svaret blev – fransmän. Betydelsen av detta förstod jag inte just då, men senare i mitt sökande blev den uppgiften viktig.

Namn och identitet

Jag pressade Marie-Louise på namn och hemort för denne soldat vars själsliga minnen jag uppenbarligen bar på. Hennes första utsaga, en sen kväll, var att soldaten hade ett ”vanligt namn”. Det mer ovanliga namn hon lite senare kom fram med under tjat var uppenbarligen felaktigt, för jag kunde inte lokalisera denne person via de tyska krigsarkiv jag nu började kommunicera med.

En del detaljer kom dock fram tidigt – jag skulle ha haft en syster i det tyska livet, och en kyrka låg nära hemmet. Marie-Louise fick staden Dusseldorf och något senare gatunamnen Blumenstrasse och Rosenstrasse, vilka skulle mötas.

Ett år senare konsulterade jag ett annat medium som hade gott namn om sig att kunna nysta i tidigare liv (alla medier har sina specialområden). Hon fick fram att jag levt i Munchen och hette Franz Muller. Mellannamnet kom mer tvekande, men blev ”Eugen”. Hmm….

Jag gick till huvudbiblioteket i Stockholm och studerade stadskartorna för både Dusseldorf och Munchen. Kartan över Munchen erbjöd den stora överraskningen – en av de två huvudgatorna i centrum heter Blumenstrasse och Rosenstrasse! Bodde soldaten där? Munchen borde alltså vara rätt stad. Det styrktes av en ny uppgift, nämligen att den blå färgen på uniformen från min minnesfilm användes i den bayerska armén.

Fler frågor än svar

Franz Muller är verkligen ett vanligt namn, ett av de vanligare i Tyskland. Det var dock det namnet jag nu använde i mitt sökande efter att bekräfta dessa tidigare-liv minnen. Det fanns även ett mellan-namn som var mer osäkert, och därför använde jag inte det. Uppväxten torde ha varit i Munchen och denne Franz borde ha dött på västfronten vid Somme efter att legat varit i fält under ett års tid. Döden borde också ha inträffat före den 1 juli 1916. Jag visste ingenting om situationen vid Somme före det kända slaget, men nu fick jag anledning att studera frågan.

En rad andra frågor aktualiserades. Franz Muller dog inte under öppen strid eller under pågående känd eldgivning. Han kröp snarast nonchalant upp på en skyttegravskant en solig vår- eller sommardag dag och fick troligtvis helt oväntat en granat på sig. Kunde man göra så under 1:a världskriget? Det borde ju ha varit livsfarligt och kanske en osannolik situation.

Varifrån kom granaten? Jag minns ingen som kan ha kastat den. Den enda rörelse jag noterade var på andra sidan ett ingenmansland fyllt av grönt gräs, kanske 300 meter bort. Ingen kastar en granat så långt.

Att nysta vidare i mitt tidigare-liv-minne skulle visa sig dra ut på tiden. När jag hunnit så här långt – nu är det 1998 – så började det uppdagas att min yngsta dotter var sjuklig. Annat hände också som gjorde att sökandet efter tidigare liv endast kunde drivas som ett låg-energi-projekt.

Det visade sig snart vara omöjligt att spåra Franz Muller via krigsarkiv eftersom jag inte visste till vilken del av krigsapparaten han var knuten och ej heller exakt när han var född. Personskyddet i tyska arkiv är också starkare än i Sverige, så att söka via möjliga släktingar med namnet Muller var omöjligt.

Min plan var istället att resa till Munchen för att se om jag kunde aktivera minnen genom att besöka Blumenstrasse och Sonnenstrasse. Det fick bli när jag reste förbi Munchen av andra skäl. Så blev fallet först 5 år senare. Hur det gick skall jag berätta i nästa blogg.

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

  • Jag köper samtliga era böcker så fort dom kommer ut, dessvärre får jag alltså fortsätta vänta…
    Det gillar jag inte…
    Kommer ni delta på någon aktivitet typ andarnas kryss i närtid?
    Var det 2007 ni deltog på den?
    Har ni gjort något sådant sedan dess?
    Trist att det bara kommer någon enstaka seans per år fast jag förstår varför givet era sjuka barn…
    Livet är dessvärre ganska tufft…

  • Tråkigt att höra att ni har 2 sjuka barn…
    Det är tufft att ha ett sjukt barn… Har släktingar som har ett sjukt barn och det är otroligt tufft…
    Hoppas att era barn blir bättre snarast…
    Jag tycker att era böcker är bättre än det mesta andra i genren… Klara Svar sticker dock ut…
    En annan som sticker ut är Edgar Cayce…
    Sålde Gudomlig väg sämre än de tidigare böckerna?
    Tråkigt att Energica förlag lades ner…
    Jag antar att ni inte kommer delta på några aktiviteter typ andlig kryssning etc i närtid heller… Det vore kul om ni tipsade om ngn aktivitet där ni deltar… Jag vet att ni deltog i en andlig kryssning för några år sedan… Då hade jag dessvärre ingen möjlighet att delta…
    Hoppas att du inte drabbats alltför hårt av kritiken från VoF… Sverige är ett land där det kostar att inte dela etablissemangets uppfattning… Toleransen mot oliktänkande är mycket låg i Sverige…

    • Hej Jonas! Jo, det kommer nog någon mer från oss så småningom, men inte i närtid. Tiden med böckerna var väldigt intressant och spännande, och vi har många pärmar med beundrande brev så jag vet att mpnga uppskattade dem väldigt mycket. Många anvcände dem som en slags Bibel och slog i. Jo, Gudomlig väg gick inte så bra, och jag tror att problemet med den var att den gick in mycket på att mer logiskt/historiskt bekräfta tidigare-liv-minnen, vilket attraherar andra läsare än de som vanligtvis köper andliga böcker. Det är i alla fall vad jag tror. För min del var Gudomlig väg i alla fall den mest spännande, och den som innehåller mest konkreta bevis för vilka vi egentligen är. Den kostade mycket ansträngning i research. “Klara svar…” var spännande på ett annat vis, kanske mer roligt för att litteraturen av typ Tala med Gud var så ny då.

  • Detta finns redan beskrivet i en (eller möjligen flera) av era böcker…
    Ska ni ge ut någon ny bok? Hur lång tid dröjer det? Innan ni bytte hemsida (den andra hemsidan hahnbooks.com så rekommenderade ni en annan bok (1-2 år sedan). Dessvärre missade jag att skriva ned namnet och nu har jag glömt det…
    Göran Grip har skrivit en del om snarlika ämnen… Har du träffat honom?
    Numera lägger ni endast ut en seans per år, tråkigt tycker jag…

    • Historien är beskriven i böckerna “Klara svar från andevärlden”, “Den rena källan” och “Gudomlig väg”. Dessutom kommer en del extra material av typen “vad hände sedan?” särskilt kring den senare berättelsen, som handlar om 1480-talets Italien. Inte särskilt många har köpt “Gudomlig väg” är det mesta av tidigare-liv-berättelserna finns, så därför finns det anledning att ta upp dem här.
      Ingen bok av oss kommer i närtid då vi har 2 sjuka barn. Så småningom kanske, när läget och intresset för för andlighet i Sverige är bättre än det är idag. Vi har tyckt att serien om 4 böcker som spänner över händelser under 10 år känns avslutad. “Vårt” förlag Energica är dessutom nedlagt.
      Det finns många bra böcker om andlighet idag, och dessutom ganska mycket på TV. Scenariot var helt annat när vi publicerade “Klara svar från andevärlden” för 15 år sedan. Om jag skall rekommendera någon bok om tidigare liv så är det Brian Weiss “Många liv, många mästare”.
      Jag har varit ytligt bekant med Göran Grip sedan mitten av 1980-talet när han skrev förord till många andliga böcker och skickade till mig i min egenskap av medicinsk skribent på tidningen A-pressen. Jag minns dock inte om jag träffat honom personligen. Han har främst intresserat sig för nära-döden-upplevelser.
      Vad gäller seanserna så vet vi inte hur många som läser dem.

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *