Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Att svensk partipolitik präglas av korruption, mygel, knivhugg i ryggen på varandra och en god portion allmän nepotism är ju väl känt för de flesta. Alla partier brottas med fraktionsstrider och personliga vendettor mellan olika individer och kotterier i maktens kulisser, men frågan är väl om inte Moderaterna tar priset i detta tjuv- och rackarspel då man tar in Alice Teodorescu som ansvarig för deras nya idéprogram.
Text: Jan Norberg
För att förstå detta drag måste man känna till maktspelet inom den Moderata maktsfären, den enes bröd, den andres död som det brukar kallas när intrigerandet sätts i gång på allvar. Jag känner väl till spelet och med insikter i Moderatkretsen så är det inte så svårt att räkna ut hur vissa grupperingar nu tänkt sig gå tillväga.
Men låt oss först blicka tillbaka lite, när Landsförrädaren Fredrik Reinfeldt öppnade migrationsdörrarna på vid gavel så gjorde han det från en stark personlig maktposition inom både det egna partiet och inom den fd Alliansen. Ingen vågade opponera sig. Läs gärna den utmärkta och initierade boken Knapptryckarkompaniet av Ann-Marie Pålsson.
Väl medveten om riskerna med denna migrationspolitik, ursprungligen MP:s migrationspolitik som M innan valet 2010 i en hemlig uppgörelse gjorde till sin egen, så skaffade han sig personligen en sk fallbackplan, han försäkrade sig själv om ett senare toppjobb i globalisternas sold. Därför inte så underligt att han och Anders Borg avgick med omedelbar verkan efter valnederlaget för några år sedan, de båda kunde i trygg förvissning stiga av scenen efter väl förrättat värv åt sina globalistiska uppdragsgivare.
Reinfeldts sedan tidigare utsedda kronprinsessa Anna Kinberg Batra (AKB), då gruppledare i Riksdagen för Alliansen, var sedan länge Moderaternas tilltänkta nya partiledare, utsedd som efterträdare av Landsförrädaren själv och ingen inom Moderaterna vågade gå emot detta val även om det fanns andra med ambitioner. Det är så det fungerar inom svensk partipolitik och då i synnerhet inom Moderaterna.
Väl på plats som ny partiledare så hade AKB en otacksam uppgift, väljarflykten från M till SD hade ju redan allvarligt skadat partiets förtroendesiffror och vad skulle hon göra för att återvinna den tilltagande skara väljare som tagit avstånd från Landsförrädare Reinfeldts “open door policy” och gått över till SD?
De interna krismötena avlöste varandra inom Moderaterna, interna sympatiundersökningar visade ju att en ganska stor del av moderatsympatisörer i storstäderna, främst i Stockholm, faktiskt gillade Landsförrädare Reinfeldts migrationspolitik. Dvs att göra upp med Reinfeldts “open door policy” skulle också riskera att många migrationskramare gick till något annat parti.
Hur det gick vet vi ju nu med facit i hand, när AKB i början av 2017 ändå tog ett litet myrsteg steg för att sakta kunna svänga över till en mer nykter migrationspolitik så försvann snabbt den skara väljare, som otroligt nog gillade Landsförrädarens migrationspolitik, de gick alla över till Centern.
Centern såg därför sin chans att kannibalisera på Moderaternas bekostnad. Centern kunde därför se sina opinionssiffror stiga snabbt och dramatiskt under Annie Löövs ledning. Att Centern tillsammans med Liberalerna, för att kunna behålla sina sympatisörer med migrationsvurm, till slut landade som stödparti till den samlade vänstern, inkl MP, kan därför ses som en naturlig följd av deras beroende från väljare vilka gillar den fd Landsförrädarens “open door policy”.
Klockan var slagen för AKB, nu var det bara en tidsfråga innan hon skulle bli tvingad av tronen som partiledare. Intrigerandet inom M startade därför snabbt och som vi alla vet tvingades AKB under förnedrande former avgå som partiledare.
Valet av Ulf Kristersson resulterade ju i att en intern kompromisskandidat kunde stiga fram, en kille som aldrig tidigare motsatt sig eller opponerat sig mot Landsförrädarens migrationspolitik. Kristerssons framfart som ny partiledare har därför heller inte medfört något lyft i opinionssiffrorna. Hans tid som partiledare är därför räknad, det är nu också för honom en tidsfråga innan han tvingas avgå.
Under tiden och i bakgrunden smider dock en rad olika grupperingar inom M planer för hur man skall kunna ta över partiledarskapet med sina respektive partiledarkandidater.
Den moderat vilken drivs av ett personligt revanschbehov är ju Anna Kinberg Batra, hon blev ju internt inom Moderaterna utmanövrerad medelst ett brutalt ränksmideri i den högre skolan. Själv är hon ju ett praktexempel på en politisk broiler som själv helt saknar erfarenhet av hur människor utanför den inre kretsen i Stockholm egentligen har det, vi minns ju alla hennes bevingade uttalande om att “Stockholmare är smartare än lantisar”.
Innerst inne är AKB nog en ganska snäll människa, men hon dras med en osäkerhet som får henne att framstå som osäker, känslokall och hon är synnerligen mekanisk i sin framtoning, men framför allt så är hon en maktmänniska utan skrupler och med höga ambitioner och hennes inre krets kan spelet till fulländning, därför skall hon inte räknas ut ännu.
Alla har ju förstått att det bara är en tidsfråga innan Ulf Kristersson är historia, och då gäller det att ha en ny partiledarkandidat ombord utan att detta blir alltför uppenbart. Därför värvar M, precis som inom tex fotbollen, redan nu en person som profilerat sig som hyggligt orädd i den infekterade migrationsdebatten.
Den äppelkindade rumänskan Alice Teoderescu har nu tid på sig att börja profilera om Moderaternas migrationspolitiska hållning i denna brännbara fråga. Något som Anna Kinberg Batra fullständigt misslyckades med.
Teoderscu har också redan börjat sitt profileringsarbete, senast i Aftonbladet.
Tyvärr kan man omgående, av det hon skriver, se att hon nu är en formell del av det tudelade M som gått kräftgång i opinionen under så lång tid. De sedvanliga klyschorna från henne duggar lika tätt som ett vårregn i maj, för att inte sticka ut så har hon tyvärr anpassat sitt budskap på ett sätt som lika väl skulle ha kunnat formuleras av både Kristersson och AKB.
Alla bör veta att Alice Teoderescu som formell moderat inte får sina artiklar publicerade innan partiledningen godkänt dem. Borta är därför hennes frispråkighet i denna brännande fråga, en frispråkighet hon slapp få ifrågasatt som högprofilerad ledarskribent vid GP.
Alice Teoderescu går nog ungefär samma öde till mötes som de partisekreterare vilka ständigt får kicken när partiets politik inte vänder opinionen. Är det någon som nu ens minns namn som Kent Persson, Sofia Arkelsten, Anders Edholm, Per Schlingmann, med flera?
Jag har frågat mig mer än en gång varför politiker inte kan be om ursäkt för de fel som blivit begångna, ungefär på samma sätt som tex japanska politiker tvingas göra när det gått åt pipan. Prestige skall aldrig sättas i första rummet om man vill vinna väljarnas gunst, och det svenska folket är ett förlåtande folk.
Enligt vanligtvis välinformerade källor så har den inre kretsen kring AKB lyckats övertyga resten av partiledningen att Alice Teoderescu är ett bra val som påläggskalv och möjligt partiledarämne, sannolikt för att hon själv är ung kvinna och invandrare. Rimlig logik kan det tyckas och när Kristersson väl är borta kan AKB och hennes gäng stiga fram ur skuggorna och göra Teoderescu till partiets naturliga val. AKB och hennes inre krets har då fått revansch för de nesliga former under vilka de tvingades bort.
Det finns också starka indikationer på att M inspirerats av Annie Löövs och Ebba Bush Thors framgångar på senare tid. Det vill säga: kvinna, ung och med relativt hög svansföring, att hon dessutom själv är hyggligt framgångsrik invandrare gör ju henne till en röstmagnet för en stor del av olika invandrargrupper.
Teoderescu framstår som ett bra val, men frågan är om hennes relativa frispråkighet som ledarskribent vid Göteborgs Posten verkligen går att applicera på ett parti med så många ränksmidare med egna maktambitioner.
Om Moderaterna tänkt sig att försöka lura väljarna en gång till med “same, same but different” så är den inslagna vägen inget bra val. Att underskatta väljarnas förmåga att se igenom detta är så naivt att det endast överträffas av Stefan Lövens blå dunster som han dagligen försöker smälla i den svenska befolkningen.
Det är märkligt att man inom M inte tittar på och analyserar hur Donald Trump med sin retorik och politik vinner amerikanska väljares gunst, men det är klart när han i slutet av 2016 vann valet så fanns ju moderaternas representanter på Hillary Clintons valvaka väl förvissade om att kunna vara på den vinnande sidan. Möjligen också för att kunna knyta viktiga kontakter med den mäktiga lobby som gjorde allt för att hon skulle vinna.
Samma lobby som Landsförrädaren Reinfeldt fått löften från, för att efter välförrättat värv kunna falla tillbaka på ett välbetalt jobb åt några av dessa mäktiga lobbyister vars mål det är att medelst gränslös massmigration avskaffa nationalstaterna globalt.
Som snart gift är det sannolikt att Alice endera byter sitt efternamn till ett mer svensk klingande eller så tar hon sig, likt AKB, ett dubbelnamn för att gardera sig.
Text: Jan Norberg