Replik av Martin Bergö angående antioxidanter och cancer: ”Vårt resonemang är vare sig kontroversiellt eller svårt att förstå”

REPLIK. ”Det är inte lätt att publicera en vetenskaplig studie, det är till och med gräsligt svårt. Den granskas av anonyma oberoende experter och forskare varsomhelst i världen som kritiserar allt i studien som man sen måste rätta sig efter. Sedan har tidskriften egna åsikter som den framför i syfte att så långt det är möjligt garantera att det man publicerar är god vetenskap och väl genomförda studier”. Det skriver Martin Bergö i sin replik till den kritik som riktats mot en ny studie på antioxidanter som nyligen presenterades i en artikel på Sahlgrenska Akademins hemsida.

Text: Martin Bergö, professor, Sahlgrenska Akademin | Foto: Sahlgrenska Akademin | Denna artikel är en replik på debattartikeln: Professor Martin Bergö kritiseras av hälsoexperter för studie på antioxidanter

Vi har t.ex spenderat veckor av analyser och diskussioner med experter och all tillgänglig vetenskaplig literatur innan vi bestämmer vilka doser av antioxidanter vi skall använda. Har doserna av någon uppfattas som överdosering eller på andra sätt ofysiologiska så kan vi inte publicera studien. Detta gäller även för val av mus-modell och val av cell-linjer från människor. Allt måste motiveras.

Först lite bakgrund till vår studie: Fria radikaler bildas i alla celler som använder syre; de är kortlivade molekyler som kan skada i princip allt de reagerar med. Det är mycket väl etablerat att fria radikaler kan orsaka skador på vår arvsmassa som kan leda till cancer. Eftersom antioxidanter kan neutralisera ”äta upp” fria radikaler har man därför tänkt sig att antioxidanter måste skydda mot cancer. Det bästa sättet att testa detta koncept är genom stora randomiserade placebo-kontrollerade kliniska studier. Det har gjorts ett stort antal när det gäller flera olika typer av naturliga och synteteiska antioxidanter och när man går igenom dessa ser man att det finns inget tydligt budskap. I enstaka fall har den skyddande effekt; i de flesta fall ingen effekt, och i flera fall en ökad risk för cancer. Faktum är att de största studierna som gjort, fick studierna avbrytas för att de personer som fick antioxidanter fick i betydligt större grad än kontrollgruppen en cancerdiagnos.

I den första studien användes betakaroten och den testades i tiotusentals rökande män. I den andra studien användes E-vitamin och den användes i ännu fler medelålders till äldre män. Hade detta gällt vilket annat läkemedel eller födoämne som helst hade rekommendationer mot dess användning kommit direkt efter de studierna. Men när det gäller just antioxidanter har detta uteblivit och resultaten från alla dessa kliniska studier har lämnats vid vägkanten. En tänkbar förklaring till detta är att tron på antioxidanters cancer-hämmande effekter är så djupt rotad och så otroligt väl markadsförd av kosttillskottsföretag. Dom måste funka, det är ju självklart, anser man.

Förra året publicerade vi studier om att antioxidanterna acetylcysteine (NAC) och E-vitamin förvärrar lungcancer. Effekten var mycket kraftig i möss med lungcancer och vi såg samma effekt i lungcancerceller från människor. Upptäckten gjordes slumpmässigt i andra studier och vi hade alltså inte planerat från början att studera antioxidanter. Effekten av antioxidanterna kunde härledas till deras förmåga att äta upp fria radikaler och effekten var dosberoende. Doserna är i den nivå man kan förvänta sig en person som tar kosttillskott med E-vitamin eller läkemedlet NAC får i sig. Faktorn som man kompenserar dosöversättningen mus-människa med, är framtagen en av stor mängd forskare och den amerikanska forskningsstyrelsen NIH.

NAC och E-vitamin är två helt olika molekyler och det enda de har gemensamt är att de kan äta upp fria radikaler. Inga andra överdoseringseffekter noterades och vi undersökte noggrant att båda ämnena sänkte nivåerna av fria radikaler i cancercellerna, precis som förväntat. Därför kan man föreslå att andra antioxidanter skulle kunna ha samma effekt, så länge de kan äta upp fria radikaler. Men vi testar naturligtvis andra sorter i uppföljande studier.

Vad gäller att studierna utförts i möss så är dessa utmärkta modeller för cancer hos människa. Tumörerna i både lungan och huden som vi studerat är både molekylärt och strukturellt mycket lika tumörer hos människor, och specialistläkare på tumörer kan inte tydligt se skillnad på en lungtumör från en mus och en från en människa. När vi hittar en effekt i möss så ställer vi oss alltid frågan om detta är relevant för människor och om vi inte kan bekräfta effekten i mänskliga celler så går vi inte vidare med studien. I båda våra studier har vi tittat på ett stort antal cell-linjer från människor med lungcancer och maligna melanom och i båda studierna så har antioxidanterna liknande effekter i cellerna som i mössen. Detta är inte fallet med huvvuddelen av de studier som visar att antioxidanter hämmar cancerceller.

Den moderna genomikforskningen har gjort det möjligt att studera alla förändringar som sker i en tumörcell. I dessa studier, har man helt oberoende av våra studier, sett att den vanligaste mutationen eller förändringen i lungcancer hos människor är att tumörcellen har aktiverat sina egna antioxidanter. Det betyder att den starkaste överlevnadsstrategin för lungcancerceller är att sänka sina nivåer av fria radikaler genom att producera egna antioxidanter. Mot bakgrund av den forskningen, som nu genomförs för andra cancerformer, är det inte underligt att vi föreslår att fria radikaler är skadliga för cancerceller och att antioxidanter hjälper dom dela sig och röra sig bättre.

Slutsatsen från alla kliniska, genomiska, och experimentella musstudier är att fria radikaler är skadliga för både friska celler och för cancerceller. Antioxidanter kan därmed skydda en frisk cell från att bli en cancercell – och förmodligen också en frisk person från framtida cancer. Forskning på möss från vår och andra forskargrupper har visat att om man ger antiodixanter till en ung frisk mus som är benägen att utveckla cancer senare i livet, så minskar tumörutvecklingen. Men den sammantagna forskninen visar också att så fort en tumör bildats så hjälper antioxidanterna även tumörcellerna att antingen växa snabbare (lungcancer) eller att sprida sig fortare (melanom).

Sammanfattningsvis visar alltså vår och andras studier att antioxidanter skyddar friska celler mot fria radikaler, men de skyddar även cancerceller mot fria radikaler. Fria radikaler är skadliga och det spelar ingen roll om man är en frisk cell eller en cancercell; men konsekvensen för en tumör-fri person och en cancerpatient som tar extra tillskott av antioxidanter kan därför bli den motsatta.

Det stora problemet är att man kan inte generellt rekommendera alla som är friska att ta extra kosttillskott med antioxidanter eftersom det är omöjligt att upptäcka små, odiagnosticerade tumörer. En sund balanserad kost, där givetvis antioxidanter är inräknade är det enda jag personligen kan förespråka därför att bevisen för att antioxidanter i kosttillskott skulle kunna hjälpa en cancerpatient är inte övertygande.

Vårt resonemang är vare sig kontroversiellt eller svårt att förstå. Men eftersom det går emot ett gammalt synsätt så kommer det ta tid för dessa resultat att få fäste ute i samhället; och synsättet kommer att få mycket hjälp av företag och personer med ett ekonomiskt intresse att upprätthålla det. Jag uppskattar debatten om detta och välkomnar en gemensam analys av de studier som visar att antioxidanter i kosttillskott skulle skydda en person med cancer; det är väl lika viktigt att dom är rätt genomförda.

Text: Martin Bergö, professor, Sahlgrenska Akademin