”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 7

    5

    Haveristerna av Bertil LindqvistNewsVoice publicerar idag kapitel 7 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.

    Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är.

     

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Läs även Lindqvists artikel: “De svenska oligarkerna”

    Haveristerna: Kapitel 1 | Kapitel 2Kapitel 3-4 | Kapitel 5 | Kapitel 6 | Kapitel 7 | Kapitel 8


    KAPITEL 7

    ”Fem beställningar, och klockan är bara åtta”, Tänkte Karin Lindgren nöjt. ”Mest morgontidningar, men det var ju väntat.”

    Hon hade ägnat den tidiga kvällen åt att skriva en sammanfattning av det hon sett, utan att nämna det här med regnvattnets betydelse.

    ”Det kan vara bra att ha i bakfickan”, tänkte hon. ”Man vet ju aldrig vad polisen kommer med själv, men hittills har de vägrat att ha någon presskonferens. Det enda mediala som hänt, var att länspolismästaren gett en andra så kallad intervju på gatan utanför polishuset, där han visserligen bekräftade att det hade skett ett mord, men i övrigt var det mest inga kommentarer.”

    Azlan låg med huvudet på sina stora korslagda framben och tittade med undrande blick på Karin när hon arbetade. Nyheterna nämnde bara mordet i förbigående, för de hade ju inte mycket att rapportera. De visade länspolismästaren i Värmland, som endast sa ”inga kommentarer” på varenda fråga. De hade väl klippt inslaget så i ren ilska, så att de svar han faktiskt hade lämnat på radion inte kom med, bara ”inga kommentarer”.

    Karin, som ville fira att dagen gett en hel del intäkter, hade besökt systembolaget, och satt nu uppkrupen i soffhörnet med en Amarone Tommasi vintage 2006, som just nu var ett av hennes favoritvin. Hon tog det försiktigt med vinet, för hon var medveten om att telefonen plötsligt kunde ringa och då ville hon inte darra på målet, men ingenting hände fram till kl 21. Det kom inte heller någon mer beställning, så Karin satte sig ner vid datorn och levererade sina paket till de fem tidningar som hade beställt.

    ”Det ska bli spännande att se vad som händer imorgon”, tänkte Karin. ”Om jag inte har alldeles fel blir det som att sticka pinnen i en myrstack en varm sommardag. Det är väl bara att förvänta sig en febril aktivitet hos polisen och hos media. Det är väl inte heller en alltför vågad gissning att jag själv blir inblandad på något sätt.”

    Ärligt talat hade hon inte klart för sig alla tänkbara konsekvenser av sitt handlande, men hennes instinkt, vad den nu var värd, sa att hon inte var ute på alltför djupt vatten.

    Hon satte på sig sin dunjacka och kopplade Azlan, som redan stod vid dörren och väntade.
    Den promenad de brukad ta på kvällarna gick genom en stor park, där det på sommardagarna brukade vara fullt av folk, som hade picknick eller spelade boll på gräsmattorna, men som så här års var helt öde. Många undvek dessutom att gå i parken så här dags, på grund av det bus, som polisen inte lyckats få kontroll över, men Karin kände ingen oro, hon hade ju Azlan med sig. Den som kom på den befängda iden att försökta ofreda henne, skulle snabbt komma på andra tankar.

    Hon hade inte kommit mer än sex- kanske sjuhundra meter på sin promenad, när telefonen ringde. Karin tittade på numret i displayen, men kunde inte känna igen det, så hon svarade ett formellt, ”hallå.”

    ”Hej Karin”, sa rösten i luren. ”Det är Trond, Trond Riddervold. Jag har nyss tittat igenom ditt material och jag är helt exalterad.”

    ”Hej Trond”, sa Karin förvånat. ”Jag hade ingen aning om att det var du som skulle lägga vantarna på materialet. Vilken tidning är du på nu?”

    ”Jag är på Dalarödemokraten. Givetvis har jag redan insett att vi kommer att vara först ut med nyheten, men jag antar att du har sålt detta till fler tidningar”, sa Trond, som nu var ordentligt uppe i varv.

    ”Så till saken. Vi kommer att ha konkurrenter om nyheten och nu undrar jag ju givetvis om du har mer material som vi kan få av dig? Finns det något mer som du inte har berättat i det material du skickat?”

    Karin tänkte efter en stund på vad hon skulle avslöja för honom och sa efter en stunds tystnad:

    ”Jo jag har en bomb till, men den kommer jag inte att släppa förrän imorgon, – ja det vill säga om inte polisen släpper den först.”

    ”Det var som jag trodde. Vad kostar det att få den redan nu”, frågade Trond?

    ”Det handlar inte så mycket om pengar, mera om tajming. Det handlar väldigt mycket om att komma med denna nyhet vid rätt tillfälle. Blir det rätt, vilket jag inte på något sätt kan garantera, kommer du att dra ner byxorna på de, som sköter den här utredningen och du kommer att få fina möjligheter till uppföljningar. Med den vetskapen du fått nu, kan du ligga i startgroparna för lite egna initiativ.” sa hon och försökte låta så positiv som möjligt.

    ”OK”, sa Trond och det hördes att det inte var det svar han önskade. ”Jag köper det du säger. Jag vet att jag kan lita på dig. En sista grej bara. Hur skulle du presentera det material vi fått av dig?”

    Karin hade väntat att den frågan skulle komma upp. Inte från Trond direkt, utan från vem som helst som fick materialet. Hon kunde således komma med ett svar utan att sväva på målet så hon sa:

    ”Trond. Det finns en anledning till att jag inte själv skrev någon artikel. Jag är ensam och har svårt att hävda mig mot repressalier från Polisen, nätverken och andra. Du däremot, har en stor och stark tidning bakom din rygg. Ni gör således vad ni tycker är bäst av det material ni fått. Bilderna är i något fall anstötliga, men ärliga. Tycker ni att det är OK att visa offrets ansikte – gör det. Tycker ni inte att det är OK, då får ni väl göra ansiktet suddigt. Det är helt upp till er, jag har inga synpunkter. Jag kommer med ett nytt erbjudande i morgon, om polisen inte har släppt det först.”

    ”Jag förstår”, sa Trond tankfullt. ”Då är det bara att sätta igång att jobba, och avvakta med resten till imorgon. Ha´de.”

    ”Ha´de själv”, sa Karin och tryckte av samtalet.

    Karin gick vidare genom parken och funderade på morgondagen, som utan tvekan kommer att bli intressant.

    ”Hur sannolikt är det att polisen tar in mig för förhör”, tänkte hon? ”Jag gör ju inget olagligt. Jag t.o.m. ger polisen en del material de inte har tittat på tidigare, om jag har rätt”, sade hon eftertänksamt till sig själv.

    ”Om jag har fel…”, tänkte hon, ”så kanske de blir mer än förbannade. Nej…” kom hon fram till efter en stunds funderande, ”jag håller mig klart inom lagens råmärken.”

    Plötsligt fick hon en ingivelse. Hon tog upp telefonen och slog det senaste numret. Trond svarade på tredje signalen.

    ”Hej Trond, det är Karin, har du tid”, öppnade Karin?

    ”Tid”, sa Trond? ”Det beror på vad du vill prata om.”

    ”Vad sägs om att du är en bra älskare”, sa Karin.

    ”Det låter nästan som en invit, som jag kanske har svårt att motstå, men något säger mig att du vill prata om något annat”, sa Trond.

    ”Jag tror aldrig jag har hört dig så yrkesmässig. Vad har hänt? Har du tappat the magic touch”, retades Karin och fortsatte. ”Du kanske har blivit för gammal för sånt?”

    ”Du vet mycket väl att det inte är så. Jag skulle kunna vara hos dig på ett par timmar, men den där besten du lever med får mig att tänka mig för både en och två gånger. Dessutom har du skickat på mig en massa jobb, som inte låter sig vänta”, bedyrade Trond.

    ”Hör du Azlan, han snackar skit om dig. Vad ska vi säga om det?”

    ”Så här enkelt är det”, sa Karin, nu till Trond. ”Han, min best alltså, hör skillnad på å ena sidan passionerade stön och skrin, å andra sidan ångestladdade läten. Om du som älskare framkallar det första så är allt bara lycka. Skulle du, av misstag givetvis, framkalla det senare, så är det nog lyckligast om du stannar där du är.”

    ”OK”, sa Trond. ”Om jag kommer nån gång, ska jag ha dessa visdomsord i åtanke, men kom igen, vad har du åt mig?”

    ”Ha en bra tecknare stand by i morgon”, sa Karin, ”och checkblocket. Om inte polisen hinner före så har du ett mittuppslag om hur mordet gått till. Det är enlig min menig ganska raffinerat.”

    ”Tack för tipset Karin. Jag kanske kommer att bjuda på en Stockholmshelg, ja utan besten i så fall”, Avslutade Trond.

    ”Vi får se”, sa Karin och log för sig själv.

    De avslutade samtalet och Karin blev förvånad över att hon gått så långt utan att märka det själv. Nu var det verkligen dags att vända Azlans nos hemåt och för hennes egen del, hennes välbehövliga skönhetssömn. Det skulle verkligen bli skönt att krypa i säng, efter det att hon tagit en kvällsdusch. Hon hade dagen till ära bytt sina lakan och då var det en dödssynd att gå och lägga sig oduschad.

    Väl i sängen kunde hon inte somna. Hon låg och funderade över hur de olika tidningarna skulle vinkla det hela. Trond var hon ganska säker på. Han skulle ge järnet. Han skulle inte dölja något. Å andra sidan visste hon inget om hans redaktionschef. Han var ju inte själv redaktionschef i alla fall, även om han tveklöst hade åldern inne för att vara det, men eftersom han gjorde jobbet själv, drog hon den slutsatsen att han hade någon över sig.

    En tidning, det var hon säker på, skulle skugga ansiktet på offret. De var väldigt noga med att hålla på etiken. Var man på en stor morgontidning var det kanske det som var rätt. Deras läsare kanske inte ville ha hela den brutala sanningen bestående av ett ansikte med ögonhålorna gapande tomma i knät, direkt på morgonen vid familjefrukostbordet.

    Hon gick upp och tog sig en klunk vatten och återvände sedan till sängen igen.

    ”Att det ska vara så konstigt”, tänkte hon. ”När man inte får sova, då är man trött som busen, men då man känner att man måste sova, kan det vara stört omöjligt att somna. Undrar om det möjligen finns en Murphys lag om detta?”

    Hon tog upp sin telefon, kopplade ett par bra hörlurar till den och satte på lite bra musik. Det blev Enya, Paint the sky with stars, den hade hon somnat till förr. Sail away, Sail away, Sail away, Sail away, Sail away, Sail away,…


    Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
    Föregående artikelAmerikanska Homeland Security riskerar partiell nedläggning
    Nästa artikelStrålningsgenetiker: ”Elektromagnetisk strålning ger dundrande effekter”
    Torbjörn Sassersson är redaktör på NewsVoice.se. Bakgrund inom bla internet media, webb-PR, IT, kommunikations-, miljö- och energibranschen.
    Prenumerera
    Notify of
    guest
    5 Kommentarer
    Äldst
    Nyast Mest röstad
    Inline Feedbacks
    Se alla kommentarer
    Sofia
    Sofia
    Gäst
    28 februari 2015 kl 21:06
    lBertil Lindqvist
    Reply to  Sofia
    1 mars 2015 kl 05:55

    Var kan man boka gratisresorna med affärsjet? Jag tycker det låter intressant. Eller är det så du menar att de bara är tillgängliga för Olegarkerna inom Folksam?

    Sofia
    Sofia
    Gäst
    Reply to  lBertil Lindqvist
    1 mars 2015 kl 07:18

    Det finns inget som är gratis för fler än oligarkerna.
    Några få tjänar miljarder på detta system, vi andra är skuldslavar. Se den svenska statsskulden! Hela framtiden är intecknad!

    anders
    anders
    Gäst
    Reply to  Sofia
    1 mars 2015 kl 07:36

    Inte alls. Be bara att få se vilket konto pengarna flyttades från när skulden uppstod.
    https://parasitstopp.wordpress.com/

    Michael Thudén
    Reply to  anders
    1 mars 2015 kl 09:24

    Japp, vi är alla skuldslavar. Om inte annat så genom skatten då staten enligt Maastricht och Lissabon-avtalet inte får skapa kronor för att finansiera sig. Staten är enligt lag tvungna att “låna” bankernas skulder. Och med “bankernas skulder” menar jag verkligen “bankernas skulder” då det är det enda som kan finnas på ett bankkonto är bankens skuld (enligt bankens egna balansräkning). Skattekontona ligger t.ex på SEB – bankgiro 5050-1055:
    http://www.skatteverket.se/privat/skatter/betalafatillbaka/inbetalningtillskattekontot/skatteverketskontonummer.4.18e1b10334ebe8bc80005163.html

    Mao har bankerna skuldsatt hela samhället, ja hela världen, genom bedrägeriet att “låna ut” bankernas egna skulder. Och som Anders skriver är det bara att från vilken banks konto det sk “lånet” skapades. Jag beskrev det det här:
    https://parasitstopp.wordpress.com/2015/02/28/bankernas-upplaning-ar-en-lika-stor-logn-som-att-bankerna-sysslar-med-att-lana-ut-insattningar/