Bern om näthat: Ansvaret för debattklimatet ligger i Rosenbad

Lars Bern om Män som näthatar kvinnor

0
46
Lars Bern – Foto: Torbjörn Sassersson, NewsVoice.se

DEBATT. Om vi skall kunna komma tillbaka till ett någotsånär civiliserat debattklimat i våra medier och på nätet måste makthavare och media föregå med gott exempel. Vi som inte livnär oss på politik vill ha en fri och allsidig debatt om allt som rör den politiska processen utan att bli förolämpade och hotade av yrkespolitiker och journalister.

Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-02-10

Oscar Swartz skrev den 7/2 en viktig artikel på SVT:s debattforum om näthatet med rubriken: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet. Jag tror att hans analys ligger väldigt nära sanningen.

De väljare som är medlemmar i ett politiskt parti har på femtio år minskat från var femte till bara omkring var trettionde. Ryggraden i den svenska demokratin var en gång idépartier framburna av folkrörelser som säkrade att politiken handlade om det som engagerade medborgarna. Tyvärr har partierna tappat sin folkliga förankring och förvandlats till skattefinansierade intresseföreningar för de som livnär sig på politik, den grupp som framlidne Anders Isacsson döpte till den politiska klassen. Vanliga politiskt medvetna människor har gett upp och lämnat partierna helt i händerna på yrkespolitiker, ombudsmän och mediernas proffstyckare.

Intressegemenskapen inom den politiska klassen över partigränserna har blivit starkare än de idéer som skiljer. Därmed blir det allt svårare för oss väljare att påverka politiken i val. Partierna trängs nervöst omkring den politiskt korrekta totempålen och fråga efter fråga lyfts taktiskt ut ur den fria debatten. De stora partiernas ekonomiska prioriteringar är till förvillelse lika, skillnaderna handlar numer bara om några procent hit eller dit – för syns skull. De som vågar ifrågasätta den etablerade maktens prioriteringar av hur skattebetalarnas pengar används kan räkna med ett allt annat än varmt mottagande. Journalismen som skulle vara den tredje granskade statsmakten har förvandlats till den politiska korrekthetens kolportörer. Den politiska valfriheten har minskat, demokratin har blivit innehållslös och maktlösheten sprids bland gräsrötterna. Inom EU motarbetas allt folkligt inflytande frenetiskt. Där hittar vi, som Oscar Swartz gjort, en förklaring till dagens debattklimat.

Det som skrämmer är att de frågor som den politiska eliten lyft ut och stämplat som stående över debatten, ofta är de frågor som starkt engagerar stora väljargrupper. Exempel är migrationspolitiken, integrationen, förhållandet till EU, miljö- och energipolitiken, mediepolitiken m.m.. Inte oväntat får detta konsekvenser i form av missnöjesrörelser som först Ny Demokrati, sedan Piratpartiet, Junilistan och nu senast Sverigedemokraterna. Internets utveckling har även gett voice åt vanligt folk som nu kan komma tilltals utan att filtreras av vänsterradikala journalister.

Yrkespolitikerna och deras handgångna inom media reagerar med ursinne och använder ren mobbing och en skur av ad hominem tillmälen för att försöka få missnöjesyttringarna att gå upp i rök. Alla har vi på näthinnan bilden av folkpartisten Bengt Westerberg (han som gett girigheten ett ansikte) som vänder ryggen åt Ian Wachtmeister en valnatt. Och det var skrattretande när kommunisten Lars Orly med sitt förflutna vägrade sitta i samma sminkrum som invandrarfientliga Jimmy Åkesson och Reinfeldt han tycker att Sverigedemokratiska politiker får tåla stryk. För att inte tala om hur man behandlat de som ifrågasatt klimatpolitiken.

Efter att i nära fyrtio år ha varit engagerad i miljöfrågorna skrev jag år 2008 en kritisk artikel om klimatalarmismen på SvD Brännpunkt. Jag blev snabbt varse att jag med denna artikel hade utmanat hela det politiskt korrekta etablissemanget. Den här frågan fick inte diskuteras och jag blev angripen av ett flertal personer ur samhällets elit. Någon debatt i sakfrågan var man inte intresserad av utan angreppen handlade nästan uteslutande om att förnedra och förolämpa mig maximalt med ad hominem argument. Det förekom t.o.m. hot om rättsliga åtgärder mot personer som likt mig själv opponerade mot det politiskt korrekta. Vi blev jämställda med förintelseförnekare i en bok skriven av regeringens rådgivare. I Storbritannien gick hoten så långt att en av staten understödd propagandafilm, riktad till barn, visade hur en lärare i ett klassrum sprängde de som inte trodde på de officiella klimatlarmen, så att blodet stänkte över hela klassrummet. Det är bl.a. så näthatarna hittar sin inspiration.

Jag bemöttes även i de på den tiden öppna kommentarfält med en massa nedsättande omdömen. I föreningen Humanisternas styrelse där jag satt då, restes det krav på att personer med min övertygelse borde uteslutas för våra ”pseudovetenskapliga” åsikters skull. Till saken hör att jag utgick från den vetenskapliga uppfattning som Vetenskapsakademins främste klimatforskare vid flera tillfällen har framfört. Jag har nu dagligen följt den västerländska klimatdebatten i snart fem år och de hatiska och hotfulla argumenten har haglat. Att det blivit så anser jag i hög grad beror på att den politiska eliten valt den debattnivån. Ansvaret för debattklimatet ligger således ända upp i Rosenbad och andra premiärministerkanslier i Europa.

Numer kommer det nästan dagligen vetenskapliga artiklar som visar att det jag skrev 2008 ligger mycket närmare verkligheten, än den ensidiga och ovetenskapliga klimatpropaganda som nästan dagligen pumpas ut i SvD, DN och våra Public Servicekanaler. Självaste DN har dock de senaste månaderna börjat ifrågasätta det politiskt korrekta och debattklimatet har lugnat ner sig något. Den utomordentligt dyrbara och meningslösa klimatpolitiken ligger dock fast, nästan ingen i det politiska etablissemanget vågar erkänna att man är fel ute.

Också på ett annat område ser vi idag hur samhällets etablissemang utmanas. Det gäller sambanden mellan vår kost och vår hälsa. Ända sedan 70-talet har staten (Livsmedelsverket) talat om för oss vad som är hälsosam kost. Så dyker det upp en vanlig distriktsläkare i Sundsvall vid namn Annika Dahlqvist som upptäcker att råden saknar vetenskaplig evidens och därtill är direkt kontraproduktiva. Makthavarna inom etablissemanget kastar sig över den stackars läkaren som sånär förlorar sin läkarlegitimation. Den här debatten rasar just nu för fullt på nätet och fulargumenten haglar även här. Givetvis har maktens handgångna i journalistkåren kastat sig över sådana som Dahlqvist. Det för dagen aktuella, är ett krav från kretsar inom Miljöpartiet att straffbeskatta den mest hälsosamma kosten. Allt tyder dock på att allmänheten har större tilltro till Annika Dahlqvist än statens och etablissemangets experter som med fulargument försvarar sin maktposition.

Jag har med den här genomgången velat stryka under Oscar Swartz´ slutsats att de hatiska argumenten på nätet har sina rötter i en växande känsla av maktlöshet och i dåliga föredömen bland samhällets elit. Valet av debattklimat har ursprungligen gjorts av etablissemangets sätt att försvara sina egna fastlåst uppfattningar på en rad områden. Det handlar således inte bara om en främlingsfientlig och kvinnohatisk mobb som de senaste veckornas debatt försökt ge sken av. Vi är väldigt många fler som drabbats av det debattklimat som samhällets elit satt upp.

Om vi skall kunna komma tillbaka till ett någotsånär civiliserat samtal i våra medier och på nätet måste makthavare och media föregå med ett betydligt bättre exempel än de gör idag. Och alla de hundratusentals väljare som idag, kanske av vanmakt, väljer ett missnöjesparti förtjänar att ses lika mycket som alla andra väljare. Vi som inte livnär oss på politik vill ha en fri och allsidig debatt om allt som rör den politiska processen utan att bli förolämpade och hotade av yrkespolitiker och journalister.

Vi vill ha tillbaka vår demokrati!

Text: Lars Bern


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här