”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 5

    0
    314

    Haveristerna av Bertil LindqvistNewsVoice publicerar idag kapitel 5 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras på fredagar. 

    Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Har vi i Lindqvist fått en ny Stieg Larsson?

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Kapitel 1 | Kapitel 2Kapitel 3-4 | Kapitel 5 | Kapitel 6


    KAPITEL 5

    Hon halvlåg i soffan endast iklädd sitt täcke. Ekonomin tillät inte henne att ha mer än en tv och eftersom den begagnade tv hon inskaffat, var en stor och klumpig kommod, var det naturligt att den hamnat i hennes vardagsrum. Det blev således en naturlig handling att svepa täcket omkring sig och ta sig ut i vardagsrummet om hon ville se morgonnyheterna, vilket hon oftast ville.

    Det blev alltid kanal 1 eftersom den enda konkurrenten på detta område, kanal 4 delade sin morgonsändning mellan nyheter, matlagning och reklam. Matlagning fanns också på kanal 1, men var betydligt lättare att stå ut med än reklamen. Reklamen var värst. Det var hennes absoluta uppfattning.

    Hon drog sig till minnes hur hon i sin ungdom hade propagerat för reklamfinansierad tv, trots att hon hängde på den politiska vänsterkanten. Det var en åsikt som hon i och för sig fortfarande höll fast vid, men på den tiden pratade man om reklam mellan programmen och inte som nu, lite program mellan reklamen. Att tillåta olika alternativ och låta folk välja själv hade alltid varit hennes paroll. Det hängde egentligen inte alls ihop med hennes engagemang till vänster, så dessa åsikter höll hon många gånger för sig själv, medan hon politiskt korrekt applåderade motståndarnas åsikter. Lite fegt kan tyckas, men i slutet på 60-talet var det bäst att göra så, i alla fall i Västerbotten.

    Numer var hon således en varm anhängare av de licensfinansierade kanalerna, samt lite oväntat, betalkanalerna. Vissa av dem hade också avbrott i sina sändningar, men då var det oftast trailers för kommande program och det kunde ju till och med vara bra ibland.

    Hon tänkte att det var förvånande hur snabbt nyheten om mordet hade läckt ut till media. Klockan skulle ha visat på 11.50 om hon hade tittat efter och morgonens nyhetssändningar var sedan länge förbi, men nu var Karin Lindgrens alla sinnen helt upptagna med att tänka ut vad hon skulle göra med sitt skop. Läget var egentligen ganska perfekt. Polisens kommentarer hade, som väntat, varit mycket knapphändiga. Man hade rakt konstaterat att:

    ”Ja vi utreder ett dödsfall”, men i övrigt var det många ”Inga kommentarer” eller ”av utredningstekniska skäl kan vi inte diskutera…” Värmlandsmordet var i alla fall ett uttryck, som i alla fall verkade etablerat, och något som nyhetskanalerna ständigt upprepade.

    ”Nu formligen skriker folk efter information”, tänkte hon.

    Karin hörde det lugna, diskreta klickandet från golvet, då hennes stora ryska herdehund Azlan, sävligt förflyttade sig från köket till vardagsrummet där hon låg. Han ställde sig bredvid soffan, la sitt stora lurviga huvud på hennes bröst och titta på henne med sina stora, lite sorgsna bruna ögon.

    ”Hur är det med dig matte”, verkade han säga ”du känns inte som vanligt.”

    Karin strök Azlan sakta över huvudet och sa mjukt.

    ”Så du känner att jag ligger och funderar, men det är inget farligt, tror jag, bara trevliga problem.”

    Azlan tittade utforskande på henne en stund, sedan fnyste han och lade sina 78 kg med ett brak, som lät som en säck med ved som släpps gå golvet, framför balkongdörren, där det drog lite kallt.

    Karin återupptog sina funderingar. Hon var ganska klar över att hon nog skulle skippa att göra något själv av materialet. Det bästa var nog att sälja valda delar av bilderna och låta var och en skriva om det själv. Att sälja vad hon visste till en nyhetsbyrå kändes inte heller rätt. De alternativ som återstod var att ge exklusiv rätt för en tv-kanal t.ex. kanal 3 eller 4, eller att skicka ut materialet via e-post till alla tänkbara tidningar, men då blev det ingen exklusivitet. I vilket fall som helst måste denna nyhet ut idag, sedan tappade den exponentiellt i värde, i förhållande till tiden.

    Efter ytterligare en halv timmes funderande, fortfarande klädd i täcket, satte hon sig framför sin laptop och skrev följade meddelande.

    Rykande aktuella nyheter om Värmlandsmordet

    Hej,

    Jag heter Karin Lindgren och är frilansjournalist. Några av er som får detta mail känner mig, andra inte. Det gäller det som i tv benämns som Värmlandsmordet. Då det utförts aningen spektakulärt, verkar polisen mycket förtegen.

    Jag har varit före polisen på brottsplatsen och är alltså den som har upptäckt och anmält mordet. Därför kan jag erbjuda nedanstående bilder, som levereras till er i 1944×2592 pixels på mordoffret och brottsplatsen, totalt 6 bilder. Jag erbjuder också en beskrivning av mordplatsen, kommentarer av mordredskap och mördarens förmodade tillvägagångssätt.

    Mordoffer helfigur 1
    Mordoffer helfigur 2
    Mordoffer detalj – dödsorsak 1
    Mordoffer detalj – dödsorsak 2
    Mordredskap 1
    Mordredskap 2

    För den som beställer detta, ingår också en option på nya scope, även i detta fall inkl. bilder.

    För detta paket vill jag ha en ersättning om:
    120.000:- exkl. moms. För ett tv-bolag med exklusivitet.
    60.000 exkl. moms. För dagstidningar, ingen exklusivitet

    Om ni vill ha detta skop, skickar ni en beställning till mig via e-post. Jag levererar per e-post från och med kl 21.00 idag.

    OBS! Skulle ni (mot förmodan) finna att detta material inte är värt att publicera, utgår ingen ersättning till mig.

    Skrivet i all hast
    Med vänlig hälsning
    Karin Lindgren

    ”Det var tveksamt om något tv-bolag ville köpa grisen i säcken för denna summa, men går det så går det”, tänkte hon. ”Jag skickar ju i alla fall med en garanti.”

    Hon skickade därefter iväg alla mailen via den maillista, som hon alltid höll aktuell. Hon loggade ut, klädde sig och tog en brunch. Hon kände sig rätt så belåten, men var också medveten om att denna typ av projekt kunde gå lite hur som helst. Ville det sig illa var det ingen som synade och då hade hon mer gjort sig till åtlöje.

    Efter att ha avslutat brunchen tog hon ut Azlan på en långpromenad och funderade över hur i allsin dar hon hade hamnat i detta. Det var ju helt uppenbart, enligt henne, att det var gärningsmannen, som av någon anledning som hon inte förstod, kontaktat henne. Hon hade ingen del i detta. Karin fick lov att tänka i singularis och mansperson för att förenkla det hela, väl medveten om att det kunde vara flera inblandade, av båda könen eller t.o.m. endast kvinnor.

    Det kunde väl knappast vara någon hon kände? Nej, det var inte så troligt, risken var för stor för förövarna. Det var nog så att de sett hennes namn i någon tidning, eller så hade de sett henne på tv. Hon hade ju faktiskt varit med någon gång i rutan, utan att för den skull vara någon kändis. En doldis var nog mera rättvisande. Eller kanske inte.

    Efter hennes katastrofala medverkan i ett debattprogram, där hon hävdat att hundar var och förblev hundar, oavsett om man kallade dem för Elisabeth och köpte fina klänningar till dem. Det var alltför många som menade att de visst kunde ses som människor och följa våra etiska regler. Usch, det var en hemsk diskussion. Hon hade blivit så påhoppad som bara hon och en politiker som gjort någon tavla kunde bli.

    Hennes promenader med Azlan brukade inkludera ett besök i ett stort grönområde, där han kunde ges lite större frihet och få utlopp för nosens lustar. Vissa dagar kunde det inträffa att en gammal dam kom dit samtidigt, med en schäfertik, som Karin aldrig hade uppfattat namnet på, men de båda hundarna trivdes synnerligen väl ihop. Damen, som för övrigt hette Lise och kom från forna Östtyskland, hade vid något tillfälle erbjudit sig att vid behov ta hand om Azlan, om Karin skulle få problem med att få hundvakt. Även om Karin fått hennes telefonnummer, hade det aldrig blivit aktuellt att utnyttja erbjudandet. I själva verket var hon osäker på om Lise kunde klara av en så stor och kraftfull hund som Azlan. Nu såg hon damen ifråga komma gående med sin schäfertik, vilken i sin tur redan hade upptäckt Azlan.

    Efter en stunds lek för hundarnas del och samtal om ditt och datt för mattarnas del, bestämde sig Karin för att ta upp frågan om hundvakt.

    ”Jag har funderat på ditt tidigare erbjudande. Jag menar det du sa om att du skulle kunna ta hand om Azlan ibland. Står erbjudandet kvar?”

    ”Givetvis”, sa Lise. ”Jag har undrat lite över om du inte var intresserat, så det var trevlig att du själv tog upp det igen.”

    ”Jag har funderat en del på det, och tänkt att Azlan kanske är lite för besvärlig”, förklarade Karin, ”Kanske kunde vi träffas lite oftare så att ni fick bekanta er lite med varandra, så kunde vi se hur det fungerar. Jag menar att han är ju så enormt stark, så han kanske blir ohanterlig, även om han är lika snäll som han är stor.”

    ”Du ska inte vara orolig”, sa Lise och hennes tyska brytning lyste klart igenom. ”Jag vet mycket väl vad det är för hund. Ryssarna hade med sig många av dem som vakthundar till Östtyskland. Men nu är det så, att jag fick jobba en hel del med dem, i och med att min man var militär och ingick i en vaktstyrka där de hade sådana hundar. Dessa var inget vidare att ha att göra med, speciell de som skulle jobba militärt och vakta vissa militära anläggningar. Man hade tränat dem till att vara mycket aggressiva mot allt och alla, utom sina hundförare. Det hände dock att det blev valpar som fick växa upp i vanliga hem, bl.a. vårt och då blev det en stor skillnad. Det blev fantastig fina hundar och jag känner dem väldig väl. De är fortfarande lika starka, men väldig snälla och tillgivna. Trixet när man ska sköta om dem är att man själv är alfa”

    ”Jättebra”, sa Karin och log. ”Då behöver jag inte oroa mig.”

    De bytte telefonnummer och bestämde att de skulle ses lite oftare.

    När hon kom hem igen två timmar senare, gick hon genast fram till sin dator, loggade in och kollade mailen. Två tidningar hade beställt paketet.

    ”Bra”, tänkte hon. ”Då är bensinpengarna hemma. Det blir säkert fler som hör av sig inom några timmar.”

    Hon hörde hur Azlan kastade runt med sin rostfria matskål. Det var helt tydligt att den var tom. Idag skulle han få kycklingvingar, för visst skulle bäste kompisen få vara med och fira. Azlan älskade kycklingvingar.

    ”Märkligt” tänkte Karin, ”tänk så länge man själv gick i villfarelsen att hundar inte fick äta något med F i, fläsk, fågel, fisk osv. Sedan var det antagligen så att någon kom på att hundarna inte kan läsa. Innan människan lade sig i vad hundarna åt, så tuggade de gladeligen i sig av både, fläsk, fågel och fisk. Skillnaden var väl att människan har som sed att koka eller steka allt och det var väl det som hundarnas mage inte tålde, för så länge det handlar om rått kött betyder inte deras lässvårigheter så mycket” filosoferade hon med ett fniss. ”Förresten heter Fläsk Pork på engelska och då börjar det inte på F. Pratar man bara engelska med sin hund, så är det bara problem med fiskarna. Å andra sidan hade hon gett torkad fisk till alla sina hundar och det kunde man köpa i de flesta djuraffärer.”


    Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
    Prenumerera
    Notify of
    guest
    0 Kommentarer
    Inline Feedbacks
    Se alla kommentarer