DEBATT. Journalistkåren förlorar med Adaktussons konvertering till politiker en av sina viktigaste förgrundsfigurer och kårens anseende sjunker ett snäpp till.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-02-21
Den svenska journalistkåren befinner sig i en djup förtroendekris. Siewert Öholm skriver att journalistens uppdrag är att påverka och kunna förändra. Den uppfattningen har öppnat för att journalister uppfattar att deras roll är att torgföra den egna politiska övertygelsen och att okritiskt förmedla säljande nyheter. Rollen som oförvitlig sökare efter hela sanningar och som den tredje kritiskt granskande statsmakten har på detta sätt urholkats.
Idag sympatiserar fler än två av tre journalister med de rödgröna partierna (enl. professor Kent Asp vid Göteborgs universitet). Miljöpartiet stöds av över fyrtio procent av landets journalister, inom Public Service är det än värre med över halva yrkeskåren. Snedfördelningen blir speciellt allvarlig för förtroendet, eftersom Miljöpartiet i vida kretsar uppfattas som verklighetsfrånvänt med rader av romantiserande orealistiska ståndpunkter, som om de genomfördes skulle leda till ekonomisk katastrof för landet.
Det blir inte bättre av att Vänsterpartiet, det andra partiet utan en realistisk politik, är journalisternas andraval. Det skrivs helt enkelt en massa smörja som vanliga verklighetsförankrade människor inser är fria ogenomförbara fantasier. Bla denna snedvridning och den ändrade inställningen till den journalistiska rollen har kört ner folkets förtroende för yrkeskåren i botten.
Förtroendekrisen blir riktigt djup när det låga förtroendet kombineras med omvälvningen på mediemarknaden. Gammelmediernas (papperstidningarna och Public Service i form av SVT och SR) utmanas idag av fri information på nätet. Allmänheten har fått ett alternativ där de kan söka nyheter och information som är opåverkade av politiskt aktivistiska journalister och där de själva för första gången fritt kan komma tilltals.
Låt mig bara nämna den mest inflytelserika granskaren av den meningslösa miljardrullningen till klimatpolitiken som ett typiskt exempel. Den kritiska granskningen har inte kommit från någon journalistisk källa utan från bloggen The Climate Scam, startad på fritiden av en ung smart invandrarflicka utan andra ekonomiska resurser än sin egen lön. Bloggen som lockat till sig en rad välmeriterade professorer har ett mycket stor genomslag i klimatdebatten och är idag landets mest lästa miljöblogg. Mot sig har The Climate Scam haft en näst intill kompakt enig journalistkår inom gammelmedia som stöttat den politiska makten.
Jag tillhör själv den växande grupp som en gång hade stort förtroende för media och journalister. Jag pryade själv som reporter i början av 60-talet. På senare år har jag nästan helt tappat förtroendet, nu när jag själv kan gå ut på nätet och hämta min egen information och kolla det som gammelmedia förmedlar. Jag ser dagligen hur journalistiskt material sprider ren desinformation på en rad områden där jag råkar ha god insyn. Det hindrar inte att det finns många journalister som jag beundrar och har förtroende för, Lars Adaktusson är en, Janne Josefsson och Åke Ortmark är andra och det finns fler, men tyvärr för få.
Många journalister klarar inte av att hantera den nya situationen utan reagerar med ursinne och far ut mot det de uppfattar som en hatisk mobb på nätet med precis samma vokabulär som de påstår sig vilja stävja. Jag har själv blivit jämförd med förintelseförnekare och istället för att bemöta mig i sak har man i gammelmedia pekat på mitt kön och min ålder för att förminska mina ståndpunkter. För mig är det uppenbart att det är en vänsterelit som inte gillar att folket fått voice, för det är främst från vänster som motviljan mot folkets röst är som störst. Därmed sjunker förtroendet för journalistkåren ytterligare och yrket tappar i status.
I det här läget väljer en av landets få kvarvarande journalister med integriteten intakt och ett högt förtroende i vida kretsar att hoppa av och konvertera från den granskande rollen till den lagstiftande. Lars Adaktusson väljer att bli politiker. Med tanke på journalistkårens dåliga anseende och sjunkande status kan jag på ett personligt plan känna förståelse för hans beslut, men jag beklagar det djupt. Journalisterna har förlorat en av de få som fanns kvar som kunnat hålla en del av kårens anseende uppe. Samtidigt har en betydelsefull samhällsgranskare klippt av sig själv vingarna. I fortsättningen kommer han alltid att ha ett förminskande (Kd) efter sitt namn. Det hela blir inte mindre olyckligt av det faktum att Kristdemokraterna av allt att döma är på väg att förlora sin parlamentariska plattform.
Siewert Öholm försöker försvara beslutet med att han bestämmer sig ärligt för att inte spela journalist, men ändå vara smygpolitiker. Jag håller inte heller med om det, jag tror inte många uppfattat Adaktussons journalistiska arbete som ”smygpolitik”.
Journalistkåren förlorar med Adaktussons konvertering en av sina viktigaste förgrundsfigurer och kårens anseende sjunker ett snäpp till!
Text: Lars Bern