”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 6

    4

    Haveristerna av Bertil LindqvistNewsVoice publicerar idag kapitel 6 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras på fredagar.

    Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Har vi i Lindqvist fått en ny Stieg Larsson?

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Läs även Lindqvists artikel: “De svenska oligarkerna”

    Haveristerna: Kapitel 1 | Kapitel 2Kapitel 3-4 | Kapitel 5 | Kapitel 6 | Kapitel 7 |


    KAPITEL 6

    Klockan 15.00 satt alla i spaningsstyrkan på plats, även om några såg ut som om de skulle behövt någon eller några timmars sömn till. Det fanns också de som ignorerat den påbjudna vilostunden och idogt jobbat vidare. Kriminaltekniker Ola Wilhelmsson var en av dessa. Han fick genast ordet och reste sig upp, efter det att kriminalinspektör Oddvar Bakke haft en kortare inledande utläggning, medan kriminalkommissarie Asplund nöjde sig med att nicka instämmande.

    ”I det här stadiet har vi inte särskilt mycket att gå efter”, började Ola Wilhelmsson. ”Vi har inte funnit några som helst spår i form av fingeravtryck eller liknande. Därvid har förövaren eller förövarna visat stor kompetens och noggrannhet. Däremot har vi funnit en hel del fotavtryck.” Wilhelmsson visade en bild och fortsatte sedan.

    ”I och för sig har det trampats runt en hel del och de flesta fotavtryck är gamla och suddiga, förmodligen därför att det har slabbats en hel del med vatten. Vi har dock hittat några färska skoavtryck och därmed betydligt tydligare. Det ni ser är avtrycket av en damsko, storlek 36. Utanför det aktuella rummet har vi säkrat ett sulmönster, som vi får följa upp. Utöver detta har vi hittat avtryck från skor som vi har kunnat knyta till ambulansdamerna och våra egna poliser. Vi har ganska många avtryck av denna sko, 36:an menar jag. I och omkring offrets absoluta närhet, finns det nästan bara detta skoavtryck, ja förutom de redan nämnda ambulansdamerna och vi själva, men i gengäld ganska många. Tyvärr får man väl anta att det är en ganska vanlig promenadsko och som sannolikt kommer från en kvinna, men det är dock ett spår vars värde vi inte kan avgöra just nu. Vi är i alla fall ganska säkra på att dessa avtryck kommit till ganska nyligen, då utflödet av vatten på golvet utplånat spåren från den tid då mordet ägt rum. Det är således inte uteslutet att det är skoavtrycken från den person som gjorde anmälan, vad hon nu hade där att göra.”

    ”Ganska virrig presentation”, tänkte Asplund, ”men det brukar det ju å andra sidan bli när det är Wilhelmsson som har ordet.”

    Wilhelmsson drack lite Ramlösa som var det vanliga bordsvattnet i polisens konferensrum och fortsatte sedan.

    ”Då man studerar den anordning med vilken offret har bragts om livet, måste jag säga att jag aldrig sett något liknande.” Han kliade sig med laserpennan i örat innan han fortsatte.

    ”Vad syftet med denna anordning har varit kan vi ju givetvis bara spekulera i, men ett antagande gott som något är att gärningsmännen haft glädje i att dra ut på dödandet. Om det har varit lustfyllda skäl eller inte vet vi ju inte, men vi får anta att det tagit sin tid att fylla i så mycket vatten som behövdes. Det rör sig om c:a 120 liter och fyller man med en 10 liters hink, behöver man gå c:a 150 m för påfyllning 12-15 gånger. Dessutom ska man ta sig via stegen med den trasiga trappen. Man kan ju också tänka sig att man hissat upp vattnet med ett rep, via något fönster, men det verkar lite äventyrligt, då risken för upptäckt ökar lavinartat. Egentligen har man använt mer vatten än så, för hela golvet är nerdränkt. Med tanke på att tunnans överkant vid påfyllningens början låg c:a 2,30 meter över golvet, kanske de kastade upp vattnet med ett stort spill som följd. Några spår av lämpliga vattenkärl eller hinkar att bära vattnet i har vi inte funnit. Det är tänkbart att förövarna tagit dem med sig tillbaka.”

    ”Vad kan vi få ut av den utrustning som lämnats kvar?” frågade kriminalinspektör Oddvar Bakke.

    Wilhelmsson harklade sig innan han svarade. ”Den blå plasttunnan finns i många exemplar på stället, t.o.m. i själva avrättningsrummet om vi får kalla det så. När produktionen var igång i fabriken köpte man tydligen någon sorts fett, som levererades i dessa tunnor. Förövarna har alltså använt sig av dessa, som redan fanns on site, så att säga.” Wilhelmsson tyckte om att använda sig av en lagom mängd buzzwords i sina framföranden. Han fortsatte:

    ”Det var väl en option de inte kunde motstå. När det gäller de andra sakerna, hundhalsbandet t ex, så kan det köpas i vilken djuraffär som helst, men även på ICA och Coop. Att fastställa var det är inköpt är därför inte så lätt, eller rättare sagt, i det närmaste omöjligt. När vi kommer till de andra utrustningsdetaljerna, så som karbinhakar, block och rep, så finns de att köpa hos t ex Biltema, Coop, diverse järnaffärer samt en mängd båtaffärer. Även en del bygghandlare saluför dessa. När vi kommer till den sista detaljen, det svarta spännbandet av nylon, så finns de på alla de ställen jag just nämnde, plus på nästan alla bensinmackar. Jaa… det var väl vad den första tekniska undersökningen visat, vad vi fått fram så här långt”, avslutade Wilhelmsson och satte sig ner.

    ”OK, är det någon som har några kommentarer till detta?” frågade Oddvar Bakke.

    En kompakt tystnad fyllde rummet som svar på frågan. Just när han skulle fortsätta säger polisaspirant Svante Rudén, som inte för så länge sen studerade på polishögskolan.

    ”För mig känns det här ganska ruggigt, väldigt planerat och beräknande, samtidigt som jag inte kan påminna mig att jag har hört något liknande. Jag undrar vem vi har att göra med.” Återigen, en djup tystnad som fyllde rummet, ingen sa något, men Asplund tänkte att:

    Sånt där lär du nog få vänja dig vid om du tänker bli kvar i det här jobbet.”

    ”Så känner vi väl oss lite var till mans, antar jag”, sa kriminalinspektör Oddvar Bakke överslätande, och försökte starta igen.

    ”Vet vi något mer om mordoffret?” Sa Bakke och riktade frågan med sin blick till polisinspektör Solveig Durén. Solveig tog sina papper och reste sig upp.

    ”Ja, jag tycker vi har kommit en bit på väg”, sa hon. ”Vi har en man från Stockholm, som varit efterlyst i 16 dagar, vars beskrivning passar bra in på vårt mordoffer. Vi har inte fått någon bekräftelse på det, vare sig från fingeravtryck, tandstatus eller DNA, men allt annat stämmer i allt väsentligt, längd, vikt, klädsel och hårfärg mm. Om vi utgår från att det är han, så heter han Mårten Sjöberg, 45 år, är jurist och jobbar, eller ska vi säga jobbade, på Länsstyrelsen i Stockholm. Han är skriven på en adress på Dalarö. Jag vet faktiskt inte var det ligger, men det ska visst vara något finare ställe söder om Stockholm. Han är relativt nyskild och har två barn i det tidigare äktenskapet. Det är för närvarande allt vi har”, avslutade polisinspektör Solveig Durén.

    ”Det här ser ju jävligt bra ut”, tänkte Kriminal kommissarie Asplund missnöjt. ”Det har gått 16 dagar och vi vet egentligen inte ett skit. Vi kanske kan få bekräftat idag att vi har rätt mordoffer, men det är väl allt. Helvete vilken soppa” Det var vad han tänkte, men till de församlade sa han:

    ”Alltid något sa Fan när han såg Åmål, med andra ord ganska tunt. Vi har ett mordoffer, en brottsplats, men det är väl också allt. Det är vad vi har. Vi kan anta att vi får en tidpunkt för mordet så småningom. Det är också en hel del som vi inte har. Vi har ingen misstänkt, vi har inget motiv, vi har inga fingeravtryck, vi har inget DNA. Vad har vi då?” sa Asplund och log. ”Jo vi har ett gäng raska poliser som inget hellre vill än ut och knacka dörr och leta efter bevis och ledtrådar i alla vinklar och vrår. Så mina vänner”, sa han med en konstpaus, samtidigt som han visade sitt bredaste leende, ”Det är bara att ta på blåställen och ge sig ut med i första hand dörrknackning. I en radie på två kilometer från brottsplatsen. Återträff samma tid imorgon, samma plats. Å så till sist… Inget jävla prat med media. Jag vill fortfarande inte veta av något läckage av något slag What so ever. Den som läcker något, kommer inte bara att omedelbart få lämna utredningen, utan kommer också att få vässa pennor i källaren åt hela Svenska poliskåren. Den som tycker jag är otydlig räcker upp handen.”

    Det var givetvis ingen som räckte upp handen. Samtliga hade så mycket självbevarelsedrift att de genast som en man förstod, att även det vore likvärdigt med att bli statlig pennvässare för en avsevärd tid framåt.

    Asplund gick genast till sitt rum, satte sig ner i sin sköna snurrfåtölj och lade fötterna på bordet. Han behövde, precis som han väntat, inte vänta mer än ett par minuter innan Bakke steg in genom dörren samtidigt som han knackade.

    ”Varsågod och stig in”, sa Asplund sarkastiskt, ungefär samtidigt som Bakke satte sig ner i sin chefs besöksgrupp, som bestod av ett soffbord i sten, en lädersoffa och tre läderfåtöljer.

    Bakke låtsades inte förstå sin chefs sarkasmer, utan startade med en gång.

    ”Det här känns uppriktigt sagt inget vidare”, började Bakke. ”Vi ligger 16 dagar efter och har egentligen inget av värde. Spaningsmord, det är väl vad man skulle kalla detta, dessutom med taskiga odds. Inte en jäkla trådände att nysta i. Vad anser du Asplund? Du är ju chef och förväntas peka med hela handen och tala om hur vi skall bära oss åt.”

    ”Jag medger att det här inte är något önskeläge, men jag tror att vi måste gilla det i alla fall, läget alltså. Som jag ser det är vår brottsplats ingen guldgruva av ledtrådar och bevis. Visst det är väl lite tidigt att kasta yxan i sjön, och inte tvärt om som Bengt Bedrup sagt en gång, men jag har nog uppfattningen att det är hos offret, som vi måste börja leta, såvida inte dörrknackningen ger något. Kan man förvänta sig att någon har sett något och är det i så fall relevant? Jag menar, hur troligt är det att någon gammal tant kan koppla en observation till ett visst datum, så här mer än två veckor efter? Det skulle man väl knappt klara själv.”

    De båda poliserna satt tysta en stund, men sedan började Bakke ge sin syn på saken.

    ”Om vi redan nu utgår ifrån att brottsplatsen och dörrknackning inte ger något hett spår, så är det min mening att vi måste vi fokusera på offret. Jag kan tänka mig två orsaker till att Mårten Sjöberg blev mördad. Det ena kan ha att göra med hans privatliv. Vad har vi då? Svartsjuka, gräl med före detta hustrun. Han var tydligen ganska nyskild. Pengabekymmer, han kan stå i ekonomisk skuld till någon och kan inte betala. En skilsmässa kan ju kosta en hel del. Exhustrun ska självklart höras, likaså grannar, vänner och arbetskamrater. En annan anledning till att han blev mördad, kan ju ha med hans jobb att göra. Han kan ju ha förargat någon eller några till den grad, att han dödades som hämnd.”

    ”Det låter rimligt det du säger”, sa Asplund. ”Jag får också intrycket att någon, jag menar då förövaren, försöker att visa upp ett avskräckande exempel, hur det kan gå om man inte sköter sig, eller om man jäklas. Det enklaste om man bara ville döda någon, är väl att använda skjutvapen eller kniv. Det tyder på, som jag ser det, att ett budskap är inblandat. Jag tror att vi måste granska både hans privata och arbetsrelaterade historia. Frågan är väl om vi ska åka till Stockholm, eller om vi ska lämna över utredningen.”

    ”Vad du egentligen säger”, sa Bakke, ”är att vi så snart som möjligt, dvs. kanske redan i morgon, om inte grabbarna och tjejerna hittar något där ute givetvis, bör inrikta oss på att undersöka offrets privat- och yrkesliv?”

    ”Jag tror att både du och jag är överens så långt. Jag ska ta ett litet snack med länspolismästaren och få hans synpunkter, vad det nu kan vara värt.”

    Båda poliserna hade det gemensamt, att deras förtroende för sin länspolismästare inte var särdeles grundmurat. Sanningen att säga, betraktade de honom mer som en politiker än en polis. Deras förhoppningar om att få ett bra och stabilt svar, var sanningen att säga, inte större än att Sverige skulle vinna Fotbolls EM, som skulle spelas nästa år, men det gick inte att förbise hackordningen inom polisen. Sist och slutligen hade länspolismästaren sista ordet, och det var bara att acceptera.

    ”Huruvida det blir aktuellt att lämna över utredningen till någon annan, ligger som jag ser det, inte i våra händer”, sa Asplund. ”Vi får avvakta vad vår ärade chef har att säga i frågan.”

    ”Som den politiker vi anser att han är, kommer han säkert att välja mellan två olika scenarion”, menade Bakke. ”Å ena sidan, – tror han att vi kommer att lösa mordet, så vill han ha kvar förundersökningen här, av prestigeskäl. Är han däremot tveksam om framgång, vill han nog inte ta risken, utan kommer då att arbeta för att förundersökningen tas över av Rikskriminalpolisen.”

    ”Jag tror att vi är helt överens, du och jag”, sa Asplund. ”För en gångs skull”, tänkte han ironiskt. ”Jag föreslår att vi slutar våra spekulationer här och istället uträttar något påtagligt konkret. Vad sägs om en kopp kaffe?”

    ”Nog med förslag”, sa Bakke, reste sig och tog täten för vandringen mot kaffeautomaten.

    ”Hur länge räknar du med att fortsätta med en så här stor spaningsstyrka”, frågade Bakke när de gick från kaffeautomaten med sina kaffemuggar i ena handen och varsin chokadmuffis i den andra.

    ”Jag vet inte exakt, men jag kan inte tänka mig att vi håller den här storleken på spaningsstyrkan, i mer än kanske tre dagar. Sedan tänker jag att vi måste minska den med hälften och efter ytterligare en vecka, en halvering igen. De som därefter blir kvar i utredningen får antagligen hålla på med andra utredningar också. Om inte utredningen läggs ner av någon anledning. Annars är den väl öppen tills vi går i pension, om inte Rikskriminalpolisen tar över hela skiten.”

    De två poliserna hade gått i mål med spaningsmord förr, men ingen kunde säga att de tillhörde den svenska polisens elit. Mord i vredesmod, ett knivdrama med dödlig utgång, var något som de hade löst förut, men det här handlade inte om något sådant. Det var helt tydligt och klart att det var planerat och utfört med militärisk precision. Om inte dörrknackningen gav ett pålitligt vittne var skulle de då börja nysta?

    ”Inte kunde de väl åka till Stockholm och börja dra i olika trådar på offrets jobb”, tänkte Asplund. ”Revirtänkandet skulle snart bubbla upp till ytan och någon annan skulle ta över.”

    ”Du Bakke”, sa Asplund. ”Ska jag vara ärlig, så står vårt hopp till att dörrknackningen ger något. I övrigt ser jag inte att vi skulle kunna göra så mycket härifrån.”

    ”Jag har tänkt i samma banor. Vi har snart brottats med utredningen om mordet på socialsekreteraren Inger Stark i 25 år1). Vi har hört mer än 1000 personer och fortfarande får vi in vittnesmål, men vi har inte kunnat lösa det. Då var vi ändå på plats dagen efter och det får antagas att mordet skedde utan större planering. Nu ligger vi 16 dagar back, och har ingenting, tycks det. Vi skulle kolla med en bookmaker vad vi har för odds att lösa det.”

      Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
    Föregående artikelRT.com Crosstalk: Kommer Ukrainakrisen att leda till ett större väst-östkrig?
    Nästa artikelOkänd man tog barn på dagis i Skärholmen – Stockholm
    NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
    Prenumerera
    Notify of
    guest
    4 Kommentarer
    Äldst
    Nyast Mest röstad
    Inline Feedbacks
    Se alla kommentarer
    Sofia
    Gäst
    25 februari 2015 kl 14:26

    Alla ansvarskännande medborgare borde sätta sig in i de politiska morden för att de hotar oss alla till livet. Varför avslöjas inte mördaren trots att alla resurser satts in? De senaste skjutna påstådda förövarna? Skjöts de för att inte kunna avslöja någon komplott?

    Fungerar rättsmedicinen som den borde?
    Läs kommentar av “Doktorn” kl 13:10
    http://www.vilks.net/2015/02/24/1993-till-minnet-av-finn-norgaard/#comment-744110

    anders
    anders
    Gäst
    28 februari 2015 kl 14:31

    Var är nr 7? Det är lördag idag.

    Red
    Red
    Gäst
    Reply to  anders
    28 februari 2015 kl 15:25
    anders
    anders
    Gäst
    Reply to  Red
    28 februari 2015 kl 15:48

    Tack. Jag har tillbringat all tid sedan i går middag på denna sidan och tryckt på “uppdatera” var 5 e sekund.

    Vart skickar jag fakturan?