DEBATT. I Sverige råder den totala tryggheten och det fullständiga omhändertagandet. Ingen skall oroa sig och ingen behöver oroa sig. Allt är lika viktigt och alla är lika viktiga. Ingen försummas och inget glöms bort. Helst skall omtanken omfatta alla och inte bara landets urinnevånare. Att Sveriges befolkning bara är omkring en tusendel av världsbefolkningen innebär inga inskränkningar i ambitionerna. Hur skulle världen kunna klara sig utan svenska insatser? Sådan är självbilden och så lyder det svenska narrativet.
Text: Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meteorologi, ledamot av svenska Vetenskapsakademien. 2007 fick han Rossbypriset och 2009 fick han titeln hedersdoktor vid Uppsala universitet. Bengtsson skrev boken “Vad händer med klimatet?”. | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället | Foto: Vogler. Licens: CC BY-SA 4.0
Coronakrisen
Under det händelserika året 2020 är det två frågor som dominerar. Den ena är coronapandemin som nu har hela världen i sitt grepp. En andra smittvåg är på väg – värre än den första i antalet insjuknade, men ännu inte i antalet avlidna. Jämförelser med länder främst i östra Asien, och i mindre utsträckning i våra nordiska grannländer, visar dock att det går att hålla pandemin i schack genom ett strikt förhållningssätt. Det kanske viktigaste har visat sig vara en effektiv smittspårning samt om nödvändigt karantän av inresande utifrån. Detta är säkert en viktig förklaring till de mycket låga sjukdomstalen inte minst i Taiwan. Dessa, liksom dödstalen där, uppgår till mindre än en tusendel av de svenska som i sin tur är på samma nivå som de i Europa och i USA. Detta gäller såväl den första smittvågen under våren som den nu pågående andra vågen. Huruvida Sverige kontrollerar inresande är oklart men förefaller ännu inte vara fallet.
Inte minst är det de lokala myndigheterna som fallerat och detta främst på grund av bristfälligt ledarskap och bristande förutseende. Under den första smittvågen saknades nödvändig skyddsutrustning då tidigare lager av sådana hade avvecklats, skänkts till anda länder eller helt enkelt destruerats. Tillräcklig sjukvårdspersonal saknades eller saknade tillräcklig utbildning för att möta en pandemi.
I Sverige, där vården av de gamla inte längre är en fråga för familjen utan ett samhällsåtagande, är äldrevården mycket resurskrävande och säkert inte lika cool som nya sportanläggningar. De resurser som krävs för äldrevård har ständigt prutats ned med konsekvenser som tillfällig och dåligt utbildad vårdpersonalen. Resultatet har blivit därefter. Berättelserna häröver är legio och bitvis förfärande och skall inte upprepas här.
Klimatet
Att förberedelser och resurser för coronapandemin varit bristfälliga kan man dock inte säga om den andra faran – verklig eller inbillad – som engagerar landet nämligen den pågående globala uppvärmningen. Trots att effekterna av det varmare klimatet hittills är obetydliga och knappast negativa för Sverige är oron eller åtminstone den mediala oron omfattande och dominerar ständigt nyhetsflödet. Normala väderhändelser, som kraftiga höst- och vinterstormar eller värmeböljor under högsommaren framställs som existentiella hot.
Svenska kommuner proklamerar klimatnödläge och snart går de kanske även upp i stabsläge även om en del kommunala politiker ännu inte har klart sig för vad ett klimatnödläge innebär.
Ordet låter ju så övertygande men i verklighetens värld måste man ju ändå tala om vad det innebär och vilka konsekvenser det får för medborgarna förutom kanske olika former av psykisk hälsovård av klimatoroliga kommuninnevånare.
- Hotar kanske översvämningar?
- Håller vattentäkterna på att sina- eller klarar man inte elförsörjningen längre trots att det varmare vädret borde innebära ett minskat energibehov?
- Eller är det bara en allmän oro som behöver stillas och kanske räcker det med att certifiera utvalda konsulter som kan informera skolorna och de kommunanställda?
Sådana väldiga utmaningar vilar tungt över landets kommunansvariga och det är därför begripligt att man saknat tid och resurser att möta coronapandemin. En del klimataktivister betraktar till och med reducerade samhällsaktiviteter som minskat resande och arbete hemifrån som ett bevis för att ett mer klimathållbart liv är möjligt i en utsatt tid. Att folk blir arbetslösa eller sjuka och kanske avlider förefaller för de klimatengagerade som mindre allvarligt än ett något varmare klimat.
Text: Lennart Bengtsson