Mats Jangdal: “Låt oss bygga en fruktbar relation med Ryssland”

publicerad 20 mars 2022
- av Mats Jangdal
Sergej Lavrov och Rex Tillerson
Sergej Lavrov och Rex Tillerson
Bild: Sergej Lavrov och Rex Tillerson (USA) skakar hand i samband med ett möte i Bonn, Schweiz. Foto: U.S. Department of State

VÄRLDEN. Skillnaden mellan en terrorist och en frihetskämpe är tidpunkten. Troligen sagt av någon av de fransmän som kommenterade sin samtid under eller strax efter franska revolutionen.

Text: Mats Jangdal, Frihetsportalen.se

Jag är emot svenskt NATO-medlemskap av flera orsaker, jag ska här försöka förklara varför. Det finns bland annat ett antal principiella skäl som har att göra med erfarenheter från övergripande organisationer. Nationernas Förbund (NF) på sin tid, FN och EU med flera, skapar åt sig själva överordnade intressen som med tiden alltid kommer att skilja sig från medlemsländernas främsta eller berättigade intressen. Dessa erfarenheter tror jag läsarna har egna exempel på, så jag utvecklar det inte mer.

Istället ska jag redovisa min syn på USA:s roll i NATO och vad det innebär för ett litet medlemsland som Sverige. USA är det helt dominerande landet i Nato. På en avlägsen andraplats kommer United Kingdom, eller England för enkelhets skull. Långt efter kommer alla andra, dock med Frankrike i spetsen och ibland vid sidan av i ett parallellt spår.

Geopolitiskt ligger Sverige och Finland, mycket nära Ryssland. Därför är det av stor vikt för USA att ha oss med, men inte för vår skull, utan för att det skulle ge ytterligare ett lager av skyddsavstånd till Ryssland. Det är dock inte till någon nytta för oss. Att vara först i ledet av kanonmat är ingen önskesits.

Nu kanske du tycker att jag svartmålar USA, så jag ska berätta lite som inte brukar berättas om USA när fördelarna med natomedlemskap ska säljas in. USA är inte en demokrati, det är en republik, men det är inte allt. USA är också en sekt. När grundlagsfäderna skrev konstitutionen gjordes den religionsneutral, inte religionsfri, men neutral. Dock var de flesta av dess invandrare genom seklerna mycket religiösa. Så kyrkor, religion och gemenskap i församlingen var ett viktigt inslag.

USA är en sekt, ett Knutby, för 1954 lät president Eisenhower, ett jehovas vittne, göra ett väsentlig tillägg till trohetseden, den som läses varje dag i skolorna och avläggs vid alla offentliga anställningar, med mera. Eden avslutas efter det året med orden ”so help me God.” Dessutom infördes samtidigt en ny text på mynten, ”In God We Trust.”

Amerikaner hävdar utan skam att landet de kallar sitt eget har getts till dem av Gud. Fast de egentligen erövrade och stal det från dess ursprungsbefolkning. I detta har de varit lika skoningslösa som spanjorerna var i Sydamerika. Men det är också lika fundamentalistiskt som judarnas åsikt att Israel är deras, givet av Jehova-Gud. Eller om man så vill, precis som muslimerna anser att allt land de kan ta från icke-muslimer är deras rättmätiga land, givet av Allah-Gud. USA är med andra ord en sekt, en imperialistisk sekt.

Man kan med andra ord säga att det som präglar USA är deras hybris. Den benämns ofta som amerikansk exceptionalism, känslan av att stå över resten av världen i kraft av sin unika konstitution, sin ekonomiska framgång och sitt militära övertag.  Människor psykiatriska diagnosen hybris lider av vanföreställningar om verkligheten och sin egen roll i densamma. Sådana människor är farliga för sin omgivning, oavsett om de anser sig stå över andra människor, tror sig kunna styra klimatet eller stoppa ett virus. Förädiskt nog är amerikaner till vardags trevliga och lätta att umgås med.

I Sverige har vi i stort sett avrustat Gud. Vi var kända för att vara devota lutheraner, ja lite som en sekt alltså. Gott mit uns! Men den tron och det sättet att tro har vi fallit ifrån. Rättrogna amerikaner anser att om vi övergett Gud får vi skylla oss själva om Gud överger oss och låter allt ont drabba oss, inklusive utpressning eller invasion av ett i bästa fall ortodoxt kristet, men mer troligt fortfarande kommunistiskt Ryssland. För religiösa imperialister är vi med andra ord ett lovligt byte.

USA och England har en viktig språkgemenskap liksom självklart delar av historia och kultur. Denna gemenskap finns också med Kanada, Australien och Nya Zeeland. Vad jag kunnat se under många år går denna gemenskap vanligen före all annan avtalad gemenskap.

Detta är alltså sådan gemenskap som i historien anses ful och ett otillräckligt motiv för förening när Hitler ville förena tysktalande, eller som nu när Putin vill förena rysktalande. Men att det för mindre än 200 år sedan splittrade Italien förenades till en gemensam stat med samma språk anses rimligt och välkommet.

Vi kan inte huvudstupa kasta oss in i ett natomedlemskap bara för att det smäller lite ett par hundra mil från oss. "Man byter inte hästar mitt i strömmen", som ett amerikanskt ordspråk lyder. Vi måste tänka långsiktigt, på framtiden.

Putin är 70 år i år, sannolikt är han borta från makten om senast tio år. Vår framtidsplanering måste ta sikte mycket längre bort. Kanske är han borta redan nästa vecka, men Ryssland ligger där det ligger. Det kommer det alltid att göra och vi kommer alltid att ha Östersjön gemensam.

Låt oss bygga en fruktbar relation med Ryssland och de andra länderna i vårt närområde, en som håller i sekler till nytta för oss alla. Då kan vi inte slänga oss i armarna på de senaste två hundra årens största och mäktigaste imperialistiska stormakt, bara för de och deras apologeter har som mål att utplåna konkurrenten Ryssland och lägga deras naturresurser under sig.

I en sådan utveckling skulle vårt land, vårt oberoende och vår frihet sannolikt snabbt växlas bort för en relativt begränsad framgång för USA och Benjamin Franklin skulle få alldeles rätt, även om oss:

"They who would give up an essential liberty for temporary security, deserve neither liberty nor security."

Text: Mats Jangdal, Frihetsportalen.se