DEBATT. Tidigare företagsledare: Regeringen borde fundera ut hur vi skall stimulera kreativitet och förbättrad produktivitet. Då kanske alla som lever till 100 år i framtiden trots allt bara behöver vara verksamma i produktiv verksamhet några årtionden, för att sedan kunna ägna sig åt att berika sina liv med kultur och andar upplevelser.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-02-10
När jag lyssnade på statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om att höja pensionsåldern till 75 år pga demografiska framtidsprognoser kom jag osökt att tänka på Robert Malthus. Han kom år 1798 med det första för mig kända larmet om jordens begränsade resurser. Malthus hade gjort en beräkningsmodell som visade att befolkningen var på väg att växa ikapp tillgången på livsmedel, och att världen därför stod inför massvält. Baserat på dessa beräkningar avvisade han tanken på löner som översteg livets nödtorft. Om människor fick ökade resurser skulle det bara leda till att man skaffade sig ytterligare barn som skulle drabbas av svält.
Malthusianismen var den första i en lång rad kvasivetenskapliga domedagsläror. Efter Malthus har alla möjliga larm om befolkningsutveckling, miljö och resursbrist sett dagens ljus, alla har undantagslöst varit mer eller mindre falsklarm.
Malthus påstod att fattigdomen aldrig skulle kunna besegras genom växande produktivitet, och som en följd av detta började hans anhängare förespråka olika slags regleringar i barnafödande. Malthus hade helfel, det effektivaste sättet att minska barnafödandet har senare visat sig vara just ekonomisk tillväxt och avskaffande av fattigdom och inte födelsekontroll. Man kan utan överdrift säga att Malthus tänkande varit startskottet för dagens uppskruvade debatt om Jordens begränsade resurser och demografiska katastrofer.
Att det blivit så borde vara oväntat med tanke på att Malthus hypotes och slutsatser mycket snart falsifierades. Att hans sätt att tänka trots allt överlevt och kommit att bli hyllat av etablissemanget, har sannolikt sin förklaring i att politiska intressen hela tiden söker anledningar att skrämma människorna för att motivera maktutövning av olika slag.
Eftersom statsministern i sin framtidskommission har minst två domedagsprofeter av samma snitt som Malthus, misstänkte jag direkt att hans larm om den åldrande befolkningen hade sina rötter där, vilket även bekräftas om man går in på regeringens hemsida.
Sannolikt är statsministerns resonemang lika heltokigt som Malthus. För 100 år sedan var den helt dominerande delen av arbetskraften sysselsatt i ett jordbruk som knappt klarade av att föda oss. Idag klarar 2% av arbetskraften av att producera mat till alla i överflöd. Om någon påstått att det skulle blivit så för hundra år sedan, hade han inte blivit trodd. Det är givetvis samma sak med dessa verklighetsfrämmande prognosmakare som statsministern fäster sin tillit till. Föreställningen att vi kan förutsäga teknikutveckling, produktivitet och klimat om hundra år är lika verklighetsfrämmande nu som den var för Malthus.
En värdig efterföljare till Malthus är domedagsprofeten Paul Ehrlich som 1968 kom med boken Befolkningsexplosionen där han skrev att:
“kampen för att föda mänskligheten är över; på 1970-talet kommer världen att drabbas av hungersnöd – hundratals miljoner kommer att svälta ihjäl trots massiva hjälpinsatser. Senare skrev han i en artikel att 1985 kommer tillräckligt många millioner att ha dött för att världens befolkning skall reduceras till en acceptabel nivå, såsom ca. 1,5 miljarder personer”.
Precis som Malthus hade han totalfel, utvecklingen har gått åt rakt motsatt håll men Ehrlich hyllas trots det av det politiska etablissemanget med rader av utmärkelser. De som opponerar sig mot dessa olyckskorpar och visar sig få rätt, blir trots det alltid hånade och kallade för namn.
Att politiker som Reinfelt älskar den här typen av domedagsprofeter beror på att de alltid har behov av nya hotbilder för att motivera nya skattebaser och av att hitta förevändningar för detaljstyrning och inskränka friheter. Att så är fallet syns tydligt i Framtidskommissionens sammansättning.
Det berättas att guden Apollon blev förälskad i den mytologiska Cassandra, men då hon avvisade honom förbannade han henne med att hon skulle kunna förutspå olyckor men aldrig bli trodd. Vår tid präglas av en bisarr omvänd Cassandraeffekt. Den växande skaran världsfrälsare och organisationer som lever gott på falska larm och som gång efter gång visar sig ha fel, blir trots det trodda av den politiska eliten. Att upprepade gånger ha fel verkar vara en merit. För det blir man hyllad med Fredspris och pengar från Postkodslotteriet.
Att larmen alltid blir falsklarm beror på att man förlitar sig till hopplösa förenklingar av verkligheten i form av beräkningsmodeller som inte klarar av att beräkna en ytterst komplicerad verklighet. Huvudfelet är ofta att man inte kan förutse människans kreativitet som alltid hittar nya lösningar på våra problem.
Det är självklart så att Reinfeldt inte har en susning om vad han talar om, när han försöker beskriva en demografisk och ekonomisk utveckling hundra år in i framtiden. Vad regeringen istället borde ägna sig åt är att fundera ut hur vi skall stimulera mänsklig kreativitet och förbättrad produktivitet så att vi hittar bättre sätt att göra saker. Då kanske alla som lever till 100 år i framtiden trots allt bara behöver vara verksamma i produktiv verksamhet några årtionden, för att sedan kunna ägna sig åt att berika sina liv med kultur och andar upplevelser.
Kanske vi t.ex. kan lära oss förstå varför gamla människor får diabetes, cancer, kärlsjukdomar, alzheimer och annat. som skapar stora vårdbehov. Vi ser idag en spirande medvetenhet om att de kostråd staten ger medborgarna är orsaken till flera av dessa ålderskrämpor. Mer oberoende forskning på detta område kan leda till att framtidens 100-åringar bara kommer att behöva en bråkdel av den vård som dagens 80-åringar kräver.
Text: Lars Bern