Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Den frågeställningen är väckt av många idag med anledning av den så kallade generation Z förestående övertagande av viktiga samhällsfunktioner. DGS (Det Goda Samhället) har i en nyligen publicerad artikel penetrerat ämnet och debattören Jan Norberg gör här några egna reflektioner.
Solidariteten mellan individer har nu helt övertagits av samhället om man får tro vissa betraktare och jag själv sällar mig till den skaran. Kärnfrågan är om solidaritetsbegreppet, med den innebörd som vi blivit matade med under många årtiondens socialistiska indoktrinering, har lett oss fram till det idealsamhälle som våra politiker, nu i synnerhet inför valet i höst, vill få oss att tro.
Min egen generation [50-talister] har nog all anledning att fråga sig vad vi gjort för fel i vår uppfostran av våra barn, för nu börjar resultaten visa sig alltför tydligt för att kunna sopas under mattan. Framtidens scenario förskräcker, i och för sig har väl alla föräldragenerationer i alla tider alltid förfasat sig över ungdomen.
Det curlande som pågått under många år har nu fått till resultat att arbetsgivarsidan slår larm om bristande arbetsmoral hos våra unga, och då har det gått långt.
”Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”
Generation Z saknar ansvarsförmåga
En omskrivning för att alla skall kunna abdikera från det egna ansvaret och helt förlita sig på att det är samhällets ansvar få ett arbete, en bostad och den utbildning som krävs, vill du inte ta del av detta så skall du ändå kunna lita på att samhället också tar ansvar för din sociala omsorg (bidragssystemen) samt att du blir omhändertagen när du mår psykiskt dåligt, kompletterat av en föräldrageneration som curlar barnen på ett sätt som gör att barnens egen känsla för det personliga ansvaret är helt satt på undantag, det är NAP (Nån Annans Problem).
Synsättet att med alla medel skydda sin barn från verkligheten är verkligen en osolidarisk handling från alla curlande föräldrar, förmodligen för att de själva blivit hjärntvättade under sin egen uppväxt.
Enligt Patrik Engelau (som driver debattbloggen Det Goda Samhället) satte förfallet in på allvar 1974 då man ändrade den svenska författningen (se citat ovan), det har med andra ord tagit lite drygt 40 år för att få dagens larmsignaler uppmärksammade på arbetsgivarsidan.
Frågan är om det är någon förutom Lars Göran Johansson, vice VD på Svenskt Näringsliv som bryr sig? Eller fortsätter svensken att lita på samhället som denne blivit itutad under så många år? Jag blir i alla fall skrämd av detta fenomen oavsett orsakerna.
Text: Jan Norberg, Portugal