Lárus Ýmir Óskarsson: Nytänkande och folkets kraft återuppbygger Island efter ekonomisk katastrof

2
250
Lárus Ýmir Óskarsson
Lárus Ýmir Óskarsson – Privat foto

Kring 2000 flyttade Lárus tillbaka till Island där han temporärt lämnat filmens värld. Han kom att satsa mycket av sin tid på att återbygga det isländska samhället från den kris som för många kom överraskande 2008, men som för Lárus och några fler var förväntad. Det skriver Börje Peratt som intervjuade Lárus Ýmir Óskarsson om ett land som beslöt sig för att resa sig efter en ekonomisk katastrof.

Men låt oss ta det från början
Lárus fångades av filmens värld då han gick på gymnasiet i Reykjavik och var med i skolans filmklubb.

“Några filmer förtrollade mig och gav mig en oerhörd upplevelse. Genom att se en film blev jag fem år äldre och fick inblick i hur människor kände och tänkte. Jag skulle vilja trolla på det sättet, tänkte jag. Jag skulle vilja kommunicera med människor som dessa regissörer hade kommunicerat med mig.”

När skapandet tar över
Lárus trodde han visste vilken sorts filmer han ville göra och skulle komma att göra, men när han sedan började göra film upptäckte han att det var nått annat som styrde. Arbetet tog över, bilderna och ljuden tog över och det blev som det ville bli. Själva skapandet styrde mer än vad han styrde skapandet. Processen fann han mer givande än han trott var möjligt. Denna intuitiva kreativitet utvecklade något annat, djupare och högre och gav så mycket mer än det kontrollerade publikanpassade historieberättandet.

En poetisk filmare
Lárus säger att han inte är särskilt intresserad av att berätta historier i och för sig. Historien är nödvändig och den måste vara bra för att man ska kunna ta till sig personerna. Men det som gjorde att han upplevde en film som bra var inte själva historien utan hur den var gjord, hur den var berättad. Det som fascinerar och ”förtrollar” är stämningar, atmosfärer, relationer.

Det han minns i de bästa filmer han sett, var inte hur det gick. Snarare var det den existentiella rymd personerna levde i som fångade honom. Han anser sig därför vara mer av en filmisk poet än filmisk romanförfattare.

Trött på framgång – Lárus hade börjat nysta i en annan tråd
Fram till en viss tidpunkt hade han tillfredställt sin personliga ambition. God kritik och internationella priser. Han behövde inte mer uppskattning. Han var glad för det i och för sig men det fanns inte så mycket att söka där.

“Kanske lider jag på brist på ambition – det har jag fått höra från välvilliga vänner.”

Eller snarare tråden hade nystats upp sig själv under 20 år och började allt mer kräva uppmärksamhet. Lárus led av en mycket svårartad migrän som kunde pågå i tre månaders perioder med flera utbrott varje dag. Medicinering gav ingen hjälp så därför började han fokusera sig på att sitta still och vara närvarande i smärtan, eftersom den i vilket fall inte gick att undvika.

Insikten om meditationens betydelse
När huvudvärksperioden var över så kunde han sakna stunderna då han bara satt still. Han tog då beslutet att meditera regelbundet varje dag och förstod att under dessa tidigare smärtfyllda stunder hade han faktiskt gjort just det – mediterat. Något som Lárus har gjort regelbundet i 20 år.

“Det är det bästa en människa kan göra för sig själv och sin omgivning, säger Lárus.”

Integral Movement och Spiral Dynamics
Lárus började läsa böcker om meditation och fann tidskriften, “What is enlightenment” utgiven av Andrew Cohen, senare kallad EnlightenNext.

Den författare som har betytt mest för Lárus är Ken Wilber, en av Amerikas mest lästa filosofer och översatt till över 20 språk. Kring Wilber har det växt upp en rörelse som kallas Integral movement. Wilbers teorier tillhandahåller analysverktyg för att utveckla människa och samhälle.

En betydelsefull del av den integrala rörelsen kallas Spiral Dynamics (SD) som härstammar från Clare W Graves. Spiral Dynamics bygger på utvecklingstankar för människan som olika psykologer har bidragit till för att förstå dels människans utveckling genom olika åldrar (Piaget-utvecklingspsykologi) och dels förstå vad som motiverar individen till självförverkligande (Maslow-humanistisk psykologi). SD för dessa tankegångar vidare och påvisar hur mänskliga samhällen har gått genom motsvarande utvecklingsfaser sen urminnes tider.

Mötet med Bjarni
Under flera år kände sig Lárus ganska ensam på Island, men så fann han ett isländskt namn på en internationell deltagarförteckning i Spiral Dynamics (SD). Bjarni S Jonson kom från ett helt annat håll till denna vetenskap. Bjarni är från början civilekonom och nu en av Islands mest respekterade företagskonsulter som även jobbar inom kommuner och landsting. Han har till och med omstrukturerat vissa av regeringens kanslier. Bjarnis ingång i Spiral Dynamics var via Adizes som skrivit om organisationers livscyklar, en teori som rimmade väl med Spiral Dynamics utvecklingsmodeller.

Islands kris
Så här berättar Lárus:

“Vi började träffas två år före krisen. Vi tyckte oss veta att något svårartat var på gång på Island. Situationen var ingalunda hållbar. Vi hade planer på att kalla ihop ett gäng vettiga mäniskor och bilda en slags ”think-tank” om situationen på Island.”

Bjarni gjorde undersökningar, som var del av ett internationellt projekt och där fanns alla de farliga indikationerna. Han pratade med statsministern och förvarnade honom om kraschen hösten 2008 och föreslog åtgärder.

På vårkanten 2009 sammanslöts en grupp som hade likartade tankegångar om vad som nu behövde göras. Den förmodligen för svenskar enda kända människan i gruppen var sångerskan Björk, som redan under sommaren hade tagit initiativ till ett uppbyggande.

Här ingick folk som på ett eller annat sätt hade reagerat på krisen och eftersträvade ett konstruktivt och uppbyggande sätt att reagera, och som inte var del av den paranoia, som annars härskade Island i krisens kölvatten.

Maurathufa

“Det var 9 personer som träffades inklusive miljöministern. Vi kallade oss Myrorna. Vi tyckte vi borde hitta något som förenar folket och som visar vägen framåt.”

Efter  20 minuter damp en gemensam idé ned om att genomföra en nationell samling ”Thodfundurinn” där ett statiskt giltigt uttag av nationen skulle tala om vilken framtid de ville ha. Gruppen fick namnet Maurathufa/Myrstacken, berättar Lárus Ýmir Óskarsson.

Det handlade om att locka fram folkets visdom. Man kan likna det vid en myrstack i skogen som ligger nära en älv. Kanterna runt älven eroderas och älven kommer närmare myrstacken som börjar förflytta sig från den hotande älven. Det är ingen general som leder arbetet. Ingen av myrorna har en aning. Men myrstacken vet – och den handlar. Den flyttar sig bort, i rikting från älven. Det finns en visdom i myrstacken som gör att alla tillsammans förenas i en gemensam riktning.

Thodfundurinn – En nationell samling
Lyckligtvis ställde sig många i det isländska samhället sig bakom detta initiativ. Ett statistiskt urval från hela folket, bosättning, ålder, kön yrkesgrupper, företagare, myndighetsfolk, landets ledare, kallades samman till möte i en idrottshall. Hundratals volontärer, finansiellt stöd från företag och individer, lokaler och uppbackning från staden Reykjavik.

Mötet utformades och genomfördes på ett mycket speciellt sätt. Det var inga tal, ingen styrning ovanifrån – bara ett system. Alla satt vid runda bord i hela den stora idrottshallen. Moderatorer på varje bord såg till att allas synpunkter kom till tals. Alla deltagarna påverkade utfallet.

Thodfundurinn fick stort genomslag. Internationella medier rapporterade, samhällets ledare talade om det här mötet och de värden som det stod för i efterföljande nyårstal och vid andra högtidstilfällen.

I kölvattnet hölls möten som byggde på samma metod: Man tog upp olika teman om landets utbildningsystem, om fattigdom och social isolation. De medverkande kom från samhällets alla instanser, socialdeparetmentet, läkarföreningen inom sjukvåden, landets konstärer, fackföreningar, skolor, idrottsföreningar etc.

Ny grundlag utformades enligt en demokratisk princip
Ett år senare formades ett liknande möte, som det första.

“Vi var tre Myror som designade det nya mötet som denna gång hölls för riksdagens (Altingets) räkning. Mötets uppgift var att folket skulle få chans att uttrycka sig om en ny grundlag.”

Islänningarna hade länge och gång på gång försökt få till stånd en ny grundlag. Alla försök hade strandat på att de politiska partierna aldrig kunde bli sams. Nu skulle man försöka att genomföra uppgiften i enlighet med en brett upplagd demokratisk princip.

Det första steget var en National Assembly, som återigen byggde det på den demokratiska principen om ett urval av det isländska folket. Det mötet tog fram synpunkter och frågor som ett speciellt folkvalt råd senare skulle arbeta vidare med.

Således folkvaldes i nästa steg en 25-manna grupp av människor för att skriva en ny grundlag. De kom också från olika håll i samhället, med alla tänkbara politiska färger från de rödaste till de blåaste. Dessa folkvalda skulle ta mycket av sitt material och sin inriktning från det tidigare stora mötet.

De 25 bestämde sig för att arbeta helt öppet. Deras arbete kunde ses ”live” på nätet. Och alla utkast las ut på nätet för allmän diskussion innan de skrevs om till färdiga förslag. Tusentals människor satt hemma och kommenterade och tyckte. Det utmynnande i ett konkret resultat, ett förslag till ny grundlag, som alla 25 ledamöter skrev under.

Planen är nu att skicka detta nya förslag till ny grundlag till en nationell omröstning, referendum, som är rådgivande. Endast Altinget har formell rätt att stifta en ny grundlag. Denna process är inte helt lätt och det finns motsättningar i den fortsatta processen.

Det personliga ansvaret

“Hur än detta kommer att gå, då tycker jag att detta visar att vi kan lyfta oss själva från käbblet och tuppfäktningen när vi jobbar tillsammans och sätter den andre före oss själva. Dessa 25 folkvalda visade att de kunde åstadkomma det riksdagsmännen inte klarade: nämligen att komma överens och få fram ett resultat. När samhället och människorna blir viktigare än den egna positionen (och att bli omvald) så kan goda saker hända.”

Lárus avslutar med en paradox kommen från djupet av den visdom som en man kan göra anspråk på med hans kamp mot smärta och lidande med hans motgångar och framgångar på högsta kulturella och även samhälleliga nivå.

En vis man sa:

“Världen är perfekt som den är, den kan inte vara på något annat sätt, allt är som det ska. Men varje morgon måste vi upp, var och en och slita som ett djur för att göra den bättre.”

Text och intervju: Börje Peratt

Relaterat:  Islands president: Vi lät bankerna gå och mår bättre

Lárus Ýmir Óskarsson, född 1 mars 1949 i Reykjavik, är en isländsk film och TV-regissör. Han gick filmskolan (Dramatiska Institutet) i Stockholm och har arbetat på Sveriges Television. Lárus är mest känd i Sverige för TV-serierna Hästens Öga 1987, Längtans blåa blomma 1998 med många kända svenska skådespelare som Eva Röse, Marika Lagercrantz, Bibi Anderson, Harriet Andersson och Hans Alfredsson. Ett par av hans långfilmer är Andra Dansen 1983 och Den Frusna Leoparden 1986 med bland annat Peter Stormare och Joakim Thåström. [CV]

2 KOMMENTARER

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here