Tron på att människan överlever döden och återföds i en ny kropp är spridd över hela världen och sträcker sig tillbaka till en okänd forntid. Den välkände publicisten och religionshistorikern Torgny Segerstedt skriver i början av förra seklet: ”Den viktigaste formen af reinkarnationstro är den, enligt hvilken den döda pånyttfödes i människogestalt. Denna föreställning är mycket utbredd. Man kan direkt eller indirekt påvisa den hos nästan alla folk.”

Text: Göran B. Johannesson | Bild tagen med infrarött filter. Foto: Alfonso Perez Gonzalez. Licens: CC BY 2.0, Flickr.com

Göran B. Johannesson skriver om tidigare liv
Göran B. Johannesson. Foto: Pia Roos

Vetenskapliga studier av barn som uppger att de minns tidigare liv har bedrivits i mer än 50 år av en dryg handfull kompetenta forskare, varav den främste är den amerikanske professorn i psykiatri, Ian Stevenson (1918–2007). I dag finns det fler än 2500 fall från alla världsdelar – även från Europa och Nordamerika – registrerade i en databas vid Division of Personality Studies, Virginia¬universitetet.

Särskilt trovärdiga är de fall då en forskare eller annan trovärdig person registrerade barnets uppgifter innan den förra personligheten identifierades eller då de berörda familjerna med all säkerhet inte kände varandra när barnet började tala om ett föregående liv.

Det finns idag flera hundra sådana fall från flera olika länder och kulturer. Andra trovärdiga fall är de i vilka barnens föräldrar av olika anledningar undertrycker eller bestraffar barnen för att de talar om ett tidigare liv. Det sammanlagda bevisvärdet hos alla dessa fall utgör ett starkt stöd för reinkarnationstanken. Och det är synnerligen svårt att finna en s.k. naturlig eller normal förklaring som inbegriper fallens samtliga kännetecken.


Dessa barn är oftast inte äldre än 2–4 år när de spontant börjar berätta om ett föregående liv. Under tre-fyra års tid lämnar de ett varierande antal detaljerade och korrekta uppgifter om en avliden person som inte sällan levt på en annan ort och som är okänd för barnets anhöriga.


Barn kan berätta verifierbara detaljer från tidigare liv

Barnens påståenden handlar t.ex. om den förra personlighetens familj, vänner, bostad, ägodelar, kläder, matvanor och mycket annat. Om de i sina tidigare liv fick en våldsam eller på annat sätt onaturlig död minns de ofta det. Det är också mycket vanligt att barnen är synnerligen angelägna om att få hälsa på ”sin familj”, säger att de längtar ”hem” och förnekar ibland sina föräldrar: ”Du är inte min mor.”

När barnen så småningom träffar den förra personlighetens anhöriga är det inte ovanligt att de kan identifiera dem. De visar för det mesta starka känslomässiga reaktioner i kontakten med ”sina anhöriga” och inte sällan vill de stanna kvar hos dem. Vidare kan barnen ibland identifiera platser och föremål som var välkända för den tidigare personligheten, och ibland kommenterar de förändringar som gjorts efter dennes död. Det finns även åtskilliga exempel på att de utan hjälp har visat vägen till ”sitt hem”.

Barnen uppvisar också många specifika beteenden, vilka praktiskt taget alltid stämmer in på den förra personligheten. Det handlar t.ex. om personlighetsdrag, intressen, attityder, talanger, religiositet och lekar som gestaltar den föregående personlighetens yrke samt fobier och mardrömmar som har ett uppenbart samband med hur barnen avled i sina tidigare liv.

Särskilt anmärkningsvärda är de ovanliga beteenden som har ett tydligt samband med att barnen har bytt kön, religion, samhällsklass, språk eller nationalitet från det förra livet. Det finns till exempel ett 20-tal burmesiska barn som sade sig ha varit japanska soldater under andra världskriget och som uppvisade flera ovanliga beteenden som var helt främmande för burmeser, men som stämde väl in på japanska soldater vid denna tid.

I omkring en tredjedel av fallen har barnen ovanliga födelsemärken, medfödda missbildningar eller andra fysiska symtom eller särdrag. Dessa förefaller ha ett samband med de fysiska skador, sjukdomar eller andra egenheter som den tidigare personligheten fick eller hade vid sin död. Det kan till exempel röra sig om ärrliknande födelsemärken efter en kulas in- och utgångshål, efter knivsår, trafikolyckor, ormbett m.m.

I boken ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” beskrivs utförligt ett stort antal trovärdiga fall från hela världen, och både fallens styrkor och svagheter redovisas liksom olika förklaringar. Det ges även åtskilliga exempel på flera andra välundersökta parapsykiska fenomen som tyder på att människan har ett medvetande som är oberoende av kroppen och som överlever döden, t.ex. nära-dödenupplevelser, dödsbäddsvisioner, apparitioner (uppenbarelser) och medial kommunikation. Boken utgör ett viktigt bidrag till att utmana vår tids fysikalistiska (eller materialistiska) världsbild och visar på behovet av en omvärdering av vår syn på livet och döden.

Text: Göran B. Johannesson

Relaterat

6 KOMMENTARER

  1. Boken Liv före livet av Helen Wambach, ger en ingående analys av liv före det nuvarande livet.
    “Två års vetenskaplig forskning ligger bakom den rapport som presenteras i den här boken. Wambachrapporten består i huvudsak av intervjusvar samt analyser och kommentarer till det framtagna undersökningsmaterialet. ”

    https://www.bokus.com/bok/9789151402871/liv-fore-livet/

  2. Angående reinkarnation

    För den som har haft en ‘Nära döden upplevelse’ eller ‘Ut ur kroppen upplevelse’ är tanken på reinkarnation närmast självklar. Man upplever kort sagt det som vi helt alldagligt uttrycker, nämligen: “Jag har en kropp”. Den som har haft någon av de beskrivna upplevelserna, är i det givna ögonblicket frigjord från sin fysiska kropp och det står då fullständigt klart för personen i fråga, att kroppen endast är ett redskap för fysisk upplevelse. Man har en kropp men man är inte en kropp!
    Den materialistiska världsbilden är en naturlig följd av den industriella epok som vi genomlevt och som påverkat vårt tänkande och vårt sätt att betrakta världen. Kroppen beskrivs ju ofta som en sorts biologisk maskin men för framtidens människor som lever ett uppkopplat liv med mobiler och laptops, är det naturligt att tänka sig att medvetandet strålar in i kroppen eller främst hjärnan. Lika lite som Wikipedia är en skapelse av mobilen, lika lite är tanken en skapelse av hjärnan. Medvetandet strålar in i hjärnan precis som internet kan stråla in i mobilen.
    Sett i detta perspektiv är inte reinkarnation en naiv tanke. Tvärtom så är vi ju införstådda med utvecklingsbegreppet och evolutionen som teori. Man använder t.o.m. termerna utvecklingssteg och utvecklingsstege. Och vad kan vara naturligare än att det finns väsen som faktiskt tar dessa steg och kliver uppåt i utveckling? Eller som Schopenhauer uttryckte det, så “är de goda egenskaper som vi finner hos en del människor och saknar hos andra, inte någon av nåd utdelad skänk från en okänd gud – de utgör i stället resultatet av vederbörande persons strävan i ett tidigare liv”. Voltaire konstaterade att “Det är inte sällsammare att återfödas, än att födas en enda gång. Allting i naturen är byggt på uppståndelse.” Eller finns det de som tvivlar på, att det efter förestående vinter åter kommer en vår då naturen föds på nytt?

  3. numera med förståelse om att universa är olika våglängder/tid, Hz, kan man enkelt nyttja den förståelsen.
    Emotioner är också frekvenser och ju lägre frekvens en person emitterar desto sämre mental tillstånd.
    Här kan man fråga en person att gå nedför minnets gränd längs en specifik emotion och är utfrågaren mycket högfrekvent (intresse) och enbart ställer frågor om personens minnesbild(er) passerar man lätt till tidigare liv och det tycks snarare som om en person “snor” en ny kropp istället för att inkarneras in i en.
    Här finns även ett allmänt medvetande i uttrycket “historien upprepar sig”. Händelsekedjan har en emotionell upprepning. Och det är nyckeln!
    Vanligt att missa detta är att utfrågaren pladdrar en massa som inte har med den utfrågades emotion att göra. Lyssna på åkommesnack vid fikabordet så får ni ta del av mental ping-pong, som inte leder till något.
    Detta är så enkelt och kostar gratis, ringer en klocka?.

  4. Jag provade att komma djupare genom en slags djup meditation som skulle leda till tidigrare liv. Jag såg inte mitt förra liv, men jag såg min döda kropp som svävade någonstans i universum i vad som liknade en rymddräkt.

    Det skulle ev. kunna förklara att jag ibland känner mig som en alien i människokropp. Jag försöker rädda mänskligheten, men den lyssnar inte, kanske p.g.a. att den tillhör en mer kortsiktigt tänkande art, rent generellt (minus 7st som “röstade rätt”)?

    Just min upplevelse blir nog svår att evidensbasera, men jag måste ändå tipsa om killen i Linköping som vaknade upp som en höna, för att sedan vakna upp i sin egen kropp igen. “Vetenskapliga bevis för reinkarnation eller minnet av tidigare liv i en dröm?” ;oD

  5. Apropå evidens och hönan, så finns det lite att fundera över! För ett väsen som saknar intelligens, som t ex hönan, så är tanken på själva tillvaron obefintlig. Livet uppleves direkt utan varje form av reflektion. Så våra förmodanden om tillvaron är en utvecklingsfråga. Den som fortfarande mest styrs av känsla och instinkt har fortfarande en aning om en andlig tillvaro och tenderar till att vara religiös, medan den som har utvecklat en dominerande intelligens har börjat spekulera och intellektualisera vad tillvaron kan vara.

    Både den religiösa och materialisten har sin ’tro’ på tillvaron. Men själva ’tron’ har olika psykiska rötter, den religiöses ’tro’ är en förtröstan, medan materialistens är en förmodan.

    Sedan kan man ju fortsätta och fundera över vem som har mest rätt i princip, den naivt religiöse eller den intellektuellt spekulerande materialisten. Är själva Kosmos en levande organism i vilken vi ”befinner oss och är till” (som Paulus uttryckte det) eller är det ett dött urverk där av någon anledning har uppstått liv på ett avlägset sandkorn i utkanten av en spiralgalax? Även om religionerna ger naiva förklaringar så kan de innehålla ett korn av sanning.

    Den danske kosmologen Martinus har utvecklat en kosmologi helt utifrån sin egen mentala begåvning – en begåvning som han dessutom påstår är varje jordisk människas evolutionära framtid … efter ett antal inkarnationer! Han beskriver tillvaron som cyklisk, vilket även innefattar själva evolutionen. Vi invecklar oss kampen för tillvaron, i materian och det som kan beskrivas om den mörka aspekten av tillvaron, där förnekelse av en högre tillvaro och mening är oundgänglig. All förnimmelse bygger på kontraster och det s.k. mörkret och ondskan är lika viktiga som ljuset och kärleken. Utan alla dessa olika kontraster och motsatser som finns, skulle inte förnimmelseförmågan kunna upprätthållas.

    Sett ur detta perspektiv är det inte något fel på tillvaron. Däremot är vi ännu så pass outvecklade att vi inte kan genomskåda själva den. Å andra sidan kan vi inte finnas till utan att göra erfarenheter av det goda såväl som det onda, vilket leder till att vår humanitet och intelligens utvecklas. När dessa mentala funktioner integreras och harmonieras inom den enskilda människan, kommer hen att uppleva en helt ny förnimmelsehorisont, som Martinus beskriver som kosmiskt medvetande. Han är inte ensam om att använda detta begrepp. Richard Maurice Bucke, (psykiatriker, på tal om hans landsman Jordan Petersson) gav ut boken Cosmic Consciousness i början av 1900-talet, en bok som getts ut i ett ansenligt antal upplagor sen dess. (Utgåvan från -67 var den 25!)

    Bucke beskriver medvetandets 3 utvecklingsfaser som – enkelt medvetande (de högre djuren), självmedvetande (den jordiska människan) och kosmiskt medvetande (den färdiga, framtida människan). Han påstår att den fullt utvecklade människan kommer att uppleva sin egen dödlighet som ett faktum. Det har enligt Bucke funnits människor som har haft detta medvetande utvecklat i mer eller mindre grad, som Jesus, Sokrates, Buddha, Francis Bacon, Walt Whitman, samt eventuellt några av våra mest framstående vetenskapsmän – Einstein?! Flertalet människor kommer att ha utvecklat detta medvetande inom 3000 år enligt Martinus. Inte så illa med tanke på att Bucke påstår att de mänskliga varelserna med ’enkelt medvetande’ började utveckla ’självmedvetande’ för 300 000 år sedan. Sedan är det ju en fråga om vad man ska tro!!!

  6. Ursäkta min dålig korrekturläsning! Här är en mer korrekt version!
    Apropå evidens och hönan, så finns det lite att fundera över! För ett väsen som saknar intelligens, som t ex hönan, så är tanken på själva tillvaron obefintlig. Livet uppleves direkt utan varje form av reflektion. Så våra förmodanden om tillvaron är en utvecklingsfråga. Den som fortfarande mest styrs av känsla och instinkt har fortfarande en aning om en andlig tillvaro och tenderar till att vara religiös, medan den som har utvecklat en dominerande intelligens har börjat spekulera och intellektualisera vad tillvaron kan vara. Både den religiösa och materialisten har sin ’tro’ på tillvaron. Men själva ’tron’ har olika psykiska rötter, den religiöses ’tro’ är en förtröstan, medan materialistens är en förmodan.
    Sedan kan man ju fortsätta och fundera över vem som har mest rätt i princip, den naivt religiöse eller den intellektuellt spekulerande materialisten. Är själva Kosmos en levande organism i vilken vi ”befinner oss och är till” (som Paulus uttryckte det) eller är det ett dött urverk där det av någon anledning har uppstått liv på ett avlägset sandkorn i utkanten av en spiralgalax? Även om religionerna ger naiva förklaringar så kan de innehålla ett korn av sanning.
    Den danske kosmologen Martinus har utvecklat en kosmologi helt utifrån sin egen mentala begåvning – en begåvning som han dessutom påstår är varje jordisk människas evolutionära framtid … efter ett antal inkarnationer! Han beskriver tillvaron som cyklisk, vilket även innefattar själva evolutionen. Vi invecklar oss kampen för tillvaron, i materian och det som kan beskrivas om den mörka aspekten av tillvaron, där förnekelse av en högre tillvaro och mening är oundgänglig. All förnimmelse bygger på kontraster och det s.k. mörkret och ondskan är lika viktiga som ljuset och kärleken. Utan alla dessa olika kontraster och motsatser som finns, skulle inte förnimmelseförmågan kunna upprätthållas.
    Sett ur detta perspektiv är det inte något fel på tillvaron. Däremot är vi ännu så pass outvecklade att vi inte själva kan genomskåda den. Å andra sidan kan vi inte finnas till utan att göra erfarenheter av det goda såväl som det onda, vilket leder till att vår humanitet och intelligens utvecklas. När dessa mentala funktioner integreras och harmonieras inom den enskilda människan, kommer hen att uppleva en helt ny förnimmelsehorisont, som Martinus beskriver som kosmiskt medvetande. Han är inte ensam om att använda detta begrepp. Richard Maurice Bucke, (psykiatriker, på tal om hans landsman Jordan Petersson) gav ut boken Cosmic Consciousness i början av 1900-talet, en bok som getts ut i ett ansenligt antal upplagor sen dess. (Utgåvan från -67 var den 25!) Bucke beskriver medvetandets 3 utvecklingsfaser som – enkelt medvetande (de högre djuren), självmedvetande (den jordiska människan) och kosmiskt medvetande (den färdiga, framtida människan). Han påstår att den fullt utvecklade människan kommer att uppleva sin egen odödlighet som ett faktum. Det har enligt Bucke funnits människor som har haft detta medvetande utvecklat i mer eller mindre grad, som Jesus, Sokrates, Buddha, Francis Bacon, Walt Whitman, samt eventuellt några av våra mest framstående vetenskapsmän – Einstein?! Flertalet människor kommer att ha utvecklat detta medvetande inom 3000 år enligt Martinus. Inte så illa med tanke på att Bucke påstår att de mänskliga varelserna med ’enkelt medvetande’ började utveckla ’självmedvetande’ för 300 000 år sedan. Sedan är det ju en fråga om vad man ska tro!!! 😉

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here