KULTURDEBATT. Kulturrådets generaldirektör Stefan Forssell menar att den styrning som Kulturrådet ägnar sig åt är en “vacker styrning”, enligt en artikel i SvD. Kritiken mot rådet kommer efter att enbart “godkända” böcker ska få stöd av Staten.
Kristoffer Lind på förlaget Lind & Co anser att Kulturrådets direktiv leder till att den litterära kvalitén underordnas politiska mål. Förlagsredaktören Annika Bladh menar att det som nu sker känns som ekon av regimer som gjort skillnad på ”lämplig” och ”olämplig” kultur, noterar NyD.
I denna artikel beskriver Mats G. hur han bemöttes på Filminstitutet när han skulle söka ekonomiskt stöd
Text: Mats G.
En av anledningarna till att jag och många andra som gör film eller skriver böcker ber allmänheten om hjälp till finansiering av olika projekt kommer från upplevelsen av att kulturen och massmedia alltmer tycks gå mot en ideologisk centralstyrning.
Denna styrning manifesteras genom genus och jämställdhetsfrågor och inte på själva innehållet. Genom den styrning som nu sker premierar inte Regeringen och massmedierna de mest intressanta berättelserna utan vem som berättar. Och som bekant blir styrningen av kulturen också en styrning av politiken.
Förslaget på grundlagsändring som innebär inskränkningar i offentlighetsprincipen och yttrandefriheten och EU kommissionens grupp om desinformation – High Level Group on Fake News – och samarbete mellan bolagsägda medier och public service är minst sagt oroande. Hur kan public service med SVT och SR fortfarande, om än på pappret, kalla sig för oberoende och opartiska när de ska samarbeta med kommersiella medier?
Obligatorisk utbildning i ”normkreativitet”
År 2016 satsade filminstitutet genom ett projekt kallat ”Fusion” på ”normkritiska” projekt, och nyligen har dess styrelse beslutat att filmproducenter i framtiden som ska få erhålla statligt filmstöd måste gå en obligatorisk utbildningsdag med föreläsningar om jämställdhet samt ”normkreativitet”. Utan detta Green Card som ges efter utbildning blir det inga filmpengar. Detta förväntas träda i kraft 1 mars 2018.
Jag vet egentligen inte vad som menas med ”normöverskridande”, man får använda sin fantasi, men vi lever i en kultur där det tycks som att alla gränser på alla sätt ska överskridas. Att själva överskridandet är syftet och målet.
Ansökan till Filminstitutet fick avslag – var för skevt fördelat mellan könen…
Våren 2017 lämnade jag in en ansökan till Filminstitutet för min film ”Det fria ordet”. Den handlar om yttrandefrihet där konstnären Markus Andersson och Lasse Wilhelmsson medverkar. Jag skrev hur jag tänkt att filmen ska se ut – med Lasse Wilhelmsson som inte fått försvara sig efter angrepp genom ad hominem från bl.a. Åsa Lindeborg på Aftonbladet och Expo och fallet med konstnären Markus Andersson där flera journalister tolkat hans konst som högerextrem och fått epitet ”unken nationalist” och konspirationsteoretiker. Och den dystra rättsprocess som följde i samband med målningen ”Svenska syndabockar”.
Jag lämnade in ansökan under en tid då det var debatt och protester om Nya tiders medverkan på bokmässan, Fabian Fjälling på Granskning Sverige som ”outat” sig och Expressens hembesök därefter, och inte minst Bechir Rabbanis hembesök till Expressens chefredaktör Tomas Mattson och journalisten Diamant Salihu.
Bechir och Megafonerna la ut videon på you tube som döptes till ”hatvideo” av medierna där de kopplade ihop Bechir med högerextremism, antisemitism, hot mot journalister, ryska och inhemska trollningar etc, men helt missade själva sakfrågan, vilket förmodligen var medvetet.
Jag hade tidigt kontakt med Bechir och skulle initialt varit med vid besöken för att dokumentera händelsen då det väckte mycket intressanta frågor om massmedias roll och medborgarjournalistik. Det blev inte så, men vi hade kontakt för en framtida filmning och intervju. Ämnet var minst sagt aktuellt och mycket intressant och jag skrev om det i min ansökan.
I samband med inskickad ansökan till Filminstitutet får man veta att det tar sex veckor för att svar. Med det i åtanke tänkte jag komplettera med en video lite senare.
Jag fick besked en och en halv vecka senare med avslag med motiveringen att projektet inte höll tillräckligt hög konstnärlig nivå, att den inte var tillräckligt unik samt att det var skevt fördelat mellan könen.
Avslaget var inte oväntat, men orsaken kändes en aning förbryllande. Utan rörligt material har jag svårt att se hur handläggaren kan avgöra den konstnärliga nivån. Med det mest intressanta är att jag inte fördelat rollerna lika mellan könen.
Vem som gör film och vilka som medverkar avgör stöd
Du som arbetar med film eller annan kultur och vill försöka ta del av skattefinansierade medel tex genom Kulturrådet, Filminstitutet, SVT, Konstnärsnämnden och andra vet ju att ditt projekt måste sorteras genom kriterier som handlar om mångfald, jämlikhet, interkulturella yttranden, mångkultur olika sexuella uttryck etc.
Det primära är alltså inte, så som jag uppfattar det, vad du vill berätta och skildra med din film utan vem som gör den och vilka som medverkar.
Och bidragen måste fördelas lika mellan könen, sexuella identiteter, etnisk tillhörighet, kultur etc. En heterosexuell etniskt svensk vit man som filmar andra vita män ligger inte högt på dagordningen. Därför att det är vita män som styr i branschen sägs det. Sen spelar det liten roll om ämnet är mycket aktuellt som kan belysa demokratifrågor.
Detta tolkar jag som alla ska ha samma möjlighet att få tillgång till finansiellt stöd och ingen ska diskrimineras, men leder det inte till ideologisk styrning? Det som ska främja demokratin kanske blir tvärtom? Att viktiga frågor inte tillåts berättas. Men styrningen genom jämställdhet och genusfrågor gäller inte bara kulturen utan också vetenskaplig forskning.
Läs gärna vad Ivar Arpis på SvD skriver om hur forskningen genuscertifieras. Hur genusperspektiv är överordnat det vetenskapliga innehållet som kallas Jämställdhetsintegrering. Spindeln i nätet som styr pengar till forskningen är Nationella sekretariatet för genusforskning. Liksom kulturen vill man från regeringshåll styra vad forskningen ska handla om.
Jag gör mina projekt utefter ämnet och inte efter kön på de som medverkar. Det som avgör är vad jag vill förmedla. Vi som intresserar oss för politik på lite djupare nivå vet dessutom att det finns saker du inte får berätta. Det är därför jag vill berätta dem. Och det är därför Lasse och Markus medverkar.
Medborgarjournalistik är intressant som fenomen och Bechir Rabbanis kritik mot mångkultur tänker jag också berätta om, med eller utan finansiellt stöd.
Det intressanta i normöverskridandet är att det är de etablerade massmedierna som sätter normen därför att de försvarar just den etablerade synen på normer. De väljer var gränserna ska gå. Och det är inte så få frågor som benämns högerextrema, konspiratoriska osv nuförtiden.
”När man väljer perspektiv i vardagen och talar om vad som är normalt, vanligt och riktigt och vad som faller utanför, sätter man gränser för samhället samtidigt som man kontrollerar och bevakar dessa gränser”, skriver Bengt Nerman.
Stöd gärna mina projekt: “Det fria ordet” och projektet om fotografen Issa Touma från Aleppo genom att donera här.
Text: Mats G.