OPINION. Ibland när jag tänker på de människor som styr oss, kommer jag till slutsatsen att vi lever under medelmåttornas demokratur. Deras stund på jorden är kommen. Det är deras tur att få blomma ut i all sin genomsnittlighet. Löfven, Ygeman, Morgan, Hallengren… you name them.
Text: Gunnar Sandelin | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Därefter blir jag än mer dystopisk och funderar över om de ens kan kvala in de mediokras krets. Men sluga och street-smarta är de i alla fall, det får man tillerkänna dem. Och konsten att hålla sig kvar vid taburetterna behärskar de fullt ut, samtidigt som de trosvisst leder landet mot ett allt stadigare förfall.
Som migrationskritiker menar jag att för att utöva makt på detta sätt, måste man antingen strunta i konsekvenserna (och därmed ha ett psykopatiskt personlighetsdrag), bara vilja värna sin karriär och sociala status eller vara för korkad för att begripa vad man ställer till med. Andra möjligheter, eller möjliga delförklaringar, är att man helt enkelt är ”värdegrundstroende”, gillar att destruera, har humanistisk hybris eller är påtänd av den mångkulturella drogen.
Likadant är det med journalistkåren, som idogt under decennier har dragit sina dagliga strån till stacken för att förstöra ett välfungerade samhälle. Freuds åberopande av dödsdriften, Thanatos, blir åter aktuellt. I medias värld ska nämligen det etniskt nästan helt homogena och välfungerande Folkhemmet över några årtionden bytas ut mot en verklighetsfrämmande utopi. Fyllda av mångfald, socioekonomisk rättvisa, lika utfall samt med hela värdegrunden av feminism, postmodernism och intersektionalitet (fick jag med allt nu?) vandrar vi med svängande rökelsekar mot den antirasistiska framtiden.
För att nå dit krävs mörkläggning av all saklig kritik mot ett, vad volymer beträffar, exempellöst migrationsinsläpp. Något som jag, utan offentligt gehör, försökt att belysa med fakta i 13 år. Ett färskt och iögonfallande exempel: Sverige gav under förra året totalt sett 17 gånger så många asylsökande uppehållstillstånd som vad Danmark gjorde, 10 471 mot 601.
Idag går vi mot ett alltmer polariserat samhällsklimat, där jag tycker mig urskilja två olika trossatser, som blir alltmer konspiratoriska. Jag ser hur trycket stiger i sociala medier, men möter det också i bekantskapskretsen.
Grovt sett ser det ut så här: Å ena sidan har vi vad vi, i brist på bättre, kan kalla för ”det vänsterliberala narrativet” eller ”PK-narrativet”, som utgör berättelser fyllda av föreställningar om strukturell rasism, homo- och islamofobi, misogyni. Strategin är ”brunkletning” av åsiktsmotståndare, känsloargument och undvikande av sakdebatt. Dessa PK-ister utgör den politiska majoriteten, kontrollerar myndigheter och medier.
I andra ringhörnan står, med hästsko innanför boxhandsken, ”högernarrativet”, som har radikaliserats på tämligen kort tid. Särskilt, tror jag, som ett resultat av Trumps valförlust och de långsiktigt förödande mänskliga konsekvenserna av coronan, som under ”andra vågen” gjort många människor mer desperata än tidigare. Jag ser hur människor, som jag tidigare har förenats med i kritiken om migrationspolitiken, blir alltmer konspiratoriskt sinnade.
Följande narrativ får allt mer utrymme: Politiker och media har under decennier ljugit om massinvandringen. Därpå har de fabulerat ihop ett klimathot. I båda fallen har kritiker tystats och notan skickats till det drabbade folket. Nu kommer coronan, som är ett överreklamerat virus, som ett välsignat brev på posten för att makthavarna ska kunna stärka sitt grepp på demokratins bekostnad.
I ”högernarrativet” hänger allting ihop: massinvandring av muslimer är sossarnas valboskap för att ta Sverige ifrån svenskarna. Klimatet och coronan är båda ett led i Den Globala Statskuppen, ledd av en internationell oligarki. Bakom den samordnade attacken på nationen och demokratin ligger Soros, Rothschild, Rockefeller och Schwab, Bilderberggruppen, Agenda 2030, NWO, FN och World Economic Forum. Det hela kommer att sluta med att vi alla förslavas och får ett chip bakom örat, inplanterat genom 5G-nätet.
Jag menar inte att vara hånfull. Detta förgrovande av verkligheten bland människor som jag tycker tidigare haft ett kritiskt sinnelag, gör mig sorgsen. Jag tror istället att verkligheten består av många komplexa pusselbitar. Det är knappast så att några världsaktörer sitter och drar i trådarna för att få oss alla att dansa som marionetter. Visst finns det globalistiska intressen, oikofoba politiker, korrumperad press, repression mot dissidenter, men de håller inte hela världen i ett gemensamt järngrepp. Om vi bryter ner allt till detaljer ser vi komplexiteten.
Exempelvis: Tesen om att socialdemokraterna vill behålla makten genom massimport av muslimer genom samverkan med Muslimska Brödraskapet och på sikt skapa ett folkutbyte, kan inte vara en heltäckande förklaring. Andra saker spelar in: att svenska politiker länge har lanserat sig inom både EU och FN som mänsklighetens välgörare. Hur lätt är det att ge upp en sådan position av Sverige som en Humanitär Stormakt? Reinfeldts roll? Sedan: Hur ska man erkänna att SD är det enda parti som har haft rätt om invandring, när man ”brunkletat” dem under alla år? Därefter: Hur ska ens karriär och sociala anseende bli, om man kryper till korset? Hur kommer självbilden att se ut? Ekonomin? Familjen? Vännerna?
Och alla ”nyttiga idioter” som med sann flockmentalitet bara bräkt med i kören? Vad ska hända med dem om det välfärdsindustriella komplexet knutet till migration och mångfaldsarbete skulle rustas ner? Vart ska exempelvis alla ”värdegrundskvinnor” (ofta politiker, journalister eller chefer inom offentlig förvaltning), ständigt lojala mot makten, ta vägen? En global konspiration kräver övernaturlig intelligens, omöjlig samordning och underkastelse. Vad gäller dumheten är det enklare: där kämpar gudarna förgäves. Särskilt när den ingår en fruktbar kombination med egennyttan.
Text: Gunnar Sandelin