NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT OM RELATIONSVÅLD. Susanne Hydén som är föreläsare och författare replikerar advokat Bertil Beganders debattartikel ”Dags att kriminalisera umgängessabotage”. Hydén menar att många barn som har problem i skolan, skolkar eller självskadar sig lever i familjer med relationsvåld, ett våld som är dolt i samhället. Hon kritiserar även diagnosen PAS och debattörer knutna till föreningen PappaBarn (VBU) som arbetar genom ombud med juridiska trovärdighetskostymer.
Text: Susanne Hydén
Skolan larmar idag om att det är allt fler barn som inte hänger med, inte orkar, blir utåtagerande, inåtvända eller självskadar sig. Barn som egentligen bor i ”rätt” miljö, är smarta nog, kompetenta nog, men som ändå inte befinner sig där man kan tycka att de borde, men då vi diskuterar orsakerna, missar vi ofta en tjugoprocentig orsak och utan att förstå orsaken kommer åtgärderna att vara som att sätta ett plåster på en sprucken artär. Patienten kommer att förblöda innan hjälp kommer.
Ett barn av fem är offer för relationsvåld i hemmet
Enligt statistiken lever ett av fem barn med någon form av våld i hemmet. Läs det igen, ett av fem, tjugo procent eller runt sex stycken barn i ditt barns skolklass eller förskolegrupp. Det kan handla om allt från omsorgssvikt, förminskande och hemmamobbing till hot, slag, bestraffningar och sexuella övergrepp direkt mot barnet och/eller att barnet får bevittna våld mot en förälder. Familjer med relationsvåld brukar blir mer isolerade än andra och kanske inser barnet inte att det är konstigt hemma förrän det börjar vara mer hemma hos kompisar.
Ett barn som hela tiden lever med hot om våld sover förmodligen dåligt. Hot om våld skapar ständig oro. En vanlig beskrivning är att ”det är som att gå på glas och man vet aldrig när det smäller”. Mot bakgrund av detta blir det plötsligt enkelt att förstå bristande ork, fokus eller självskadebeteende, men ändå förstår sällan omvärlden orsaken. Man ser symptomen, man fyller i med orsakssamband som istället belastar som: lathet, bråkighet eller bokstavsdiagnos.
Relationsvåld är farligast när man lämnar
Många mammor kämpar oerhört både för att dölja det pågående våldet, men också med att försöka lämna förövaren, ett steg som inte sällan kommer när något till slut går över gränsen och det känns som valet att stanna kvar i relationen är alltför mörkt och farligt. Nu uppstår flera problem. Dels lever kvinnor och barn som allra farligast när de ska lämna.
Våldsutövaren upplever sig att tappa kontrollen, den kontroll som är våldets orsak. För att utöva våld handlar om att på olika sätt kontrollera någon annan. Tappad kontroll kan leda till eskalerat våld. Det är idag välkänt att även män som aldrig tidigare utövat fysiskt våld ändå kan bli mördare i samband med en separation.
Gemensam vårdnad leder till ökad risk för relationsvåld i en redan våldsam relation
Vid separationen står ofta kvinnan på skakiga ben, både när det gäller ork och ofta även ekonomiskt. I det fall vårdnaden nu är gemensam, som den oftast är i Sverige, finns här nu en enkel väg för våldsutövaren att fortsätta att utöva våld. Gemensamma vårdnad förutsätter nämligen nu att alla vill sina barn väl och därför ska föräldrarna dela både på intäkter (barnbidrag) och gemensamt ha hand om skolsamtal, passansökningar och överenskommelser om vård.
Samhället utgår slentrianmässigt ifrån att barnen ska bo 50/50 hos föräldrarna, oavsett historik. Här görs ingen analys eller utvärdering om hur föräldrarna agerat tidigare. Inte heller kontrollerar man om den som utövat våld erbjuder en trygg och bra miljö eller klarar omvårdnaden. Behandling förekommer men idag riktas stark kritik mot sådan eftersom den alltför sällan hjälper. Vi sätter på ett plåster men såret är fortfarande öppet.
Står vi i en störtflod av vårdnadstvister, umgängessabotage och PAS?
På senare tid har flera debattartiklar och krönikor publicerats av jurister och företrädare för organisationer där man hävdar att domstolarna idag drunknar i onödiga vårdnadstvister som drivs av hämndlystna föräldrar som inte kommer överens och använder sina barn som slagträn. Vidare hävdar man att dessa föräldrar utövar umgängessabotage och föräldraalienation – kallat PAS.
En enkel granskning
Innan vi börjar betrakta detta som en sanning, måste vi börja utöva lite grundläggande källkritik. Dels är alla debattörer knutna till en och samma förening, PappaBarn (i dagarna med det nya namnet VBU) – Föreningen Vårdnad Boende Umgänge i Sverige. När jag själv kom i kontakt med dem 2011 var föreningens syfte och ståndpunkt väldigt tydlig för den som kunde göra en rudimentär internetsökning. Som erfaren headhunter var det inga svårigheter och jag var förskräckt av vad jag läste, men här kan vi istället stanna vid faran att det är en avsändare som sänder ut ett budskap och via ombud i juridisk trovärdighetskostym.
Andelen tvister i rätten ökar alltid efter sommar respektive vinterledigheten, men att påstå att folk vanemässigt tvistar låter inte rimligt. Rättsskydd ligger i hemförsäkringen, men för att detta ska falla ut måste det gått ett år sedan separationen. Rimligt om man tänker att parterna ändå försökt ett tag innan det inte funkar.
Läs även: Rolf Hillegren (fd åklagare): Relationsvåldet – ett sorgligt kapitel för rättsväsendet
Att driva ett fall till Tingsrätten innebär dock att det tickar på ytterligare, dyra advokatkostnader utöver basbeloppet och det innebär också annat. Hela livet granskas genom utredning hos soc. Invasivt, dyrt och tidskrävande. Knappas något som ”alla” gör utan att tveka både en och två gånger eller medverkar i endast om de blir tvingade. Så var det exempelvis i mitt fall.
Att tvinga ett barn till umgänge mot dess vilja är inte heller enkelt. Tänk situationen att ensam försöka lasta in en ovillig fem- och elvaåring i en bil om de inte vill.
Parental Alienation Syndrome (PAS)
Vi behöver slutligen verkligen fundera över PAS (eller PAD) som är en påhittad diagnos skapad av den amerikanske rättspsykiatern Richard Gardner, som ägnade hela sin yrkesgärning åt att vara köpt expertvittne på pappors sida i vårdnadsrättegångar. Gardner ljög friskt om sina egna kunskaper och kompetenser och skapade PAS som en strukturerad metod för att vinna sina fall.
Om till exempel en mamma påtalade våld eller övergrepp ”bevisade” PAS att allt var ett påhitt. Dessutom skrev och uttalade sig Gardner upprepat, positivt om pedofili, ”barns naturliga sexualitet” och ansåg att fäder trots både fysiskt och sexuellt våld borde ha ensam vårdnad.
När Dr Phil 2010 tog upp effekterna av Gardners arbete i rätten i fall där ett antal våldsamma pappor fått enskild vårdnad ”Crisis in Family Court” så var dessa effekter sju barn som mördats av sina pappor. Sannolikt som ett medel för att fortsatt kontrollera eller skada mammorna.
När tappade vi källkritiken i myndighetsutövningen?
Det är oerhört viktigt att vi beaktar dessa källor innan vi tar dessa nya påstående som en sanning. Så som tyvärr redan sker i alldeles för många domstolar och inom socialtjänsten idag där begreppen ovan börjat anses som sanning. Allt fler barn, även sådana som är 14-15 år tvingas till umgänge trots vittnesmål om övergrepp och flera placeras heltid hos förövaren.
Och när tappade vi barnperspektivet?
Vi behöver gå tillbaka och tänka på barnen, de där 1 av 5 som är utsatta för våld i nära relation i Sverige. Idag. I en klass eller familj nära dig. Vi behöver se och agera på våldet de befinner sig i. Inte bara erbjuda dem plåster.
Det är därför jag skriver om andras berättelser och min egen. För att vi måste börja se det som ingen ser eller vill se. För våra barns skull behöver Sverige bättre våldskompetens och en egen barnrättsdomstol #BRY.
Text: Susanne Hydén
Relaterat
- Adlibris: Böcker av Susanne Hydén
- Facebook: Det som ingen ser – Susanne Hydén
- Feministiskt Perspektiv: PAS tystar utsatta barn
- Aftonbladet: Mammor ska ha rätten att skydda sina barn
- NewsVoice: Bertil Begander, advokat: ”Dags att kriminalisera umgängessabotage”