Jan Norbergs bok: Kapitel 6: Striden om webbkamerorna – Rond 2

-

Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 6 som handlar om kampen om tre  webbkameror i Marianas egen hyresrätt. Kommunens beslutade att de skulle tas ner, men Mariana och hennes son Jan beslöt att de skulle sitta kvar.

Lyssna på 6:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 5 | Se alla publicerade kapitel

Nåja, livet gick vidare för stackars Mariana och med webkamerornas hjälp kände både hon och jag oss trygga. Men säg den lycka som varar för evigt, ack nej då. Kriget hade bara börjat skulle det visa sig.

Kommandoran Jolanta Sörebäck och hennes totala brist på empati

Under hösten pågår en intensiv kampanj mot Mariana från föreståndaren Jolanta Sörebäck, denna polskfödda kvinna drog sig inte för att själv hämta Mariana i sin lägenhet och släpa henne till sitt kontor och där lägga fram ett dokument som hon med barsk stämma påstod att Mariana måste skriva på.

Mariana som i sitt demenstillstånd ändå kom ihåg att hon hade givit mig en oinskränkt generalfullmakt hänvisade därför till mig och skrev således inte på något dokument.

Nu hade denna Kommandora genom denna oerhörda kränkning väckt stridslusten hos mig.

Syftet med detta dokument var att Mariana skulle godkänna att Servicehuset fick ta ned webbkamerorna.

När detta dokument kom till min kännedom så sattes frågan om den legala betydelsen av en oinskränkt fullmakt på sin spets.

Vid samtal med denna Jolanta Sörebäck så framkom att hon dels inte på något sätt förstod den juridiska innebörden av en fullmakt, inte heller avsåg hon att ta någon som helst hänsyn till densamma. Hon var milt uttryckt bedövande tydlig.

Detta trots att Sundsvalls kommuns jurist vid ett flertal tillfällen av mig fått uppmaningen att delge all berörd personal innebörden av en fullmakt.

Fullmaktsfrågan blev därför en mycket central del i striden gentemot mig, så central att jag skickade frågan om dess betydelse till den myndighet som då hade tillsynsansvaret, Socialstyrelsen.

Tyvärr hade detta ingen effekt på Sundsvalls kommuns agerande.

Socialstyrelsen bekräftade givetvis det självklara, dvs att en fullmakt är ett civilrättsligt avtal med lagligt stöd (Avtalslagen) varför ingen myndighetsutövare (kommun, landsting eller sjukvårdspersonal) på minsta sätt kunde ifrågasätta dess giltighet.

Livet gick i alla fall, trots allt, vidare.

Kallduschen

Några månader senare, i februari 2011, så dimper det helt oväntat och utan minsta förvarning ned ett brunt kuvert i Marianas respektive min egen brevlåda, Mariana har av rådman Leif Similä, på Tingsrättens vägnar, omyndigförklarats och därför med omedelbar verkan satts under oinskränkt förvaltaransvar.

Det enda Mariana då hade kvar av sina medborgerliga rättigheter var rösträtten.

Men hur i hela fridens namn gick det här till förundrades jag, Mariana, dottern Linda, m.fl.?

Kan det verkligen få gå till så här?

Sveriges Kommuner och Landstings inflytande över Sveriges alla kommuner

Svaret är tyvärr ja, detta förfarande har funnits etablerat som arbetsmetod väldigt länge och inte bara i Sundsvalls kommun.

När man inte kommer överens med närgångna och krävande anhöriga så sätter systemet igång enligt den väl dokumenterade rekommendationen från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting), numera SKR (Sveriges Kommuner och Regioner).

Alla Sveriges kommuner följer SKR:s riktlinjer och rekommendationer till punkt och pricka, om detta är i enlighet med svensk lag bekymrar inte kommunala tjänstemän det minsta.

De är ju helt utan personligt ansvar i likhet med de chefstjänstemän (oftast kvinnor !!) hos SKR vilka i realiteten styr Sveriges kommuner.

Man missbrukar sin ställning och istället för att hjälpa medborgarna så använder man skattepengar och all sin kraft åt att springa fackens ärenden (i detta fall Kommunal).

SKR och Sveriges kommuner struntar i allt vad svenska lagar ålägger kommuner att göra för att i stället bedriva hetsjakt på äldre, dementa och otrygga medborgare, eller som i Marianas fall för att tysta en nära anhörigs försök att få Sundsvalls kommun följa de lagar som de har att rätta sig efter.

Eva von Schéele en verklig lobbyist i SKR:s fördolda tjänst

Eva von Schéele har för SKR:s räkning verkligen framstått som en av de mer framgångsrika men mycket väl dolda lobbyisterna då hon enkelt via sin inkompetente chef Anders Knapes (M) personliga kontakter vid Justitiedepartementet och Riksdagens Civilutskott kunde påverka lagstiftningen genom sin roll vid SKR.

Något som finns väl styrkt, men mer om det för den vetgirige läsaren under Kapitel 25, PM betr Regeringens Proposition 2013/14:225.

Innan hela karusellen drog igång med bruna kuvert visade det sig, dock långt senare, så hade Eva von Schéele i en väl dokumenterad e-post dialog med en tjänstekvinna, Birgitta Morin, vid ÖFN (ÖverFörmyndarNämnden i Sundsvalls kommun) direkt uppmanat kommunen att starta förfarandet med att omyndigförklara och sätta Mariana under oinskränkt förvaltarskap.

Eva von Schéele gick till och med så långt att hon starkt rekommenderade att samtidigt också ansöka om ett besöksförbud för mig, så att min oinskränkta generalfullmakt sattes ur spel.

Allt detta finns till 100% dokumenterat och är därmed styrkt i minsta detalj.

Det människor förundras mest över är ju om man verkligen kan sätta någon under förvaltarskap utan att först vidtala eller informera den det gäller, dvs Mariana.

Den andra frågan som många undrar över är varför man inte försökte inrätta ett godmanskap.

Med en God Man har ju huvudmannen (Mariana) åtminstone kvar sin egen bestämmanderätt över sitt liv.

Det kunde ju givetvis inte Sundsvalls kommun acceptera i sin prestigedrivna jakt på att få tyst på en ”besvärlig anhörig”.

Mariana måste skyddas mot sitt enda barn

Det visar sig att en av de mer angelägna grunderna från Sundsvalls kommun för att via ÖFN hos Tingsrätten ansöka om inrättandet av ett oinskränkt förvaltarskap, och inte en God Man, var att Mariana behövde skyddas mot sin son (enda barnet).

Jo, det stod faktiskt så i Sundsvalls kommuns ansökan till Tingsrätten.

Det är ju ett synnerligen allvarligt övergrepp som vård och hemtjänstpersonalen tillsammans med facket Kommunal nu iscensätter, för det råder ju ingen som helst tvekan om att det är webkamerorna som är det helt avgörande skälet för Sundsvalls kommun att starta detta förfarande.

Sundsvalls kommun och facket Kommunal kunde inte stå ut med att en medborgare och anhörig kunde mer om kameraövervakningslagen än kommunens myndighetsutövare.

Att jag heller inte backade från den ställning som den skriftliga och oinskränkta fullmakten gav mig gjorde dessa kommunala myndighetsutövare helt vansinniga.

Min rätt att, för min mammas räkning, ikläda mig rollen som företrädare i alla sammanhang, oavsett vad det gäller, fick dem att se rött.

Upplysningsvis gäller denna typ av fullmakt också helt oinskränkt inom sjukvården, något hela den svenska sjukvården tycks helt ovetande om då man undantagslöst hänvisar till särbestämmelser utgivna av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).

Det vill säga fullmakter är inget som de anser sig pliktade att bry sig om överhuvudtaget i kontakterna med alla dessa läkare, övrig vårdpersonal och andra sjukvårdsbyråkrater.

Sjukvården, oavsett om den bedrivs i privat regi, av landstingen eller av kommunerna, tror att lagar ersatts av att IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) vilka till alla kommuner och landsting har distribuerat en rekommendation att inte acceptera denna typ av fullmakter.

Denna IVO-tolkning är dock aldrig prövad av rättsvårdande instanser, något som IVO, och landstingen i det längsta försöker undvika då de givetvis vet att svensk domstol då skulle tvingas följa Avtalslagen från 1915 beträffande fullmakter.

Kampen mot mig som Marianas son eskalerar nu till ett rättsligt avgörande

Kunde man inte få kamerorna nedtagna med lagens hjälp så rundade man detta ”problem” genom att ta en annan väg.

Stackars Mariana hade nu blivit en tragisk bricka i Kommunals och Sundsvalls kommuns prestigefyllda kamp mot mig.

Det bekymrade dock ingen av de involverade myndighetsutövarna, nästan undantagslöst kvinnor.

Även de anställda vid hemtjänsten i detta Servicehus var upprörda över kamerorna och de lät tyvärr sin upprördhet gå ut över sin omsorg av Mariana.

Lojaliteten med arbetsgivaren och Kommunal sätter deras omsorg av de gamla, svaga och sjuka på undantag.

Skrämmande, men tyvärr sant och mycket väl dokumenterat.

Den formella gången vid ärenden som dessa är att Kommunal, via sin mycket starka ställning, av arbetsgivaren kräver att kamerorna skall tas bort då dessa av Kommunal, utan stöd i någon lag, anses vara ett arbetsmiljöproblem.

Den lokala föreståndarinnan vid Allégården, Jolanta Sörebäck, vilken helt ställt sig på Kommunals sida, påbörjar därför sina påtryckningar hos Socialtjänsten, under vilken denna hemtjänstservice och vårdverksamhet formellt är organiserad.

Tillsammans med Kommunals representant, Lillemor Lång, trycker nu föreståndaren, Jolanta Sörebäck, på ordentligt inom Socialtjänsten för att få ett oinskränkt förvaltarskap inrättat för Mariana.

Om detta förfarande inte är maktmissbruk så vet inte jag vad som skall kvalificera som det totala föraktet för individens grundlagsskyddade fri och rättigheter.

Allt detta sker givetvis utan att med en stavelse informera vare sig Mariana eller mig.

Där prestigen går in, går förnuftet ut.

Medmänsklig hänsyn och empati, vad är det?

Arbetsmiljölagar står över hyreslagen om Kommunal och Sundsvalls kommun får bestämma

Kommunens uppfattning är att detta servicehusboende är en arbetsplats och att hyreslagstiftningen reglerad i Jordabalken därmed inte gäller, med andra ord skulle därför inte ett sedvanligt hyreskontrakt med oinskränkt besittningsrätt gälla, varför det enligt kommunen sätts ur spel och övertrumfas av gällande arbetsmiljölagstiftning.

Sensmoralen av detta resonemang blir ju att personalen, när de befinner sig i Marianas lägenhet, är på sin arbetsplats.

Tänk dig själv om du på äldre dar får besök av hemtjänsten i ditt eget hem och råkar ha webbkameror installerade i din bostad, då kräver facket Kommunal att du skall ta ned dessa kameror för att deras medlemmar skall leverera sina tjänster.

Tankarna går snabbt till diktaturer där samhället kränker individens rättigheter utan att blinka.

Att Kommunals tolkning givetvis är helt fel och att Sundsvalls kommuns agerande därmed bryter mot lag är inget som bekymrar de ansvariga särskilt.

Utan personligt eget ansvar kan ju olika myndighetsutövare ägna sig åt valfri form av brottslighet som de anser nödvändig, för att i nödfall senare också få beskydd av ett helt korrupt rättsväsende.

Vi tackar särskilt Olof Palme för att hans regering tog bort tjänste- och ämbetsmannaansvaret den 1/1 1976.

Inte många inser den totala rättslöshet som detta ödesdigra beslut om straffimmunitet innebar.

Med den kommunale chefsjuristens goda minne så startades den kommun-interna process som krävs för att kunna genomföra detta rättsövergrepp, att omyndigförklara någon.

Det har i efterhand visat sig att socialtjänsten vid ett flertal tillfällen, genom olika interna möten och skrivelser uppvaktat ÖFN för att få dem att starta ett förvaltarskapsärende för Mariana, också detta finns synnerligen väl dokumenterat.

Som enskild möter man en mäktig motståndare med en närmast outsinlig kassa och där skattebetalarna knappast får vad de har rätt att förvänta sig.

När samhällets företrädare bestämmer sig för att demonstrera sin makt över den enskilde gäller inga besparingskrav i världen.

Vem sade något om att äldre skall kunna känna sig trygga vid kommunernas olika boenden?

Överförmyndarnämndens betydelse

ÖFN, som också är en kommunal myndighet, gör ju som vanligt när socialtjänsten ber dem om något.

Det vill säga man effektuerar okritiskt, och utan frågor, inkommen ”beställning” från Socialtjänsten.

I det här ärendet, har det visat sig senare, kände dock tjänstekvinnorna vid de interna påtryckningarna hos ÖFN en viss tveksamhet då man befarade att jag sannolikt starkt skulle ifrågasätta detta beslut och begära rättslig prövning.

Men då detta förfarande är en sedan länge etablerad arbetsmetod, utanför all lagstiftning men helt enligt riktlinjerna från SKR, så bedömde man risken som försvinnande liten att mina besvär skulle ändra Tingsrättens beslut.

Det är verkligen unikt att få ett s.k. förvaltarbeslut taget av Tingsrätten helt upphävt i alla delar, så Sundsvalls kommun tog därför via chefen för ÖFN, juristen Ewa Öhrn, i bästa samförstånd beslut om att för Sundsvalls kommuns räkning (läs Socialtjänsten där Servicehuset är formellt organiserade) hos Tingsrätten ansöka om inrättandet av ett oinskränkt förvaltarskap i alla dess tre olika delar.

Det behöver förklaras att dessa tre delar är att: bevaka huvudmannens rätt, förvalta huvudmannens egendom, sörja för huvudmannens person.

Kvar har då Mariana som sagt endast rösträtten av sina medborgerliga rättigheter.

Tingsrättens genomkorrupta verksamhet

I vanlig landsortstypisk och korrupt ordning, där alla känner alla, så förekom en del telefon och e-postkontakter mellan kommunen och tingsrätten innan ansökan skickades in.

Kommunen ville ju i förväg säkerställa så att Tingsrätten skulle ta ”rätt” beslut och bevilja inkommen ansökan från kommunen.

Det är ju så den icke pekuniära men ack så vanliga vänskapskorruptionen ser ut i den svenska offentliga vardagen.

För att kunna lägga detta pussel, hur det går till bakom kulisserna, krävs ett visst civilkurage och ett stort mått av envishet.

Att begära ut alla handlingar från Sundsvalls kommun och Tingsrätten motarbetas synnerligen aktivt då man absolut inte vill att allt spel under täcket skall komma allmänheten till del, man frågar sig osökt vad de försöker dölja och inte minst varför?

DDR bleknar vid en jämförelse.

Den här sortens ärenden ses av Tingsrätten mer som expediering av ett standardärende, därför tar rådmannen själv på tingsrättens delegation detta beslut ensam, utan de sedvanliga nämndledamöterna.

Inkommen begäran från ÖFN vid Sundsvalls kommun beviljades också därför med vändande post utan att någon som helst utredning görs från Tingsrätten.

Något man enligt lag är skyldiga att göra, vem tror ni senare fick uppdraget att inkomma med denna utredning för tingsrättens räkning?

Rätt gissat, självklart utsågs anmälaren, Sundsvalls kommun, att själva på tingsrättens uppdrag sammanställa denna utredning.

Socialtjänstens myndighetsutövare kände nu viss luft under vingarna så därför sågs resten av processen som en ren transportsträcka mot målet att få kamerorna nedtagna och visa mig vem som bestämde.

Rättssäkerhet, vad är det?

Rådman Leif Similä tar för tingsrättens räkning beslut om att inrätta ett interimistiskt och helt oinskränkt förvaltarskap för Mariana.

Tittar man i lagboken så har märkligt nog Tingsrätten enligt Föräldrabalken formellt denna möjlighet att omyndigförklara vem som helst utan att vederbörande i förväg ens blir tillfrågad. Vad är det för rättssäkerhet för den enskilde kan man fråga sig?

Skymningslandet Sverige i full blom.

Vad hade du som läser detta sagt om det varit din Mamma som utan förvarning fått sina medborgerliga rättigheter sig fråntagna i ett enda slag?

Med detta interimistiska beslut som grund utser också tingsrättens rådman Leif Similä samtidigt den förvaltare som föreslagits av ÖFN.

4 dagar senare är webkamerorna, genom denne förvaltares försorg, nedtagna hemma i Marianas lägenhet.

Nu hade alltså samhället satt en besvärlig anhörig på plats och visat sin maktfullkomlighet på ett bedövande tydligt sätt.

Men var allt detta verkligen lagligt?

”Fan tro´t sa Kolingen!”

Medias betydelse i rättsliga sammanhang

Vad såväl Sundsvalls kommun som Tingsrätten inte tog med vid sitt övervägande var den effekt som media faktiskt har, mediadrev till fördel för en Alzheimersjuk kvinna, snart 90 år, får effekter och sätter Tingsrätten och Sundsvalls kommun under press.

Fylld av självförtroende och vana att aldrig bli ifrågasatta fortsatte dock Sundsvalls kommun och Tingsrätten på prestigemässiga grunder att klamra sig fast vid sitt rättsvidriga och helt inhumana beslut, att omyndigförklara en ovetande och helt rättslös Alzheimersjuk snart 90 årig kvinna.

Allt för att få tre webbkameror nedtagna samt för att tydligt visa att man kan kväsa en ”besvärlig” anhörig.

En tid innan Mariana blev instämd till Tingsrätten för muntlig huvudförhandling i september 2011 så hade dock synen på Sundsvalls kommuns och Tingsrättens interimistiska beslut, att omyndigförklara och sätta henne under förvaltare, upprört många svenskar med föräldrar i samma situation som henne.

Förutom att Aftonbladet och lokaltidningarna i Sundsvall (Sundsvalls Tidning och Dagbladet) slog upp detta stort så tog sig även SVT an detta ärende på ett ganska inträngande sätt i ett hemma-hos reportage.

[Länk till SVT:s inslag på SVT Play saknas för närvarande]

Något man som enskild medborgare och anhörig hade hoppats på skulle påverka ärendets utfall.

Tyvärr så grävdes skyttegravarna bara ännu djupare mellan mig och de myndighetspersoner vilka varit delaktiga i denna hantering.

Sålunda bestämde sig rådman Leif Similä för att genomföra den muntliga huvudförhandlingen i Tingsrätten bakom lyckta dörrar, något som Mariana, jag själv och hennes advokat starkt motsatte oss.

Jan Norberg (selfie) och skärmdump från ST.nu. Montage: NewsVoice
Jan Norberg (selfie) och skärmdump från ST.nu. Montage: NewsVoice

Vad hade Tingsrätten och Sundsvalls kommun att dölja?

Så här skildrade Sundsvalls Tidning den 7 sep 2011 dagen när Marianas öde skulle avgöras:

“Jag behöver ingen förvaltare”

Hemtjänsten och överförmyndarnämnden anser att 87-åriga Mariana Norberg behöver skydd mot sin egen son. Men i tingsrätten i går protesterade hon mot det hon anser vara en omyndigförklaring. “Hennes inställning är att hon inte behöver någon förvaltare. Den hjälp hon får på boendet och av sin son räcker för henne”, förklarar hennes ombud, advokat Alina Backlund.

Som ST berättade i lördags står alzheimersjuka Mariana Norberg sedan i februari interimistiskt under förvaltare.

Tingsrätten beslutade det sedan överförmyndarnämnden på hemtjänstens initiativ anfört att hon behöver skyddas från sin son Jan Norberg. Bland annat skriver områdeschefen på Allégården att Jan Norberg behandlar sin mor med “bristande respekt för självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet”.

Jan Norberg å sin sida menar att hemtjänsten begår ett rättsövergrepp på hans mamma, och omyndigförklarar henne för att kunna bli av med honom och de webbkameror han monterat för att kunna kommunicera och hjälpa sin mamma med.

Rättsprocessen vid ett förmyndarskapsärende är huvudsakligen skriftlig, men i går samlades man i tingsrätten för den muntliga delen av målet.

“Syftet är i första hand att rätten själv ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes hälsotillstånd”, förklarar domaren, rådman Leif Similä.

Jan Norberg fick också utrymme att yttra sig, och att bemöta de allvarliga påståenden som gjorts om honom. Han hade anlitat en advokat att företräda honom i rätten.

“Jag tror att det reella skälet är att Jan Norberg och personalen på Allégården inte går så bra ihop. Och då är det här ett sätt att komma förbi honom. Får hon en förvaltare så behöver de inte bry sig om vad Jan Norberg tycker och tänker”, säger advokat Torgny Hagen.

Jan Norberg är märkbart glad över det, och över att få framföra sina egna åsikter inför tingsrätten.

“Mamma var nervös och uppjagad inför det här. Jag förstår inte hur myndigheterna kan utsätta en 87-åring för det här. Att inte hennes släkting ska få vara den som står henne närmast. Jag tycker ändå hon klarade det jättebra i dag. Hon sade att hon vill företrädas av sin son, och att hon inte har något emot kamerorna”, säger han.

I och med detta har tingsrätten samlat in allt underlag som behövs. Domaren Leif Similä gör sina överväganden ensam innan han fattar sitt slutliga beslut.

“Det blir sannolikt före 14 september”, säger han.

Text: Peter Jonsson, peter.jonsson[at]st.nu

Tingsrättsförhandlingar inför lyckta dörrar

Rådman Leif Similä klarade helt enkelt inte av att hantera det pressuppbåd som vid huvudförhandlingen samlats på plats i Tingsrätten, men genom att tvinga dem ut från rättssalen så trodde sig rådman Leif Similä vara säker på att kunna omvandla sitt intermistiska beslut, att sätta Mariana under oinskränkt förvaltarskap, till ett permanent dito.

Anledningen till denna åtgärd var ju självklart för att tvinga fattigpensionären Mariana att överklaga Tingsrättens beslut hos Hovrätten.

Något som kräver ytterligare ombudskostnader för Marianas del, det är så rättsväsendet agerar, dvs motparten Sundvalls kommun, med nästintill obegränsade ekonomiska resurser, tillsammans med Tingsrättens outsinliga kassa med skattebetalarnas pengar ställs mot en s.k. fattigpensionärs ekonomiska förutsättningar för att kunna hävda sin legala rätt.

Vilka är då oddsen för att kunna hävda sig och verkligen få rätt?

Det mest motbjudande i rådman Leif Similäs s.k. dom var det faktum att han, öppet och utan motivering, trotsar att Marianas egen husläkare tydligt förordade en fortsättning på förhållandet att jag, som tidigare, fortsatte att företräda min mamma med hjälp av min korrekta fullmakt.

Enligt läkarens skriftliga utlåtande agerade jag alltid i min mammas bästa intresse, något som alltså tingsrättens rådman Leif Similä helt bortsåg ifrån.

Sundsvalls kommun hade ju hävdat att Mariana måste skyddas från sin ende son, och säger kommunens företrädare så, så borde det ju vara såväl sant som väl underbyggt. Eller…

Nu började mitt rättsmedvetande att vakna på allvar, efter att ha läst på vad som gäller enligt svensk lag så fanns det skäl att begära prövning av tingsrättens dom hos Hovrätten.

Ett drag som rådman Similä, Sundsvalls kommun och övriga representanter för etablissemanget inte räknat med som motåtgärd.

Normala s.k. fattigpensionärer blir ju också vanligtvis vettskrämda av att tvingas gå vidare till nästa instans, men nu var ju kriget igång på allvar, så jag sköt till de pengar som krävdes (lite drygt 100.000:-) för ett överklagande i Hovrätten.

Kostnader som dessutom domstolen och Justitiekanslern senare nekade mig att få ersatta. Så fungerar ett korrupt domstolsväsende.

En pikant detalj var ju att rådman Leif Similä, också det helt rättsvidrigt, förvägrade Mariana rätten till ett juridiskt ombud inför och vid tingsrättens huvudförhandling.

När denne Leif Similä, 3 dagar före huvudförhandlingen, blev uppmärksammad på att media grävt ordentligt i detta så ändrade han tingsrättens beslut och utsåg ett ombud för Marianas räkning.

Noterbart är att tingsrätten i fall som detta faktiskt har möjligheten att vägra den omyndigförklarade ett rättsligt ombud.

Denna panikartade åtgärd från rådman Leif Similä vidtog borde rimligen ha inneburit att huvudförhandlingen skulle ha skjutits upp så att Marianas ombud fick den tid som behövdes för att sätta sig in fallet.

För säkerhets skull hade dock jag för min egen och Marianas del anlitat en namnkunnig och icke korrumperad advokat från Stockholm, något som sannolikt gjorde både ÖFN och Tingsrätten i Sundsvall oroliga för att detta ärende kanske inte skulle bli så enkelt att hantera som de tänkt sig.

Vem trodde på likhet inför lagen?

Huvudförhandlingen i Tingsrätten

Mariana, omgiven av sin advokat, mig, och min dotter samt ett stort press och mediauppbåd samlades därför vid Tingsrätten i september 2011.

Noterbart att Mariana då varit satt under oinskränkt förvaltarskap sedan i februari 2011, dvs dömd till oinskränkt förvaltarskap av tingsrättens Leif Similä utan att ens ha hörts eller på annat sätt ha vidtalats eller tillfrågats.

Rättssäkerheten innefattar alltså inte en 87 årig äldre dement kvinna boende vid ett servicehus i kommunal regi.

Tiden mellan tingsrättens beslut i februari fram till huvudförhandlingen i september 2011 hade kantats av bråk och kontroverser mellan mig och den utsedde förvaltaren samt att Mariana själv inte kunde kontakta denne förvaltare när hon ansåg sig behöva något eller ville ha svar på någon av sina frågor.

Kamerorna var ju nedtagna redan ett par dagar efter Tingsrättens interimistiska beslut i februari.

Förvaltaren vägrade dessutom i sten att hjälpa Mariana utan hänvisade ständigt till Servicehusets föreståndare Jolanta Sörebäck, dvs den kommunala tjänstekvinna som själv varit initiativtagare till och pådrivande för Sundsvalls kommuns ansökan om ett oinskränkt förvaltarskap hos tingsrätten.

Mariana hade just dagen för tingsrättens huvudförhandling mobiliserat sina yttersta krafter och hon kunde för tingsrättens rådman Leif Similä tydligt, klart och redigt själv redogöra för sin syn på saken.

Hur än denne Leif Similä försökte snärja henne med sina ledande frågor så motsatte hon sig kraftfullt att bli ställd under förvaltarskap och ville att allt skulle återgå till vad det varit innan då hon hade fått hjälp av mig.

Ännu en bisarr detalj i detta ärende hos tingsrätten är att Marianas mycket sent utsedda juridiska ombud (3 dagar före utsatt förhandling i TR) aldrig hade träffat sin klient innan huvudförhandlingen.

Rådman Leif Similä tvingades därför ajournera förhandlingen i en timme så att det kvinnliga ombudet fick en chans att bekanta sig med och träffa sin 87 åriga klient.

Tänk dig att Du själv blir av med alla dina medborgerliga rättigheter och att Du först 3 dagar innan avgörandet får ett juridiskt ombud utsett, så agerar de människor vilka utsetts att ansvara för den enskildes rättssäkerhet. Svinaktigt!

Vi som närvarade vid denna förhandling i tingsrätten blev dock imponerade över Marianas samlade intryck och vi kunde inte för ett ögonblick tro att utgången skulle bli någon annan än att det interimistiska förvaltarskapet skulle lyftas, och att Mariana skulle återfå sina medborgerliga rättigheter igen.

Men när korrupta och prestigefixerade myndighetsutövare som rådman Leif Similä inser att de gjort fel så skall ingen tro att de skulle medge detta misstag och ändra sina beslut.

Nej, tvärtom så blev det nu ett självändamål att visa vem det är som bestämmer, det skall väl ändå inte vara möjligt för en enskild medborgare att få olika myndighetsutövare vid Sundsvalls kommun eller rådman Leif Similä vid tingsrätten att backa från sina felaktiga beslut.

Eller kunde det vara möjligt…

Läser man själva domen från denna huvudförhandling som den korrupte rådmannen Leif Similä författat så blir man verkligen fundersam hur långt representanter för svenska domstolar är beredda att gå när man fångats av prestigefällans bedövande grepp. Utdrag ur domen återfinns längre ned.

Rådman Leif Similä, för övrigt en de mest korrupta rådmän jag någonsin träffat, (jag har själv suttit som nämndeman i Tingsrätt) gjorde nu allt han kunde för att ge fortsatt rättsligt (men tyvärr lika fullt olagligt) skydd till de kommunala tjänstekvinnor vilka varit drivande bakom denna häxprocess mot en snart 90 årig och dement kvinna med Alzheimer.

Han liksom kvinnorna själva, vilka drivit fram detta beslut, var ju klart medvetna om att uppståndelsen de skapat med sin häxprocess kunde leda till rättsliga motåtgärder från kvinnan de valt att utse som offerlamm i sin konflikt med mig.

Deras ansiktsuttryck när de intervjuades av olika media präglades av skuld och skenhelighet samt att de minsann inte velat Mariana något illa med sina åtgärder. Ack, ack, ack…

Det är ofta så här kommunala tjänstemän och tjänstekvinnor arbetar, när de driver olika former av häxprocesser.

De är mycket väl medvetna om det kriminella beskydd de får av rättsvårdande myndighets-företrädare såsom polis, åklagare och domstolar.

I de fall beskydd skulle behövas så ger ju tex tingsrättens rådman Leif Similä dem sitt kriminella beskydd, allt för att de med sitt intellektuella våld skall kunna fortsätta sitt översitteri mot vanliga hederliga medborgare, i detta fall mot en alzheimersjuk kvinna i det närmaste 90 år gammal och helt försvarslös.

Domen i Tingsrätten

Domen, eller det slutliga beslutet som det egentligen heter, är i sig en helt bisarr uppvisning i maktfullkomlighet signerat rådman Leif Similä. Den kompletta domen i original går att få om du som läser e-postar mig.

Då detta ärende avgjordes av rådman Leif Similä, ensam för tingsrättens räkning, så behövde han inte tillfråga någon annan innan han gjorde allt i sin makt för att ge de myndighetsmissbrukande tjänste-kvinnorna inom Sundsvalls kommun sitt fortsatta kriminella beskydd.

De satt nu också tillsammans i samma båt och de var alla väl medvetna om att deras agerande varit helt rättsvidrigt, varför man då satsade allt på att Mariana som fattigpensionär inte skulle våga eller ha råd att överklaga till Hovrätten.

Pengar och mod spelar härvidlag en viss roll.

Såklart stördes den djupt korrupte Leif Similä av det faktum att jag på eget bevåg och för egna hårt beskattade pengar själv anlitade en advokat för min och Marianas räkning, men först då det gått upp för Leif Similä att han skulle få professionellt motstånd meddelade han att Mariana skulle få ett eget juridiskt ombud, tre dagar innan huvudförhandlingen.

Sannolikt påverkades Leif Similä av insikten om att denna advokat från Stockholm inte fanns med på tingsrättens sedvanliga lista över godkända och till tingsrätten lojala lokala juridiska ombud från Sundsvall.

Marianas stockholmsadvokats lojalitet med tingsrätten i Sundsvall, vilka också är de som utser ombud från denna lokala lista, var i detta fall noll.

Något som förmodligen påverkade Leif Similäs beslut att 3 dagar innan utsatt datum för huvudförhandlingen ändå bevilja Mariana rätten till ett lokalt juridiskt ombud. I det utsedda lokala ombudet från Sundsvall trodde Leif Similä sig ha en lojal företrädare.

Prata om korrupt sinnelag.

Rådman Leif Similäs ilska över att inte i ensamt majestät ha kunnat dominera denna process, som han och andra korrupta företrädare för rättsvårdande myndigheter alltid annars brukar kunna göra, lyser igenom i den skrivna domen, döm själva av nedanstående utdrag från domskälen:

Områdeschefen på Allégården (Jolanta Sörebäck) har utöver det som ovan angivits avgett ett yttrande i ärendet. Vad hon uttalat i detta yttrande framgår längre ned:

Skäl för tingsrättens avgörande

Den sakkunnigutredning som finns i ärendet i form av de nämnda läkarintygen och dokumentation som har anknytning därtill ger, till de delar intygen innefattar bedömning av Mariana Norbergs sjukdomsbild, tämligen klart besked om att hon sedan åtminstone hösten 2009 drabbats av minnesproblem och efterhand kommit att försämras.

Även om hon, enligt vad man kunnat iakttas vid sammanträde i ärendet den 6 september 2011, kunnat besvara de frågor som ställts och förefallit relativt klar i tanken framgår av den nämnda utredningen att hon drabbats av demens och förmodligen Alzheimers sjukdom.

Med gott bistånd från sin son Jan Norberg har hon kunna fått ett boende, om än inte ett s.k. demensboende, på servicehus, där personalen, som tingsrätten uppfattat det genom vad som uttalats från bl.a. Mariana Norberg och hennes son, är behjälplig i hennes personliga omvårdnad.

Det har vidare framkommit, när det gäller vården om Mariana Norbergs egendom, innefattande även frågor om att bevaka hennes rätt i olika sammanhang, att det åtminstone under den tid förvaltaruppdraget givet i detta ärende gällt varit fråga om att sköta betalning av hennes räkningar. 

Mariana Norberg har själv förklarat att hon inte kan sköta sådant utan behöver hjälp därmed och att se till att hon har medel för sitt löpande behov på servicehuset.

Det har vid tingsrättens sammanträde framkommit att det råder, eller åtminstone har rått, en något konfliktfylld situation mellan förvaltaren och Jan Norberg och att det lett till att någon av Mariana Norbergs räkningar “gått till inkasso”.

Samtidigt har framkommit att förvaltaren numera fått kontroll över betalningarna och att Mariana Norbergs invändning mot förvaltaren mest har att göra med att det ibland kan vara svårt att nå honom dagtid på telefon.

Mariana Norberg har också gett uttryck för viss oro i den situation som uppkommit genom ärendet och måhända den massmediala uppmärksamhet som riktats på saken. Mariana Norberg har uttryckt det så att hon inte har några andra än sonen Jan och barnbarnet Linda.

Tingsrätten anser sammanfattningsvis att det av den sakkunniga utredningen och genom vad Jan Norberg och Mariana Norbergs rättegångsbiträde anfört liksom den övriga utredningen måste anses att hon  enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken – på grund av sjukdom och försvagat hälsotillstånd behöver hjälp både i de avseenden som anges i den bestämmelsen och i de sammanfattande avseenden som anges i 11 kap. 7 § föräldrabalken.

När det gäller att sörja för hennes vård – vårda sig (7 §), vilket närmast är att jämställa med sörja för sin person (4 §), anser tingsrätten att det framkommit att hon har en tillräcklig hjälp på servicehuset Allegården. I övriga avseenden, där vårdpersonalen “inte räcker till” står det klart att Mariana Norberg har behov av hjälp.

Det kan gälla betalningar av räkningar, fördelning av pengar till det löpande behovet m.m., vilket med terminologin i ovan nämnda 4 § närmast är “förvalta egendom”, eller det kan gälla tillhandahållande av behövlig medicin eller att i något sammanhang inför t.ex. myndigheter eller förrättningar företräda henne, vilket med nyssnämnd terminologi i 4 § är “bevaka rätt”.

I bestämmelsen om förvaltarskap i 7 § menar tingsrätten att förvaltning av egendom och bevakning av rätt är att hänföra till begreppet “vårda sin egendom”.

I de senare avseendena behöver Mariana Norberg uppenbarligen hjälp. Detta kan ske inom ramen för ett förvaltarskap.

Det kan också ske inom ramen för ett godmanskap, under förutsättning att det inte finns risk för motstridiga rättshandlingar.

I vissa fall kan den behövliga hjälpen tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom en nära anhörig eller någon gång genom de resurser som t.ex. en bankinrättning kan tillhandahålla.

I detta fall anser tingsrätten att det genom utredningen framkommit att den hjälp som Jan Norberg lämnat henne innan förvaltarskapet kom till stånd, om än det från hans synsätt varit fråga om hjälp i all välmening, lett till svåra problem vid servicehuset som gått ut över den omvårdnad som servicehuset normalt bör kunna tillhandahålla.

Det har också t.ex. framkommit att Mariana Norberg fått stå för kostnaden för ett bredbandsabonnemang som, enligt vad som framstår som klart, inte varit till någon egentlig nytta för henne.

Tingsrätten menar mot denna bakgrund att Mariana Norberg inte kan anses få en behövlig hjälp i de nämnda avseendena genom Jan Norberg.

Vad som framkommit om det nämnda bredbandsabonnemanget, men även den omständigheten att annan, måhända Jan Norberg, författat inlaga till tingsrätten och som Mariana Norberg undertecknat fastän det är uppenbart att hon inte kan stå för innehållet i inlagan, talar klart för att ett godmanskap skulle kunna leda till konfliktfyllda situationer och en risk för att motstridiga rättshandlingar vidtas.

Enligt tingsrättens mening återstår det därför endast att besluta om ett partiellt förvaltarskap.

Enligt vad som framkommit bedömer tingsrätten att Rolf Andersson är väl lämpad för uppdraget som förvaltare. Han ska därför slutligt erhålla detta uppdrag.

Tingsrättens avgörande

Tingsrätten förordnar om att förvaltarskap ska anordnas för Mariana Norberg, 240821-8200, med enbart den begränsningen att detta inte ska omfatta vården av henne (att sörja för hennes person) samt utser Rolf Andersson, 420722-7879, till uppdraget som förvaltare.

Vad tingsrätten nu förordnat ska gälla omedelbart, varför tingsrättens interimistiska beslut den 24 februari 2011, som saknade begränsning, inte längre ska gälla.

Rådman Leif Similä. Illustration: NewsVoice. Licens: Public Domain
Rådman Leif Similä. Illustration: NewsVoice. Licens: Public Domain

Med detta trodde rådman Leif Similä att saken var klar

Så talar maktens kreatur som Olof Palme en gång i världen valde att uttrycka det.

Sundsvalls kommun valde inför förhandlingen att ge föreståndaren (Jolanta Sörebäck) för Servicehuset där Mariana bodde sin möjlighet, att för kommunens samlade räkning i ett utlåtande, ge sin syn på handläggningen.

Hon ansågs vara den tuffaste i församlingen av olika kvinnor inom ÖFN, Socialtjänsten, Äldreomsorgen, och hon var också den kommunala hemsjukvårdens ansvarige gentemot Mariana.

Det var också hon, Jolanta Sörebäck, vilken i sin egenskap av områdeschef som hade tagit som sin livsuppgift att bekämpa mitt orädda agerande till försvar för min mamma.

Vem sade något om att inte Kvinnor kan?

Innan vi går vidare så skall man ha klart för sig att det spenderats jättemycket tid internt inom Sundsvalls kommun innan ÖFN slutligen skickade in kommunens ansökan om oinskränkt förvaltarskap till TR, det var många intressenter inblandade i detta innan man skred till handling.

Då saknades minsann inga resurser inom den kommunala verksamheten. Detta finns mycket väl styrkt i efterhand.

Kanske det hade varit bättre om alla dessa resurser att bekämpa en nära anhörig gått till äldreomsorgsverksamheten i stället.

Eller som Leif Östling så väl formulerade det för något år sedan, ”vad fan får jag för pengarna?”

När jag hämtat mig efter chocken att tingsrättens Leif Similä i ensamt majestät i sitt slutliga beslut bestämt om ett permanent förvaltarskap så hade denne Leif Similä givetvis inofficiellt lovat Sundsvalls kommun att de även fortsättningsvis kunde vara lugna.

Han skulle inte svika sina offentliganställda och myndighetsutövande kollegor inom Sundsvalls kommun.

Vi pratar här om ett väldigt typiskt exempel på när en kommun i samråd med rättsvårdande myndigheter, här i form av en lokal tingsrätt, uppträder med en självsäker attityd att de är oåtkomliga för vanliga medborgare.

Ett överklagande är ju tidsbegränsat så någon tid för djupare efterforskningar hur denna häxprocess egentligen gått till bakom kulisserna fanns det i detta skede tyvärr inte mycket tid för.

Alla ansträngningar koncentrerades nu på att överklaga detta beslut hos Hovrätten.

Rättsmedvetandet vaknar på allvar

Trots min tid som nämndeman vid Nacka Tingsrätt så hade jag aldrig upplevt något liknande rättsövergrepp, inte ens i närheten av denna fullständigt rättsvidriga hantering.

Att undersöka alla turer i detta ärende fick därför tillfälligt stå tillbaka så att alla krafter kunde ägnas åt att inkomma med ett överklagande av domen i Tingsrätten till Hovrätten.

Socialnämndens ordförande var vi den här tiden en kvinna från Moderaterna med vilken jag förde ett principiellt resonemang om kommunens övergrepp.

Det framgick relativt tydligt att hon var av uppfattningen att Sundsvalls kommuns agerande, rent generellt, styrdes av socialdemokratiska värderingar ibland merparten av de anställda, och då dessa människor genom en enkel sökning på Google kunde leta reda på min tidigare roll som nämndeman för ett borgerligt parti så ansåg de att deras agerande också var politiskt försvarbart.

Jag skulle alltså också kväsas av politiska skäl.

Pressad av en tydlig övermakt fick jag välja att prioritera begäran om prövning i Hovrätten och att försöka påskynda processen så att Mariana så fort som möjligt kunde bli av med sin ofrivilliga tvångströja i form av förvaltarskapet.

Det var under denna del av den rättsliga processen som jag dock bestämde mig för att senare verkligen gå till botten med detta rättsvidriga övergrepp.

Mitt djupa rättsmedvetande hade nu vaknat ordentligt och min beslutsamhet att med alla till buds stående medel försöka göra något åt detta till gagn för alla andra äldre, sjuka och försvarslösa började att på allvar slå rot i mitt medvetande, men mer om detta för den lässugne under Kapitel 26, PM betr Regeringens Proposition 2013/14:225.

Vanmaktens grepp tog nu tag i mig på allvar.

Hovrättens avgörande

Tiden gick och begäran om prövning i Hovrätten skickades in under hösten och med tanke på Tingsrättens oväntade dom, där rådman Leif Similä, fått utstå mycket kritik för sitt agerande så kom äntligen Hovrättens dom vid årsskiftet 2011/2012.

För att utrycka det mycket enkelt så upphävde Hovrätten i en kortfattad dom rådman Leif Similäs slutliga beslut i alla delar och Mariana återfick omedelbart sin oinskränkta rättshabilitet.

En väntad dom om man skärskådar hela den kommunala hanteringen, inklusive Tingsrättens beslut.

Häxprocessen mot Mariana hade vid det här laget upprört väldigt många runt om i Sverige vilka tagit del av medias bevakning.

Leif Similä fick därför åtskilliga frågor från media hur han kunnat komma till sina två tidigare beslut vilka nu av Hovrätten totalt förkastats.

Det han kritiserades för var på vilka godtyckliga grunder han hade beslutat om detta förvaltarskapsärende, men han tillfrågades också varför han mot bättre vetande och i strid med gällande lagstiftning kunnat hålla fast vid sin skeva syn på rättssäkerheten.

Similäs svar gav vid handen att, även om Hovrätten sågat hans agerande vid fotknölarna, så stod han fast vid sin uppfattning att inte ha gjort några fel i sin egen bedömning.

Prestigens grepp om socialdemokratiska partigängare iklädda domarskrud inom svenskt rättsväsende såg sannolikt detta som ett olyckligt undantagsfall där den samlade hären av vänstersympatisörer inom den offentliga sektorn för en gångs skull hade mött en ovanligt envis anhörig vilken inte fallit undan för övermakten.

Leif Similäs revanschlystnad ackumulerades dock efter denna smälek inför såväl Sundsvalls kommun, sina domstolskollegor inom Hovrätten samt medias storögda förvåning över hur korrupt denne rådman kunnat agera om inte jag satt stopp för hans framfart.

Jag och min Mamma kunde i alla fall för stunden andas ut och åter börja tro på svenskt rättsväsende, en chimär skulle det visa sig senare.

Vill du som läsare ta del av hur rådman Leif Similä långt senare volonterade för att söka sin hämnd på mig så kan du läsa mer om ytterligare en uppgörelse mellan mig och denna korrupta niding utrustad med en inställning till sitt jobb som skulle ha fått domare i Nazityskland att rodna. Gå då till bokens sista Kapitel 27.

Se alla publicerade kapitel

Text: Jan Norberg

Jan Norberg
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

5 KOMMENTARER

Prenumerera
Notify of
guest
5 Kommentarer
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Magnus Lindgren
Magnus Lindgren
Gäst
19 juli 2021 kl 05:55

Bra kämpat Jan att du försvarade din mors rätt och dessutom orkat dokumentera och kunnat redogöra sakligt för vår svenska vanvård som uppenbart satts i system.
Jag har liknande erfarenheter från flera anhöriga och kan inte se att Nazityskland
skiljer sig åt mot hur Sverige behandlar våra svagaste som väljs ut att svältas ihjäl
eller tvingas att hoppa ut framför tåget för att undslippa ännu fler ECT-behandlingar.

Bör man se de handläggare som nekar sjuka ersättning som hjältar?

“Att ta upp eventuellt överutnyttjande eller kriminellas bedrägeri i trygghetssystemen är en gammal teknik som dyker upp med jämna mellanrum, ni minns debatten 2010 kanske? När vi hade en Alliansregering som hävdade att fusket och överutnyttjandet krävde nu hårda tag och regler. Nu skulle alla friska som sjukskrivit sig avslöjas och ersättningarna i sjukförsäkringen försämras. Om de ens skulle vara möjliga att få. Stort arbete gjordes och stora kostnader lades på att jaga sjukskrivna fuskare. Det var inte svårt att få med sig folk på det tåget för ingen, absolut ingen, kan ju tycka att det är ok att utnyttja våra system utan att ha rätt till det. Så i stort sett alla höll med, ta dem!

När sedan fuskarna var avslöjade, anmälda och dömda visade det sig att i sjukförsäkringen bestod 0,04 procent av medvetet fusk och/eller överutnyttjande som kunde bevisas. Då fick den debatten ett snöpligt slut.”

Last edited 17 dagar sedan by Magnus Lindgren
Magnus Lindgren
Magnus Lindgren
Gäst
Reply to  Jan Norberg
19 juli 2021 kl 18:50

Javisst är det särskilt svårt att acceptera de empatilösa sossekvinnorna
som gör allt för att bryta samhällskontraktet med systrar som blivit sjuka och svaga efter att höga socialförsäkringspremier betalats in via skattsedel.

De starka reaktionerna på kameror visar tydligt att argumentet som annars försvarar övervakning “de drabbar ej den som inte har någonting att dölja” inte kan hävdas här när behövande skall svältas ut genom “palliativ vård” .

Varför skall inte våra varaktigt sjukskrivna kroniskt sjuka Svenska kvinnor få sjukersättning och bankkort när pengar tom finns till oförsäkrade?

Bank­kort till asyl­sö­kande

Den ekonomiska ersättning du får från Migrationsverket sätts in på ett bankkort.
https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Medan-du-vantar/Ekonomiskt-stod/Bankkort-till-asylsokande.html

Last edited 16 dagar sedan by Magnus Lindgren
Carina Agrell
Carina Agrell
Gäst
19 juli 2021 kl 15:09

Vilken rafflande thriller detta kapitel bjöd på! Skönt att det gick vägen till slut. Som du vet har jag en fastighetsstöld i bagaget, som börjar mogna för en bok och för skadeståndsanspråk enligt lagen Skadestånd och Europakonventionen från 2018.

Nybro kommuns trakaserier sedan 1996, vilka i princip är identiska med Folkestabornas strid mot Eskilstuna kommun, ett mål drivet av Centrum För Rättvisa, gav dem till slut rätt genom att kommunen vek sig: https://centrumforrattvisa.se/boende-i-folkesta-mot-eskilstuna-kommun-2/

Rådmannen i Kalmar tingsrätt Dan Sjåstad, skev ett domslut på trollerisvenska Legalese, kort och koncist utan vidare utveckling:

”Swedbanks framställning av omständigheterna i käromålet innefattar laga skäl och käromålet är inte uppenbart ogrundat”
 
Om man översätter det till svenska, torde det bli ungefär så här:
 
”Swedbanks framställning av omständigheterna i käromålet innefattar legala skäl, men är inte lagliga i sin helhet. Att käromålet är ogrundat framgår om en ser efter, men det är inte uppenbart ogrundat om man inte ser efter.”

Jag begärde via mail förklaring av domslutet enligt serviceskyldigheten, men han föreslog att jag skulle anlita en jurist. Bara det ett otillbörligt svar.

Det är uppenbart att Nybro kommun fick draghjälp av banken där de hade en styrelseplats och kunde påverka, liksom av KFM och som sagt tingsrätten. Samma prestige som i din historia, samma maktfullkomlighet.

Jan Norberg
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

SENASTE KOMMENTARER

ARKIV

ANNONS
5
0
Kommentera gärnax
()
x