”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 15

    0

    Haveristerna av Bertil LindqvistNewsVoice publicerar idag kapitel 15 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras på fredagar.

    Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

     

    Läs även Lindqvists artikel: “De svenska oligarkerna” och “Svenskt rättsväsende – Vanliga människor är bara bönder i ett schackparti”

    Kapitel 1 | 23-4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10-11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16


    KAPITEL 15

    Tisdagen den 18 oktober 2011

    ”Det känns faktiskt riktigt bra”, tänkte han, där han satt tillbakalutad i sin bekväma kontorsfåtölj, med fötterna, inte på skrivbordet, men med de korslagda vaderna på bordsskivans hörn, så att fötterna hängde utanför. På detta vis kunde han inte anklagas för att sitta med fötterna på skrivbordet, även om vissa säkert skulle se det på det sättet i vilket fall som helst. Kriminalkommissarie Tord Asplund kunde faktiskt medge att det kändes riktigt skönt, att inte ha det fulla ansvaret för ett spaningsmord, utan bara med sin lilla styrka på fyra man, ingå som en lokal resurs i en utredning som nu helt och hållet sköttes från huvudstaden.

    Han kunde i båda lokaltidningarna läsa att Rikskriminalpolisen i Stockholm hade gripit två personer som med största sannolikhet skulle häktas senare på dagen. De var på synnerliga skäl skäl misstänkta på mordet på Mårten Sjöberg. De båda misstänkta männen kände varandra väl, liksom de också var väl kända sedan tidigare av polisen. Utredningens presstalesman hade också klargjort att de båda männen hade motiv, i och med att de båda haft en långvarig dispyt om bygglov/ strandskydd med offret. Allvarliga hot mot Mårten Sjöberg hade enligt flera vittnen förekommit, i samband med att de misstänkta besökt Mårten Sjöberg under han tjänsteutövning på länsstyrelsen i Stockholm. Det hade då, också enligt samma trovärdiga vittnen, förekommit lättare handgripligheter mellan offret och de båda misstänkta.

    Enligt åklagare Christian Spångberg, var häktningsförhandlingarna som skulle äga rum idag kl 14 i Stockholms Tingsrätt, en ren formalitet då bevisningen på detta tidiga stadium var mycket stark. De båda misstänkta hade dessutom inget alibi för tiden då brottet ägt rum. De hade över huvud taget inget som styrkte var de befunnit sig samma dag och dagen efter att Mårten Sjöberg senast sågs i livet.

    Detta visste givetvis Asplund i Karlstad redan sedan tidigare. Han var ju var involverad i utredningen, närvarade på möten i Stockholm och i övrigt fick underhandsinformationer om alla framsteg som gjordes. Framsteg var nyckelordet. Sedan Rikskriminalpolisen hade tagit över, hade pusselbitarna snabbt hamnat på plats. Något annat var ju egentligen inte att vänta. Dessa män var inte bara väl utbildade för uppgiften, de hade också förmånen att befinna sig där såväl offer som förövare rimligtvis borde finnas.

    Han kunde kosta på sig ett leende. Visst hade det för bara sex dagar sedan varit en traumatisk upplevelse, men som tur är tar polisen hand om de sina. Att låta Rikskriminalpolisen ta över hade så här, när han fått distans till det hela, varit ett lyckokast. Han var fortfarande involverad, men behövde inte ta på sig det övergripande ansvaret för vad som hände.

    Asplund avbröts i sina tankar av att det knackade på dörren. Fastän han ropat kom in, öppnades inte dörren som väntat, utan förblev stängd. Asplund reste sig upp, gick bort till dörren och öppnade den. Utanför stod Kriminalinspektör Oddvar Bakke, med en kaffekopp i varje hand och ett vikt papper instoppat i munnen.

    ”Kom in”, sa Asplund. ”Du påminner faktiskt om en hund med pappret i munnen och kaffekopparna i händerna. Slå dig ner och tack för omtanken, jag avser då den extra kaffekoppen.” Han pekade på den kopp där kaffet var blandat med mjölk. ”Har du förresten läst i tidningarna att de har tagit de djävlarna som gjorde det? Befriande skönt tycker jag.”

    ”Jo, jag såg det i tidningen”, sa Bakke medan han slog sig ner i Asplunds besöksgrupp, ställde kaffekopparna på bordet där också det av saliv fläckade pappret hamnade.

    De sörplade båda när de smakade på det lite för heta kaffet.

    ”Jag tänkte att du ville se det här”, sa Bakke och vecklade ut pappret och sköt över det till Asplunds sida av bordet. ”Det kom för tio minuter sedan.”

    Asplund höll fortfarande sin kaffekopp i sin högra hand, medan han med sin vänstra plockade upp pappret och läste. I takt med sitt läsande sjönk högerhanden sakta, för att slutligen ha hamnat på bordsskivan.

    ”Det här kan för fan inte vara sant”, sa han med knappt hörbar röst. ”Det här kan för fan inte vara sant.” Det han såg framför sig var ett nästan identiskt e-mail, som polisen fått en och en halv vecka tidigare. Avsändaren var inte densamma, det här kom från en annan hotmailadress. Koordinaterna var inte heller de samma, men i övrigt och i allt väsentligt var e-mailen identiska.

    ”Säg inte att någon har hittat en döing till”, sa han med sin för ovanlighetens skull låga och kontrollerade röst. ”Säg inte att någon har hittat en döing till”, upprepade han.

    ”Tyvärr”, sa Bakke, ”det verkar inte bättre.”

    ”Vad fan gör vi nu”, tänkte Asplund. Han var verkligen inte beredd på detta.

    ”Tror du att det är äkta?” Frågade han Bakke.

    ”Jag har verkligen svårt att tänka mig något annat”, svarade Bakke. ”Det är väldigt få inom polisen som i realiteten har sett brevet och utanför kåren är det väl ingen annan än uppgiftslämnaren som vet hur det första brevet såg ut. Jag tolkar den nästan identiska likheten som ett meddelande från uppgiftslämnaren att detta är äkta.”

    ”OK, jag köper det, men då kommer genast frågan som måste få ett snabbt svar. Vad gör vi nu? Jag behöver väl inte påtala det uppenbara, dvs. att vi rimligtvis inte kan agera helt på egen hand. Har du förresten kollat koordinaterna? Är det samma ställe, eller har vi en ny brottsplats?”

    ”Jag har snabbkollat”, sa Bakke. ”Väster om Arvika, inte så långt från norska gränsen. Mitt i vildmarken.”

    Asplund funderade en stund.

    ”Normalt sett skulle jag lyfta luren och ringa till Arvika så att de fick skicka ut någon att säkra brottsplatsen, om vi nu utgår från att det finns en sådan, vilket jag tror vi gör.” Asplund lyfte på ena ögonbrynet, vilket var hans sätt att markera att det rörde sig om en fråga. Bakke nickade till svar.

    ”Med tanke på våra senaste erfarenheter”, fortsatte Asplund, ”så gäller det nu att hålla tungan i rätt mun. Min mening är att vi gör följande:

    1. Jag ringer Läspolismästaren och komittar resten av planen.
    2. Vi skickar genast ut närmaste patrull till brottsplatsen, samtidigt som vi,
    3. informerar Nyman på RKP och ber om anvisningar.”

    ”Säger Nyman nej till att vi åker dit, kan vi återkalla patrullen innan de i sin tur hunnit fram. Säger han ja, rättar vi oss efter deras anvisningar och gör vad de begär, tills de själva fått personal på plats. Varken du eller jag hyser väl något som helst tvivel på att dessa två händelser hör ihop. Hur, vet vi ännu inte, men i mitt huvud råder det inga som helst tvivel. Vi har bara mailet att gå efter, men det är enligt mitt sätt att se det, tydligt nog.”

    Asplund lyfte åter på ena ögonbrynet som uppmaning till Bakke att det nu var dags att ansluta sig till planen, eller komma med saklig kritik. Det förra var mer välkommet än det senare, och Asplund var övertygad om att Bakke hade detta helt klart för sig.

    Precis som Asplund hade förväntat sig anslöt sig Bakke till planen utan reservationer. Han fyllde dessutom på med ett eget förslag, som innebar att han genast kartlade var de olika polispatrullerna befann sig just för ögonblicket, så att han redan före övriga klartecken givits, kunde dirigera den bäst belägna patrullen mot brottsplatsen, utan att avslöja orsaken och den exakta destinationen.

    Bakke gick för att ta itu med sin del av planen, medan Asplund tog telefonen och slog numret, som han numer kunde utantill.

    ”Nyman”, svarade Nyman i andra änden.

    ”Hej Nyman, det är Asplund.”

    ”Jag ser det”, sa Nyman.

    Asplund hade fortfarande svårt att vänja sig vid, att den som nu för tiden svarade i telefonen, redan innan han svarat visste vem som ringde. Såvida personen i fråga, olovandes eller helt legalt, inte ringde från någon annans telefon.

    ”Jag går rakt på sak”, sa Asplund. ”Vi har med största säkerhet ett nytt mord här, som med samma grad av sannolikhet hör ihop med det första, det som vi hittade för en och en halv vecka sedan.”

    Det blev tyst i luren en lång stund. Sedan sa Nyman.

    ”Vad betyder med största säkerhet och hur vet ni att detta i så fall hör ihop med det förra mordet? Har ni varit på brottsplatsen? Var ligger den?”

    ”För att ta sakerna i den ordning som du frågade”, sa Asplund, ”så är det egentligen endast en sak som hänt. Vi har fått ett nästan identiskt mail som förra gången. Det är bara koordinaterna och avsändaradressen som skiljer sig från det förra mailet. Av detta drar jag slutsatsen att det är ett nytt mord. Av de angivna koordinaterna att döma, har vi en brottsplats som ligger nordväst om Arvika. Vi har nyss fått in meddelandet, men vi vill inte agera på egen hand eftersom kopplingen mellan de båda, öhh, mailen är så uppenbar.”

    ”Det ligger viss logik i vad du säger Asplund”, sa Nyman, medan hans egen hjärna jobbade febrilt för att han själv inte skulle verka handfallen och tagen på sängen. ”Får se nu”, sa Nyman och vann på så sätt några sekunder till. ”Det var helt rätt agerat, att genast ringa oss för att överlägga. Det skulle ha varit olyckligt att rusa åstad planlöst med hela hopen av hyenor i hälarna.”

    ”Sedär”, tänkte Asplund, ”även den store Nyman behöver lite betänketid”, men det sa han förståss inte.

    ”Vi gör så här”, sa Nyman som åter iklätt sig befälhavarens roll. ”Skicka iväg närmaste patrull, såvida de inte är hopplöst möblerade i övervåningen, då får du ta några andra, till den förmodade brottsplatsen, med tydliga order att inte företa sig några som helst undersökningar, utan bara säkra så att inga obehöriga klampar in. De ska därefter hålla ställningarna tills vi anlänt från Stockholm, med tidigast möjliga SAS-kärra. Är det förresten SAS som har den linjen fortfarande?” Nyman inväntade inga svar på sin fråga utan fortsatte med sina direktiv. ”Du möter oss på flyplatsen med två civila Volvo kombibilar, för omedelbar transport till Arvikatrakten. Några frågor?”

    ”Hundpatrull?” Frågade Asplund.

    ”Bra tänkt. Det blir en bil till, men de kan ju ansluta under resans gång”, sa Nyman och avslutade samtalet.

    Asplund tyckte att det var skönt att saker och ting någon gång kunde starta på rätt sätt, så att man fick en ärlig chans att sköta saker enligt boken. ”Nu fick han och Bakke organisera allt på hemmaplan och det skulle väl inte gå att misslyckas med”, tänkte han, just som Bakke kom tillbaka.

    ”Jag hittade Larsson och Uvberg i Fagerås”, sa Bakke.

    ”Nej för fasen”, avbröt Asplund. ”Den där Larsson har inte plogat ända fram, så honom törs vi inte skicka dit. Han kan klanta till det även när han ska göra något så enkelt som en bälteskontroll. Skicka honom att kontrollera felparkerade bilar istället.” ”Synd om den där Uvberg som ska behöva spilla sina dar tillsammans med en sådan klant som Larsson”, tänkte han. ”Det måste jag ta itu med snarast”, lovade han sig, för vilken gång i ordningen visste han inte.

    ”Jag tänkte ungefär likadant”, sa Bakke, ”så jag skickade Lottakåren som befann sig i Edsvalla, visserligen lite längre bort, men dem kan vi lita på.”

    ”Bra”, sa Asplund, ”då kör vi igång.”

    Bakke log för sig själv. Lottakåren var två stabila kvinnliga poliser, Lise-Lotte och Charlotte, båda med mödrar som hade ett förflutet i Lottakåren, så deras arbetsnamn bland kollegerna var ju givet. De hade också visat sig vuxna lite tuffare uppgifter.

    När de båda kvinnliga poliskollegerna kommit fram till den låsta vägbommen ställdes de inför sitt första svåra val. Det stod fullständigt klart för dem båda, att de inte var på rätt ställe och att de måste passera vägbommen, för att komma till den position som angivits av Bakke. Lottorna konfererade med varandra en stund, och kom fram till att man inte kunde låta bommen vara stängd när de övriga poliserna kom till platsen, speciellt inte när kriminalteknikerna äntrade scenen, med all sin utrustning. Valet var således både enkelt och logiskt. Fram med stora bultsaxen.

    De markägare som placerat vägbommen där hade givetvis haft som syfte att undvika obehörig biltrafik. Det var inte ovanligt att dylika vägar användes som soptippar av mindre nogräknade sommargäster och turister. För detta syfte krävdes inte någon bättre låsanordning än ett rejält hänglås samt en vanlig kedja av bondjärn. Detta räckte som regel mycket väl för att utestänga Svensson med nedskräpningslustar, men var inga problem för Lottakåren. Således såg Lottorna till att ordna fri väg för poliserna från Stockholm. Detta med poliserna från Stockholm, var det ingen som sagt något om, men Lottorna var inte kända för att vara lätta att föra bakom ljuset, så de hade räknat ut det mesta själva.

    Väl framme vid vägens slut visade GPSen att det fortfarande återstod en bit, så de rustade sig med blåvita plastband och lite annan utrustning och knallade uppför backen, dit GPSen visade. De höll nästan på att glömma Ramlösan och mackorna som de hade köpt på macken vid stora rondellen i Arvika, men som tur var hade Charlotte kommit ihåg dem innan de hade kommit mer än ca 200 meter på sin vandring.

    Efter ytterligare fyra timmar, var Rikskriminalpolisen från Stockholm på plats och började sin brottsplatsundersökning. Lottakåren hade redan hittat öppningen i berget, så det var bara för experterna att knalla in i gången och söka sig fram till den huvudlöse mannen.

    Den här gången var poliserna mer på tå och hade ganska snart, en som de själva tyckte, hållbar teori om hur mannen bragts om livet. Hundpatrullen som var på plats i stort sett samtidigt som Rikskriminalpolisen, fick inte fram något användbart. De två schäferhundarna som kallats in, visade inte några större tecken på att de ville följa något spår, så hundförarna kommenderade lediga och lät sina hundar nosa omkring och sysselsätta sig bäst de kunde. Med tanke på att de båda var hanar, blev det ett väldigt markerande utanför. Det skulle pinkas på i stort sett varje träd. Ingen kom på tanken att det kanske var så att en annan hund nyligen varit där och markerat revir.

    Nyman var väldigt angelägen att snabbt komma i kontakt med media, för att inte hamna på efterkälken och bara få reagera på vad media tog sig för. Han kände att han med stor säkerhet, på gränsen till visshet, kunde påstå, att samma person som besökt den förra brottsplatsen även hade varit först på plan denna gång. Frågan var om han officiellt ville medge det. Han ville i alla fall kalla till presskonferens inom ett par timmar och då fick det bli i Karlstad. På så sätt kunde polisens egen version av händelserna bli den som blev den vägledande.

    Sedan Karin hade gjort sin medborgerliga plikt, dvs. att larma polisen, övergick hon till sina plikter som nyhetsförmedlare, men icke att förglömma, även sina plikter mot sin egen ekonomi. Sina tankar från gårdagen, om att hon inte skulle slå mynt av dessa kunskaper, hade hon vid det här laget förträngt.

    I motsats till för en knapp vecka sedan kunde hon nu inte förstå vad som skett. Att offret rent bokstavligt mist huvudet var alldeles uppenbart, men hur hade det gått till? Innan Azlan hade vräkt sig på offret, hade huvudet faktiskt suttit på plats. Kunde det vara så att Azlans insats hade gjort så att mannen förlorade huvudet?? Nej, så hade det ju inte gått till.

    Mannen hade varit död länge och var inte likstel. Tidsschemat för detta var inte Karin säker på, men hon hade för sig att likstelheten kom efter cirka tre timmar, men sen försvann den igen efter ett och ett halvt dygn, eller något liknande. Blodet var intorkat och det var också de andra ämnena som lämnat kroppen. Nej, Azlan hade inte med saken att göra, det förstod hon, men sen då?

    Den där konstiga anordningen på väggen och taket, som järnklumparna satt fast i, förstod hon inte alls. Den kanske inte över huvud taget hade med saken och göra. Det var rentav troligt att syftet var något helt annat. Hon tittade på bilderna igen och förstorade upp dem, för att på detta vis få några ledtrådar. ”Trådar ja. Det verkade faktiskt ligga några trådar på golvet. Där har jag mina ledtrådar”, tänkte hon och log för sig själv åt vitsen.

    Till slut insåg hon, att hon inte skulle lösa detta själv. Visst hade Trond sagt att han kunde hjälpa till?

    ”Vi kanske kunde bli ett radarpar igen, som vi var när vi var yngre”, hade han sagt. Hon tog upp sin smartphone och slog numret till Trond. Han svarade efter en signal.

    ”Fan”, sa Karin, ”sitter du med telefonen i handen och bara väntar på att jag ska ringa. Det låter riktigt trevligt.”

    ”Nästan som förr i tiden”, tänkte hon med ett leende. ”Trond hade verkligen varit engagerad i vårt förhållande och jag är lika säker på att han verkligen älskade mig.”

    ”Du skulle må då”, svarade han. ”Nej jag var faktiskt på väg att ringa till en journalistkollega som du inte känner. Jag har stött på lite problem när jag analyserat dina bilder, men jag förstår inte vad jag ser.”

    ”Skit i det nu, det får vi ta sen. Jag har ett nytt mord.”

    Det blev tyst i fyra sekunder.

    ”Va fan är det du säger? Du skojar, eller hur? Vad är det du har? Varför ringer du? Den här infon brukar du ju maila ut.” Trond lät riktigt upprörd.

    ”Brukar och brukar”, tänkte Karin. ”Så vitt jag vet har det bara hänt två gånger och båda gångerna hade det gällt samma mord.

    ”Lugn och fin nu Trond, sitt ner i båten”, sa Karin. ”Jo jag har ett nytt mord med bilder och allt, men den här gången förstår jag inte vad jag ser. Jag behöver din hjälp.”

    ”Vaddå hjälp? Du har ett nytt mord, likadant som det första?” Frågade Trond.

    ”Det sa jag inte”, sa Karin. ”Jag sa att jag har ett nytt mord, med bilder och allt, bara delvis likt det förra. I det här fallet förstår jag inte hur det gått till. Lyssna nu. Jag vill att vi ses nu på en gång – och då menar jag på en gång – och går igenom mitt material. Om vi slår våra kloka huvuden ihop och löser det, så har du en artikel med ett stort kunskapsförsprång, till ett starkt reducerat pris, plus att du också genom detta får ett tidsövertag framför andra nyhetsförmedlare. Du kan dessutom få ut mera av informationen.”

    Det blev tyst en stund i luren och Karin hann tänka att det är konstigt så lång en paus uppfattas även om den bara är sju till åtta sek.

    ”Du har kanske nåt där”, sa Trond. ”Är det OK om jag tar med mig Jensa, det var honom jag tänkte ringa när du ringde. Jag pratade med honom tidigare på telefon och vi hade bestämt att ses och diskutera det vi har så här långt. Nu har det ju inte blivit mindre intressant.”

    ”Vänta nu”, sa Karin. ”Jag hade inte tänkt mig att åka upp till Stockholm. Jag hade faktiskt tänkt mig det motsatta, dvs. att du skulle komma hit, alternativt att vi ses nånstans på mitten, Eskilstuna eller nåt. Bäst är det väl om ni kommer hit.”

    ”Oj så jäkla fort det blev ni”, tänkte hon. ”Ja jäklar, nu har jag ju sagt ja, mer eller mindre.”

    ”Vi gör så här”, sa Trond. ”Jag ringer Jensa och frågar om han hänger på, annars kommer jag själv. Vi ses om ett par timmar på Eurostop i Örebro, OK, säg halv två, så vet jag att vi hinner. Är det OK?”

    ”Det låter bra”, sa Karin. ”Då hinner jag fixa en del andra saker. Du ska i alla fall veta att jag tänker komma med ett nytt erbjudande till ikväll.”

    ”OK”, sa Trond, ”vi ses snart.”

    Karin var riktigt förvånad över sitt agerande.

    ”Hur kunde jag bara gå med på det där med Jensa? Jag har inte en aning om vem det är och jag frågade inte ens”, tänkte hon. ”Jensa det låter som en hippie från 70-talet med små runda glasögon och långt hår. Hoppas bara att de inte föreslår att de ska bo hos mig. Fast å andra sidan – Trond är ju inget dumhuvud och vill han ha någon att resonera med så väljer han säkert ingen töntluva som diskussionspartner.”

    Karin slog sig ner vid sin laptop och författade följande brev.

    Hej,

    Kl 21.00 kommer ni att få ett nytt erbjudande från mig. Det är minst lika sensationellt som mina tidigare. Av olika skäl måste jag vänta till dess. Jag kan inte ens beskriva vad det är, förutom att det gäller ett nytt mord, men då kl 21 kommer ni alla att förstå varför. Däremot kommer jag att leverera materialet redan en timme senare, dvs. kl 22.00. Det kommer som ni förstår att handla om snabba beslut och det var själva syftet med detta mail, att höja beredskapen.

    CU

    Karin 

    Karin undrade om marknaden för spektakulära mord var mättad nu, eller om det fortfarande fanns intresse för det. Hon måste medge för sig själv, att hon inte kunde begripa varför någon gjorde sig omaket att ta livet av någon på dessa spektakulära sätt. Kanske skulle samtalen med Trond, och den där Jensa ge något, kanske inte, men hon kunde inte komma ifrån att hon funderade mycket över detta mysterium.


    Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
    Föregående artikelSven Wollter vill ha civil olydnad: Stoppa Natos krigsövning “Arctic Challenge Exercise 2015”
    Nästa artikelSvD: Förarlöst Gripen på gång
    NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
    Prenumerera
    Notify of
    guest
    0 Kommentarer
    Inline Feedbacks
    Se alla kommentarer