Jan Norbergs bok: Det kunde ha varit din mamma – Kapitel 3: Marianas liv 2010-2016

-

Newsvoice fortsätter att publicera Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” med kapitel 3 som beskriver Marianas ekonomiska situation och ett förnedrande bidragsberoende motsvarande endast 6900 kr efter skatt och 9000 kr minus i kassan per månad.

Text: Jan Norberg | Bild: Jan och Mariana Norberg. Foto: Sundsvalls Tidning, ST.nu

Lyssna på 3:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 2

Den 1:a mars 2010 till den 16:e september 2016

Marianas fall är fram till denna dag, i Mars år 2010, inget som bär på några särskilt annorlunda kännetecken än de som en majoritet av gamla pensionärer har att tampas med varje dag.

Förvisso är hennes demenssjukdom det som utlöst en ganska febril aktivitet under lite drygt ett halvår men annars var nog Mariana, liksom de flesta andra pensionärer, beredd på en trevlig tillvaro på livets höst vid Servicehuset Allégården.

Att maken Sigurd hade avlidit gled, på grund av demenssjukdomen, ganska snart in i minnenas kartotek, Marianas nya tillvaro som ensamstående och nyinflyttad vid Allégården innebar ju så många andra stora utmaningar.

Nya ekonomiska ramar att rätta sig efter

Beskrivning för hur det usla pensionssystemet slår mot våra gamlingar finns beskrivet på ett ganska detaljerat sätt i Kapitel 25, Pensionsparadigmet.

Där gör jag en djupare betraktelse mer som faktaupplysning och/eller debattinlägg för hur våra fattigpensionärer försätts i ett beroendeförhållande till olika myndigheters beslut.

Här ges därför endast en kortare beskrivning för hur Marianas situation såg ut när hon efter maken Sigurds bortgång hade en helt ny ekonomisk situation att förhålla sig till.

Marianas egen intjänade pension var ju så låg att hon, av egen kraft, själv aldrig skulle ha haft ekonomiska förutsättningar att bo ensam i en egen förhyrd lägenhet då hon för sin enkla tvårumslägenhet år 2010 tvingades betala ca 6.300:-/månad.

Kommunens hemtjänster kostar henne ytterligare tusentals kronor (ca 3.000:-/månad), ekvationen går helt enkelt inte ihop för henne.

Lägger man därtill hennes utgifter för lunch och middag vid Servicehuset som kostar henne nästan 3.500:-/månad så uppgår hennes helt oundvikliga utgifter till ca 13.000:-/månad.

Skulle Mariana dessutom vilja kosta på sig ”lyxen” att köpa lite frukostmat för att kunna komplettera grötfrukosten med bröd och lite pålägg samt en kaffekopp så stiger hennes kostnader med ytterligare ca 1.500:-/månad.

En dagstidning kostar henne ytterligare nästan ca 300:-/månad.

Hon behöver klippa sitt vackra vita hår några gånger per år, hon behöver lite toalett och städartiklar, telefon, några nya skor, fotvård, läkarbesökskostnader, tandvård, läkemedel, färdtjänst, osv, osv. tillsammans ungefär 1.500:-/månad.

Sammantaget så har Mariana ca 16.000:- att punga ut med varje månad, ett belopp som i och för sig varierar lite från månad till månad.

Att Mariana på sin slutskattsedel kan se endast 82.600:- som sin årliga nettoinkomst gör ju att vem som helst kan inse att hon som fattigpensionär har uppenbara problem att få ekonomin att gå ihop.

Vem klarar sig på knappt 6.900:-/månad, efter skatt??

Marianas samlade utgifter överstiger därför vida hennes egen intjänade pension, hon går varje månad back minst 9.000:-.

Utan änkepensionen efter maken Sigurd skulle hon på inget sätt haft råd att flytta in vid Allégården.

Men inte ens med makens änkepensionstillskott räcker Marianas samlade inkomster för att kunna klara de samlade utgifterna hon har för att bo vid Allégårdens servicehusboende.

För att bli betraktad som svensk ”fattigpensionär” så kommer man inte upp i mer än till ca 11.000:-/månad, något som cirka 15% av alla över 65 år, efter ett långt yrkesliv, inte gör.

En bister kalk hon har att dricka tillsammans med flera hundratusen andra s.k. fattigpensionärer.

Att tvingas till bidragsberoende som pensionär

Sveriges kommuner har därför ur sina skattefinansierade kassor tvingats skapa ett bidragssystem som lindrar de äldres mycket prekära belägenhet, nålpengar som Mariana och alla dessa arma fattigpensionärer tvingas ta emot om de överhuvudtaget skall kunna fortsätta leva under någotsånär anständiga ekonomiska villkor.

Mariana och Sveriges alla andra hundratusentals fattigpensionärer får därför skrapa med foten och med mössan i hand, samt under stor förnedring, ta emot samhällets allmosor för att kunna upprätthålla livhanken på sin ålders höst.

Mariana och alla andra vilka under mycket stora egna uppoffringar byggt upp Sveriges välstånd har därmed tvingats bli vår tids fattighjon, förr togs de omhand av s.k. fattighus eller av sina närmaste anhöriga.

Var det denna behandling Mariana och alla välståndsbyggare såg framför sig när de slet och kämpade under sitt hårda och strävsamma liv?

Förnedrande att inte kunna försörja sig själv på sin egen pension

Att Sigurd och Mariana alltid klarat sig själva utan samhällets hjälp hade varit en självklarhet under hela deras gemensamma och mycket långa liv, och själva trodde de nog också att det skulle förbli så intill dess att de själva gick vidare efter detta jordeliv.

Känslan av personlig förnedring är därför mycket påtaglig när Marianas pension, trots livets alla vedermödor, inte på långa vägar räcker ens till livets nödtorft, trots makens änkepensions-förstärkning, även om den också var mycket blygsam.

När de olika kommunala bidragsberäkningarna dessutom straffar dessa stackars pensionärer genom att räkna av för en mödosamt, och under hela livet hopsparad liten slant på banken, innan de beviljas eventuella bidrag i form av bostadstillägg, äldreförsörjningsstöd, osv, så blir man upprörd. Av detta kan vi bara dra en enda slutsats.

Samhället uppmuntrar tydligt till att inte vara sparsam.

Kan samhällets förnedring och kränkning gentemot våra gamla bli tydligare??


Att kedja fattigpensionärer vid ett bidragsberoende kränker dessa stackare så djupt in i själen så att de tvingas skämmas för sin belägenhet att inte ha egna ekonomiska förutsättningar för att av egen kraft klara sin försörjning på äldre dar.


Bidragsoffer mot sin vilja

Konsekvenserna av politikernas oförmåga att förvalta våra pensionsinbetalningar har dock gjort Mariana till ett värnlöst bidragsberoende offer helt i händerna på våra tjänstemän och politiker i olika så kallade välfärdssystem som de så omsorgsfullt tvingat på sin befolkning.

Denna mycket omfattande kränkning, att vara helt i händerna på politiker, försöker politiker och kommunala tjänstemän att kalla för trygghetssystem.

Vari ligger tryggheten att mot sin vilja på sin ålders höst tvingas vara bidragsförsörjd, när alternativet hade varit att själv få behålla alla sina intjänade pengar och med endast sig själv som förvaltare få möjlighet att skapa sig en hyggligt tryggad ålderdom??

Vad som vid den här tiden upprör Mariana mest är det faktum att politikerna när ATP 1959, med en rösts övervikt, infördes försäkrade dessa politiker att deltidsarbetande och lågavlönade kvinnor i framtiden skulle kunna se fram emot en betydligt mer jämlik pensionärstillvaro.

Något som med facit i hand visat sig vara så långt ifrån sanningen som det någonsin går att komma.

Båda pensionsreformerna (1959 och 1999) har varit veritabla kvinnofällor och då särskilt för de kvinnor vilka frivilligt valt att inte att utnyttja samhällets resurser i onödan.  Läs mer om detta med pensioner i Kapitel 25 Pensionsparadigmet.

 

 

Jan Norberg
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

4 KOMMENTARER

Prenumerera
Notify of
guest
4 Kommentarer
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Hans Dahl
Hans Dahl
Gäst
13 juli 2021 kl 21:58

Vilket fint foto på Jan och hans mamma!

Vi har mycket att lära av Jans berättelse om sin mor, bland annat att vi ska ta hand om varandra – och särskilt om våra föräldrar när de behöver vår hjälp.

Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren din Gud ger dig.
– 2 Moseboken 20:12

Carina Agrell
Carina Agrell
Gäst
14 juli 2021 kl 12:28

Ja, det torde vara uppenbart att staten ser det som sin uppgift att skinna den enskilde innan den lämnar jordelivet. Enklast hade väl varit att sätta en nedre gräns för vad varje människa får behålla av sin pension, ett värdighetsbelopp. Men i livets slutskede ska ju helst också de ihopsparade pengarna konsumeras, och detta helst till statens olika “köpcentra” – de som du räknar upp i din berättelse om din mammas öde på gamla dar.

Carina Agrell
Carina Agrell
Gäst
Reply to  Jan Norberg
14 juli 2021 kl 17:43

Det var väl inte mer än rätt! Har staten stulit alla tillgångar, kan de knappast kräva att anhöriga ska betala ur egen ficka, även om vi gärna skulle göra det för vår familj. Vi har ju så vackert lärt oss att vi ska jobba och spara just för att kunna vara oberoende av våra släktingar – och istället vända oss till staten. Nu kan de gott ha det!

Jan Norberg
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

SENASTE KOMMENTARER

ARKIV

ANNONS

4
0
Kommentera gärnax
()
x