Bern: Varför misslyckas miljörörelsen?

0
23
Lars Bern – Foto: Torbjörn Sassersson, NewsVoice.se

DEBATT. Sedan överstatliga makteliter tagit över miljöfrågorna har inte ett enda globalt miljöproblem hittat någon hållbar lösning. För att åter bli framgångsrika och kunna medverka till att lösa de stora problem som världen har, måste miljörörelsen återgå till att hitta praktiskt fungerande lösningar.

Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-03-10

Sextiotalet innebar ett genombrott för människors miljöengagemang. Som en följd uppstod en lång rad nya miljöorganisationer och de gamla som Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna fick ett ökat genomslag. Miljörörelsen rönte framgångar i arbetet med att visa på en rad miljöproblem. Förorenade vattendrag renades och utsläpp av stoft, tungmetaller, oförbrända kolväten, eutrofierande och försurande ämnen minskade dramatiskt. Bilarna fick katalysatorer som gjorde deras avgaser radikalt renare. Samhälle och industri tog med framgång tag i det ena miljöproblemet efter det andra. Utvecklingen gick miljörörelsens väg och miljön blev bättre.

Internationella organisationer som WWF, Greenpeace m.fl. bildades också och fick snart en stark position i debatten. De växte snabbt och aptiten på pengar tog successivt överhanden. Man började satsa på allt mer spektakulär alarmism för att öka inkomsterna. Framgången drog till sig elitistiska maktspelare och kändisar med imagebehov. Strategin var så framgångsrik att organisationerna idag är multinationella lobbyföretag som omsätter miljarder. Företagen får sina inkomster från uppblåsta och ofta falska miljölarm och genom infiltration av överstatliga organisationer som FN, EU och andra politiska maktcentra och multinationella bolag som anslår betydande summor till deras verksamhet.

I Sverige var Kärnkraftsomröstningen 1980 och bildandet av Miljöpartiet en vändpunkt där politiker tog över initiativet i miljödebatten. Under hela 80-talet och en bra bit in på 90-talet fortsatte miljöfrågorna att ha vind i seglen. Bildandet av Det Naturliga Steget 1989, där jag själv var starkt engagerad, innebar ett genombrott för det svenska näringslivets engagemang i miljöarbetet.

Politiseringen av miljörörelsen innebär att politiska aktivister tagit makten i miljöorganisationerna och infiltrerat miljöforskningen. Miljöargument formas som pekar ut den västerländska livsstilen som ohållbar. Debatten handlar allt mindre om fungerande åtgärder mot miljöproblem. Målet nu verkar vara att införa en ny sorts elitistisk planekonomi. Ideologin är att allt blir hållbarare bara det görs småskaligt och man avstår från energi i koncentrerad form. Politiska opportunister larmar om att vi lever som om vi hade fler jordklot, men ifrågasätter aldrig sin egen livsstil. Miljön har gått från mål till maktpolitiskt medel.

Med den ökande politiseringen har det även dykt upp en rad elitistiska organisationer typ Romklubben som larmar om att jordens resurser är på väg att ta slut. De baserar sina slutsatser på s.k. framtidsforskning som presenteras som vetenskap, men som inte är annat än typisk pseudovetenskap. I Sverige sprids liknande larm av tankesmedjor som Tällberg Foundation och Global Utmaning. Att nästan inga av de förutsägelser man kommer med slår in verkar inte bekymra. Dessa verksamheter är främst politiska eliters strävan efter mer inflytande på demokratins bekostnad med miljön som täckmantel.

Det märkliga är att dessa politiker lyckats inbilla västvärldens folk att vår livsstil är rakt igenom ohållbar, trots att faktiska siffror över utvecklingen i världen ofta visar på raka motsatsen. Miljöpartiet säljer in sin ideologi om att t.ex. ekologisk odling gör jordbruket hållbarare. Sanningen är att denna typ av jordbruk kräver dubbla jordbruksarealen och står därför i direkt konflikt med målet att bevara jordens vildmarker. Med modernt förtätat jordbruk har livsmedelsproduktionen de senaste 40 åren dubblerats utan att jordbruksarealen behövt öka. Om vi följt Miljöpartiets linje hade en utvidgning av jordbruksarealen motsvarande nästan hela Sydamerika varit nödvändig för att föda dagens befolkning. Trots en kraftig befolkningstillväxt har svälten minskat. Det enda som hotar livsmedelsförsörjningen är bioenergiodlingar.

Ett genombrott för den globala miljöpolitiken kom med ozonlarmen som skylldes på mänskliga utsläpp. Den politiska framgången med Montrealprotokollet 1987 gav aktivisterna blodad tand. Det visade sig senare att ozonhålet i stort sett styrdes av variationerna i solaktiviteten och att den mänskliga faktorn spelade en mer underordnad roll. För de politiska aktivisterna framstod det dock som ett framgångskoncept i utnyttjandet av miljöargument för att öka sin makt. Man kastade sig därför entusiastiskt över klimatlarmen.

En klimatpanel med stort inslag av politiska aktivister från WWF och Greenpeace bildades under FN och man lyckades med framgång lansera panelen som bestående av världens ledande klimatforskare. Sanningen är att de få forskare som haft något reellt inflytande även varit politiska aktivister. Baserat på modellberäkningar har man larmat om en katastrofal global uppvärmning orsakad av koldioxidutsläpp. Det har dock inte kunnat verifieras genom faktiska observationer under drygt 20 år. Klimatet uppvisar ännu inga förändringar utöver vädrets normala variabilitet. Trots avsaknaden av bevis har dessa modellberäkningar lagts till grund för långtgående åtgärder i främst västvärlden. Kostnaderna ligger på flera tusen miljarder kronor och är en viktig delförklaring till skuldkrisen i såväl EU som USA.

Byråkraterna inom FN och EU har i klimatfrågan hittat ett idealiskt projekt för att öka sin överstatliga makt. Hela det politiska etablissemanget i västvärlden har mobiliserats. En påkostad kampanj med hjälp av tjänstemän i vetenskapliga akademier och via gammelmedia har hindrat kritiska uppfattningar att komma tilltals. Ingen vetenskaplig akademi har vågat tillfråga sina ledamöter. Tack vare bloggosfären och det faktum att de förväntade klimatförändringarna uteblivit, har de som ställt sig skeptiska till larmen ändå gjort sin stämma hörd. Världshistoriens mest påkostade propagandakampanj har havererat och opinionen har svängt till de ofta helt ofinansierade skeptikernas fördel. I USA är idag klimatfrågan den politiska fråga som står lägst på väljarnas prioriteringslista.

FN:s och EU:s mål var att vid klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 få tillstånd en överstatlig ordning. EU betalade tom miljöorganisationer för att genomföra demonstrationer vid konferensen. Den blev trots det ett praktfiasko sedan en ”whistle-blower” avslöjat ett omfattande fiffel med data bland FN:s politiserande klimatforskare. De som ställde sig i vägen för FN och EU var världens blivande ekonomiska supermakter Kina, Indien och Brasilien.

Eftersom politiker och politiska organisationer som FN och EU främst styrs av sina maktambitioner har miljöfrågan på det här sättet blivit totalt politiserad. Miljöproblem som inte är politiskt användbara eller som är för komplicerade sopas under mattan och blir inte åtgärdade. Ett lysande exempel är EU:s totala oförmåga att göra något åt ett ohållbart jordbruk och dess fiskeflottors rovfiske i Atlanten utanför Västafrika, samtidigt som man lägger tusentals miljarder på helt meningslösa klimatåtgärder.

Miljörörelsen i västvärlden har i sin berusning över att få stå i det politiska rampljuset släppt ifrån sig initiativet och blivit maktens lakejer. Idag handlar debatten inte om realistiska åtgärder för att lösa miljöproblemen, utan mer om hur förkastligt den västliga livsstilen är och att lösningen på miljöproblem ligger i ett skifte till en småskalig planekonomi. Samtidigt är Asiens, Afrikas och Sydamerikas miljarder på väg att anamma vår marknadsekonomiska livsstil.

Fiaskot för miljörörelsen är totalt. Sedan makteliter tagit över miljöfrågorna har inte ett enda globalt miljöproblem hittat någon hållbar lösning. Förklaringen ligger i att för dessa eliter är makten viktigare än faktiska framsteg mot ett hållbart samhälle. Försöken att skapa misstro mot dagens samhällsordning har även misslyckats eftersom jordens förmåga att föda en växande befolkning för vart år blivit allt bättre.

För att åter bli framgångsrika och kunna medverka till att lösa de uppenbara miljöproblem som världen ändå har, måste miljörörelsen återgå till att hitta praktiskt fungerande lösningar. Man måste inse att lösningen inte ligger i drömmen om ett småskaligt samhälle med gles produktion, utan i en fortsatt koncentration, teknikutveckling och produktivitetsökning. Man måste bita i det sura äpplet och erkänna att enda vägen till en hållbar värld för nio miljarder människor går via hållbara megastäder, högmekaniserat jordbruk med användning av GMO och koncentrerade billiga energikällor.

Avskaffandet av fattigdomen bör ha högsta prioritet eftersom det är enda vägen att få jordens befolkningstillväxt att avstanna och landa runt nio miljarder individer. Fortfarande lagar tre miljarder människor sin mat över öppen eld. För att kunna göra något åt det måste billig koncentrerad fossil energi förbli den primära energikällan även under detta århundrade. Härvidlag är stora nya naturgasfyndigheter mycket lovande. Gles lågproduktiv och dyr energiproduktion som vindkraft och solceller är inte försvarbart ur ett hållbarhetsperspektiv.

Nästa steg är förtätning av boendet till stora städer med effektiva system för försörjning och återvinning. Utspritt boende på landsbygden är inte hållbart med dagens stora befolkning om vi skall kunna behålla naturens mångfald.

Haven måste räddas genom en havskonvention som reglerar rätten till fiske och effektiva fiskekvoter.

De återstående vildmarkerna och regnskogarna måste bevaras för att säkra den biologiska mångfalden och ett stabilt klimat. Det kräver stopp för flertalet bioenergiprojekt och spannmålsodling för utfordring av nötkreatur.  Köttdjur som nöt och får har en given plats i ett hållbart samhälle om de utfordras med sin naturliga föda – gräs som är otjänligt som människoföda.

Färskvattenförsörjning måste förbättras genom utveckling av kostnadseffektiv teknik och metoder för storskalig återvinning av sötvatten. Det ställer krav på billig koncentrerad energi.

För att öka produktiviteten och minska behovet av kemiska gödningsämnen och bekämpningsmedel i jordbruket krävs en satsning på utveckling av nya GMO-grödor.

För att hindra förgiftning av jordbruksmark och andra känsliga miljöer krävs effektivare system för att kontrollera flöden av kemiska ämnen och tungmetaller.

Osäkerheten om naturliga såväl som antropogena klimatförändringar ställer krav på en ökande beredskap för variationer i klimat och väder. Infrastrukturen måste anpassas till en realistisk bedömning av variabiliteten i vädret och risken för jordbävningar och vulkanutbrott. Om klimatet börjar gå mot en ny istid (vilket vi vet att det snart gör) eller att stigande halter av växthusgaser orsakar en skadlig global uppvärmning, måste det finnas en geopolitisk beredskap för att hantera de situationerna när de uppkommer.

Text: Lars Bern


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här