Relationsvåld en dold orsak till problembarn – Susanne Hydén

22
2190
Susanne Hydén om Relationsvåld. Foto: Helena Kyrk
Susanne Hydén – Foto: Helena Kyrk

DEBATT OM RELATIONSVÅLD. Susanne Hydén som är föreläsare och författare replikerar advokat Bertil Beganders debattartikel ”Dags att kriminalisera umgängessabotage”. Hydén menar att många barn som har problem i skolan, skolkar eller självskadar sig lever i familjer med relationsvåld, ett våld som är dolt i samhället. Hon kritiserar även diagnosen PAS och debattörer knutna till föreningen PappaBarn (VBU) som arbetar genom ombud med juridiska trovärdighetskostymer.

Text: Susanne Hydén

Skolan larmar idag om att det är allt fler barn som inte hänger med, inte orkar, blir utåtagerande, inåtvända eller självskadar sig. Barn som egentligen bor i ”rätt” miljö, är smarta nog, kompetenta nog, men som ändå inte befinner sig där man kan tycka att de borde, men då vi diskuterar orsakerna, missar vi ofta en tjugoprocentig orsak och utan att förstå orsaken kommer åtgärderna att vara som att sätta ett plåster på en sprucken artär. Patienten kommer att förblöda innan hjälp kommer.

Ett barn av fem är offer för relationsvåld i hemmet

Enligt statistiken lever ett av fem barn med någon form av våld i hemmet. Läs det igen, ett av fem, tjugo procent eller runt sex stycken barn i ditt barns skolklass eller förskolegrupp. Det kan handla om allt från omsorgssvikt, förminskande och hemmamobbing till hot, slag, bestraffningar och sexuella övergrepp direkt mot barnet och/eller att barnet får bevittna våld mot en förälder. Familjer med relationsvåld brukar blir mer isolerade än andra och kanske inser barnet inte att det är konstigt hemma förrän det börjar vara mer hemma hos kompisar.

Ett barn som hela tiden lever med hot om våld sover förmodligen dåligt. Hot om våld skapar ständig oro. En vanlig beskrivning är att ”det är som att gå på glas och man vet aldrig när det smäller”. Mot bakgrund av detta blir det plötsligt enkelt att förstå bristande ork, fokus eller självskadebeteende, men ändå förstår sällan omvärlden orsaken. Man ser symptomen, man fyller i med orsakssamband som istället belastar som: lathet, bråkighet eller bokstavsdiagnos.

Relationsvåld är farligast när man lämnar

Många mammor kämpar oerhört både för att dölja det pågående våldet, men också med att försöka lämna förövaren, ett steg som inte sällan kommer när något till slut går över gränsen och det känns som valet att stanna kvar i relationen är alltför mörkt och farligt. Nu uppstår flera problem. Dels lever kvinnor och barn som allra farligast när de ska lämna.

Våldsutövaren upplever sig att tappa kontrollen, den kontroll som är våldets orsak. För att utöva våld handlar om att på olika sätt kontrollera någon annan. Tappad kontroll kan leda till eskalerat våld. Det är idag välkänt att även män som aldrig tidigare utövat fysiskt våld ändå kan bli mördare i samband med en separation.

Gemensam vårdnad leder till ökad risk för relationsvåld i en redan våldsam relation

Vid separationen står ofta kvinnan på skakiga ben, både när det gäller ork och ofta även ekonomiskt. I det fall vårdnaden nu är gemensam, som den oftast är i Sverige, finns här nu en enkel väg för våldsutövaren att fortsätta att utöva våld. Gemensamma vårdnad förutsätter nämligen nu att alla vill sina barn väl och därför ska föräldrarna dela både på intäkter (barnbidrag) och gemensamt ha hand om skolsamtal, passansökningar och överenskommelser om vård.

Samhället utgår slentrianmässigt ifrån att barnen ska bo 50/50 hos föräldrarna, oavsett historik. Här görs ingen analys eller utvärdering om hur föräldrarna agerat tidigare. Inte heller kontrollerar man om den som utövat våld erbjuder en trygg och bra miljö eller klarar omvårdnaden. Behandling förekommer men idag riktas stark kritik mot sådan eftersom den alltför sällan hjälper. Vi sätter på ett plåster men såret är fortfarande öppet.
Står vi i en störtflod av vårdnadstvister, umgängessabotage och PAS?

På senare tid har flera debattartiklar och krönikor publicerats av jurister och företrädare för organisationer där man hävdar att domstolarna idag drunknar i onödiga vårdnadstvister som drivs av hämndlystna föräldrar som inte kommer överens och använder sina barn som slagträn. Vidare hävdar man att dessa föräldrar utövar umgängessabotage och föräldraalienation – kallat PAS.

En enkel granskning

NewsVoice med Bertil Begander
NewsVoice – Artikel av Bertil Begander

Innan vi börjar betrakta detta som en sanning, måste vi börja utöva lite grundläggande källkritik. Dels är alla debattörer knutna till en och samma förening, PappaBarn (i dagarna med det nya namnet VBU) – Föreningen Vårdnad Boende Umgänge i Sverige. När jag själv kom i kontakt med dem 2011 var föreningens syfte och ståndpunkt väldigt tydlig för den som kunde göra en rudimentär internetsökning. Som erfaren headhunter var det inga svårigheter och jag var förskräckt av vad jag läste, men här kan vi istället stanna vid faran att det är en avsändare som sänder ut ett budskap och via ombud i juridisk trovärdighetskostym.

Andelen tvister i rätten ökar alltid efter sommar respektive vinterledigheten, men att påstå att folk vanemässigt tvistar låter inte rimligt. Rättsskydd ligger i hemförsäkringen, men för att detta ska falla ut måste det gått ett år sedan separationen. Rimligt om man tänker att parterna ändå försökt ett tag innan det inte funkar.

Läs även: Rolf Hillegren (fd åklagare): Relationsvåldet – ett sorgligt kapitel för rättsväsendet

Att driva ett fall till Tingsrätten innebär dock att det tickar på ytterligare, dyra advokatkostnader utöver basbeloppet och det innebär också annat. Hela livet granskas genom utredning hos soc. Invasivt, dyrt och tidskrävande. Knappas något som ”alla” gör utan att tveka både en och två gånger eller medverkar i endast om de blir tvingade. Så var det exempelvis i mitt fall.

Att tvinga ett barn till umgänge mot dess vilja är inte heller enkelt. Tänk situationen att ensam försöka lasta in en ovillig fem- och elvaåring i en bil om de inte vill.

Parental Alienation Syndrome (PAS)

Vi behöver slutligen verkligen fundera över PAS (eller PAD) som är en påhittad diagnos skapad av den amerikanske rättspsykiatern Richard Gardner, som ägnade hela sin yrkesgärning åt att vara köpt expertvittne på pappors sida i vårdnadsrättegångar. Gardner ljög friskt om sina egna kunskaper och kompetenser och skapade PAS som en strukturerad metod för att vinna sina fall.

Om till exempel en mamma påtalade våld eller övergrepp ”bevisade” PAS att allt var ett påhitt. Dessutom skrev och uttalade sig Gardner upprepat, positivt om pedofili, ”barns naturliga sexualitet” och ansåg att fäder trots både fysiskt och sexuellt våld borde ha ensam vårdnad.

När Dr Phil 2010 tog upp effekterna av Gardners arbete i rätten i fall där ett antal våldsamma pappor fått enskild vårdnad ”Crisis in Family Court” så var dessa effekter sju barn som mördats av sina pappor. Sannolikt som ett medel för att fortsatt kontrollera eller skada mammorna.

När tappade vi källkritiken i myndighetsutövningen?

Det är oerhört viktigt att vi beaktar dessa källor innan vi tar dessa nya påstående som en sanning. Så som tyvärr redan sker i alldeles för många domstolar och inom socialtjänsten idag där begreppen ovan börjat anses som sanning. Allt fler barn, även sådana som är 14-15 år tvingas till umgänge trots vittnesmål om övergrepp och flera placeras heltid hos förövaren.

Och när tappade vi barnperspektivet?

Vi behöver gå tillbaka och tänka på barnen, de där 1 av 5 som är utsatta för våld i nära relation i Sverige. Idag. I en klass eller familj nära dig. Vi behöver se och agera på våldet de befinner sig i. Inte bara erbjuda dem plåster.

Det är därför jag skriver om andras berättelser och min egen. För att vi måste börja se det som ingen ser eller vill se. För våra barns skull behöver Sverige bättre våldskompetens och en egen barnrättsdomstol #BRY.

Text: Susanne Hydén

Relaterat


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

22 KOMMENTARER

  1. Ingen ifrågasätter huruvida den genomkorrupta socialistiska så kallade ”kulturen” kanske bidragit till utvecklingen?
    En kultur som rättfärdigar att alla kan stjäla allt, inklusive LIV och EGENDOM!

  2. Ytterligare en etikett för att skapa lite klirr i kassan.
    Våld är så enkelt att förstå om man kan förstå att man intar olika identiteter beroende på aktivitet, såsom, att köra bil>id chaufför, baka bröd > id bagare, leka med sina barn >id förälder osv…, en frisk människa hoppar mellan identiteter blixtsnabbt utan problem och tänker inte ens på saken. Men används en identitet tvångsmässigt i fel tid och på fel plats då händer saker.
    Hela -ism-industrin bygger på att inplantera opassliga identiteter istället för att använda sunt förnuft.
    Titta på dina ofrivilliga identitetsskiftens emotionella nedåt-trender så ser du detta i realtid.
    Ex. du är glad och får oväntad snyting, titta på det emotionella skiftet i dig själv just i ögonblicket..

  3. Finns även kvinnor som både psykiskt och fysiskt misshandlar såväl sina män som barn. Artikeln börjar med att könsneutralt vilja diskutera ”relationsvåld” för att sen glida över i det sedvanliga feministiska perspektivet där ”Många mammor kämpar oerhört både för att dölja det pågående våldet” och ”Det är idag välkänt att även män som aldrig tidigare utövat fysiskt våld ändå kan bli mördare i samband med en separation” som ”Vid separationen står ofta kvinnan på skakiga ben”. Här är det då underförstått att det bara är män som utövar detta s.k. relationsvåld och att vilken som helst normal ”Nisse i Hökarängen” är en potentiell kvinnomördare. Visst kan jag köpa att män är överrepresenterade vad gäller relationsvåld, men tror samtidigt att diskussionen skulle vinna på att framföras i lite mer ärliga ordalag.

    • Hej ”Lisa”

      Ja, det finns absolut kvinnor som är dysfunktionella som föräldrar. Men det är inte det som artikeln handlar om, vilket gör mig lite fundersam till din invändning. Artikeln handlar om barn som far illa av relationsvåld, oavsett förövarens kön.
      Längre ner i artikeln utvecklar jag den i förhållande till begreppet PAS som alltså varken är vetenskapligt underbyggt eller erkänt inom psykiatrin. Men som ÄNDÅ används av advokater och grupper som aktivt arbetar för att fäder ska ha STÖRRE rätt till vårdnad än mammor. I det senare blir mina referenser till mammor. Av förklarliga skäl.

      Jag är för jämlikhet mellan könen. För ömsesidig respekt och lika möjligheter och krav. Något som man kan tycka att varje normalt funtad person borde sträva efter. Att jag har ett feministiskt perspektiv kan jag inte göra något åt och tänker inte heller bli häcklad för, då min ofrivilliga könsidentitet är kvinna, ett femininum. Trodde även att ditt borde vara det Lisa, men jag är beredd att lära mig nytt. Som Henning Mankell sa, varje dag är en ny lärdom. Annars är man död.
      För mer om kön rekommenderar jag Annica Dahlströms utmärkta bok: Könet sitter i hjärnan.

      • Men om artikeln bara handlar om barn som far illa så varför fokuserar du då så enögt på alla dessa ”hemska män”, samtidigt som du påstår dig vara för jämlikhet? Sen blir du inte häcklad p.g.a. din könsidentitet, men däremot förtjänar du att bli ifrågasatt för din smått oärliga retorik. Vilket gör mig lite konfunderad över syftet med din artikel. För övrig så verkar inte någon av er feminister vara för sann jämlikhet utan det handlar mest om att ni vill ha männens fördelar, samtidigt som ni vill behålla era egna. Själv har lite svårt att ta egoistiska människor på allvar eftersom de i mina ögon tappar i trovärdighet.

        • Japp det handlar om barn som far illa.
          Nej det fokuserar inte enögt på ”hemska män”
          Jo, du går ”all in” för att både misskreditera, felassociera och komma med andra påståenden som fel, falska och kränkande.
          Men vet du vad Lisa – du verkar ju här vara en del av problemet. Du kommer inte med EN ENDA KONSTRUKTIV reflektion kring hur man kan stärka skyddet för barn som är i en svår situation. VARFÖR?
          Det vet endast du.
          Och fram tills dess att du väljer att vara en del av problemet så stannar jag min replik här.
          Jag tänker fortsätta att jobba konstruktivt, emot pedofili och pseudovetenskap. Tack för ordet och för att din replik klargör problemet.

          • Tror man kan stärka skyddet för utsatta barn genom att helt ärligt lyfta fram att det finns kvinnor som slår både sina barn som män. Lyfter man fram detta så skulle de slagna männen känna sig lite mindre ensamma och stigmatiserade och på så vis skulle kanske anmälningsbenägenheten öka, vilket i sin tur räddar barnet från att bli fortsatt misshandlad av sin mor. Genom att förtiga förekomsten av dessa kvinnliga förövare så bidrar man till en fortsatt barnmisshandel. Tänk om och gör rätt. Var ärlig och rädda barnen. Sen blir det lite komiskt när du klagar på den härskarteknik du själv hemfaller åt.

            • Lisa Larsson; intressant tanke om att ”de slagna männen skulle känna sig lite mindre ensamma och stigmatiserade” om man lyfter fram att det finns kvinnor som slår både sina barn och män. Vad har du för belägg för ensamhet och stigma – och för minskad dito? Jag anser att både jag, våldsutsatta män OCH barn har belägg för både ensamhet och stigma – och därtill mycket riktigt minskad sådan med påföljande ökad anmälningsbenägenhet – vid lyftande av förekomst, som i Susannes artikel.

              En betydande faktor till stigmatisering i eftervåldet är ju just stereotypa tankegångar i bemötandet från samhället/omgivningen, och att påstå att misshandlade män behöver mer/ökade stereotypa bemötanden – är det inte i sig stigmatiserande? Eller till och med våldsupprätthållande/främjande? Finns möjligheten att den härskarteknik du påstår att Susanne hemfaller åt i sig är den tankegång du använder dig av när du utläser ”fokuserar enögt/oärliga retorik/egoistiska människor” och när du underförstår ”att det bara är män som utövar detta s.k. relationsvåld” för att i nästa mening bekräfta just att du bedömer diskussionen behöva ”lite mer ärliga ordalag” (och just utesluter objektet för din komparation) 😉

              Din ”underförståelse” om att vilken normal Nisse i Hökarängen som helst kan vara potentiell kvinnomördare är ju korrekt och det antar jag att du underförstår om vilken Inga i Hökarängen också? Tack för att du delar dina underförståelser av Susannes artikel, var försiktig med att överföra dem på Susanne, dock. De är dina.

            • Så många ord och så lite innehåll. Grejen är att när relationsvåld debatteras så är det uteslutande mäns våld mot kvinnor, precis som i ovanstående artikel. Om barnperspektivet vore i främsta rummet så skulle ni feminister även lyfta fram kvinnors våld mot män/barn, men ni gör inte det och just därför är ni inte trovärdiga. Att ni sen i feminismens namn är villiga att offra dessa stackars barn bara för att kvinnan ska framstå som det eviga offret är ju direkt ondskefullt.

  4. Susanne Hydéns artikel är ett sammelsurium av lågt och högt. Det är tämligen vanligt med umgängessabotage generellt vid skilsmässor med varannanveckasboende och i synnerhet i vårdnadskonflikter. Inget konstigt egentligen. Få är dem som klarar att stå emot. Sedan räcker det med att ena parten startar, så måste den andra svara. Det man träter om är framför allt pengar. Medlen är umgänget, bidragen samt vårdnaden. Den som får vårdnad intar flera fördelar. I dag tjänar kvinnan på att obstruera vid barnens umgänge kring fadern och inta hållning där inte samarbete premiers. Detta då både familjerätten (socialen) skola, psykiatri osv är kvinnodominerade verksamhet samt tillika arbetsplatser för att inte tala om domarkåren.

    Det finns två sätt att vinna vårdnadstvist: dels att ena parten inte anses lämplig som vårdnadshavare dels att samarbetet och tillitsbristen är så stor att konflikten aldrig till synes kommer att lösas och domstolen måste välja endera parten som ensam vårdnadshavare. Kvinnan kan helt sonika ta barnen och flytta. Sätta dem i ny skola samt omöjliggöra ett fungerande umgänge och detta kan göras på en synnerligen raffinerat sätt. Domstolen har att avgöra vad som är för barnets bästa. Är det att riva upp barnen från en trygg invand miljö där dem rotat sig med skola, vänner relationer osv, även om flytten var omoralisk, så måste rätten ta hänsyn till barnens bästa. Dels ta reda på frågan hos vem barnen mestadels har haft sitt stadigvarande umgänge.

    Socionomer har inte så sällan en feministisk ideologi, och kommer därför att premiera mamman samt sätta större tillit till dennas utsagor.

    I Sverige är det främst Lena Hellblom Sjögren som problematiserat umgängessabotage och drivit tesen om en diagnos i sin bok/avhandling ”Barnens rätt till familjeliv”. Där hon presenterar 25 fall av föräldraalienation. Boken är väl värd sin läsning, menar undertecknad. Föräldraalienation är en könsneutral beskrivning för även fäder kan hänfalla.

    Sedan våld inom familjen, är en helt annan fråga, tillika stort samhällsproblem.

    • ”Sedan våld inom familjen, är en helt annan fråga, tillika stort samhällsproblem”. Var går gränsen, Erik? ”Det är tämligen vanligt med umgängessabotage generellt vid skilsmässor med varannanveckasboende och i synnerhet i vårdnadskonflikter”, säger du – rent juridiskt, faller inte detta (både din definition av begreppet umgängessabotage och konsekvenserna av att använda sig av begreppet) inom relationsvåldets kriterier?

      • Fia, förstår inte riktigt fin fråga eller vad du vill ha veta, som du inte förstår, i och med att frågar? Frågar man aldrig kan man heller aldrig förstå eller lära sig något nytt. Har du en uppfattning, så för fram den bara.

        Du frågor var gränsen går? Vilken gräns mellan vad?

        Sedan frågar du om inte umgängessabotage faller rent juridiskt inom relationsvåldets kriterier? Vad är det du frågar om igentligen? För det första, vad är en juridisk fråga skilt från en rent juridisk fråga?

        För det andra vilka kriterier är det du talar om?

        För det tredje, vet jag inte vilken eller vilka definitioner du åsyftar? För mig och säkerligen flera framstår din text bara som en högre form av nånsens, då var sats inte kan bära någon saningsfunktion till nästa.

  5. Tack, TACK, T A C K Erik Forsman för att du skriver så från hjärtat och på ALLA SÄTT bekräftar att det jag skrivit är så VIKTIGT!

    Du värmer upp med några härliga rallarsvingar ur härskarteknikernas verktygslåda där du totalt sågar ALLT jag skrivit. Det är ett ”sammelsurium”.
    Sedan kommer det att man ”träter om pengar”. Nå i de flesta relationer med en konflikt så utbetalas ett minimibelopp i underhåll och barnbidrag. Inget som man drar iväg och ”rullar hatt” för på stan direkt om man har normala utgifter. I en övervägande del av separationerna behåller ju dessutom männen den tidigare bostaden och får på det sättet barnens boende (+barnbidragen) automatiskt till sig.
    Resonemanget därefter hänger jag inte alls med på… men det verkar som du tycker att normal dialog är jobbigt eller svårt. Men jag passar på tolkning.
    Det finns inte två sätt att vinna en vårdnadstvist. Du har fel.
    Det mest effektiva sättet är idag att döda mamma. Merparten av dessa pappor har under de senaste decennierna fått full vårdnad.
    Passar även på påföljande del där du talar om omoralisk flytt osv. Känns kletigt. Hoppar vidare till din hyllning av Lena Hellblom Sjögren som har skrivit en hel bok om PAS som du menar ”är väl värd sin läsning”. TACK igen Erik!
    Såhär skriver psykologiförbundet om Lena Hellblom Sjögren: ”Vi känner inte till ett enda fall där hon har lyssnat och trott på ett barn, utan villigt, med ekonomisk vinning, vittnat i domstolar i kvasi-teorin PAS namn.” samt ”Brister i respekt för barnet genom att uttala vad som är barnets bästa utan att ha träffat barnet…” samt ”Brister i respekt för den andre föräldern genom de uttalanden hon gör om dessa utifrån det begränsande och bristande underlaget.”
    Bäste Erik, med sådana husgudar och vänner så behöver man inga fiender. Och du har gjort min dag som ett strålande exempel på de personer som jag menar använder dessa vidriga teorier för att egenmäktigt eller med naiva myndigheters och rättssystems medgivande förstöra våra barns liv.
    // Susanne Hydén, artikelförfattare

    PS. Jag har inga problem att diskutera eller debattera sakligt. Men de som är pedofili-förespråkare eller kör med härskartekniker – nej, det får stanna vid denna replik.
    Min tanke med artikeln och framgent är att arbeta FÖR barns rätt till en bra uppväxt och att våra myndigheter inte ska trassla in sig i pseudovetenskap.

  6. Bäste Susanne Hydén, vi har nog mycket mer gemensamt än vad du i själva verket tror! Hoppas verkligen att redaktören kan klarar att rensa bland inläggen, då kvinnofientliga högerkonservativa (min tolkning) okunniga kommentarer kommer att begå självmål efter självmål, då dem inte förstått ett skvatt om den låååånga diskussion som nu kommer att gå av stapeln som inte har något med politik att skaffa; för Susanne Hydén kommer aldrig att vika en tum, för än hon inser att vi tycker likadant, om människor!

    Förutsatt att Susanne inte lider av en personlighetsstörning och tvångsmässigt måste projicera sina inre konflikter utanför sig själv hela tiden? Men det lär läsarna ganska snabbt upptäcka utan att jag behöver påpekar detta.

    Jag under en lång rad av år arbetat med åtskilliga kvinnojourer samt kvinnoorganisationer inom ramen för Mansjouren i Stockholm län, och vi har alltid bara haft bra relationer med alla som velat som besökt oss och samarbetet har som sagt fungerat bra så länge jag var på plats i vart fall. Mins inte hur många parsamtal jag haft med par, som akut sökt upp oss för att få till stånd ett fungerande samarbeta och då har vi alltid satt en heder i att en kvinna från en kvinnojour alltid samarbetar en man från oss – ett par vs ett annat och det har alltid fungerat! Ser egentligen igen konflikt i detta nu heller. så varför vi skulle misslyckas nu att komma överens, med ett undantag: men samarbetar och förhandlar bara med en stark part. Allt annat vore slöseri med tid.

    Ps, tror att Lisa Larsson är en man, under pseudonym.

    • Ja du Erik. Med tanke på så många olika pseudonym som du själv har figurerat under så blir det logiskt att försöka projicera det splittrade beteendet på andra.

        • Men i dagens läge kan man ju vara vad som helst från dag till dag, så varför skulle då text vara vare sig feminin eller maskulin. Precis som könet sitter texten i hjärnan innan den kommer ut i läsbar form.

          • Är väl gammalmodig som anser att det bara finns två kön och dem är dessutom så fundamentalt olika varandra, på alla plan, att det inte gör någon skillnad hur mycket man än operer sig eller för den delen äter kvinnliga respektive manliga könhormoner. Dessutom, är inte ätandet av könshormoner ett bevis i sig på att kön inte är en social konstruktion, för i så fall krävs det bara att man socialt dekonstuers om könet och då behöves ju inga hormoner.

  7. Tack för balanserad och klargörande artikel! Särskilt om PAS och hur den ensidigt använda mot kvinnor. I USA är detta ett enormt problem. Tyvärr verkar vi vara på väg åt samma håll i Sverige. Det är anmärkningsvärt att vi i Sverige inte har ”familjedomstolar” när det finns specialdomstolar för annat. Men särskilda domstolar för vårdnadsmål och andra mål som rör framförallt utsatta barn kan specialister i högre grad få betydelse för domstolsbesluten. Idag blir det väldigt mycket efter nämndemännens tycke och smak och det är varken rättssäkert eller för barnens bästa.

  8. PAS eller föräldraalienation är en könsneutral beskrivning av en extrem from av splitting, där ena föräldern förtalar den andre inför barnet samt sätter lojalitet som krav för kärlek och omsorg och omvänt distans mot den andre föräldern. Detta skapar naturligtvis skador hos barn, som kan gå så långt att barn till och med stannar i växten. Detta lämnar som sagt så djupa emotionella sår, som kanske aldrig läker ut. Finns det PAS? Utövas det? Självklart. Bevisa det är svårt, men inte omöjligt. Bara för att det är svårt att bevisa, innebär inte samtidigt att det inte utövas. Hur vet vi att föräldraalienation existerar? Jo, från vittnesmål av barn som utsatts för det, där de tvinga ta avstånd från en förälder som de älskar och behöver, och först i vuxen ålder klarar av att berätta om det samt vilka skador de fått.

    Detta är naturligtvis en form av raffinerat barnmisshandel och som sådan förbjuden i lag och skall beivras som alla lagbrott.

    Därför krävs det ökad förståelse och kunskap om föräldraalienation inom socialtjänsten, barnpsykiatri samt rättsväsendet, för den grannlaga uppgiften att kunna identifiera och särskilja föräldraalienation ifrån ett berättigade avståndstaganden. Som vid allting annat krävs det därför ökad forskning och kunskap för att kunna förstå och identifiera ett dylikt tillstånd.

    Har åtskilliga gånger tillsammans med min kvinnliga samtalspartner kunna förebygga föräldraalienation mellan par som legat i skilsmässa eller i en vårdnadstvist. Hemligheten är tilliten. Allt handlar om tillit, som vid varje fungerande relation. Vem som bestämmer är därför ovidkommande, så länge tilliten finns.

    Ju större kunskap samhället besitter kring föräldraalienation, ju större blir vår tillit till samhällets omvårdande och dömande instanser.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här