Säpo orosanmäler oönskade personer till socialtjänsten

publicerad 27 december 2020
- Anders Gustafsson
Ivar Arpi Socialtjänsten
Ivar Arpis barn fick visa hur övergrepp skett med hjälp av olika nallar när hemmet stormades av Socialtjänsten.

DEBATT. Sveriges Säkerhetspolis (SÄPO) gör anmälningar till socialtjänsten för att försöka konfiskera nationellt sinnade personers barn. Redan under 2017 började Sveriges Radio sprida idén att nyttja rätten att anmäla föräldrar till socialtjänsten för att krossa inbillade fiender. Eftersom en stor andel av SR/SVT:s personal är “kommunister” sprider de givetvis godvilligt dessa uppmaningar.

Text: Anders Gustafsson | Uppdaterad 7 jan 2021

SÄPO:s idé är att myndigheten skall anmäla personer trots att man helt saknar insyn i barnens familjeliv.

“Den svenska säkerhetspolisen har satt i system att göra orosanmälningar till Socialtjänsten mot politiska aktiva föräldrar där man skriver att deras barn far illa.” – Nya dagbladet

Säpo skriver:

”Säkerhetspolisen har information att Joakim och [hans hustru] verkar för den våldsbejakande högerextrema organisationen Nordiska motståndsrörelsen, NMR och att ett eller flera av familjens barn ska ha närvarat i samband med att NMR genomfört flygbladsutdelning. Säkerhetspolisen bedömer att det finns en ökad risk att barnen utsätts för hot och/eller fysiska angrepp i samband med offentliga aktiviteter som anordnas av NMR.”

SÄPO:s idé är att myndigheten skall massanmäla personer trots att man helt saknar insyn i barnens familjeliv.

Detta har nu nått Ivar Arpis hushåll.

Socialtanter stormar Ivar Arpis lägenhet

I en krönika som Arpi publicerade den 22 december i den nya tidningen Bulletin skriver han att en orosanmälan upprättades mot hans familj. I artikeln framstår Arpi som ovetandes om Statens och vänsterns metoder för att tysta och bryta ner meningsmotståndare och skyller istället på en granne. Detta är givetvis inte det som har hänt utan vänstern har plockat upp SÄPO:s manualer.

Trots att de två yngre och troligtvis barnlösa socialtanterna helt saknade bevis på vanvård stormade de in i familjen Ivar Arpis lägenhet. De låste sedan in sig i ett rum med barnen för att manipulera dem under en okänd tid. Ett av barnen blev så övertygad av personernas goda inställning att hon ville bjuda på fika. Detta trots att de precis utsatts för ett utstuderat övergrepp som kan ge dem men för livet, inte minst genom att föräldrarna börjar bete sig onormalt.

Psykisk tortyr

Övergreppet mot Arpis familj ledde till att båda föräldrarna fick sömnsvårigheter. Enligt artikeln drabbades makan av ångestattacker efter övergreppet och vaknade mitt i natten med stora oroskänslor.

Tänk om de tar barnen! Någons anonyma lögn leder till att en myndighet inte bara har rätt, utan skyldighet, att förhöra våra barn i enrum. Hur vet man att man kommer att få en rättvis bedömning? Maktlösheten är kvävande.

Ivar Arpi menar också att situation har varit ångestframkallade för honom själv. Detta även om han visste att anmälan var gjord på falsk grund. Från texten kan man utläsa att han var obekväm med att Staten skulle avgöra om han fick fortsätta att vara far till sina barn.

Terrorn måste stoppas

Enligt information som Arpi citerar görs det ungefär 330.000 orosanmälningar om året vilket skall motsvara nästan 10 procent av alla barn i landet. Det är oklart om detta har justerats för familjestorlek och om många fler barn utsätts för statens godtyckliga förhör i grupp.

Att en så stor andel av Sveriges familjer utreds utan bevis måste givetvis stoppas, speciellt när den enda grunden är föräldrarnas politiska åsikter.

Det bästa alternativet i detta fall är att orosanmäla alla “kommunister” och socialister i Sverige så att de får känna på sin egen massanmälande medicin.

Enligt svenska lagar får man tydligen ljuga hur mycket som helst och anmäla baserat enbart på politisk åskådning.

Text: Anders Gustafsson

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

    • Swedish authorities are carrying out a criminal scheme against increasing Swedish minorities and natives and are practicing dictatorship.

    • Swedish authorities are carrying out a criminal scheme against increasing Swedish minorities and natives and are practicing dictatorship.

  • @ Thomas Nygren, tack Thomas att du beskriver hur det skulle gå till i en rättssäkert stat men tyvärr har verkligheten blivit en annan där myndighetsövergrepp är vanligare än man kan tro.
    Är det inte så att i en rättsstat har även den som blir anmält och utredd rätt att försvara sig på ett rättssäkert sätt?

    • Tack Birgit. Jag har tidigare levt i den villfarelsen att alla som anklagats för vad det än månde vara i detta land, ytterst alltid har haft rätt till ett rättssäkert försvar. Om inte annat, så förmodades den “tredje statsmakten”, fungera som den yttersta garanten för att “systemet” fungerade rättssäkert. Tyvärr börjar jag till min stora förskräckelse, alltmer inse hur naiv jag har varit. “Makten” och “Main Stream Media” hand i hand. Är det konstigt att man har blivit så totalt indoktrinerad?

  • @ Thomas Nygren, tack Thomas att du beskriver hur det skulle gå till i en rättssäkert stat men tyvärr har verkligheten blivit en annan där myndighetsövergrepp är vanligare än man kan tro.
    Är det inte så att i en rättsstat har även den som blir anmält och utredd rätt att försvara sig på ett rättssäkert sätt?

    • Tack Birgit. Jag har tidigare levt i den villfarelsen att alla som anklagats för vad det än månde vara i detta land, ytterst alltid har haft rätt till ett rättssäkert försvar. Om inte annat, så förmodades den “tredje statsmakten”, fungera som den yttersta garanten för att “systemet” fungerade rättssäkert. Tyvärr börjar jag till min stora förskräckelse, alltmer inse hur naiv jag har varit. “Makten” och “Main Stream Media” hand i hand. Är det konstigt att man har blivit så totalt indoktrinerad?

  • Det som för socialarbetarna “endast” är en utredning och det som för socialarbetarna “endast” är ett kort hembesök, kan i många mindre samhällen, där alla känner alla, sluta i en “skvallerkarusell” som för lång tid framåt stigmatiserar hela familjer (hur bra mår barnen i sådana familjer?). Detta i en del fall “endast” pga. “illasinnat skvaller” och att människor med dolda agendor, ges möjlighet att göra anonyma orosanmälningar.

    Idag har utbildad förskolepersonal, utbildade lärare samt utbildad vårdpersonal en skyldighet att göra en orosanmälan, om dom upptäcker tecken på att barn och unga far illa. Vi har även en lagstiftning och ett rättsväsende med polis, åklagare och domare, som är skyldiga att hantera alla former av anmälningar. Har man inte civilkurage nog för att själv stå för en anmälan, så kan man även anonymt tipsa polisen om brott, förutsatt att brottet går under allmänt åtal. Handlar en anmälan eller ett tips om barn och unga, så är polis och åklagare skyldiga att koppla in sociala myndigheter. Här kan vem som helst göra en orosanmälan mot vem som helst, så länge det finns en misstanke om att ett brott begåtts. Helt i linje med hur ett demokratiskt rättssamhälle fungerar. Räcker inte det?

    Blir jag föremål för en anonym orosanmälan, så vet jag inte vem som ligger bakom anmälan och varför den är gjord. Sociala myndigheter är till skillnad mot en åklagare, också tvingade att starta upp en utredning, hur orimlig den anonyma anmälan än kan vara. Sociala myndigheter behöver heller inte “något” tillstånd från en högre instans för att göra ett “hembesök”. Vem skulle vågar säga nej i detta läge? I denna instans är det jag som skall bevisa min oskuld och detta utan rätt till ett juridiskt ombud. Detta system bygger inte på principen om rättssäkerhet.

    Rättssäkerhet skapar trygghet och är därför en av grundpelarna i en demokrati. Ett samhälle som styrs av anonymt angiveri, där man själv alltid måste vara beredd att bevisa sin oskuld, oavsett anklagelser, skapar nog hos de flesta en känsla av rättslöshet. Målet är väl att vi skall skydda våra barn från våld och övergrepp? Detta gör vi inte genom att skapa ett anonymt angiverisystem med inbyggda möjligheter till grovt missbruk. Gör vi inskränkningar i våran rättssäkerhet, så offrar vi snart vår demokratiska livsstil. Vad som kan hända då, är vår historia full av exempel på.

    Jag är inte utilitarist och anser mig sålunda inte ha rätt att avrätta oskyldiga människor, i syfte att uppnå något “högre mål”. Jag är endast moraliskt ansvarig för vad jag gör och inte för vad någon annan gör. Jag anser inte heller att det är moraliskt försvarbart att ljuga, även om utfallet av en lögn ibland blir bättre än vad det skulle bli, om man höll sig till sanningen. (Här pratar jag inte om små vita lögner av typen “åh vad fin du är i håret”). Jag anser det heller inte som moraliskt försvarbart att acceptera att vi sätter oskyldiga människor i fängelse i syfte att öka “rättstryggheten”. Det skulle med ett utilitaristiskt synsätt, kunna innebära att det är moraliskt försvarbart att offra “rättssäkerheten” till förmån för “rättstryggheten”.

    Jag tror snarare att många människor skulle känna sig mer “rättslösa” än “rättstrygga” i ett system där man offrar rättssäkerheten till förmån för rättstryggheten. I ett rättssäkert samhälle måste varje medborgare betraktas som oskyldig, tills motsatsen bevisats. Systemet med anonyma orosanmälningar och sociala myndigheters skyldighet att utreda varje sådan anmälan, skapar hos många en känsla av rättslöshet som inte hör hemma i ett demokratiskt rättssamhälle.

  • Framväxten av parallella, “kvasijuridiska rättssystem” inom vissa myndigheter, vilka motiveras och försvaras med hänvisningar till “något högre mål”, utgör i sig ett hot mot medborgarnas demokratiska rätt till integritet och rättssäkerhet. Att myndighetsföreträdare utan juridisk utbildning, endast på grundval av anonyma “anonyma orosanmälningar”, skall tvingas att initiera utredningar som normalt sett skall initieras och hanteras av utbildade poliser och åklagare inom rättsväsendet, står i strid med de kriterier som gäller för rättssäkerhet i en demokrati. Dvs. att varje anklagad har rätt att få sin sak prövad i domstol. Att varje anklagad skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Att varje anklagad har rätt till ett juridiskt ombud. Att varje anklagad som dömts i domstol, ytterst har möjligheten att överklaga domen för vidare prövning.

    Att rättsväsendet efter sedvanlig prövning, vidarebefordrar delar av eller hela ärendet till sociala myndigheter, eller samarbetar med sociala myndigheter under ärendets gång, är helt i sin ordning. Här är det rättsväsendet som initierar utredningen, efter en anmälan eller ett “anonymt tips”. Här är det en juridiskt utbildad åklagare, som fattar beslut om huruvida en förundersökning skall inledas och om hur man sedan skall gå vidare med ärendet.

    I ett demokratiskt rättssamhälle, har varje människa rätt till integritet och rättssäkerhet. Detta måste även gälla för föräldrar. Samhället har idag ett väl utbyggt skyddsnät för barn och unga inom BVC, förskola, skola och sjukvård. Där föreligger anmälningsplikt, redan vid blotta misstanken om att ett barn far illa. Alla medborgare har även möjligheten att “anonymt” tipsa polisen, om man misstänker att någon utsätts för brott. Att införa ett ”parallellt kvasijuridiskt” “rättssystem” inom sociala myndigheter, med hänvisning till något ”högre mål”, eller med argument av typen “har man bara rent mjöl i påsen, så behöver man inte vara orolig”, strider mot många medborgares uppfattning om integritet och rättssäkerhet. Anonyma orosanmälningar borde i ett rättssamhälle, bara vara möjliga att göra till polisen. Där kan en juridiskt utbildad åklagare sedan efter prövning, skicka ärendet vidare till sociala myndigheter.

  • Människor och särskilt barn, skall inte behöva utsättas för våld och övergrepp i hemmet och särskilt inte inom den egna familjen. Ja, jag håller fullständigt med! Men är möjligheten att göra “anonyma orosanmälningar” verkligen ett befogat myndighetsverktyg, för att komma till rätta med problemet?

    Idag är förskolepersonal, lärare, vårdpersonal och andra som arbetar med barn och unga, skyldiga enligt lag att göra en orosanmälan, vid blotta misstanken att någon far illa. Många av dom träffar barnen dagligen och känner dom därför väl. Dom är dessutom ofta utbildade i att se tecken på att ett barn far illa eller inte mår bra. Jag tror inte att någon ifrågasätter att detta skyddsnät för barn och unga, fyller sitt syfte.

    Nästa steg i myndigheternas arsenal, att vem som helst kan ringa in en anonym anmälan mot vem som helst om vad som helst, känns däremot lite mer olustigt. Särskilt som sociala myndigheter, alltid är skyldiga att agera på varje sådan anmälan. Här kan det räcka med att någon med dold agenda, exempelvis en granne som inte gillar dig, ringer in anonymt och uppger att du dricker när barnen är hemma, att du skriker åt barnen eller att du slår dom, eller att vederbörande sett eller hört att du har bilder på nakna barn i din telefon. Sociala myndigheter får inte “vikta” trovärdigheten i en sådan anonym orosanmälan, utan är alltid skyldiga att agera.

    I det här sammanhanget, så blir den stora frågan, om inte systemet med anonyma orosanmälningar, står i strid med de flesta människors uppfattningar om personlig integritet och rättssäkerhet? Skapar inte ett sådant system i sig, en känsla av utsatthet och rättslöshet bland många medborgare? Vågar jag sticka ut hakan eller avvika i något avseende? Finns det då inte en risk att någon som ogillar det jag gör, anmäler mig anonymt för ett påhittat brott, bara för att sätta käppar i hjulet för mig. Att våga anta att det ligger dolda agendor bakom många anonyma orosanmälningar, är väl inte alltför långsökt?

    När anonyma grannar får vara åklagare och sociala myndigheter agerar polis och domstol, så känns Sverige inte längre som en demokratisk rättsstat, oavsett hur gott det ursprungliga syftet än var.

  • Det som för socialarbetarna “endast” är en utredning och det som för socialarbetarna “endast” är ett kort hembesök, kan i många mindre samhällen, där alla känner alla, sluta i en “skvallerkarusell” som för lång tid framåt stigmatiserar hela familjer (hur bra mår barnen i sådana familjer?). Detta i en del fall “endast” pga. “illasinnat skvaller” och att människor med dolda agendor, ges möjlighet att göra anonyma orosanmälningar.

    Idag har utbildad förskolepersonal, utbildade lärare samt utbildad vårdpersonal en skyldighet att göra en orosanmälan, om dom upptäcker tecken på att barn och unga far illa. Vi har även en lagstiftning och ett rättsväsende med polis, åklagare och domare, som är skyldiga att hantera alla former av anmälningar. Har man inte civilkurage nog för att själv stå för en anmälan, så kan man även anonymt tipsa polisen om brott, förutsatt att brottet går under allmänt åtal. Handlar en anmälan eller ett tips om barn och unga, så är polis och åklagare skyldiga att koppla in sociala myndigheter. Här kan vem som helst göra en orosanmälan mot vem som helst, så länge det finns en misstanke om att ett brott begåtts. Helt i linje med hur ett demokratiskt rättssamhälle fungerar. Räcker inte det?

    Blir jag föremål för en anonym orosanmälan, så vet jag inte vem som ligger bakom anmälan och varför den är gjord. Sociala myndigheter är till skillnad mot en åklagare, också tvingade att starta upp en utredning, hur orimlig den anonyma anmälan än kan vara. Sociala myndigheter behöver heller inte “något” tillstånd från en högre instans för att göra ett “hembesök”. Vem skulle vågar säga nej i detta läge? I denna instans är det jag som skall bevisa min oskuld och detta utan rätt till ett juridiskt ombud. Detta system bygger inte på principen om rättssäkerhet.

    Rättssäkerhet skapar trygghet och är därför en av grundpelarna i en demokrati. Ett samhälle som styrs av anonymt angiveri, där man själv alltid måste vara beredd att bevisa sin oskuld, oavsett anklagelser, skapar nog hos de flesta en känsla av rättslöshet. Målet är väl att vi skall skydda våra barn från våld och övergrepp? Detta gör vi inte genom att skapa ett anonymt angiverisystem med inbyggda möjligheter till grovt missbruk. Gör vi inskränkningar i våran rättssäkerhet, så offrar vi snart vår demokratiska livsstil. Vad som kan hända då, är vår historia full av exempel på.

    Jag är inte utilitarist och anser mig sålunda inte ha rätt att avrätta oskyldiga människor, i syfte att uppnå något “högre mål”. Jag är endast moraliskt ansvarig för vad jag gör och inte för vad någon annan gör. Jag anser inte heller att det är moraliskt försvarbart att ljuga, även om utfallet av en lögn ibland blir bättre än vad det skulle bli, om man höll sig till sanningen. (Här pratar jag inte om små vita lögner av typen “åh vad fin du är i håret”). Jag anser det heller inte som moraliskt försvarbart att acceptera att vi sätter oskyldiga människor i fängelse i syfte att öka “rättstryggheten”. Det skulle med ett utilitaristiskt synsätt, kunna innebära att det är moraliskt försvarbart att offra “rättssäkerheten” till förmån för “rättstryggheten”.

    Jag tror snarare att många människor skulle känna sig mer “rättslösa” än “rättstrygga” i ett system där man offrar rättssäkerheten till förmån för rättstryggheten. I ett rättssäkert samhälle måste varje medborgare betraktas som oskyldig, tills motsatsen bevisats. Systemet med anonyma orosanmälningar och sociala myndigheters skyldighet att utreda varje sådan anmälan, skapar hos många en känsla av rättslöshet som inte hör hemma i ett demokratiskt rättssamhälle.

  • Framväxten av parallella, “kvasijuridiska rättssystem” inom vissa myndigheter, vilka motiveras och försvaras med hänvisningar till “något högre mål”, utgör i sig ett hot mot medborgarnas demokratiska rätt till integritet och rättssäkerhet. Att myndighetsföreträdare utan juridisk utbildning, endast på grundval av anonyma “anonyma orosanmälningar”, skall tvingas att initiera utredningar som normalt sett skall initieras och hanteras av utbildade poliser och åklagare inom rättsväsendet, står i strid med de kriterier som gäller för rättssäkerhet i en demokrati. Dvs. att varje anklagad har rätt att få sin sak prövad i domstol. Att varje anklagad skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Att varje anklagad har rätt till ett juridiskt ombud. Att varje anklagad som dömts i domstol, ytterst har möjligheten att överklaga domen för vidare prövning.

    Att rättsväsendet efter sedvanlig prövning, vidarebefordrar delar av eller hela ärendet till sociala myndigheter, eller samarbetar med sociala myndigheter under ärendets gång, är helt i sin ordning. Här är det rättsväsendet som initierar utredningen, efter en anmälan eller ett “anonymt tips”. Här är det en juridiskt utbildad åklagare, som fattar beslut om huruvida en förundersökning skall inledas och om hur man sedan skall gå vidare med ärendet.

    I ett demokratiskt rättssamhälle, har varje människa rätt till integritet och rättssäkerhet. Detta måste även gälla för föräldrar. Samhället har idag ett väl utbyggt skyddsnät för barn och unga inom BVC, förskola, skola och sjukvård. Där föreligger anmälningsplikt, redan vid blotta misstanken om att ett barn far illa. Alla medborgare har även möjligheten att “anonymt” tipsa polisen, om man misstänker att någon utsätts för brott. Att införa ett “parallellt kvasijuridiskt” “rättssystem” inom sociala myndigheter, med hänvisning till något “högre mål”, eller med argument av typen “har man bara rent mjöl i påsen, så behöver man inte vara orolig”, strider mot många medborgares uppfattning om integritet och rättssäkerhet. Anonyma orosanmälningar borde i ett rättssamhälle, bara vara möjliga att göra till polisen. Där kan en juridiskt utbildad åklagare sedan efter prövning, skicka ärendet vidare till sociala myndigheter.

  • Människor och särskilt barn, skall inte behöva utsättas för våld och övergrepp i hemmet och särskilt inte inom den egna familjen. Ja, jag håller fullständigt med! Men är möjligheten att göra “anonyma orosanmälningar” verkligen ett befogat myndighetsverktyg, för att komma till rätta med problemet?

    Idag är förskolepersonal, lärare, vårdpersonal och andra som arbetar med barn och unga, skyldiga enligt lag att göra en orosanmälan, vid blotta misstanken att någon far illa. Många av dom träffar barnen dagligen och känner dom därför väl. Dom är dessutom ofta utbildade i att se tecken på att ett barn far illa eller inte mår bra. Jag tror inte att någon ifrågasätter att detta skyddsnät för barn och unga, fyller sitt syfte.

    Nästa steg i myndigheternas arsenal, att vem som helst kan ringa in en anonym anmälan mot vem som helst om vad som helst, känns däremot lite mer olustigt. Särskilt som sociala myndigheter, alltid är skyldiga att agera på varje sådan anmälan. Här kan det räcka med att någon med dold agenda, exempelvis en granne som inte gillar dig, ringer in anonymt och uppger att du dricker när barnen är hemma, att du skriker åt barnen eller att du slår dom, eller att vederbörande sett eller hört att du har bilder på nakna barn i din telefon. Sociala myndigheter får inte “vikta” trovärdigheten i en sådan anonym orosanmälan, utan är alltid skyldiga att agera.

    I det här sammanhanget, så blir den stora frågan, om inte systemet med anonyma orosanmälningar, står i strid med de flesta människors uppfattningar om personlig integritet och rättssäkerhet? Skapar inte ett sådant system i sig, en känsla av utsatthet och rättslöshet bland många medborgare? Vågar jag sticka ut hakan eller avvika i något avseende? Finns det då inte en risk att någon som ogillar det jag gör, anmäler mig anonymt för ett påhittat brott, bara för att sätta käppar i hjulet för mig. Att våga anta att det ligger dolda agendor bakom många anonyma orosanmälningar, är väl inte alltför långsökt?

    När anonyma grannar får vara åklagare och sociala myndigheter agerar polis och domstol, så känns Sverige inte längre som en demokratisk rättsstat, oavsett hur gott det ursprungliga syftet än var.

  • “Det bästa alternativet i detta fall är att orosanmäla alla ”kommunister” och socialister i Sverige så att de får känna på sin egen massanmälande medicin. ” Eh? vad är detta !? För det första finns det väl inga belägg för att det skulle vara de människor, som du påstår, som har orosanmält Arpi ? Och sedan om du är orolig för barnens skull (som jag hoppas att du är). Så har dessa människor, som du tipsar om att man ska anmäla, precis lika känsliga och oskyldiga barn som i så fall skulle råka illa ut! Verkligen ingen bra stil att uppmana till “hämdanmälan” !!

      • Detta förekommer tyvärr inte enbart i uppdelning “kommunister” inte kommunister det räcker att du ihärdig ifrågasätter vilken myndighet som helst pga. av dina egna dåliga erfarenheter. Tyvärr reagerar man först i Sverige när man drabbas själv och tror inte att det bär sant när någon annan berättar. Länder med mer känsla för rätt och orätt och mindre övertro på myndigheters välvilja reagerar mycket tidigare.

        • Birgit, jag har försöker att ha lite koll på de allra intressantaste kommentatorerna här på Newsvoice och om jag har förstått det rätt så är du en pensionerad läkare från Tyskland, gissningsvis Östtyskland.

          Jag flyttade till Leipzig i det före detta DDR 1995. Det var oerhört intressant.
          Trots det geografiskt rätt ringa avståndet till Sverige var det en helt annan värld.

          Jag var framför allt enormt imponerad av den värme och kamratskap som snabbt kunde etableras där, så som jag upplevde det.

          I Sverige är många ärliga och omtänksamma, men här råder en kutym att vara reserverad och kanske lite kylig och misstänksam mot främlingar.

          I Leipzig hade jag några av mina bästa år i mitt liv!

          Ofta efter arbetets slut på kvällen gick
          vi på arbetsplatsen ofta ut tillsammans och tog en öl eller två och hade det trevligt och pratade om allt möjligt.
          Det var öppet, ärligt och härligt!

          Mina östtyska vänner berättade för mig att det under DDR-tiden var så, att nästan ALLA var förpliktade att rapportera om människor i sin omgivning.

          Det visade sig sedermera att kontrollen var så total att underordnade var tvungna att rapportera till en högre överordnade om deras egen närmaste chef!

          Exakt samma kontrollsystem som finns inom jesuitorden!

          En underordnande rapporterar regelbundet till en högre i hierarkin om sin chefs beteenden!

          Vem vågar då sticka ut?

          Men nu är det nog hög tid att sticka ut, innan tåget har gått!

  • “Det bästa alternativet i detta fall är att orosanmäla alla “kommunister” och socialister i Sverige så att de får känna på sin egen massanmälande medicin. ” Eh? vad är detta !? För det första finns det väl inga belägg för att det skulle vara de människor, som du påstår, som har orosanmält Arpi ? Och sedan om du är orolig för barnens skull (som jag hoppas att du är). Så har dessa människor, som du tipsar om att man ska anmäla, precis lika känsliga och oskyldiga barn som i så fall skulle råka illa ut! Verkligen ingen bra stil att uppmana till “hämdanmälan” !!

      • Detta förekommer tyvärr inte enbart i uppdelning “kommunister” inte kommunister det räcker att du ihärdig ifrågasätter vilken myndighet som helst pga. av dina egna dåliga erfarenheter. Tyvärr reagerar man först i Sverige när man drabbas själv och tror inte att det bär sant när någon annan berättar. Länder med mer känsla för rätt och orätt och mindre övertro på myndigheters välvilja reagerar mycket tidigare.

        • Birgit, jag har försöker att ha lite koll på de allra intressantaste kommentatorerna här på Newsvoice och om jag har förstått det rätt så är du en pensionerad läkare från Tyskland, gissningsvis Östtyskland.

          Jag flyttade till Leipzig i det före detta DDR 1995. Det var oerhört intressant.
          Trots det geografiskt rätt ringa avståndet till Sverige var det en helt annan värld.

          Jag var framför allt enormt imponerad av den värme och kamratskap som snabbt kunde etableras där, så som jag upplevde det.

          I Sverige är många ärliga och omtänksamma, men här råder en kutym att vara reserverad och kanske lite kylig och misstänksam mot främlingar.

          I Leipzig hade jag några av mina bästa år i mitt liv!

          Ofta efter arbetets slut på kvällen gick
          vi på arbetsplatsen ofta ut tillsammans och tog en öl eller två och hade det trevligt och pratade om allt möjligt.
          Det var öppet, ärligt och härligt!

          Mina östtyska vänner berättade för mig att det under DDR-tiden var så, att nästan ALLA var förpliktade att rapportera om människor i sin omgivning.

          Det visade sig sedermera att kontrollen var så total att underordnade var tvungna att rapportera till en högre överordnade om deras egen närmaste chef!

          Exakt samma kontrollsystem som finns inom jesuitorden!

          En underordnande rapporterar regelbundet till en högre i hierarkin om sin chefs beteenden!

          Vem vågar då sticka ut?

          Men nu är det nog hög tid att sticka ut, innan tåget har gått!

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *