Vad driver förtroendeläkarna? Pengar? Makt? – ”Haveristerna” – Kapitel 21-22

    7
    737

    läkare doktor

    Vad får en läkare att bryta mot läkarförbundets etiska regler och mot gällande Jävslag? Professor Hans Link uppger i radioprogrammet Kaliber att han får runt 100 000kr/år för sina insatser.

    Läkarförbundets etiska regler. Är mycket tydliga i hur en läkare ska agera:

    1. Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud.
    2. Läkaren ska inte utan undersökning eller annan tillräcklig kunskap om patienten meddela råd eller föreskrifter.

    Kan vi lita på en läkare som ena stunden jobbar med etiska regler och en timme senare försöker tjäna en hacka?

    Text: Bertil Lindqvist

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Foto från Crestock.com. Personen i bild har inget med artikeln att göra.


    KAPITEL 21

    Fredagen den 28 Oktober 2011

    Egentligen var hon ganska missnöjd med kvällen. Hon hade faktiskt väntat sig lite mer. Visserligen var hon 45 år, men hon tyckte själv att hon såg ung och bra ut och tyckte nog att utfallet från en utekväll i Stockholms innekvarter, rimligtvis borde ha varit bättre. Med resultat, menade hon att hon förväntat sig en intensivare uppvaktning från det motsatta könet. För att ytterligare förbättra sina chanser, hade hon investerat en ansenlig summa pengar på att skaffa kläder som gjorde att hon såg yngre ut än hon i själva verket var. Inte för att den saken gjorde så mycket, Susanne Karlsson hade råd.

    Hon var läkare med egen praktik på Östermalm och hade i stort sett bara stamkunder i de övre åldrarna. Ändå tyckte hon att tiden hade gått alldeles för fort. Först var det studierna och halvtaskig ekonomi. Visserligen kom hon från ett förmöget hem, men hennes far hade haft idéer om att man skulle visa att man var vuxen att klara sig själv. Därför hade hon som många andra fått uppleva studentlägenheter och extrajobb som bara räckte till det nödvändigaste, bl.a. nudlar makaroner och falukorvskopior.

    Efter studierna skulle man bygga upp och etablera sin verksamhet. Underläkartjänst på SöS, samtidigt som hon mjukstartat sin egen verksamhet som minoritetsägare i en privatpraktik, som hon senare skulle överta helt. Plötsligt står man där, ogift, pengar på banken, men ganska ovan att hantera Stockholms uteliv. Visst hade det ikväll kommit några grabbar i 20- års åldern med stickarmössan nerdragen över öronen och stött på henne och hela situationen kändes helt surrealistisk. Det som ytterligare spädde på obehaget var en man i 55-årsåldern, lönnfet och tunnhårig som ville bjuda på drinkar. Hon tackade ja av ren vänlighet, men ångrade sig genast. Hon led sig igenom sin GT, medan mannen pratade på om sina barn som inte ville träffa honom längre. Hon tackade nej till nästa drink, ursäktade sig och gick på damernas. Konstigt nog var det ingen kö till damtoaletten, men det var antagligen för tidigt för det.

    Det som kändes riktigt tvärmysko var att man skulle vara ute på plats vid ett-tiden på natten, sedan man köat i kylan i en timme, för att sedan kliva in i en nästan tom lokal. När de som visste vilken tid man skulle sätta igång och festa dök upp, var Susanne Karlsson klar att gå hem. OK, det var fredagskväll och hon hade ingen tid att passa dagen efter och hon kunde sova hur länge som helst. Men det som verkligen styrde gå-hem-vanorna för folk som inte bodde i stan, var pendeltåget. 01.43 gick sista tåget och då var man ute i Bro 02. 14. Även för personer som Susanne Karlsson var taxipriset City – Bro lite väl högt.

    Självklart hade hon råd, men när hon tänkte på vad hon annars kunde köpa för pengarna blev hon lite småsnål. De snygga, ja hon kunde faktiskt sträcka sig till att säga raffiga kläderna hon hade införskaffat i förrgår kunde komma väl till pass en annan helg och om inte, kunde hon gå ut som vanligt med sin kollega Mari-Louise, på hennes vanliga fredagspubrunda.

    Susanne tänkte en stund på Mari-Louise och hennes pubrundor. Mari-Louise var duktig att få kontakt med snygga karlar. Kanske berodde det på att karlarna gillade hennes byst, som hon gärna exponerade. Susanne tyckte att hennes egen var lika snygg och faktiskt lite större.

    ”Ska man vara ärlig”, tänkte Susanne, ”handlade det nog uteslutande om att Mari-Louise gillade generösa urringningar.” Själv kände hon sig obekväm när halva brösten syntes och hon fick ofta känslan att de skulle åka ur Balconette-BH:n om hon lutade sig fram. Urringningar som väckte männens beundran hos hennes väninna, var helt enkelt inte hennes grej.

    Medan tågstationernas välbekanta ordning avverkades, funderade hon vidare över sitt liv. Hon ville verkligen träffa någon, men det var tydligen inte så lätt att hitta den rätta. Hon blundade och försökte frammana bilden av sin drömprins. Susanne var medveten om att hon hade höga krav, som med automatik gjorde, att hennes framtida önskeman, inte fanns i så många exemplar.

    Han skulle inte vara äldre än hon, ett par år yngre skulle vara perfekt. Vad utseendet beträffar var det viktigt att han såg bra ut. Med att se bra ut menade Susanne, att han skulle vara smärt, men ha gott om muskler, vara ganska lång, ha mörk hy och vita tänder.

    God klädsmak var viktigt, vilket också betydde att han skulle vara ekonomiskt oberoende som termen lyder. Hon kunde inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte var akademiker, varför inte advokat eller arkitekt, det skulle väl matcha, läkare och arkitekt. Sen var det väl inte så mycket mer… Jovisst, han skulle ju vara ogift, inte ha några barn och bara älska henne, hett och passionerat och aldrig vara otrogen.

    Hon log åt sig själv. Det var knappast troligt att hon skulle hitta någon drömman, men hon hade samtidigt svårt att acceptera att hon resten av livet skulle gå omkring som singel och för varje dag bli mindre och mindre attraktiv för ett partnerskap med en man. Om hon skulle minska på sin kravbild, vad skulle det vara som hon gjorde avkall på först. Hon ville faktiskt inte göra avkall på något. Då fick det hellre vara, eller hur var det egentligen? Kunde hon, med sin relativt sett, framgångsrika karriär tänka sig ett äktenskap med en SL-chaufför eller liknande. Vad skulle hända om han i slutet av månaden kom och ville ha pengar av henne. Uhhh – hemska tanke och ännu värre, om hon skulle få betala notan om de gick på krogen. Nej, det skulle bara inte fungera.

    Tankarna återvände till Mari-Louise. Hon kunde verkligen skilja på arbete och fritid och de hade alltid skoj tillsammans. Ingen av dem hade dock förmågan att knyta några långvariga manliga kontakter. Mari-Louise kunde visserligen bortse från utseendet ibland, dvs. om mannen var väldigt trevlig, hade utstrålning eller sexapeal. Susanne kom ihåg en gång de varit ute på puben då de träffat en man som först stötte på henne, utan någon större framgång. Han insåg förstås att utsikterna med henne inte var speciellt lovande, snarare mycket begränsade, så han bytte helt sonika till Mari-Louise. Han såg verkligen inte ut för nåt, men på något sätt lyckades han förmedla till Mari-Louise att han kunde skicka upp henne till himmelriket.

    De hittade en enskild toalett, och där hade han gett henne en kaskad av orgasmer och kanske t.o.m. en kaskadorgasm och detta utan att ens ha tagit fram sin stake. Mari-Louise hade blivit kvar på toaletten en kvart efter det han gått och tagit sig en öl. När hon sen dök upp såg hon ut som efter ett tufft workoutpass. När hon samlat ihop sig tillräckligt för att leta rätt på honom igen var han försvunnen. Mari-Louise hade letat efter honom i ett halvår, men aldrig sett honom mer.

    Så var det dags, Bro station.

    ”Det var konstigt”, tänkte Susanne, ”så fort man började lura till och började tycka att tågresan var behaglig, så var man framme.”

    Plötsligt kändes hennes kjol alldeles för kort, precis som jackan, för att inte tala om dessa stay ups.

    ”De skulle jag just nu, lätt kunna byta ut mot ett par rekorderliga strumpbyxor”, tänkte hon när hon klev ut i den kalla natten. ”Det är ju aldrig några karlar som kollar vad man har på sig under.”

    ”Åja”, tänkte hennes andra jag. ”Du ger dem ju för fasen aldrig chansen. Skit vad det är kallt. Bäst att jag sätter lite fart på stövlarna så att man får lite varmt.”

    Susanne promenerade i rask takt Köpmanvägen norrut, för att sedan ta sig till Snickarvägen via Prästvägen och Byggmästarvägen. I sina tankar hade hon återvänt till kvällens händelser och det förvånande faktum att det i första hand varit smågrabbar som uppvaktat henne. Detta kräver nog en analys av något slag. Hon hade hört att det i och för sig inte var så ovanligt, men hon hade samtidigt svårt att förstå det. För henne var det i alla fall helt ointressant att ens spekulera i en romans, eller en affär med en junior, speciellt en sån där töntluva, som hade stött på henne ikväll, igår kväll rättade hon sig själv.


    KAPITEL 22

    Lördag den 22 Oktober 2011

    Hon såg aldrig mannen som plötsligt steg ut på trottoaren, mellan två parkerade bilar, en och en halv meter framför henne. Antagligen hade hon stirrat ner i marken, då hon gick med hög fart med sina högklackade stövlar, och ville se att hon inte snubblade över något. Sedan hände allt så snabbt att hon aldrig fattade vad som egentligen hände. I verkligheten hade en person på samma sätt som den första, klivit ut bakom henne och en tredje person hade inifrån öppnat skjutdörren till den skåpbil som hon befann sig bredvid. Alla tre personerna knuffade och drog gemensamt in henne i skåpbilen, som snabbt startades av en fjärde person. Susanne kände hur övermäktiga krafter tryckte ner henne på skåpbilens golv och en trasa, med en för henne välbekant kemikalie trycktes över hennes näsa och mun.

    Hon kände hur bilen började röra på sig, men det var också det enda som hon kunde minnas av just denna händelse.

    När hon senare, hur mycket senare hade hon ingen aning om, vaknade till sans igen, låg hon på golvet i skåpbilen, bunden kring fotlederna och händerna var bundna på ryggen. Över munnen hade hon tape av något slag. Hon rörde sig inte, utan försökte låssas vara fortsatt nedsövd, medan hon analyserade situationen. I bilen, som verkade vara någon sorts Van fanns en hel framsoffa, åtminstone fick hon känslan av att det var så och den verkade ha ett passagerarsäte i bak, för tre personer, det var hon mer säker på. Det fanns, som hon uppfattade det då de fångade in henne, 4 personer i bilen. Ingen sade något.

    Hon låg på golvet framför baksätet och kände smärtor från nästan alla delar av kroppen. Hon hade således blivit ganska omilt behandlad. Golvet var kallt och hennes ben var intryckta under sätet och hölls på plats av en av personernas ben. Likadant var det med hennes huvud och överkropp, fast det täcktes av en annan person. Från bröstet till låren täcktes hon av olika väskor. Det lät som det regnade. Det var i alla fall hennes uppfattning av det ljud som kom från skåpbilens däck.

    Skulle hon tordas röra sig? Rädslan började smyga sig på henne och hon kände det som om hon skulle vilja spy. Läkaren i henne sade dock att det vore en total katastrof och att hon sannolikt skulle kvävas i sina egna spyor. Det var en reflex hon med alla medel måste bekämpa. Hon var glad att andningsvägarna i näsan var öppna.

    ”Varför hade man gjort henne detta”, undrade Susanne. ”Vilka var personerna som hade kidnappat henne? Vart var de på väg?” Susanne kunde inte hitta några svar på dessa frågor. ”Jag har inga fiender, i alla fall inte vad jag känner till och definitivt inte av den digniteten att de skulle göra något i den här stilen”, tänkte hon. Inte heller kunde hon tänka sig att hon skulle vara ett så värdefullt kidnappningsobjekt att någon större lösensumma skulle betalas och av vem förresten? Hennes senile far? ”That would be the day.”

    I och med att flera frågor kom och inte en enda kunde besvaras kände Susanne en allt större oro, till och med rädsla, eller skulle man kalla det skräck. Det är väl en sak om man på något sätt kan förklara det som händer, genom ett logiskt tänkande, men i detta fall var enligt hennes sätt att se det, fullständigt ologiskt. ”Om jag hade kört över någons hund, kunde kanske hundens husse eller matte vilja hämnas på något sätt – logiskt. Men inte så här. Å andra sidan har jag ju inte kört över någon hund”, tänkte hon för sig själv.

    ”Inte heller har jag väl förargat någon under gårdagskvällen? Nej det här verkar välplanerat. Jag är lite för gammal, eller kanske inte för att duga som donator av organ. Nej nu skenar tankarna…”

    Hon hade läst en hel del romaner där folk kidnappats och körts iväg i skåpbilar till obestämda öden. ”Coma, hette en film från slutet av 70-talet med bl a Michael Douglas och Richard Widmark, där de kidnappade folk för att stjäla deras organ till en organbank. Sånt händer bara inte”, tänkte hon i ett försök att vara förnuftig.

    Av någon outgrundlig anledning kom hon att tänka på den unga svenskan Dagmar Hagelin, som blivit kidnappad, kanske på detta sätt av en militärjunta helt utan respekt för mänskligt liv. Argentina på den tiden var nog ett helvete. Det var väl därför så många flydde hit.

    ”Låg man inknuffad i en skåpbil mitt i natten i Argentina, var säkert framtidsutsikterna ganska dystra”, tänkte Susanne. ”Nu är jag ju inte i Argentina utan i Sverige och då ska sånt här inte hända, i alla fall inte med de styrandes goda vilja. Å andra sidan ligger jag ju faktiskt här, är rädd som en liten skit och har ont överallt.”

    Hon kunde inte hitta något svar på frågan varför hon befann sig där hon var. Inte heller kunde hon på något sätt gissa sig till vilka det var som bryskt hade knuffat in henne i bilen och sövt ner henne.

    Det hade blivit lite ljusare nu, men inte så ljust att man skulle kunna kalla det för gryning och hon kunde urskilja skåpbilens vägg mot bagageutrymmet, speciellt när de åkte på något ställe med gatubelysning. Svartmålad korrugerad plåt. ”Onyttigt vetande”, resonerade hon, ”men fan vad det värker överallt och mina dyra fina kläder är väl bara skit vid det här laget.”

    Susanne beslutade sig för att hon inte kunde knäcka denna konstiga gåta och att det var lika bra att ge sig tillkänna och visa att hon var vaken. Hon rörde sig lite för att visa sin närvaro. Den person som satt vid hennes huvudända, hade en mans typiska röst när han sa.

    ”Jag tror bestämt att madam har vaknat, Då ska du få en lite kort information. Vi ska prata mera senare. Du är bunden med elstängseltråd om du undrar. Man skulle kunna säga att du ligger mitt i ett portabelt batteridrivet elstängsel. Syftet med detta är inte att vi har något otalt med bönderna och måste stjäla av dem, utan för att vi på ett enkelt sätt ska få dig samarbetsvillig.” För att eftertryckligt betona detta gav han henne en liten impuls, och hennes skrik fyllde genast hela skåpbilen, trots tejpen som hon hade över munnen.

    ”Sorry”, sa mannen, ”men en liten demonstration var nödvändig för att du ska uppfatta vad du har kring armar och ben. Jag ska inte göra så mer om det inte är påkallat. Påkallat kan det bli om vi blir stoppade av en polisbil, vilket inte är speciellt troligt den här tiden på dygnet och i denna väderlek. Skulle det inträffa, måste dock energimängden bli betydligt högre, så att en lättare medvetslöshet framkallas. Har vi förstått varandra? Säg Uhu om du förstått.”

    ”Uhu”, hördes det genast under hans säte.

    ”Han pratar med tydlig brytning från, – Jugoslavien, Bulgarien eller liknande”, resonerade hon.

    ”Vi har varit ofina att hälsa på hemma hos dig, men du var inte hemma. Vi tog oss i alla fall friheten att se oss omkring i ditt hem, och jag måste medge att det var väldigt smakfullt inrett, – ja enligt min smak i alla fall. Vi har inte rört till det, för när vi pratat med varandra och du kommer hem igen, ska du ju inte behöva bli förbannad på oss”, sa mannen som satt ovanför Susannes huvud och fortsatte.

    ”Vi plockade dock med oss lite saker som kan komma till användning senare, men de kommer du att få tillbaka. Just nu kan jag till exempel tänka mig att något ur din läkarväska kan komma till användning. Jag tänker i första hand på något smärtstillande för din del eller något lugnande. Säg Uhu om du vill ha något.”

    ”Uhu”, kom det genast som svar under sätet.

    ”Jag har hört att om man blandar 400 mg Ipren med 1000 mg Alvedon, så får man en bra effekt. När jag rotade lite i väskan”, fortsatte mannen, ”hittade jag inte några vanliga piller av det jag nämnde, så du får ta de stolpiller av Citodon som finns.”

    Susanne blev genast orolig och tänkte, ”hade jag verkligen bara stolpiller i väskan? Jag vill inte ha stolpiller. Visst ja, jag tog ut de vanliga för att de hade blivit gamla och skulle byta ut dem. Helvete – jag fick det aldrig gjort.”

    ”Hur ska vi ha det”, sa mannen lugnt, när det gått en stund. ”Vill du ha Citodon eller inte, du bestämmer. Inte så kul kanske med stolpiller, men som läkare känner du ju till att patienten ibland får underkasta sig sådant som inte är så trevligt, allt för den goda sakens skull.”

    ”Helvete, Jag har väl aldrig brytt mig om vad patienterna tyckt i den här frågan. Det kanske jag ska göra i framtiden.”

    ”Uhu”, hördes det efter en stund under sätet.

    ”Kom ihåg vad du har runt handleder och vrister”, fortsatte mannen ”så blir det här inga problem.”

    Mannen hade väntat sig ett Uhu, men det kom inget, så han sa själv i frågande ton Uhu.

    ”Uhu”, kom då genast svaret.

    Mannen böjde sig ner och tog bort två väskor som låg över Susanne. Sedan drog han upp hennes kjol och sedan ner hennes trosor, och förde vant upp två Citodon stolpiller i hennes anus. Sedan drog han upp hennes trosor och drog ner hennes kjol.

    ”De verkar ganska snabbt. Du kanske rent av kan somna om.”

    ”Han fixade det som ingenting”, tänkte Susanne förvånat. ”Kanske är han sjukvårdsutbildad. Det var liksom inget tjafs, Just do it, helt enkelt.”

    ”Ledsen för alla obekvämligheter, men ibland är det dessvärre nödvändigt. Vill du ha något att dricka? Vätska får du i så fall från en sån där sportdrycksflaska med slang.”

    ”Uhu”, sa Susanne.

    ”Jag måste ta bort tejpen över din mun, vilket kanske gör lite ont, men du som är i branschen så att säga, vet ju att det känns mindre om man tar bort tejpen med lite bestämdhet, eller hur?”

    ”Uhu”, sa Susanne.

    Han tog tag i tejpen och ryckte bort den med bestämdhet.

    ”Jag tar gärna något att dricka, som du föreslog, plus en dusch nässpray i varje näsborre och två fem mg Stesolid, om det går för sig”, sa Susanne.

    Hon fick tabletterna instoppade i munnen, följt av plastslangen med vatten, samt en dusch nässpray i varje näsborre.

    ”Tack”, sa Susanne, som nu väntade sig lindring i sina plågor, och fortsatte ”Får jag fråga vad det är som händer och varför ni gör så här?”

    ”Visst”, sa mannen, ”du får fråga, men du får inga svar just nu”, varpå han rev av en ny tejpbit som han förseglade Susannes mun med.

    Under hela tiden samtalet pågått hade hon inte haft en chans att röra sig så pass mycket, att hon kunde se mannens, eller någon annans ansikte.

    Susanne lyssnade på bilens ljud, medan hon väntade på att suppen och tabletterna skulle börja verka. Hon undrade vad de hade gjort i hennes hem, förutom att de tagit med sig hennes läkarväska. De flesta tänker sig nog att dagens läkare, speciellt de med egen klinik, men kanske även de som jobbar hos en offentlig arbetsgivare, inte har någon läkarväska, men Susanne hade alltid sin väska packad med mediciner och andra läkarverktyg. Hon visste inte riktigt varför, men hon tyckte att det skulle vara så. Det hörde till yrket helt enkelt.

    Det hade ännu inte blivit ljust, så klockan var kanske halv sex, sex gissade Susanne, när hon hörde att skåpbilen körde av asfaltvägen och fortsatte på en grusväg. Hon hade inte den ringaste aning om var hon var, men hon räknade grovt i huvudet och tänkte på hur långt man hinner på tre till fyra timmar. Det borde bli en 20 – 30 mil. Inte för att det gav så mycket, för man måste ju tänka i en radie från Bro och då kunde man ju befinna sig var fasen som helst.

    De körde ytterligare c:a en halvtimme innan skåpbilen plötsligt stannade. Susanne hörde att en framdörr öppnades och därefter ett gnisslande ljud. Förmodligen en grind som öppnades. Skåpbilen åkte fram ytterligare en bit, och så hördes det gnisslande ljudet igen. Susanne drog slutsatsen att det var en typisk grind, som nu hade öppnats och sedan stängts.

    ”OK”, tänkte hon medan bilen fortsatte sin färd. ”Vi är nu inne på ett inhägnat område”, vilket inte på något sätt gjorde henne lugnare.

    ”Vi måste tyvärr binda för dina ögon”, sa mannen som satt vid hennes huvud. ”Det är inte meningen att du ska kunna identifiera oss eller denna plats senare, men å andra sidan ska vi lossa på fängslet runt dina ben, så att du kan gå själv.” För Susanne kändes detta lugnade.

    ”Nu hade de pratat både om att jag inte ska bli arg när jag kommer hem och att jag inte ska känna igen dem eller detta ställe. Skulle de göra det om det inte var meningen att jag skulle överleva”, tänkte hon. ”Å andra sidan var det exakt den taktik som Nazisterna använde, för att få Judarna hanterbara och inte ställa till med upplopp, när de skulle stuvas in i getton eller i boskapsvagnar för transport mot koncentrationslägren.”

    Mannen gjorde som han sagt och hjälpte Susanne ganska vänligt ur skåpbilen. Efter en promenad i friska luften på, vad hon uppskattade som cirka 200 meter, hörde hon en dörr öppnas och hon kom in i något som hon uppfattade som en kall fuktig och tyst lokal. Hon fick också känslan av att lokalen var stor, som någon sorts stor entréhall, maskinhall eller idrottshall. Det var kanske för att det ekade lite. Mannen som ledde henne drog bort silvertejpen hon hade över munnen, instruerade henne att ta det försiktigt och att de strax skulle komma till en trätrapp.

    ”Nu är vi där”, sa han. ”Du har ett räcke på vänster sida och trappan kommer att vinkla ett antal gånger till höger. Han tog tag under hennes högerarm och hon märkte ett par gånger att hon nätt och jämt rörde vid träräcket han nyss berättat om. De vandrade nedåt i trappan under några minuter och fortsatte sedan horisontellt på något som Susanne uppfattade som ett grovt tillyxat trägolv. Hon hörde hur en dörr öppnades med ett litet gnäll och de steg in i något som hon av någon anledning uppfattade som ett rum, inte så stort som hallen i början, men i alla fall ett rum.

    ”Konstigt”, tänkte hon, ”hur andra sinnen förstärks när man förlorar ett.”

    ”Jaha”, sa den man som hela tiden pratat med henne. ”Vi kommer att lämna dig här en stund, men vi är snart tillbaka. Du befinner dig i en gruva, och här bredvid dig går ett schakt på 680 meter.”

    Mannen tog upp en sten och kastade ner den i schaktet, så att den studsade på schaktets väggar. Det lät väldigt skrämmande när ljudet ekade mellan väggarna och det tycktes aldrig ta slut.

    ”Naturligtvis vill vi inte ha några olyckor”, sa mannen. ”Vi har ett stort säkerhetsmedvetande, så vi binder fast dig här med den praktiska elstängseltråden, så att du inte går och druttar i.”

    Susanne kände hur hennes händer bakbands runt något som kändes som en stående järnvägsslipers, fast något tunnare. Obekvämt var det i alla fall

    ”Vi kommer att lämna dig här ett slag”, fortsatte samme man, ”men var inte orolig, vi kommer tillbaka snart.”

    ”Det är kanske det som oroar mig mest”, tänkte Susanne och sedan frågade hon med uppbådande av all sin läkarauktoritet. ”Kan jag få en förklaring till vad som händer, varför jag är här och sammanfattningsvis vad som är meningen med allt detta?”

    ”Du ska alldeles strax få svar på alla dina frågor”, sa mannen på samma lugna och vänliga sätt och med samma brytning, som han hela tiden tilltalat henne med.

    Susanne hörde hur flera personer lämnade rummet, varpå den otäcka tystnaden åter lade sig som ett lock över henne, ja över hela rummet. Nu var hon verkligen rädd. Den tuffa attityd som hon tvingat sig till under bilresan och fram till nu var som bortblåst. Åter kom hon tillbaka till tankarna om vad som skulle tänkas hända, vilka männen var, vad de ville och i övrigt hade för syften och givetvis framför allt, – skulle hon överleva detta? Hon frös. Det var först nu som hon lade märke till att det var väldigt kallt i rummet.

    Hon tänkte igenom delar av sitt liv och försökte komma på vilka fiender hon skaffat sig. Hon kom inte fram till annat än att hon skött sina kort rätt. Hon hade tagit de beslut som förväntades av henne, ja i alla fall av de personer som räknas. Hennes uppdragsgivare hade alltid signalerat att hon var en stor tillgång för dem och alltid uppmuntrat henne och visat sin uppskattning. Även denna stunds tankeanalys, resulterade i ett nollresultat. Hon kunde inte förstå vem som skulle vilja och framför allt våga göra henne illa. Det sista var viktigt, för hon hade verkligen inflytelserika vänner.

    Det var svårt att ha en aning om hur länge hon stått bunden i detta totala mörker och den näst intill totala tystnaden. Det enda ljud hon kunde uppfatta var ett glest droppande, inte så långt bort kanske i detta rum. Hennes kropp värkte trots medicineringen och hon konstaterade att de högklackade stövlarna lämpade sig mer för att se attraktiv ut på fest, än att ha på sig när man står fastbunden. Fötterna, vaderna, knäna, ja hela benen värkte. Det var en värk som spred sig vidare uppåt i kroppen. Stövlarna var rena tortyrredskapet.

    Susanne väcktes ur sina tankar av ett fruktansvärt dån. Det var i alla fall vad hon upplevde, efter den nästan totala tystnaden. Hon skrek av skräck rakt ut i mörkret. Ett stort antal stenar hade rasat ner nästan 700 m i gruvschaktet och förde ett fruktansvärt och hemskt oväsen. De olika ekona studsade kring i schaktet och tycktes aldrig ta slut. Hennes puls var uppe på röd nivå och alla hennes nerver tycktes vara på utsidan av kroppen och hon skrek rakt ut. När alarmet lagt sig, slutade hon att skrika, dörren till rummet öppnades och hon kunde höra hur ett antal personer kom in i rummet. Ingen sa något utom den vanlige, alltid så artige rösten.

    ”Förlåt vår väckarklocka, men under sådana här primitiva förhållanden får man ta vad som står till buds. Ge oss 5 minuter, så kan vi sätta igång.”

    ”Sätta igång med vad”, utbrast Susanne, ”med vad?”

    ”Lugn, lugn, det ger sig ska du se”, sa mannen stilla.

    Susanne hörde hur saker och ting rörde sig i rummet, steg här och där, men ingen sade något. Hon anade ljus på andra sidan av sin ögonbindel. Kanske skulle hon nu få se vilka hon hade att göra med. Plötsligt kände hon händer i nacken då ögonmasken togs av och ett fruktansvärt skarpt ljus träffade henne rakt i ansiktet.

    ”Stäng av, släck”, skrek Susanne, då det skarpa ljuset kändes fruktansvärt smärtsamt.

    ”Du vänjer dig snart”, sa den alltid lika lugna och artiga rösten. ”Du vänjer dig snart.”

    Susanne vande sig aldrig vid ljuset. Det var flera spotlights som var riktade rakt mot henne, vilket gjorde att hon inte kunde se något över huvud taget, bortom dessa lampor. Det var väldigt smärtsamt.

    ”Jaha, vi kanske skulle ta och börja då”, sa en för Susanne helt ny röst, utan någon brytning och som befann sig bakom lamporna, så att hon inte kunde se mannen i fråga.


    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

    7 KOMMENTARER

    1. Läkare är något jag själv inte har förtroende för i någon form. Ett exempel som jag ständigt återkommer till är då jag misstänks ha en sjukdom där alla symptom stämmer in, MEN, det kan inte erkännas av läkaren innan jag har fyllt 50 år. 49 år 364 dagar kan jag inte få denna diagnos men exakt 50 år kan jag få diagnosen. (Inte för att jag bryr mig om deras ”diagnoser”) Läkaren själv erkänner att detta är vansinne. Kan de med gott samvete utföra sina läkartjänster och följa dessa falska riktlinjer varför inte extraknäcka utöver läkarlönen. ”Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud.” Patientens hälsa har inget främsta mål och heder är en skymf att ens nämna. Så NEJ… läkarna borde absolut inte få extraknäcka med pengar som lockbete och orsaka mer skada än de redan gör i sina dagliga vita rockar där riktlinjer och rekommendationer går före en människa… Detta är fiktionernas tidsålder och jag hoppas den snart tar slut…. Vi får väl se vilka som bränns på bål när det blir dåliga tider… ser framför mig hur de visa med naturens kunskap har många besökare på led för sina åkommor… FRISK VÅRD är vad som ligger i tiden..

    2. Bertil, tack för frågor i rubriken: ”Vad driver förtroendeläkarna? Pengar? Makt?”

      Ordet/begreppet ”förtroendeläkarna”, är ett laglöst kollektiv utan personligt ansvar och risk, för handläggning eller beslut, som lurar Marknaden på enskilt ägda mänskliga rättigheter och framtida möjlighet på skattefritt skadestånd av det allmänna, för säkerhetsbrist (fel kvalitet och säkerhet i nutid och rum), som kan vara fördragsbrott.

      Så länge Marknaden saknar enskild utvecklad och ägd kunskap att i nutid och mentala rum förstå när, var och varför, det INTE är resurssnålt att i tal eller text producera ord eller begrepp utan nytta, ansvar och risk, blir Marknaden lurad/blåst på enskilt ägda mänskliga rättigheter och framtida möjlighet till skattefritt skadestånd av det allmänna, om svensk lagstiftare, domstol eller exekutivt organisation (tillsynsmyndighet av EU-rättens företräde), i handläggning eller beslut i brev adresserat till EN myndig medborgare producerat och kvalitetssäkrat säkerhetsbrist som är fördragsbrott, lokalt i EN medlemsstat på den inre solidariska fria marknaden i EES och Europeiska unionen.

      Nu till Din fråga: ”Vad får en läkare att bryta mot läkarförbundets etiska regler och mot gällande Jävslag?”

      ”Läkarförbundets etiska regler” är bara ett laglöst regelvÄrk som lurar Marknaden (alltid EN enskild medborgare) att i nutid och mentala rum LYDA ”förtroendeläkarna”!

      ”Jävslag” i svensk författningssamling, förarbeten och enskild utvecklad och ägd kunskap, att i nutid och mentala rum FÖRNEKA den kvalitet och säkerhet i nutid och rum som EU-domstolen tolkat med monopol i EU-rättens företräde och redovisat i offentlig rättspraxis, samt avsikt och mål i den text den svenska Regeringen redovisat i i SOU 1997:194, med hjälp av dagens JK Anna Skarhed t.o.m. 1997.

      Om EN läkare, domare, advokat, revisor eller partipolitiker är JÄVIG, med någonting utan STRIKT produktansvar för säkerhetsbrist i producerat resultat, blir Marknaden blåst på sina enskilt ägda mänskliga rättigheter och möjlighet till framtida skattfritt skadestånd av det allmänna, lokalt i EN medlemsstat på den inre solidariska fria marknaden i EES och EU!

    3. Hur kan en av Föräkringskassan läkare utan kontakt med patient eller arbetsgivare tillåtas avgöra om det förelegat mobbning på en arbetsplats?Har han även juristutbildning efterom han kan påstå att den försäkrade och dennes omfattande bevisning är osann?

    4. Uppmana alla försäkringstagare att lägga ut svaren de får från försäkringsläkarna på NewsVoice.

    5. Tack, Adam NätvÄrkselev, för att du pekar på förhållandet att EN jävig ”förtroendeläkare” tillsammans med handläggning eller beslut i brev adresserat till EN myndig medborgare utifrån sådant jäv innebär producerad och kvalitetssäkrad säkerhetsbrist som är fördragsbrott, och hur detta förhållande berättigar denna EN myndig medborgare till framtida möjlighet till skattefritt skadestånd av det allmänna.

    6. Försäkringsläkare (FMR) får aldrig träffa dem de bedömer – slutsatserna bygger på journaler och intyg, med sina många fel och brister (info via Läkartidningen)! Risk för felaktiga domslut är då påtaglig!

      Lagstiftningen kräver att den skadade skall ”bevisa” att samband föreligger mellan olycka och besvär!

      – Hur skall en medicinskt okunnig medborgare kunna bevisa detta, eller medicinskt okunniga domare korrekt döma sådana ärenden?”

      Nackskadeförbundet vågar påstå att svensk domarkår saknar nödvändig medicinsk kunskap gällande nackskador (”whiplash”), sedan alla Sveriges domstolar avkrävts både diarie-nummer, samt svar ”om domarna hade nödvändig medicinsk kunskap”!

      Ingen enda domare påstod sig ha nödvändig sådan kunskap! Istället hänvisade de till att de litade på FMR – trots att dessa var anställda hos försäkringsbranschen – med risk för både JÄV och förnekelse om samband!

      – Trots omedelbar debut av besvär vid olyckan eller att internationellt accepterade metoder inte kunde godkännas!

      Trots att EUdomstolens domar fastställt att EU/EES-läkares bedömningar inte får överprövas av svenska myndigheter eller dess FMR – sker detta ständigt!

      Filmer visande att och hur skadorna botats, tycks inte imponera lika mycket på domarkåren, som FMRs titulär.
      Möjlig gravt manipulerad medicinsk info diskuteras sällan i domslut!

      Att Kaliber avslöjade hur professor Hans Link manipulerat medicinska fakta; ägnat sig åt jäv, borde bli en väckarklocka för domarkår inkl Rättsliga Rådets ordförande, Försäkringskassan och försäkringsbransch – samt lagstiftarna!

      Brott mot flera tusen år gamla etiska regler av Hippokrates, måste fungera lika för läkare och FMR i Sverige .

      Nackskadeförbundet kräver därför att
      1. felaktigt dömda domslut genast revideras i enlighet med EUdomstolens domar.
      2. skadestånd utbetalas till drabbade med familjer
      3. lögnaktiga, jäviga FMR skall förlora legitimationen
      4. kartellbildningen Trafikskadenämnden avskaffas!

    7. Läste i dag hur sjuksköterskan Kaj Johanson skrev 2011. ” en försäkringsläkare som skriver kränkande avslag på ansökningar måste stoppas.”

      Läkaren i fråga var Georg Keresztesi som hade skrivit ” många av landstingspsykiatrins patienter tillhör en överkonsumerande underklass med inlärd hjälplöshet. De tar mycket tid – i bästa fall rör det sig om ” psykiatriserade relationsproblem” symtomen är diffusa ;behandlingsmotivationen är låg. Patientens motto är mindre bra med förändring för mig” Att behandla dessa dåligt motiverade socialpsykiatriska fall sker på bekostnad av ”äkta” depressionspatienter som oftast inte kommer i kontakt med psykvården pga köer ,rigid organisation osv.
      Kanske därför är complianse dålig . Vi behandlar fel patientgrupp. ” Depression” har blivit mer och mer en politiserad diagnos. Opportunister ( snällister) Ställer diagnosen i stället för naturvetare.(läkare) ”

      Man frågar sig vilken patientgrupp som är den ”rätta” och viken klass denna ”rätta” gruppen tillhör eftersom den gruppen har rätt att få sin depression kallad äkta.

      Efterom jag i flera år har kommit i kontakt med deprimerade människor har jag förstått att även medel och överklassen blir deprimerade av långvariga relationsproblem.Det kan vara i relationen med en mobbande chef eller en familjemedlem. Hur hjälplösa får överklassens deprimerade vara utan att hamna i gruppen ”underklass”

      Frågan blir. Vems relationsproblem som leder till depression kan godkännas av försäkringsläkaren som äkta? Hur ser symtomen på depression ut hos överklassen?

      Numera visar forskningen att det är yttre omständigheter som orsakar depression inte inre som man tidigare trott. Om denne man vägrar ta till sig ny forskning är det då lämpligt att han anlitas av staten för att bedöma sjuka och skadade?

    LÄMNA ETT SVAR

    Vänligen ange din kommentar!
    Vänligen ange ditt namn här