Moral – Unga – Integration

Inom idrottsrörelsen kom idealen om sport som en lek och träning för kropp och själ att gradvis förvandlas och för många blev det viktigast att vinna. Vi har under modern tid sett stridigheter inte bara på plan och läktaren utan även bland föräldrar och in i styrelserummen.
Diskussionen om att satsa på resultat eller människa har sedan blivit en oändlig kamp för barnet på den kortsiktiga vinstens altare.
Med galopperande självhävdelsebehov och möjlig proffskarriär så har inte bara folkrörelsens försvagats utan viljan till utbildning. Många unga pojkar med Zlatan som förebild siktar på proffskarriär och behöver inte gå i skolan!
Under mina år som ledare och domare kan jag bara ge uttryck för den polariserande omoralen. Och det är trist att som domare höra att man är rasist för att man dömer en frispark mot någon som råkar vara invandrad. Samtidigt vill jag lyfta fram att uppskattningen från spelare och ledare har sällan visat sig så stark som från just människor som kommit från brutala bakgrunder. För några år sedan, då jag för länge sedan slutat döma fotboll, följde jag med min kära hustru på shoppingrunda i Kista Centrum. Satte mina trötta ben i en restaurang då plötsligt en mogen man i sin bästa 50 närmade sig mig med ett stort leende och välkomnande armar. Han var där med sin familj och släkt (från Chile) och skulle presentera mig för alla som “den bästa domaren”. Då ska man veta att det finns ingen spelare som jag varnat och visat ut mer än just han. Men det var med stor vänlighet och kärlek som vi möttes.

Om vi går bakåt i tiden så skedde en stor arbetskraftsinvandring under 1950-70 talet, främst från Finland, Italien och Grekland. De medverkade till ett kraftfullt uppsving för svensk industri och uppbyggande av välfärden tack vare det. Nu i modern tid sticker en trist effekt ut och det är utnyttjande av våra sociala förmåner. Ingen grupp invandrad eller svensk har så många förtidspensionärer som den grekiska. Det är ett underbetyg åt moral och ansvarstagande för det samhälle som bjudit in dem. Så besvarar man inte ett annat lands generositet. Jag har många vänner bland greker och vi har älskat att resa till Grekland men det finns något allvarligt problematiskt som denna kultur måste lyfta upp, bearbeta och utveckla.
När den kända grekiska programledaren Alexandra Pascalidou går till angrepp mot Sverige och svensk oförståelse för den grekiska problematiken blir det något motsägelsefullt.
Pascalidou föreslår
“Nu måste vi sätta stopp för det dödliga våldet. Nu måste regeringen, politikerna och polisen tillsammans med föräldrar, föreningar och kommunerna dra i gång en Haverikommission.”

• För allt som gått fel.
• För allt de i alla år försummat.
• För att de låtit segregationen cementeras.
• För att de låtit utanförskapet förgifta förorterna.
• För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram.
• För att de söndrat skolorna och splittrat dem i etniska enklaver och religiösa rum där fler lärare än på andra håll saknar behörighet.
• För att samhället retirerat i stället för att rusta upp.
• Vem tar dessa människors oro på allvar?
• Vem bryr sig om föräldrarnas och barnens rädsla?
• Varför kommer polisen bara när liv inte längre går att rädda?
• Varför dyker polisen inte upp när oroliga föräldrar ringer och rapporterar om knark- och vapenhandel mitt på ljusa dagen?
• Varför öppnar de inte en polisstation på torget?

Vilka de?
Och varför anklaga polisen som möts med stenkastning då de ska hjälpa nödställda?
Synliga poliser ger resultat
Nu har i och för sig polisen, redan innan Pascalidous uppmaning, vidtagit åtgärder och gjort sig synliga i utsatta områden som Tensta och där har våldet minskat med drygt 60%.
Särskilt anmärkningsvärt är det dock att på det svenska samhället pådyvla ansvaret för det eskalerande gängvåldet, till största delen mellan olika invandrade grupperingar. Som om alla andra än de inblandade unga och deras föräldrar ska lösa problemet.
Haverikommission okej, låt oss titta på vad som görs. Satsningar där mestadels eldsjälar legat bakom att fånga upp trasiga själar, Fryshuset är väl det mest kända. Myndigheter och donatorer har stöttat ett stort antal etniska föreningar att samverka för att lösa problem med rasism och våld.
En trist iakttagelse är att somliga av dessa istället för samverkan agerat inåtvänt egoistiskt och inkompetent, dvs det sker ingen förändring. Som om det viktigaste av allt är att komma åt bidragspengarna för egen räkning. Och Sverige har varit generöst och blåögt.
Jag har jobbat i utsatta områden och försökt aktivt påverka på många sätt. Som lärare, ledare, “hemma hosare”, kontaktperson, filmare initiativtagare till förändringsprojekt.
Rinkebyfestivalen
En trist bieffekt av min intention att starta en ny kulturaktivitet förvandlades långt senare till en förnekelse av denna min insats.  Några tjänstemän som inte hade någon framträdande roll har ändå i efterhand påstått sig vara huvudansvariga och har väl fått priser för det. Upprinnelsen till konflikten var kortfilmen Bella & Real där en pressrelease omnämner min roll i Rinkebyfestivalen. Det hade gått över 20 år så alla hade nog inte helt klart för sig bakgrunden och hur det gick till. (Strid om vem som startade Rinkebyfestivalen).
De mest stöttande under dessa år i Rinkeby/Tensta/Hjulsta (1972-1979) var dels Rädda barnens stöd, Vuxenskolans bidrag till aktiviteter och samarbetet med lärare och elever. Det var dock svårt att få med sig föräldrar, särskilt invandrade som inte hade språket. I en situation där barnen blev kommunikatörer med värdlandet kan jag förstå att många kände sig marginaliserade.
Bella & Real projektet
Tjugo år senare försökte jag mig på ett nytt projekt där jag drog slutsatser från tidigare integrationsarbete och aktivt arbetade med att få med både föräldrar och barn. Så när vi i början av 2000 fick dem med oss åstadkom vi storverk som den prisbelönade kortfilmen “Bella & Real” (2001). Senare fick vi också Folke Bernadotteakademin med oss då vi gjorde långfilmen (2005-10) och byggde upp projektet “Fred börjar hemma”. Återigen brast stödet från myndigheter. Att göra en insats som kräver engagemang tycks svårt då man är avlönad. Särskilt tragiskt är att varken Ungdomsstyrelsen eller Arvsfonden såg möjligheterna i detta.
En nutida problematik rör flyktingkrisen där ett stort antal människor i Sverige har varit beredda att öppna både sina plånböcker och hem för att bistå de nödställda.
Konflikten i det svenska samhället har blivit att det kommit så många av annorlunda kulturer som gjort att alltfler svenskar har upplevt ett hot mot egen välfärd. Att dessa flyktingar har bidragit med sitt företagande och lyft ekonomin glöms ofta bort. Polariseringen har ofta sin grund i att man glömmer eller missar allt det goda. Klagomål från invandrade på att de inte får mer och klagomål från svenskar med påstående som ofta saknar grund. De tar våra jobb när det i själva verket är så att de gör jobb som de flesta svenskar inte vill göra och de bidrar därmed till vårt välmående och till en bättre ekonomi.
Ett problem i modern tid är att det även gett några enstaka terrorister fristad och dessa har utnyttjat vår generositet till att planera bland annat de fruktansvärda dåden i Paris. Radikaliserade unga som vuxit upp i svenska samhällen och som tagit den välfärden för given, har anslutit sig till IS och deltagit i de brutala striderna i Syrien och Irak och nu ska de komma hem igen och anses utgöra svåra hot mot det svenska samhället. Då finns det myndighetspersoner som vill ta sig an dessa och ge dem allt de behöver samtidigt som våra egna åldringar får leva på gatorna. Till detta kommer att flyktingarna är i sådan fysiskt och psykiskt skick att de utgör en svår belastning på vården och de anses har rätt till pensionspengar som de inte har bidragit till. Svenska folket som byggt upp förutsättningarna för dessa pensioner och svensk sjukvård får allt mindre del av detta och vårdköerna blir allt längre för också en pressad sjukvård. Sverigedemokraterna har fått majoriteten av sina sympatisörer på grund av dessa omständigheter.
Politikerna som stod för att öppna gränserna på vid gavel, främst Fredrik Reinfeldt (Moderaterna) och Annie Lööf (Centern) är ju själva så trygga med sina oproportionerligt höga löner och deras “generositet” drabbar inte dem själva utan dem som har det sämst. Denna problematik har inte heller övriga riksdagspartier fullt ut förstått eller i alla fall inte diskuterat i medierna. Sannolikt av populistisk rädsla för att bli kallade rasister.
Börje Peratt