Two German skyscrapers blows up in WTC 911-style controlled demolition?

Hej, det var sju hus som föll, inte två. Bara de som hörde till WT. Hur föll de andra, och varför? inga utomstående byggnader. Hur blev det så?

Det är väl kanske utom alla tvivel så att de sk planen i 9/11-berättelsen inte var verkliga utan en effekt av ”cartoon physics”, dvs holografiska bilder? Hur mycket annat är sanning som man bygger resten av storyn med? Ju starkare misstro hos allmänheten desto större behov av andra false flag-operationer vid sidan av kriminalisering, demonisering och övervakning av kritiska grupper. Storyn som skapades 9/11 var bombastisk och skulle verka för ett naturliggörande av olika säkerhetsinterventioner en masse. Vad vi ser idag är bara början till något än mer storskaligt demoniskt och totalitärt. Vårt behov av kittlande skräckfilmer kommer att avta i samma mån som tidigare fiktionära rollkaraktärer och storylines kommer till liv utanför våra dörrar.

Problemet är att vi alltför länge förlitat oss på att den traditionella demokratiska modellen ska fungera. Demokrati ses då som ett slags självspelande dragspel istället för något som måste återerövras varje dag. Politik är för viktigt för att lämnas åt ett fåtal, inte minst som de själva inte tror på sitt uppdrag. Reinfelt skrev i en bok 1992: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”. (Greider i ETC 5/2 -14). Om så, vad har vi politiker till egentligen? Välfärd finns i överflöd – bankfest med guldregn och rekordutdelningar på 92 miljarder enligt dagens Svenska dagbladet. Pengar trollas fram ur intet. Politiker finns för att se till att inte dessa magiska konster och sammanhängande fördelningspolitik rubbas.

Demokrati är mer av en slags slogan än en verklighet. Hot, hotbilder, skräck, social och psykisk utarmning samt sträng säkerhetspolitik är exempel på olika tekniker för att underminera ett äkta engagemang som folket har i samhälleliga frågor.

Tycker frågan om vad man ser och vad man inte ser och om man kan bestämma sig för att “tänka kritiskt” eller om man först behöver reda ut för sig själv vem man är, är intressant.

Som jag ser det, är problematiken starkt kopplad till den personliga verklighetsuppfattningen (ett annat sätt att uttrycka “vem jag är”). Det problem som vi alla människor här på jorden verkar få dras med är att det mänskliga psyket inte på ett adekvat sätt kan hantera information som står i konflikt med den personliga verklighetsuppfattningen. Detta är inget nyhet, fenomenet är känt sedan länge och finns t.ex. beskrivet i sagan om Kejsarens nya kläder. Påståenden eller fakta som ligger utanför den personliga verklighetsuppfattningen kan inte integreras i den den egna verklighetsbilden utan avfärdas som dumheter eller ignoreras. Jag ser detta som psykets naturlig försvar mot att behöva ompröva sin verklighetsbild – vilket är jobbigt och kan få oförutsägbara konsekvenser. Denna oförmåga har säkert ett stort värde för människans möjlighet att fungera i grupp och bygga stabila samhällen över tid, men tyvärr hindrar den i vissa lägen en objektiv granskning av fakta och begränsar därmed även möjligheterna till uppdatering av den personliga verklighetsbilden.

Inom NLP har man tekniker för “framing” dvs inramning av en persons tänkande och jag tror att man måste se det som att vi alla är inramade av vår personliga verklighetsuppfattning. Vi bär på mentala staket som det känns obehagligt att låta tanken krypa utanför. När vi konfronteras med fakta som befinner sig utanför staketet så slår automatiska försvarsmekanismer till och förlöjligar eller förklarar med förment rationella argument varför dessa fakta är dumheter, eller så blir man rädd för att bli betrakad som en kuf som går på “sånt där”, etc. Mycket av den information vi utsätts för i massmedia handlar om framing, dvs att starkt inpränta en viss verklighetsbild i oss och därmed förstärka de mentala staketen som omgärdar denna – så att vi blir oemottagliga för de fakta som motsäger denna verklighetsbild, i praktiken oförmögna att skapa oss en sann uppfattning om verkligheten.

Om man verkligen vill uppdatera sin verklighetsbild och flytta ut sina mentala staket (och i förlängningen ta konsekenserna av det) så tror jag man kan göra det utan att först behöva fundera så mycket på vem jag är och vilken sanning jag klarar att konfrontera. En enkel teknik kan då vara att gå utanför de mentala staketen utan att försöka flytta ut dem. Med detta menar jag att man aktivt kan sätta sig in i och objektivt undersöka fakta som ligger utanför staketet om man bestämmer sig för att tills vidare konsekvent bortse från de olika invändningar mot detta som dyker upp i tankarna. På så vis kan man utforska en verklighetsbild som ligger utanför det mentala staketet utan att behöva ta ställning till om den egna nuvarande verklighetsbilden är felaktig eller om de fakta man intresserar sig för är nonsens. Under själva kartläggningen får man acceptera att bära på två motsägande verklighetsbilder, den innanför staketet och den utanför. Så småningom, när man har studerat det intressanta kunskapsområdet utanför det mentala staketet tillräckligt väl, förstår man om där finns sanning eller ej och de mentala staketen flyttar sig själva.