Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

23%

23.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Reflektioner kring motsatsparet extremism/normalism, i formen av ett manifest för exceptionalismen

publicerad 22 januari 2014
- Mats Barrdunge

Här följer några reflektioner kring motsatsparet extremism/normalism i formen av ett manifest för exceptionalismen.

Text uppdaterad kl 22.36, 22 jan 2014

De normala fördärvar kulturen med sina lögner och sitt falskspel. De försöker ingjuta sina totalitära strävanden till att utsläcka alla skillnader och olikheter människor emellan. De försöker fördärva den mänskliga karaktären och förgöra alla personligheter. Den etiska normalismens stora lögn är påståendet att människor kan indelas i normala och de som avviker från det normala. De hänvisar till djuren och pekar på deras naturliga begär och flockbeteende, men studerar man djuren lite noggrannare upptäcker man att det finns stora variationer. Vissa djur lever i flock, andra lever i parförhållanden, men många djur, som tigrar, lever som självständiga individer. Om vi är som djuren, borde vi också ha alla dessa olika variationer som norm.

De normala menar att avvikare från normen kan beskrivas som extremister, och tror att det finns en stegrande skala från radikal, som övergår till extremist och slutar som terrorist. Den etiske normalisten ser inte att extremisten kan vara en exceptionalist. Den exceptionelle är inte någon extremist, utan är undantaget, den unika individen. För att vända på resonemanget kan man säga att det är den normala som avviker från den unika, den exceptionelle. Den normala vågar inte vara unik, därför att den styrs av sin rädsla. Och rädslan bottnar inte i rädslan för det annorlunda, utan i rädslan för sig själv, för sin egen unika karaktär.

Ouppriktighet, lögn och rädsla är tre hinder från att lära känna oss själva. Att vi inte är uppriktiga mot andra, handlar om att vi inte är uppriktiga mot oss själva. Uppriktighet handlar alltså inte först om att vara uppriktig inför andra utan om att vara uppriktig inför sig själv. Att vi ljuger inför andra, handlar först om att vi ljuger inför oss själva. Att vi är rädda, handlar först om att vi är rädda för oss själva. Den exceptionelle försöker övervinna dessa hinder i försöken att förstå sig själv, att lära känna sig själv. Den försöker upphöra med att censurera sig själv inför sig själv. Den försöker riva ned de hinder den byggt upp mot sig själv.

Vi måste göra detta i små steg. Låt mig ge ett exempel. Världen behöver galna idéer för att utvecklas, och med det menar jag inte att vi skall göra det galna, men för att kunna använda oss av vår fantasi fullt ut måste vi våga tänka de galna idéerna. Ett faktum är att när man börjar med att försöka realisera sina galna idéer kommer de under processens gång att bli mer realistiska och mer rimliga. Men om man är rädd för sig själv blir man också rädd för sin fantasi och trycker därför tillbaka denna inre kraft. Men har man aldrig försökt sig på att seriöst förverkliga sina idéer genom att göra detta i små steg, har man inte skaffat sig den erfarenheten att de galna idéerna i slutändan inte är så galna.
Det är samma sak med modet att lära känna sig själv. I början tror man att man är galen, men det är bara sina egna lögner man byggt upp mot sig själv som man är rädd för. Det första steget handlar därför om att riva ner den skräck man byggt upp mot sig själv.

Den exceptionelle har därför mer att lära de normala, än de normala har att lära de exceptionella. Den exceptionelle är inte någon extremist.

Mats Barrdunge



Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq