Lars Bern analyserar vad de konstanta larmen för Ryssland egentligen handlar om från ett historiskt helikopterperspektiv. Bern konstaterar i sina artiklar att det är fritt fram i media att bygga upp denna hotbild och att den bilden effektivt förhindrar allmänheten från att erhålla kunskapen om de tvåhundraåriga angloamerikanska maktambitionerna. NewsVoice återpublicerar större delen av Berns senaste analys.
Text: Lars Bern, Antropocene
Idag kan vi läsa på SVT Nyheter följande yttrande från Sipris expert Siemon Wezeman om att:
“Ryssland har fördubblat sina försvarskostnader på bara tio år och skaffat många nya vapensystem. Men de har startat från en låg nivå efter Sovjetunionens fall. De ryska utgifterna för militären är idag bara 10 procent av Natos totala utgifter”…
“Med tanke på det, så kan man allvarligt ifrågasätta om Rysslands militära makt verkligen utgör ett seriöst hot mot Nato som helhet.”
Källa: Experten: Ryssland inget seriöst hot mot Nato
Mot bakgrund av detta expertutlåtande framstår Hökmarks och andra svenska politikers tjat om det ryska hotet som näst intill löjeväckande.
Under kalla kriget då Sovjets kostnader för militären var de fyrdubbla kunde vi tala om ett hot, speciellt mot bakgrund av kommunismens ambition att sprida sin ideologi till resten av världen. Dagens Ryssland är en nationalistisk marknadsekonomi som inte behöver mer land – man har redan 17 miljoner kvadratkilometer.
Ryssland lägger årligen ner drygt 5000 USD per kvadratkilometer land på sitt försvar, medan Sverige lägger ner nästan det tredubbla trots att vi i stort sett avvecklat vårt försvar. Så larmen om det militära hotet från Ryssland är sannolikt våldsamt överdrivna.
Den fråga vi måste ställa oss är således, vad är då den egentliga orsaken till larmen?
Som jag skrivit om upprepade gånger tidigare måste vi se den geopolitiska utvecklingen mot bakgrund av att den tvåhundraåriga angloamerikanska globala hegemonin är starkt utmanad av de snabbt växande ekonomierna i Asien och då speciellt Kina.
Makten inom den angloamerikanska hegemonin ligger i stort sett helt i händerna på en liten krets av ytterst förmögna oligarker och deras familjer, vilket jag visat tidigare. Deras makt ökar för varje år genom att huvuddelen av västvärldens tillväxt numer tillfaller den rikaste procenten av folket, medan medelklassen börjat få det allt sämre trots tillväxten.
Mer än hälften av den styrande oligarkin finns i USA och har sedan hundra år tillbaka skaffat sig en avgörande och växande makt över USA-administrationen. De här kretsarna avsätter och tillsätter presidenter som det passar dem och de styr amerikanska militära operationer. Både Obama och Clinton är helt styrda av oligarkerna och deras pengar.
Den angloamerikanska oligarkins makt utmanas nu inte bara från Kina utan även inifrån genom Donald Trumps valkampanj som vänder sig direkt mot oligarkin i Washington. Detta gör årets presidentvalskampanj unik i USA:s historia. Utgången i den maktkampen kanske vi får svar på den 8 november, även om jag betvivlar Trumps förmåga att rubba oligarkins ställning när det kommer till kritan. Att döma av hans valmöten har han ett massivt folkligt stöd.
Den för oligarkin allvarligare maktkampen är emellertid den mot den kinesiska ekonomin som växer mer än tre gånger snabbare än USA:s. Snart får kineserna även draghjälp från en likaledes snabbt växande indisk ekonomi.
Dessa två länder har nästan en tredjedel av världens befolkning. Om väst inte på något sätt kan hämma tillväxten i de stora asiatiska ekonomierna, kommer man med matematisk logik att tappa sin dominans inom några decennier.
Ambitionen från oligarkin att bromsa ländernas energianvändning genom försöket att driva igenom ett klimatavtal, som skulle begränsat möjligheten att använda fossil energi, misslyckades.
Klimatavtalet som de facto slöts i Paris för ett år sedan ger Kina och Indien fortsatt frihet att öka sin fossila energianvändning obehindrat.
Kina och Indien är för sin fortsatta tillväxt beroende av tillförsel av råvaror från resten av världen, eftersom egna råvaruresurser på viktiga områden är begränsade. Det är här Ryssland och Mellanösterns oljestater kommer in i bilden. Ryssland härbärgerar på sin enorma landmassa stora delar av jordens råvaruresurser och odlingsbara jordbruksmarker. Ryssland tillsammans med oljestaterna i Mellanöstern sitter på större delen av tillgångarna på fossil energi.
För den styrande oligarkin är följaktligen ett livsviktigt mål att skaffa sig kontrollen över såväl de stora fossila energiresurserna som de enorma ryska jordbruksarealerna. Det är bakgrunden till att man år 2001 började sitt militära korståg för att få bort alla regimer i Mellanöstern som inte var helt lojala med oligarkin.
Det är även bakgrunden till att man måste få kontrollen över Ryssland genom att störta den starkt nationalistiska Putin-regimen och öppna Ryssland för oligarkernas globala banker och företag.
Millitärt kan man inte slå ryssarna utan kärnvapenvedergällning och även vid konventionell krigföring skulle man få väldigt svårt. Man bör beakta att efter Koreakriget på 50-talet, har USA inte någon gång bedrivit ett framgångsrikt krig mot en jämbördig motståndare.
USA:s alla krig sedan dess har varit mot i praktiken försvarslösa lägre utvecklade länder och inte ens alla de krigen har man vunnit.
Strategin är istället att försöka sabotera den ryska ekonomin genom ekonomiska sanktioner och genom vapenskrammel som man hoppas skall få ryssarna att göra samma misstag som en gång Sovjet gjorde, att rusta ihjäl sin ekonomi.
Förhoppningen är att man på detta sätt destabiliserar Ryssland och skapar en folklig opinion mot regimen, så att man kan iscensätta en kupp liknande den man arrangerade i Ukraina 2014.
Den intensiva skrämselpropagandan rörande ryska hot som godtrogna svenska MSM och politiker såsom Hökmark och andra aningslöst medverkar i, har ett dubbelt syfte.
Den skall få länderna runt Ryssland att öka sina rustningar för att framtvinga kostsamma ryska motrustningar. Detta är dock ett livsfarligt cyniskt spel med hela världens säkerhet.
Det gäller att försvåra för Kina att kontrollera sin framtida råvaru- och oljetillförsel genom allianser med Ryssland, Iran och andra självständiga råvaruleverantörer. Oligarkin kommer även att göra vad de kan för att sabotera kinesiska infrastrukturprojekt för att knyta samman hela Eurasien och att öka utvinningen av råvaror från Afrika.
När det gäller Ryssland har strategin hittills misslyckats nästan totalt. Sanktionerna har spelat regimen i händerna som på så sätt kunnat stärka det inhemska näringslivet, när den utländska konkurrensen från Västeuropa blockerades. Strategin byggde även på föreställningen att Ryssland är mer beroende av sina oljeinkomster än de är. Idag har landet med framgång kunnat bygga upp betydande exportmarknader utöver för olja, även för jordbruksprodukter, kärnkraftverk och vapen.
Under Putins presidentperiod har den ryska vapenindustrin lyfts till en nivå som inte ligger USA:s efter. På vissa områden slår man t.o.m. amerikansk industri, då speciellt vad gäller pang för pengarna vilket Sipri påpekar. Ryssarna ligger även före amerikanerna inom rakettekniken, ett försprång som man i princip haft sedan man sände upp sin första Sputnik-satellit 1957.
Politiskt har kampanjen mot Putin-regimen totalt misslyckats, Putins popularitet hos ryska folket har enligt den färskaste opinionsundersökningen nu ökat till 84%. Den ryska regimen har även satt käppar i hjulen för oligarkins korståg i Mellanöstern, genom att ingripa på den syriska regimens sida i försvaret av Syrien mot USA/NATO:s och Saudiarabiens invaderande proxyarmé i form av IS och andra terroristgrupper.
USA/NATO:s krig har hittills kostat över 2 miljoner dödsoffer och tiotals miljoner på flykt – ett minst sagt inhumant och skyhögt pris.
Det jag här beskrivit, är i stora drag bakgrunden till den intensiva antiryska hatpropaganda som svenska etablerade MSM och nästan hela det svenska etablissemanget deltar i under den falska förevändningen att vi skulle vara hotade av rysk militär.
Som försvar anför man alltid den ryska oblodiga annekteringen av Krim, men vidgår nogsamt att Ukrainakrisen skapades av den iscensatta kuppen mot Ukrainas demokratiskt valda regim 2014. Våra politiker och vår journalistkår har sålt sig likt Hillary Clinton till den styrande oligarkin. På det sättet är vårt politiska etablissemang indirekt medansvariga till den flod av flyktingar som nu destabiliserar Sverige.
Text: Lars Bern, Antropocene