Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

17%

17.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Är en polis, professor, myndighetsperson eller advokat mer trovärdig än du? – “Haveristerna” – Kapitel 24

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 12 juni 2015
- NewsVoice redaktion

mutor-bribery-crestockAlla människor är jämlikar, men vissa är mera jämlika än andra. Många domar grundar sig idag på trovärdighet och mest trovärdighet vinner. Det betyder att vi har ett rättssystem som utgår mer ifrån vem du är.

Den lilla människan hamnar i ett hopplöst läge när motparten tar fram och till med betalar trovärdiga vittnen som poliser, professorer, andra advokater som vittnen även om dessa vittnen uppenbart är jäviga.

Har vi därmed ett rättssystem värt namnet? Är vi den rättsliga bananrepublik som många hävdar? Är det otänkbart att en polis, professor, myndighetsperson eller advokat kan ljuga?

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.


KAPITEL 24

Måndag den 31 Oktober 2011

Karin vaknade vid 9-tiden och kände sig mysigt nöjd med tillvaron. Minnena från gårdagskvällen gav en varm känsla i hela kroppen, med en viss centrering till hennes mer erogena zoner. Hon hade läst om, att sex och erotik, för man måste se dem tillsammans, blev som bäst efter 50+. Det var, så här med facit i hand, t.o.m. ganska lätt att förstå. Det var många saker som vid den här åldern samverkade till att tankar, fantasier och gamla erfarenheter verkligen kunde mixas och upplevas.

För sin egen del hade Karin trott att denna del av livet var mer eller mindre över, men allt förändrades med denne man. Han fick henne att känna sig åtråvärd, han fick henne att överge sin puritanska uppfostrans rigida synsätt. Han fick henne att våga ta fram sina drömmar och göra verklighet av dem. Han hade förmått att skapa ett förtroende på bara någon vecka, som gjorde att hon aldrig var rädd att öppet prata om sina sexuella fantasier, sina snuskiga sexiga fantasier, rättade hon sig och rodnade samtidigt.

Hon hade aldrig någonsin yppat för någon att hon i sin stilla ensamhet drömt om lättare sexuell dominans. När hennes förtroende för Jens vuxit sig tillräckligt starkt och med vinets alkohol, som lättat på rädslans bojor, hade de en kväll kommit in på ämnet. Visst hade Jens lagt upp bollen på straffpunkten, så det var bara att spela in i öppet mål, men hon såg det ändå som en stor bedrift att göra det.

Hon tänkte sig tillbaka till deras första öppnande samtal. Det hela började med att en kvinna på en tv-film sade att hon drömde om att bli våldtagen. Karin hade då frågat Jens om hans uppfattning. Han hade svarat att han givetvis inte kunde svara för alla kvinnor, men han sa att det var en ganska vanlig fantasi, bara det att den inte var sann. Han hade gett henne ett varmt inbjudande leende, som inbjöd till en kommentar.

”Hurdå menar du? Vanlig men inte sann”, sa Karin.

”Jo, jag tror inte att någon kvinna egentligen skulle vilja bli våldtagen. Det måste vara en vidrig upplevelse. Jag antar att det är ett sätt att säga att de skulle vilja bli kontrollerat dominerade och med dem själva vid kontrollbordet. Däremot är det ju inte särskilt svårt att förstå, att många, även män kan känna det befriande att vara bundna”, sa Jens.

”Nu förstår jag nog inte riktigt”, sa hon. ”Befriande att vara bunden, det låter som en märklig paradox. Det här får du nog förklara lite närmare, jag menar så att t.o.m. jag förstår.” Hennes leende var ovanligt brett och inbjudande då hon sa detta.

”Jo, tänk dig så här, att om du var bunden på något sätt, kanske så lätt att du enkelt skulle kunna ta dig loss, ja du kan se det som en form av rollspel. Vad är det då som inträffar – jo en massa saker. Du befriar dig själv från ansvar för det som händer. Om vi är tillsammans så har du kanske tidigare i fördolda ordalag gett mig en vink om att du, för enkelhetens skull, t.ex skulle vilja att jag tog dig bakifrån. I det fallet är allt mitt ansvar – du är ju bunden.

Ditt medverkande består ju inför din eget samvete bara i att du inte tog dig loss, och det brukar man ju inte råka illa ut för, i alla fall i sitt eget sinne. Det finns fler förklaringar, men detta är en vanligt förekommande.”

”Det låter faktiskt lite logiskt”, sa hon. ”Å andra sidan måste man ju känna ett enormt förtroende för sin partner. Det kunde ju annars vara lätt att missbruka.”

”Både ja och nej”, sa Jens. ”Det är upp till dig i det här fallet om du skulle vilja bli dominerad, att välja och godkänna din partner. Om du väljer fel, kan det ju gå riktigt åt Hälsingland, om du förstår vad jag menar? Sen är det ju också så, att det inte är alldeles säkert att din partner vill dominera dig. Han kanske vill ha totalt jämlikt sex. Hur man än ser det så kräver all bra sex att man kommunicerar bra med varandra.”

Karin kom ihåg att hon frågat om hur man skulle göra om man var så blyg att man inte vågade prata om sådana saker med sin partner. Han kunde ju kanske skratta och göra narr av henne, eller ännu värre bli arg och förolämpad.

”I så fall”, hade Jens sagt, ”har du fel partner. Då tycker jag att du ska se dig om efter en ny. Jag skulle i alla fall aldrig, aldrig skratta, eller bli arg, eller på annat sätt förolämpa dig, om att du berättade dina önskningar för mig. Jag skulle kyssa dig och tacka för förtroendet, samt göra mitt yttersta för att du skulle få uppleva det du ville.”

Detta samtal hade öppnat dörren till en fantastisk värld av att ge och ta och ett erotiskt liv som hon aldrig anat skulle finnas.

Karin lutade sig på armbågen och tittade på Jens som låg bredvid henne. Han hade slängt av sig täcket men sov fortfarande. Hon funderade på att väcka honom snart. ”Han hade en gång berättat att han fantiserade om att bli väckt med lite oralsex. Det kanske var dags nu”, tänkte Karin och smög försiktigt över honom utan att röra vid honom. Hon kände att han fortfarande luktade Dove duschtvål, efter nattens sena och gemensamma dusch.

Hon rörde lätt vid hans vilande lem med sina läppar och kände snart att det var liv i den och att reaktionerna inte uteblev. Hon hade aldrig upplevt något liknande tidigare och varefter lemmen styvnade, kände hon kåtheten pirrade i henne. Hon gränslade honom till slut och red med häftig upphetsning och åtrå, tills hennes orgasm ryckte och slet i hennes kropp.

De senaste veckorna hade hon lärt sig att detta inte innebar slutet, utan att fler orgasmer väntade runt hörnet. Jens, som givetvis vaknat samtidigt som Karins erotiska behandling startat, tog nu hand om rodret, utan att han för den skull lämnade sin position under henne. Han manövrerade fram dem båda till en gemensam orgasm, som slutade i en intensiv omfamning. Karin kände hur hennes muskler fortfarande dröjde sig kvar i den senaste höjdpunkten, men också att de successivt avtog i takt med att hennes kropp slappnade av i en fullständig vila.

”Du kan du”, sa Jens och hela hans ansikte var ett stort leende. ”Du slutar inte att överraska, vilket gläder mig enormt.”

”Du är en bra lärare”, svarade hon, där hon låg på mage bredvid honom. ”Hade jag inte träffat dig, så hade jag fortfarande varit fast förvissad om att sex och erotiska upplevelser, var för alltid förbi, – i alla fall i min ålder.”

”Det är nu det börjar”, svarade han. ”Det känns som om vi har en hel del ogjort. Det är bara att ta för sig av det dukade bordet.”

”Jag vet att du säger det”, sa hon. ”Jag hoppas att det är sant och jag tänker fanimej syna, var så säker. Jag kanske ska tala om att det är säkrast för dig att det stämmer. Blir jag lurad på detta kan jag nog bli riktigt sinnig”, avslutade hon med en spelad stränghet i rösten.

De låg en stund tysta bredvid varandra, båda på mage. Han smekte henne lätt över ryggen stjärten och låren, medan ståpälsen kom och gick. Karin tänkte för sig själv att så här ville hon att alla dagar skulle starta, då kan det inte bli fel.

”Är det bara jag, som tycker att det är läge för en liten frukost”, frågade Jens. ”Jag kan tänka mig både bacon och ägg, till kaffet. Vad tycker du?”

”Jag tycker att det skulle vara alldeles utsökt… efter en dusch, vill säga. Ska du med?” frågade hon och reste sig ur sängen. Jens svarade med en nickning och ett leende att det var nog med förslag och drog henne med sig till badrummet.

Efter alla morgonprocedurer, erotiska och bara vanligt hygieniska, gick de båda ut i köket, samtidigt som traktens brevbärare slamrade ner posten i brevlådan. Karin tog omvägen till den inkastade posthögen, medan Jens fortsatte till köket och genast började slamra med stekpanna och kastruller.

Karin kom in i köket med ett undrande uttryck i ansiktet.

”Vad tror du det här kan vara”, sa hon och höll upp en liten jiffypåse. Hon hade tidigare i veckan till sin stora förvåning fått en liknande påse. Den gången var det Jens som skickat efter ett mycket lyxigt och sexigt set underkläder åt henne. Det föll sig därför naturligt att hon nu höll upp påsen framför sig med ett frågande ansiktsuttryck. Jens, som uppfattat den outtalade frågan korrekt, ruskade på huvudet, samt visade utan att säga något, men med en lika tydlig gest som hennes att ”öppna den.”

Karin lade ner den övriga posten på köksbordet och började ta sig in i den noggrant förslutna påsen.

”Vad fasen kan det vara?” sa hon samtidigt som hon fick ut en dvd-skiva i ett fyrkantigt plastfodral. På plastfodralet fanns en liten dataprintad lapp. Jens hade nu kommit fram till henne och lagt sin vänstra arm runt hennes axlar och läste gemensamt med henne den korta texten.

Du har förvaltat tidigare information på ett bra sätt. Därför får du nu chansen att göra något av detta. Materialet kommer om 10 dagar att publiceras på YOUTUBE, alternativt någon annan site. Du har således den tiden på dig att komma med en egen publicering, eller så struntar du i det. Gör du något vettigt av det, så kan du få mera.

”Vad tusan är detta”, mumlade Karin, aningen förvånad.

”Jag skulle tro att det är ett material, som ger någon form av klarhet i, och som hänger ihop med dina tidigare äventyr”, sa Jens medan han synade paketet och dess innehåll.

”Det enklaste är väl om du sätter in skivan i din laptop så kan vi titta. Frukosten känns just nu inte lika viktig, den kan vi ta efteråt.”

Karin stoppade in dvd-skivan i sin laptop och när innehållet automatiskt visades, var hon beredd på det värsta. Filmen började med att visa rubriktexten:

EN ADVOKATS BEKÄNNELSER
AV OCH MED ADVOKAT ANTON MASTBERGH.

Advokat Anton Mastbergh har vid flera tillfällen blivit anmäld till Advokatsamfundet, dessvärre utan åtgärd från detsamma. Han har dock kommit till egen insikt och vill nu på denna dvd, berätta sanningen om sin verksamhet.

På bildskärmen på sin laptop fick hon sedan se den man som hon hittat i bergrummet, fastspänd i den stol som hon hade i klart minne. Allt stämde med hur hon och hennes vänner hade analyserat och tänkt ut det. Man kunde ganska tydligt se att han runt halsen, i alla fall om man som Jens och Karin visste om det, hade de fyra gitarrsträngarna av stål och att de var och en var fästade via en tjockare lina, i varsin pendel som i sin tur var uppkopplade till den gemensamma punkten i taket.

Advokat Mastbergh såg tämligen stukad ut, men det var bara på det psykiska planet. Karin kunde lätt konstatera att advokaten tömt blåsan i stolen han satt i, men för i övrigt uppvisade han inget tecken på att ha fått utstå någon mer avancerad form av yttre våld. Det var uppenbart att han svettats en del och Karin antog att hans ömkliga uppsyn var fullt normalt i den prekära situation han nu befann sig.

Det syntes tydligt att hela den dödsbringande anordningen var uppriggad på det sätt som de gissat sig till och i förgrunden på bilden brann ett stearinljus, som hon bedömde hade brunnit en stund och inte längre var i sin fulla längd. Det var rimligt att anta att mannen som var fastspänd i stolen var advokat Mastbergh och att han informerats om sin nuvarande situation.

”Att driva en advokatfirma i Sveriges mer glesbefolkade delar, har sina svårigheter”, Började advokat Mastbergh med svag darrande stämma. ”Bor man i Stockholm är ju klientunderlaget helt annorlunda, men så här i glesbygd är läget ett helt annat.” Han gjorde en lång paus, som om han letade efter hur och var han skulle börja. ”Vill man driva någonting mer än en enmansbyå, måste man ta till lite okonventionella medel och dessutom tänja lite på gränserna. Jag erkänner att det inte är förenligt med god advokatsed att skaffa sig otillbörliga förmåner hos tingsrätter och andra myndigheter, men det är en avgörande fördel om man har kunnat skapa sig kontakter i flera läns tingsrätter som kan lägga ut mål på mig. Likaså är det en avgörande fördel om man själv kan styra rättens handläggning av ett ärende. – Med finter och knep får även den fattige knulla -”

Jens klickade på pausknappen. ”Han talar i tredje person”, sa Jens. ”Möjligen ett försök att bagatellisera och allmängiltigförklara något? Knappast någon bekännelse i den bemärkelsen som utlovades i början.” Jens tryckte på playknappen.

Det blev en liten paus, och det var tydligt att man gjort ett litet klipp i filmen. När Advokaten på nytt kom i bild harklade han sig och tog på nytt till orda:

”Exempel och exempel”, började han och tänkte efter en stund och fortsatte på nytt

”OK. Som jag sa tidigare fick jag ju en hel del mål från en tingsrätt där jag har en kurskamrat, som för lite uppskattning från min sida, inte hade något problem med att delegera några uppdrag till mig. Det är bra uppdrag för jag behöver knappast göra något själv, utan kan lägga ut det mesta jobbet på min administrativa personal medan jag debiterar fullt advokatarvode för all tid.

Det fall jag kom att tänka på just nu var ett brottmål där mannen hade ansökt om offentlig försvarare. Mannen accepterade inte mitt sätt att jobba. Kanske berodde det på att jag själv inte fanns i samma län, där den aktuella tingsrätten finns. Jag gillar inte att sitta i telefon och tjafsa, utan föredrog brevkontakt med min klient, vilket min sekreterare tog hand om. Då blev han sur och ville få mig entledigad.

Självklart blev jag helförbannad, detta var förödmjukande. Som tur var hade jag mina kontakter på den aktuella tingsrätten som kunde förhala beslutet så länge att de aldrig behövde fatta något. Jag var övertygad om att han var oskyldig, men jag såg till att han blev dömd. Man ska inte jäklas med mig, – då blir jag förbannad. Mastbergh gjorde en kort paus.

Då kommer nästa sak, den jävla snubben anmäler mig till Advokatsamfundet, vilket gjorde mig urförbannad, så jag bestämde mig för att nu jävlar ska de få se vem de bråkar med.

När han sedan överklagade till Hovrätten fixade jag med mina utomordentliga kontakter på den aktuella tingsrätten, så att jag fick företräda honom igen. Allt bråk som följde gjorde att han inte fick något prövningstillstånd, så han fick krypa in på ett halvår. Jag erkänner nu att det kanske inte var så snyggt gjort, men man ska inte jäklas med mig. Å andra sidan tyckte inte Advokatsamfundet att jag begått nått fel.” Mastbergh ryckte på axlarna, och visade med en grimas vad han själv tyckte, något i stil med att sånt är livet.

”Jag känner till den där mannen”, sa Jens och stoppade ånyo uppspelningen. ”Jag har aldrig träffat honom personligen, men jag har vid ett flertal tillfällen träffat hans offer. Jag kan faktiskt inte känna medlidande med honom, i den situation han nu befinner sig i. Ibland börjar jag tro på en högre rättvisa. Det han här berättat, är ingenting mot andra saker han gjort.”

”Du kan väl inte mena att mannen har gjort sig förtjänt av detta, jag tycker det är jättehemskt. Jag trodde inte att du var så känslokall”, sa Karin upprört.

”Ingen fara”, sa Jens. ”Vänta med omdömet tills du sett de människor vars liv han förstört. Det tror jag faktiskt jag kan fixa om du vill. Nu kör vi vidare tycker jag, så kan vi ta diskussionen sen.” Han tittade på Karin som nickade lite surt.

Advokaten sneglade på ljuset som nu hade brunnit ner en halv cm under föregående redogörelse. Det var fullt klart att han var medveten om vad som skulle hända när ljuset hade brunnit ner. Han slickade sig om sina torra läppar och insåg att det inte var den bekännelsen som han förväntades avge. Han verkade plötsligt inse att tiden rann ut, eller brann upp, om man föredrog att se det så. Han bestämde sig snabbt för en ny bekännelse.

”Det var en ung kvinna i Falun, som hade anmält en direktör för våldtäkt, vilken skulle ha skett i direktörens bostad. Det var otvivelaktigt att så var fallet, för direktören som ringde och bad att få mig som försvarare, erkände för mig utan omsvep, att han var skyldig. Han erbjöd mig förutom det officiella arvodet ett stort inofficiellt arvode, då det var uppenbart att hans karriär skulle vara avslutad vid en fällande dom.”

Mastbergh tittade ånyo på ljuset.

”I och med att han var snabb att kontakta mig, kunde vi redan dagen efter komma in med en anmälan mot kvinnan för inbrott. Tanken var att direktören skulle ha överraskat henne vid inbrottet och att handgemäng skulle ha uppstått då han skulle försöka hålla fast henne. Polisen gjorde en, i och för sig ganska tunn brottsplatsundersökning, men tillräcklig för att konstatera att det hade förekommit strid och att några antika och värdefulla vaser hade förstörts.”

”Här hade vi lite tur att kvinnan faktiskt hade gjort så våldsamt motstånd att min klient aldrig kunde fullborda våldtäkten”, fortsatte Mastbergh. ”Det fanns således ingen sperma i kvinnans slida och de små skador hon hade i underlivet var vi övertygade om att vi skulle kunna bevisa för tingsrätten, att hon gjort själv. Att kvinnan varit på plats behövde vi ju inte bevisa, för det stod redan i hennes egen anmälan. Det var viktigt att tingsrätten inte separerade de båda anmälningarna och gjorde två mål, ett för varje anmälan. Det var högst osannolikt att så skulle ske, men det fick jag säkra upp via mitt kontaktnät. Jag fixade fram två vittnen som gick ed på, ja, sanningsförsäkran då, att de tidigare oberoende av varandra, under året blivit erbjudna att köpa stöldgods av henne.”

”Alla skador, blåmärken på henne och rivmärken på honom, kunde lätt förklaras med att han försökte försvara sitt hem och hålla henne kvar tills polisen kunde gripa henne, vilket han inte lyckades med.”

”Rätten gick på vår linje och friade direktören helt och hållet, medan kvinnan dömdes för inbrott, skadegörelse och ringa misshandel. I och med att hon inte var straffad tidigare och att hon inte stulit något, blev det villkorlig dom, samt 200.000:- i skadestånd för de sönderslagna antika vaserna.
Egentligen har jag inget dåligt samvete för detta, även om jag kan förstå att andra kan ha det. Det finns ingen klient som anlitar en advokat för att rättvisa skall skipas. Syftet med att anlita en advokat är att advokaten ska vinna målet åt klienten, så krass är verkligheten. Att jag personligen känner alla rättens ledamöter, var väl knappast någon nackdel för utslaget.”

Advokat Mastbergh såg sig oroligt omkring, som om han sökte någon med blicken, men han verkade inte hitta vad han sökte. Blicken hamnade än en gång på stearinljuset, som nu hade brunnit ytterligare någon cm. Han tittade upp på den dödsbringande installationen ovanför honom, samtidigt som han skruvade lite på halsen och ryckte i sina bundna armar och ben. Nu såg han mycket panikslagen ut.

”OK, OK, jag ska berätta”, närmast skrek han, fast det var tveksamt om någon hörde honom. Ingen reaktion från andra delar av rummet kunde i alla fall skönjas på inspelningen.

”Vänta lite, ge mig lite tid, jag ska berätta, jag ska berätta” Nu var det darr på rösten, och det var helt uppenbart att han började känna av den spirande paniken.

Advokat Mastbergh berättade om hur han mutat namngivna domare, som i och för sig var villiga att låta sig mutas och därigenom kunde advokaten inte se att han gjort något fel. Visserligen fanns det sådana som inte gick att muta och de fick man se upp med. Sådana kunde bli väldigt kinkiga att handskas med.

Mastbergh hade nu kommit upp i varv och i ett huj hade han angivit inte mindre än 42 personer, de flesta i toppositioner inom rättsväsende, offentlig förvaltning och inom polisen. Han inte bara namngav personerna, han kopplade också ihop dem med rättsfall och andra affärer så att de antagligen var ganska lätta att kolla upp.

”Det där var inte dåligt”, tänkte Jens. ”Det där skulle väl Trond kunna skriva om resten av sitt liv.”

Han berättade vidare om den direktör i byggbranschen, Göran Nyberg, som mutat offentliga upphandlare av stora byggprojekt i både Stockholm och Göteborg. Mastbergh namngav samtliga och påpekade att han fått direktören frikänd på alla punkter. Nu väntade han bara på att de offentliga upphandlarna skulle höra av sig och be om hjälp.

Han berättade att han som konkursförvaltare fick en fastighet såld på exekutiv auktion för 1, 5 miljoner, fast den hade ett taxeringsvärde på 9 miljoner. Köpare var en av hans goda kontakter, som även betalat Mastbergh 1 miljon svart, som tack för hjälpen.

Jens tryckte på pausknappen.

”Ser du vad jag ser Karin?” undrade han. ”Jag tycker mig se att det redan nu kommit lite blod från de ställen där strängarna anbringats mot hans hals.”

De tittade båda intensivt på bilden framför dem.

”För mig verkar det”, sa hon fundersamt, ”som om det sitter bitar av kirurgtejp på halsen, och att strängarna ligger under dessa. Kan det vara så att man gjort små snitt genom huden för att få början på det snitt som strängarna sedan fullföljt?”

”Ja”, sa Jens dröjande, ”så kan det förstås vara. Huden kan ju i sig vara seg och svår att komma igenom. Har man lagt ett litet snitt på fyra ställen så skulle det säkert underlätta.”

De tittade tyst på stillbilden framför sig och utan att säga något, startade Jens på nytt inspelningen.

”För c:a två år sedan blev jag anmäld av en klient som påstod att jag tagit emot svarta pengar av honom för att jag skulle fixa en friande dom för hans son. Han, sonen alltså, hade misshandlat och förgripit sig sexuellt på en minderårig flicka, hon var 8 år. Hur jag än försökte gick det inte att undvika att sonen blev fälld och hamnade i fängelse en lång tid framöver. Hans far blev dock ursinnig och skulle ha tillbaka sina svarta pengar, vilket jag givetvis vägrade. Jag hade inte gjort något fel. Jag hade utnyttjat alla mina kontakter i sammanslutningar och jaktlag, utan att lyckas få en friande dom. Det är ju inte så lätt heller, med tanke på brottets art, att kräva en tjänst eller gentjänst av någon, som inte vill befatta sig med denna typ av brottslingar. Inte ens de mest penningkåta ville ställa upp, fast ersättningen jag erbjöd var den största jag någonsin erbjudit och riskerna var minimala.”

Mastbergh fräste lite snor ur näsan, men utan att kunna ta hjälp av sina händer, gick det inget vidare för det fastnade på kinden och gjorde att han såg ännu mer beklämmande ut.

”I vilket fall som helst blev gubben alldeles galen och började hota mig med det ena och det andra. Jag är inte den som låter mig hotas och det sa jag åt honom. Dessvärre lugnade han inte ner sig ett dugg utan anmälde mig till samfundet för att ha tagit emot svarta pengar. Samfundet, det är ju min egen organisation, så det låg inte i deras intresse att få en riksskandal på halsen. Med uteslutandet av Henning Sjöström6) ur Sveriges advokatsamfund 1991, i gott minne, var inte samfundet intresserat av ytterligare skandaler, så det gick ganska lugnt till, utan större åthävor. Advokatsamfundet kan man lita på.”

”Detta gjorde emellertid gubben ännu argare, så han hotade mig rent fysiskt, – ja han hotade att mörda mig. Det var droppen så jag beslöt att det var bättre att förekomma än förekommas.”

Mastbergh harklade sig och sneglade på ljuset.

”Jag åtog mig ungefär samtidigt att försvara den kände ryske maffialedaren Stalin, eller rättare sagt hans torped. Stalin var ett öknamn som han fått för sin förföljelsemani och sina egna utrensningar i sin organisation. Vi gjorde en deal, att om jag fick hans torped frikänd, för mordet på en restaurangägare i Stockholm och att hotet om utvisning undanröjdes för hans egen del, åtog han sig att se till att jag inte besvärades mer av mannen som hotat mig. Han ville ha fria händer vad det gällde tillvägagångssättet, vilket jag inte hade något emot. För mig var det bara resultatet som var intressant.”

”Stalin löste det hela”, fortsatte Mastbergh, ”genom att lobotomera mannens 23-åriga dotter. Hur de löste själva ingreppet vet jag inte, men det fanns ju gott om folk från det gamla Sovjetunionen, som hade kunskaper om detta. Sedan överlämnade han henne till pappan en kväll, tillsammans med anvisningar om hur han skulle uppträda i framtiden, såvida hans dotter, Marie-Louise inte skulle få sällskap av sin fyra år yngre syster. Som ständig påminnelse om sitt framtida uppträdande fick mannen lova att ta hand om dottern resten av hennes liv och givetvis inte anmäla händelsen eller föra henne till sjukhus vad syftet än kunde vara.”

”Vilka jävla svin!” skrek Karin upprört. ”Advokaten är lika äcklig som det där ryska monstret.”

Mastbergh hade blivit så upphetsad av sin egen berättelse att han glömt bort att hålla kontrollen på hur långt ljuset brunnit. Han lade aldrig märke till att den lille tomten, som automatiskt släckte ljus som nästan brunnit ut, med sin högerarm började lägga locket på.

”Ska jag vara ärlig så tycker jag att han förtjänade det”, sa Mastbergh och upptäckte i nästa sekund att ljuset snabbt förändrades. Ett långt utdraget ”Neeej….” som ekade spökligt i bergrummet, var det sista som hördes på inspelningen och sedan blev allt svart, följt av ett kort myrornas krig.

Den tystnad som följde varade i flera minuter och Jens kunde se tårar på Karins kinder. Han gick fram till henne och kramade om henne en lång stund utan att säga något. När han efter en stund bröt tystnaden utan att släppa henne ur sin omfamning, frågade han lågt. ”Tycker du fortfarande jag är känslokall?”

Hon ruskade bara på huvudet till svar, men sa inget på en lång stund. Hon reste sig efter en stund och gick mot köket.

”Jag ska titta till frukosten. Något måste vi väl ha även om jag inte känner mig speciellt hungrig nu. Hur är det med dig? Vill du ha något?” Frågade hon.

”Ja, jag börjar bli hungrig”, svarade han och började undersöka dvd-skivan lite mer noggrant.

Efter en stund och ungefär samtidigt som lukten av stekt bacon nådde hans känsliga näsa, ropade Karin från köket. ”Frukosten är klar.”

Jens slog sig ner vid köksbordet och försåg sig med tre stekta ägg och några knaperstekta baconskivor samt nyskuren gurka, tomat och gul paprika. Han åt en stund under tystnad, men sedan sa han:

”Undrar om de inte fick någon bekännelse från Mårten Sjöberg. Det borde ju i så fall ha kommit först på dvd:n, vad tror du?”

”Jag vet inte”, sa Karin. ”Jag har faktiskt ingen aning. Det enda jag kan tänka mig är att Mastbergh kommer före Sjöberg på det sätt som datorn ser det. Har du kollat om det fanns något efter det vi såg?”

”Bra tänkt”, sa Jens. ”Jag ska genast kolla upp saken.”

Han satte in dvd:n i laptopen och gick vidare in i filhanteraren. Precis som Karin misstänkt, hette filerna just Mastbergh och Sjoberg. Jens klickade på Sjoberg, och vips spelades en liknande sekvens upp som tidigare för advokat Mastbergh.

Filmen visade en ganska stukad Sjöberg som stod på golvet iklädd sin arbetskostym, som han för övrigt urinerat ner och med kedjan om halsen. Han tittade inte in i kameran, som Mastbergh hela tiden hade gjort, utan stirrade i golvet när han pratade. En annan skillnad som var uppenbar var att han i motsats till Mastbergh, verkade ångerfull.

Mårten Sjöberg berättade förvånansvärt lugnt och sakligt om hur han som mellanchef på länsstyrelsen, satt i en förvånansvärt stor maktposition. Han ensam fattade beslut om, på vilket sätt många ärenden avgjordes och som resultat på djupet berörde många människors liv. Beslut, som fattades godtyckligt av honom, bara av honom själv. Så ofta som möjligt grundade sig besluten på regelboken, men oftast när det blev intressekonflikter blev han utsatt för mutor, påtryckningar från chefer, deras vänner såväl som sina egna. Det var också påfallande vanligt att det också förekom hot, såväl allvarligt menade som sådana som inte betydde så mycket.

Sjöberg redogjorde sedan i logisk ordning för de ärenden som han enligt egen bedömning handlagt klandervärt och redogjorde i varje enskilt fall vilka motiv som drivit honom. Oftast rörde det sig om mutor. Sjöberg verkade ha ett i det närmaste fotografiskt minne, om nu sådant existerar, för han redogjorde i varje enskilt fall om vem som mutade och hur stora belopp det i varje fall rörde sig om.

Då och då tystnade han och lyssnade, som det verkade efter tecken på att regnet närmade sig, eller kanske hoppades han på att få höra polissirener. Han fortsatte dock genast sin berättelse efter några sekunder.

Värst tyckte han det var med de som allvarligt hotade, inte bara honom själv, utan även hans familj. Det gjorde honom sömnlös på nätterna å ena sidan och gav heller ingen bonus i form av pengar å den andra. Värst var det med maffian från öster, som kom med de allvarligaste hoten om lemlästning och död. Vid ett tillfälle hade han misshandlats i sitt hem inför ögonen på sin hustru, vilket i förlängningen gjorde att hon lämnade honom. Hon stod inte längre ut med osäkerheten och hoten.

”Det som har varit svårast att utföra, är då någon begärt att jag genom mina beslut skulle ruinera ärliga och väl fungerande människor bl a genom att förstöra deras företag och egendom.”

Då hans berättelse var slut hade han angivit 23 personer för bestickning, varav sju av dem var välkända personer i toppbefattningar. 14 personer angavs med namn eller nickname, som allvarligt hade hotat honom. Slutligen sa han:

”Det jag har gjort är i grunden oförlåtligt och jag har egentligen inga ursäkter för det. Jag har dock genom denna bekännelse kanske bidragit med kunskap om vad som pågår i Konungariket Sverige. Jag är också medveten om att efter denna bekännelse är mitt liv till ända och att jag inte skulle överleva många dagar ute i samhället. Jag har ingen önskan att bli räddad från min nuvarande position utan välkomnar det kommande regnet.”

Några sekunder senare avslutades filmen.

Karin och Jens satt tysta en lång stund. Det kändes som om ingen ville bryta tystnaden, men till slut sa Jens.

”Tänk så olika två personer kan se på sin gärning. Sjöberg tycker jag uppriktigt synd om. Han kände ånger inför vad han hade gjort och hade förståelse för att han hade förstört liv och att han i många fall skott sig på andra.”

”Jo”, sa Karin, ”Men tänk så många han har angivit. Vem kunde tro att Abrahamsson var en så ful fisk? Inte jag i alla fall – och Uffe Svensson höll jag nästan på att glömma. Men vad ska vi göra med det här materialet. Kan man verkligen publicera det? Törs man publicera det?”

”Jag vet faktiskt inte”, sa Jens, ”jag vet faktiskt inte. Det verkar ju oundvikligt att någon skulle bli putt, och då menar jag verkligt putt, om detta släpps ut till allmänheten. Bestickning bestraffas enligt Brottsbalken med upp till sex års fängelse. Det kan tänkas att någon eller i värsta fall många blir förbannade och ger sig på oss. Kanske skulle vi snacka med Trond om detta och sova på saken?”

”Bra förslag”, sa Karin, varpå de ringde upp Trond och förklarade övergripande vad som hade hänt. Hans reaktion var den förväntade.

”Jag kommer över till er i Örebro, så får vi snacka igenom detta. Jag kan vara där ikväll i niotaget. Fixa lite öl och tilltugg, så kommer jag med goda idéer”, sade han och lade på, utan att vänta på svar.


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq

Tags: Haveristerna