OPINION. Jag känner inte Dagens Nyheters skribent Bengt Ohlsson annat än från tidningssidorna och då som en hederliga och habil penna. Nu har han skrivit en artikel i kulturbilagan där han förklarar varför han valde att inte engagera sig som skribent i den åtminstone för tillfället avdomnade tidningen Bulletin.
Text: Patrik Engellau | Artikeln med originalrubriken: “Skräckens ministerium” har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Ohlsson framställer historien på ett självutlämnande sätt och sig själv som en obeslutsam Hamlet: Att skriva eller inte skriva? Han valde till slut att inte skriva. ”Jag fegade ur”, är hans egna ord.
Dramat handlar om rädslan för sverigedemokraterna. Bulletin uppfattas i Ohlssons journalistkretsar som ett gäng sverigedemokrater som ännu inte kommit ut men planerar att inom kort lämna garderoben. Det kan knappast förvåna någon med aldrig så liten insikt i den svenska politiska debatten och som kanske kan gissa sig till hur det tänks och reageras bland medarbetarna i den PK-ismens högborg som DN:s kulturredaktion utgör. Ohlssons Vergilius leder skribenten genom de två dödsriken som guiden känner till, nämligen helvetet och skärselden.
Läsaren förstår att erbjudandet om ett jobb på Bulletin utsätter Ohlsson för tre psykiska utmaningar. Den första är ett massivt motstånd från journalistkollegorna:
Vännerna vet att berätta att [sajten] är både skum och brun. Rejält brun. Ingen vet hur den finansieras, men det finns mycket pengar nerplöjda i projektet, vilket är skumt i sig, och syftet med det, enligt en av mina mer konspiratoriskt lagda polare, är att bereda opinionsmässig mark inför ett borgerligt, SD-stött maktövertagande.
Vännerna förklarar att när Bulletin kastar masken kommer Ohlsson ”att vara körd, både som krönikör och författare. För all framtid.”
Ohlssons andra utmaning är att resonera med Storvisiren Björn Wiman, chef för kulturredaktionen, som bjuder på kaffe och äggmackor vid en skogspromenad. Wiman har inte så mycket till övers för skribenterna på Bulletin men gillar tanken att Ohlsson skulle arbeta för en fientligt sinnad tidning ”eftersom det visar att det är högt i tak” på DN:s kulturredaktion, ett uttalande värdigt en Münchhausen. Man kan jämföra Storvisirens uppfattning om redaktionell tolerans med Ohlssons egen redogörelse.
Problemet är att tidningsvärlden vimlar av frilansare som trängs med allt vassare armbågar runt en allt tommare gryta. Så om kulturchefen på en inflytelserik tidning tycker att klimatfrågan är viktig är risken stor att alla dessa frilansare snart blir rörande övertygade om att de tycker likadant. Eftersom övertygelsen ger dem smör på det dagliga brödet, vilket leder till att alla springer åt samma håll och är uppbragta över samma saker, hela tiden.
Den tredje utmaningen har Ohlsson med sig själv. Han kastas mellan sina egna svarta fantasier om vartåt sverigedemokraterna kan förvandlas, sitt eget förakt för rörelsen, sin upplevelse att sverigedemokraterna trots allt kan ha rätt och vara orättvist förföljda samt en ädel journalistisk strävan att berätta en sann historia. Framför allt vill han ”öva sig i den svåra konsten att föra sansade och respektfulla samtal även med sina bittraste meningsmotståndare”. Men över allt detta vilar hotet om den brännmärkning, brunsmetning och bannlysning som Ohlsson fruktar troligen drabbar honom om han ens ”överväger” att skriva för Bulletin.
Det PK-istiska åsiktsförtrycket och oförmågan att föra sansade samtal och över huvud taget upprätthålla ett intellektuellt civiliserat umgänge inte bara med meningsfränder utan också med motståndare är naturligtvis särskilt markant i det politiskt korrektas högborgar som just Dagens Nyheter, enkannerligen kulturredaktionen, men också i andra motsvarande nästen där den statliga värdegrunden tillbes, till exempel Skolverket och Svenska kyrkan.
Jag ömkar de människor som är utsatta för ett arbetsklimat där man hela tiden måste vakta sin tunga för att inte undslippa sig någon politiskt inkorrekt uppfattning som sedan kan ligga en i fatet. Ett sådant arbetsliv – eller liv över huvud taget – är inte värdigt och ändå lever hundratusentals, troligen många fler, svenskar i den sortens ständigt närvarande oro och skräck för de bestraffningar som skulle kunna drabba dem om de tog det där med yttrandefrihet på allvar.
Text: Patrik Engellau