DEBATT. Anders Wijkman ojar sig över Rio+20 fiaskot. Att han och hans domedagspredikande vänner själva är en bidragande orsak till att det gått som det gått, verkar han inte förstå. Den sanslösa skrämselpropaganda som de organisationer där han ingår ägnat sig åt har haft precis omvänd effekt.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-06-27
De två världskrigen under 1900-talet innebar att världen började inse att det fanns behov av att etablera en världsordning som stod över nationalstaterna. Oförmågan hos världens stater att lösa mellanstatliga konflikter och industrisamhällets växande exploatering av naturresurser hade orsakat två förödande världskrig. Resultatet av dessa insikter blev först det misslyckade projektet med Nationernas Förbund efter första världskriget och sedan Förenta Nationerna (FN) efter andra världskriget.
I Europa med sitt lapptäcke av egensinnade nationalstater där båda världskrigen börjat, var det några eldsjälar som tog initiativ till Kol&Stålunionen som blev upprinnelsen till bildandet av dagens EU. Intresse för samverkan fanns i flera västeuropeiska länder. På initiativ av den franske utrikesministern Robert Schuman kunde ett fördrag undertecknas i Paris 1951 av representanter för sex europeiska regeringar. De goda resultaten av samarbetet ledde till undertecknandet av Romfördraget 1957 och till bildandet av EEC. Senare har samarbetet utvecklats och utvidgats till den Europeiska Unionen – EU.
De två överstatliga maktorganen FN och EU har snabbt vuxit ut med omfattande staber med högavlönade diplomater och byråkrater och med olika beslutande, dömande och verkställande organ. De har idag skapat sin egen identitet och kultur. Till skillnad från suveräna nationalstater förfogar inte överstatliga organisationer över land och egna resurser. De kämpar därför hela tiden med att hitta roller som motiverar deras existens och omättliga behov av mer resurser. Man är helt beroende av pengar från nationalstaterna som ingår. Byråkratierna inom båda organisationerna manövrerar hela tiden för att försöka få tillstånd någon form av egen beskattningsrätt för att kunna bli mer oberoende av nationella parlaments generositet. Inom EU ser vi nu hur man skapat Euro-krisen för att tvinga fram en ökad centralisering av makt och pengar till Bryssel. FN satsade på en skrämselstrategi inför Rio+20 som skulle leda fram till något som liknar en världsregering med rätt att ta ut skatt från världens folk.
Organisationerna söker ständigt efter problemområden som kan motivera mer överstatlighet. För både FN och EU har de globala miljöfrågorna erbjudit en oemotståndlig arena för att utvidga sin intressesfär. Båda organisationerna har haft starka egenintressen i den klimathyp som man blåst upp under de senaste 20 åren. Oerhört stora belopp har investerats i propaganda för att skrämma opinionen med kommande klimatkatastrofer, till att acceptera mer överstatlig makt.
FN bildade 1988 sin klimatpanel IPCC med uppgift att kartlägga hur människan påverkar klimatet. Vetenskapen om vilka faktorer som styr klimatvariationerna på jorden är bara i sin linda. Att i det läget börja försöka kartlägga bara en enda faktor bland hundratals, handlade givetvis bara om att hitta anledningar till överstatliga politiska beslut. FN var aldrig intresserade av t.ex. hur variationer i molnbildning, havsströmmar, planetbanor, solaktivitet eller kosmisk strålning påverkar klimatet. Den insikten skulle ju inte givit FN någon roll att spela. EU och andra politiska kretsar med intresse av global centralstyrning och planekonomi krokade entusiastiskt på klimathypen.
En central del i FN:s och EU:s strategi på miljöområdet har varit att backa upp flera s.k. miljöorganisationer ekonomiskt för att ge dem resurser att bedriva ett omfattande lobbyarbete med krav på mer överstatlighet. T.ex. så finansierade EU en stor del av demonstrationerna vid FN:s fiaskoartade klimatkonferens i Köpenhamn 2009. FN lät dessa organisationer få ett avgörande inflytande vid författandet av IPCC:s rapporter och framställde det senare som vetenskapliga redogörelser trots att sammanfattningarna i flera fall skrevs av vetenskapligt omeriterade miljöaktivister. På detta sätt har odemokratiska organisationer som WWF, Greenpeace, Friends of the Earth m.fl. kunnat växa till multinationella storföretag i miljölobbyverksamhet. I viss utsträckning kan även näringslivets miljöorganisation World Business Council for Sustainable Development – WBCSD räknas hit. Dessa lobbyorganisationer lever idag i symbios med FN och EU.
En annan del av de överstatliga organisationernas strategi är att vara ett lukrativt karriärsteg för avsuttna toppolitiker. Den politiker som gjort FN eller EU nomenklaturan stora tjänster kan räkna med mycket väl arvoderade uppdrag senare i livet när de drar sig tillbaka från sina nationella politiska uppdrag. På detta sätt har man kunnat mobilisera ett omfattande stöd från den politiska eliten i väst. FN har sedan 1972 även ägnat sig åt att arrangera jättekonferenser dit våra politiker och byråkrater kunnat resa på skattebetalarnas bekostnad. Nu senast var det Rio+20 konferensen som enligt uppgift samlade 50.000 deltagare. Inom EU konfereras det och äts middagar hela tiden. Omfattningen av resandet och umgänget inom den politiska eliten i Europa har tagit sig fullständigt löjeväckande proportioner.
Allt detta är viktigt att ha i åtanke när man bedömer våra toppolitikers agerande visavi FN och EU. T.ex. det massiva stödet från det svenska politiska etablissemanget för ett Euro-inträde för svensk del, skall ses mot denna bakgrund. Lilla Sveriges enorma generositet med skattemedel mot FN genom åren är ett annat exempel som gett rik utdelning till svenska politiker i form av välarvoderade uppdrag inom FN-systemet. Likaså har hela vårt politiska etablissemang spelat med i FN:s och EU:s försök att blåsa upp klimatfrågan för att motivera nya skatter och inskränkta individuella friheter. Att underlaget varit ytterst primitiva datormodeller som visat sig helt värdelösa blundar man för.
Vad som händer är att politikernas egenintresse kan ta överhanden över det demokratiska mandat som de har. När det gäller EU är det ingen tvekan om att detta skapar ett enormt demokratiskt underskott som är på väg att orsaka en situation i Europa som går stick i stäv mot det fredliga syftet när Kol- och Stålunionen en gång bildades. Som en direkt följd är nationalistiska och främlingsfientliga partier på stark frammarsch över hela EU. EU-projektet går mot sin upplösning.
FN:s mastodontkonferens Rio+20 blev även ett praktfiasko. Orsaken var att man skjutit över målet, skrämselpropagandan har haft motsatt effekt på världsopinionen eftersom domedagsprofetiorna visat sig sakna substans. Sedan slutet av 1900-talet har den globala uppvärmningen avstannat och vädret har hållit sig inom sin normala variabilitet trots att utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka. FN:s auktoritet ligger i spillror.
Anders Wijkman, som själv i flera år varit verksam inom EU och FN-byråkratin, ojar sig över fiaskot. Att han och hans domedagspredikande vänner själva är en bidragande orsak till att det gått som det gått, verkar han inte förstå. Den sanslösa skrämselpropaganda som de organisationer där han ingår ägnat sig åt har haft precis omvänd effekt. Att han därtill klagar på gammelmedierna som okritiskt spelat med i klimatpropagandan genom att i åratal ge fritt spelrum åt honom själv och hans kompisar är bara beklämmande.
Min förhoppning är att ur spillrorna av de två misslyckade projekten EU och FN:s världsregering, skall det komma något mer realistiskt som är förankrat även i länder som Kina, Indien och Brasilien. Jag tror att det vore på sin plats att vi västerlänningar började försöka förstå vad som händer i Asien och i resten av den del av världen som är stadd i oerhört snabb utveckling. Just nu verkar vi mest navelskåda världsdelar och kulturer som stått stilla i utvecklingen i hundratals år.
Text: Lars Bern