Lars Bern: Alarmismen skadar demokratiska samhällen

0
16
Lars Bern – Foto: Torbjörn Sassersson, NewsVoice.se

DEBATT. Ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin: Framtidsforskning bedrivs ofta av politiska aktivister. Syftet glider snabbt iväg från att seriöst försöka förutse verkliga framtider utifrån väl grundade vetenskapliga hypoteser, till att bli ett instrument för att mobilisera en opinion för en bestämd politisk agenda.

Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-02-27

Alarmisterna utgör ett allvarligt hot mot det demokratiska samhället. Falsklarmandet är dessa personers levebröd och vårt sjuka samhälle belönar dem med fredspris, en rad andra utmärkelser och mångmiljonbelopp från Postkodslotteriet. Istället borde dessa personer ställas till ansvar för de astronomiska kostnader som de åsamkar sina medmänniskor. Pengar som behövs på en rad andra områden.

I naturen utgör förmågan att frammana bilden av påtaglig fara en av våra viktigaste överlevnadsinstinkter. I djurriket hittar vi oräkneliga exempel på hur djuren varnar varandra för annalkande rovdjur eller andra faror. På så sätt påverkas övriga djur att sätta sig i säkerhet. Människans förmåga att förutse annalkande faror har varit en viktig förutsättning för vår överlevnad och utveckling.

Tidigt insåg härskare att det enklaste sättet att utöva makt var att utnyttja självbevarelseinstinkten. Genom att frammana bilder av fara kunde man enkelt påverka människor. Den simplaste metoden har varit att rikta ett dödligt vapen mot någon för att tvinga denna till underkastelse. Mer sofistikerade sätt har varit att måla upp en straffande gud som hotar med död och evig förtappelse, att peka ut ett främmande folk eller ras som på något sätt påstås utgör ett hot, att förutspå en hotande naturkatastrof, en annalkande pandemi eller missväxt och svält. Exemplen på lyckade och misslyckade försök att skaffa sig makt genom att skrämmas kan mångfaldigas.

De som framgångsrikt lyckas skapa en föraning hos människorna om att det är fara å färde har skaffat sig en utmärkt plattform för sin maktutövning. Möjligheten att utöva makt blir speciellt stor om den annalkande faran kan relateras till något som människorna själva är skyldiga till. Det kan vara barnafödande, miljöförstöring, resursslöseri eller ogudaktigt leverne i största allmänhet. Vi ser dagligen exempel på denna typ av maktutövning och världsreligionerna är uppbyggda på den.

Iakttagelsen här innebär att de som har förmåga och resurser att skapa och förmedla bilder av en hotfull framtid, de förfogar över ett osvikligt maktinstrument. Det är därför som politiker och andra eliter alltid försökt skapa sådana bilder genom det som kallas framtidsforskning. Det rör sig givetvis inte om vetenskap eftersom man inte kan beforska något som ännu inte inträffat, men man utnyttjar människors förtroende för vetenskapen genom att ge prognoserna vetenskaplig status.

I all prognosverksamhet är slutsatserna styrda av utgångsvillkoren och de antaganden som prognosmakarna gjort. Det går inte att göra prognoser utan att de är påverkade av värderingar och av den begränsade kunskap man förfogar över när prognosen görs. Förhärskande vetenskapliga hypoteser är alltid utgångspunkter när forskare försöker prognostisera hur det man studerar skall utvecklas i framtiden. När det finns olika hypoteser är det givetvis frestande att utgå från den som ger det mest spektakulära utfallet. Det kan t.ex. vara en hypotes om hur ett virus sprids i befolkningen och ett försök att förutsäga om det skall leda till en pandemi eller inte. För den som säljer vaccin är det frestande att välja den hypotes som förutsäger en pandemi.

Framtidsforskning bedrivs ofta av politiska aktivister. Syftet glider snabbt iväg från att seriöst försöka förutse verkliga framtider utifrån väl grundade vetenskapliga hypoteser, till att bli ett instrument för att mobilisera en opinion för en bestämd politisk agenda. Resultatet blir nästan alltid våldsamt överdrivna skräckscenarier med svag verklighetsförankring. Ett sådant exempel som jag stött på upprepade gånger, är förutsägelser om en nära förestående brist på olja, det som brukar kallas Peak Oil. Första gången var i Volvos strategiska planering på 70-talet. Några i ledningen försökte skaffa sig inflytande genom att utnyttja den uppmärksammade amerikanska prognosmakaren Marion King Hubberts beräkningar om en nära förestående brist på olja. Att oljeprognoser varit så intressanta beror givetvis på oljans centrala strategiska betydelse för hela den moderna världsordningen.

Förutsägelser om Peak Oil har på senare år återkommit genom forskare som Uppsala-professorn Kjell Arleklett. Hans alarmistiska prognoser används flitigt som slagträ i den pågående miljö- och klimatdebatten. Hubbert visade sig ha totalfel och allt tyder på att det även gäller Arleklett. I båda fallen har deras prognoser dock fått stort maktpolitiskt genomslag och de har bidragit till att helt i onödan driva upp oljepris och en rad andra samhällskostnader. Svagheten i alla sådana här prognoser är att man alltid underskattar mänsklig kreativitet och uppfinningsrikedom. När det gäller gas och olja har ny teknik medfört att man kan utvinna betydligt mer av dessa resurser än vad man tidigare trott.

På miljöområdet verkar fördämningarna när det gäller politiskt färgade och ofta svagt underbyggda framtidsförutsägelser helt ha brustit. Larm om framtida miljökatastrofer orsakade av människan har duggat tätt sedan 70-talet. Skogsdöden, ozonhålet och växthuseffekten är de viktigaste. De ursprungligen ideella miljöorganisationerna har i flera fall utvecklats till stora globala lobbyföretag som lever på skrämselpropagandan. De allt vanligare falsklarmen har ställt till med en ökande oreda i samhällsekonomin och de kostnader de orsakar växer okontrollerat.

Olika eliter utnyttjar larmen för att provocera okunniga politiker till att agera och frigöra skattemedel till högst tvivelaktiga ändamål. Inom forskarvärlden har man funnit att larm om av människan orsakade miljöproblem varit ett effektivt sätt att öka sina anslag. Larmen har tjänat som murbräckor för överstatliga makteliter som byråkratierna inom FN och EU i deras strävan att utvidga sina maktsfärer. Under FN:s, EU:s och olika västliga biståndsmyndigheters vingar har även antalet elitistiska organisationer som lever på de medel som frigörs av larmen vuxit snabbt. Det ständiga larmandet har avtrubbat opinionen så att verkliga miljöproblem inte får tillräcklig uppmärksamhet.

Vår tids utan jämförelse mest omfattande och kostsamma larm har varit det om att industrisamhällets koldioxidutsläpp är på väg att orsaka en klimatkatastrof. De senaste decennierna har vi upplevt hur en lång rad olika elitistiska och politiska grupperingar runt om i världen utnyttjat det larmet. Kontrollen över grundämnet kol är alla härskares våta dröm. Den som kan skaffa sig makt över kolets flöde, kontrollerar allt liv. Politiker och olika självutnämnda eliter älskar därför klimatlarmet med dess möjlighet att bygga globala maktpositioner och motivera ökade skatter.

Klimatlarmen är typiskt nog baserade på prognoser som bygger på primitiva matematisk modeller som är programmerade för att visa på en annalkande fara. Ett utgångsvillkor i dessa modeller har varit ett obevisat antagande om att den stigande koldioxidhaltens uppvärmande effekt förstärks av ökad mängd vattenånga i atmosfären. Om man istället valt det mer sannolika villkoret att den effekten är negativ så hade beräkningarna visat att koldioxidutsläppen inte medför någon fara. Då skulle hela hypen falla ihop som ett korthus och inga maktpositioner skulle skapas och inga pengar skulle frigöras, så valet var ju enkelt. Det är bara att följa pengar och egenintressen. Faktiska observationer de senaste 15 åren ger stöd för att det är den senare hypotesen som ligger närmast sanningen, den stigande koldioxidhalten kommer inte att orsaka någon klimatkatastrof de närmaste 100 åren.

Trots att klimatprognoserna falsifierats har olika eliter och lobbygrupper med framgång kunnat driva igenom krav på långtgående politiska åtgärder och man har kommit åt enorma ekonomiska resurser. Att modellerna visat sig helt värdelösa och inte ens kunnat förutsäga klimatets utveckling tio år framåt, tycks nästan ingen ledande politiker ha noterat. Sannolikt har man inte velat se det, eftersom man redan byggt så stor del av sin egen maktutövning på falsklarmen. Klimathotet har blivit en självklar del av ett politiskt korrekt förhållningssätt.

Tekniken hos olika eliter att skaffa sig makt genom skrämselkampanjer och ren utpressning har fullständigt exploderat på senare år. Det här fenomenet utgör idag det största hotet mot den demokratiska samhällsordningen och en balanserad ekonomisk utveckling i västvärlden. I Sverige kom det alarmistiska Miljöpartiet in i Riksdagen efter ett falskt larm om säldöd som påstods vara orsakad av människans utsläpp. Sanningen var att sälarna insjuknat i en högst ordinär virusepidemi.

Några av Sveriges främsta alarmister är Anders Wijkman och Johan Rockström från organisationen Tällberg Foundation. Därifrån går man regelbundet ut med våldsamt överdrivna larm, som redan efter några år visar sig vara falsklarm. Man har på senare år på fullt allvar försökt hävda att den globala klimatkatastrofen ligger runt hörnet, att vi snart når en tipping-point då klimatet kommer att skena. När nu jordens temperatur vägrat stiga i nästan 15 år, blir deras larm allt ihåligare. Då byter Wijkman fot och går plötsligt ut och larmar om en skenande överbefolkning istället. Befolkningsfrågan har varit ett av alarmisternas älsklingsämnen ända sedan Malthus år 1798. Redan på 60-talet falsklarmade en annan välkänd alarmist Paul Ehrlich om en snar katastrof. Falsklarmandet är sådana personers levebröd och vårt sjuka samhälle belönar dem med fredspris, en rad andra utmärkelser och mångmiljonbelopp från Postkodslotteriet. Istället borde falslarmarna ställas till ansvar för de astronomiska kostnader som de åsamkat oss skattebetalare.

Kanske blir kärleken till alarmister och oförmågan att hantera alla falska och överdrivna larm den västliga kulturens undergång. Larmen på miljöområdet bakbinder västvärlden och då främst EU så att vårt demokratiska system går i baklås. De demokratiska samhällena klarar inte längre av att hantera risker och fatta beslut om nödvändiga infrastrukturinvesteringar. Den skuldkris och skenande arbetslöshet som drabbat flera EU-länder kan i stor utsträckning härledas till EU:s klimatpolitik. Samtidigt leder det bort resurser och uppmärksamhet från de verkligt allvarliga miljöfrågorna.


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här