Psykiatriska störningar och den rationella ondskan

-

ANALYS. Ämnet ondska går alldeles utmärkt att tala om hur länge som helst till exempel utifrån ett strikt psykodynamiskt perspektiv. Tidiga störningar karaktäriserats av tidiga försvarsmekanismer som vittnar om tidiga trauma som barnet blivit utsatt för, där läkningsprocess senare uteblivit.

Kvar blir en dominans av försvar mot en dödande psykisk smärta. En utvikning skulle vara att ställa sig frågan: varför dör inte individen? Överlevnad tycks vara överställt allt annat. Man skulle kanske kunna säga generellt att barnet stannar i utvecklingen, men överlever och blir ett barn i en vuxen kropp och detta uppdagas i nära relationer.

Karaktäristiska personlighetsdrag hos personlighetsstörning är framför allt en dominans av tidiga försvarsmekanismer som uppdelning av världen och allt i den som varande antingen som ont eller gott. Den som utsätts för detta höjs ena stunden till skyarna för att i nästa stund inte vara vatten värd.

Vidare finns förnekelse och projektioner (även projektiv identifikation). Egna socialt oacceptabla, mindre smickrande drag läses in/känns igen (omedvetet) hos andra människor som leder till kritik och förkastelse ämnat för att upprätthålla egots status samt framför allt narcissism, ett självförhärligande, öppet eller under mjugg, framhävande av den egna personlighetens betydelse ämnat att dölja den egna låga självbilden.

Dessa helt dominerande drag hos socialt underutvecklade personligheter är både framträdande, oförutsägbara samt tvingande. Störningen går så djupt och kan inte väljas bort utan genomsyrar hela personen som blir rigid och oförmögen att anta olika sociala strategier i olika sociala situationer.

Ren ondska däremot har inga som helst problem med att hålla egot i schack och har inget behov av att framhäva sig själv. Tvärtom har döljande av onda avsikter gjorts till en konstform: ett lagande i avseende att person, sak eller syfte icke kan synas eller lätteligen upptäckas och om så sker följer ett häftigt förnekande medels motanklagelser.

Jag började mina studier i dynamisk psykiatri efter att jag påbörjat klassisk psykoanalys och kom att särskilt intressera mig för människans psykologiska försvarsmekanismer, som varit kända ända sedan människans gryning, men förstådda och förklarade i början av seklet.

Allt sedan Freuds dagar har det skett närmast en explosion i utvecklingen inom den dynamiska psykoterapin och mycket lite av originaltolkningarna finns kvar som till exempel kvinnors penisavund eller anala fixeringar.

Homosexualitet skulle till exempel förklaras som en fixering eller ett fastnande i den anala fasen, men metodiken är densamma med till exempel fria associationer och psykoterapeutens passiva roll med patientens utspel, fantasier och drömmar i fokus.

Detta går att tolka lite olika, men gemensamt inom Psykodynamiken är förklaringar i termer av smärta och försvar.

När det kommer till människans störningar och blockeringar har olika tolkningar och omtolkningar avlöst varandra, men beskrivningarna är ganska snarlika varandra. Säga vad man vill om dåtidens psykiatriker, men det var jäkligt skickliga iakttagare med flitig dokumentation.

Diagnoserna har genom tiderna ändras och nya har tillkommit. I dag talar man mycket lite om neuroser, men mer om OCD (Obsessive compulsive disorder) alltså tvång och mycket om fobier ofta i koppling till kroppsliga fenomen.

Närmast kommer man med diagnosen PTSD (Post-traumatic stress disorder) alltså dynamisk psykoterapi som i traumabehandling där lösningen på traumat ligger i själva traumat och att inte att fly bort från det.

Ett är absolut gemensamt hos personlighetsstörningar och det är den fatala frånvaron av tillit till andra människor.

Den dynamiska psykiatrin har kraftigt fått stryka på foten då samhället valt att fokusera på den betydligt ytligare, billigare och snabbare beteendeterapin den så kallade CBT alltså Cognitive Behavioral Therapy eller som vi i Sverige kallar för KBT.

Värt att nämna är att det är fullt möjligt att läsa in en KBT på universitet och utan någon som helst egen terapi behandla patienter. Den tanken är helt främmande inom psykoanalysen.

För att ens komma i fråga som psykoanalytiker måste du minst gått i egen terapi 4 dagar i veckan i fyra-fem år plus en lång utbildning med handledning. I och med att samhället valt väg, sker finansiering av psykoanalys privat och bedrivs även i privat regi och så ska det vara också.

Det som sker i ett terapirum har ingen annan med att göra. Ingen myndighet, inte staten och du biter inte den hand som föder dig. Din absoluta lojalitet ligger till dina patienter och ingen annat med absolut tystnadsplikt. När jag gick min analys var det inte i Sverige och jag behövde inte identifiera mig, inga journaler. En god psykoanalytiker har sina patienter i huvudet, men detta var på 80-talet. Vet inte hur det ser ut idag. Antagligen annorlunda.

Så är absolut inte fallet med den så kallade vård som samhället ombesörjer. Som patient är du utelämnad till en behandlare som får sin betalning av sin arbetsgivare och det är där lojaliteten ligger. Tro inget annat.

Tanken är att etablera och bygga relation mellan behandlare och patient; betoning ligger absolut på relationens helande kraft – relationen såsom den borde ha sett ut mellan barn och förälder, men som aldrig blev av, är bristerna som manifesterar sig i terapirummet.

Instrumenten analytikern arbetar med är framför allt (vid sidan av utbildning som styr tolkningar) överföringar, alltså vad terapeuten får för känslor kring sin patient tillsammans med förmågan att härbärgera dessa – inte lägga tillbaka (överföring – motöverföring).

Det är patienten som gör jobbet. Inte psykoterapeuten. Varje patient formar och omformar sin psykoterapi som formar och omformar patienten i kraft av relationen och den tillit som uppstår. Är tilliten kraftigt naggad i kanten kan det ta många, många år innan tillit uppstår.

Kärlek är själva essensen av den yttersta tilliten (för ondskan ter sig kärlek mellan två människor som delad egoism). Psykoterapeuterna lär sig av patienten hur. Av den orsaken arbetar samma psykoterapeut helt olika med olika patienter.

Försvarsmekanismer är ämnade att trycka undan ångest. Var patient har sin speciella levnadshistoria, sina speciella problem och unika uppsättningskombinationer av psykologiska försvarsmekanismer.

Kontroll är ett nyckelord här. Människor med bristande tillit (tillitsbrist) håller antingen sina medmänniskor på avstånd eller omvänt, försöker att kontrollera dom.

Det säger ju sig självt att en ytterst manipulativ patient på nolltid snurrar upp sin behandlare som patienten är van att snurra upp alla andra i sin omgivning som ett led i ångestreducering om analytikern inte själv gått genom en lång egenterapi och är väl förtrogen med hur ett psyke egentligen fungerar, eller inte fungerar.

Av den orsaken håller sig behandlaren passiv. Det finns så att säga ingenting för patienten att kontrollera. Psykoterapeuten har ingen agenda, ingen dold manifest eller försöker inte på annat sätt påverka.

Det är mycket lättare att motstå aggressiva utspel och betydligt svårare att hantera beröm. Att hålla sitt ego underkontroll är svårt och kräver övning. Ofta ställer patienten frågor till sin behandlare. Ju mer psykoterapeuten broderar ut svaren i sina förklaringsmodeller ju mindre utrymme finns för patienten. Ju mindre du säger ju mindre kan användas mot dig.

Detta är en aspekt av kontroll, eller frånvaron av kontroll. Varken analytikern eller patienten kontrollerar situationen eller hur en session skall utvecklas och var den ska landa förutom i just ett perspektiv, att påpeka komplicerade mönster som patienten upprepar – alltså försvar.

Här handlar det om att bygga upp en tillit, en trygghet. En trygghet så stark att delande av sorg och tårar snarare känns befriande, än obehagligt. Sakta men säkert monterar du ner dina försvar, som du inte längre behöver. De räddade dig en gång till livet men behövs inte alls på samma sätt längre.

Här finns klassiska modeller att arbeta efter men gemensamt är att inte gå bort sig, gå vilse genom att vare sig reagera eller agera på utspel utan se bortstötta barnet i den vuxne med dess total brist på tillit.

Tilliten byggs upp genom att allt vad behandlaren returnerar alltid kommer ut i bearbetad form. Att se patientens mönster av försvarsmekanismer, hur det samspelar och skyddar patienten från att konfronteras med sin egen psykiska smärta.

Efter att studerat detta tämligen ingående, föll det lite i glömska tills internet kom till med dess olika samtalsforum och med rasande tempo läste jag allt jag kom över när det kommer till etablissemanget alla lögner, hur en lögn döljer en annan lögn, varför och hur propagandan egentligen fungerar och det var då det slog mig: hur kan det komma sig att de mest effektivaste av alla subversiva metoder ondskans begagnar sig av alla antar samma former som tidiga försvarsmekanismer (som de personlighetsstörda till synes tycks vara så svårt fångna i).

Skillnaden ligger i att ondskans flexibla rörlighet mellan val av metoder.

Att knäcka läskoden hos barn – Grunden för att förstå och avslöja makten

 

Min paradoxala slutsats är att ren ondska ironiskt nog (om uttryckets tillåts) är logiskt till sin karaktär i alla delar där den kan studeras – ondskan uppträder inte förnuftsvidrig utan är alltid rationell. Det ger vid handen att ondskan är rationell och i någon mening därför också matematisk.

Den är predestinerad och tvingad att genomföra sitt program ”no matter what”. En paradox i sin rörlighet i form av val, men samtidigt underställd tvånget följa uppdraget, att genomtrumfa sin plan till varje pris.

”El pueblo unido jamás será vencido”: ett enat folk kommer aldrig att besegras. Vad gör ondskan då? Jo, sår split. Alltså samma tvingande tidig försvarsmekanism personlighetsstörda inte kan avstå eller på annat sätt kan välja bort, väljs här aktivt från ett smörgåsbord i form av val men i ett bestämt syfte och inte som ett tvingande symtom på störning? Det var en skakande insikt.

Projektion: en person som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild (eller ego).

När makten vill slå knockout på sina sitt offer anklagar ondskan (orättfärdigt) offret för samma brott som ondskan själv begår mot denne. Återigen: alltså samma tvingande tidig försvarsmekanism personlighetsstörda inte kan välja bort, väljs här aktivt i ett bestämt syfte.

Projektiv identifikation är lite svårare att förklara eller omvänd identifikation eller identifikation av identifikation eller projektion av projektion (överföring, motöverföring). Ett exempel skulle kunna vara den halvt galna, halvt rabiata radikalfeministen som rasande ryter till den snälle jämställda svenska mannen: “sluta hata sluta hata” ända tills den snälla svenska mannen nu full av obehag tar avstånd och absolut inte vill ha något att göra med den andre, vilket tas som bevis för männens hat mot kvinnor – alla kvinnor.

Vi ser otaliga exempel på denna ren form av ondska i bland annat BLM, woke-rörelsen (är du vit så är du rasist i och med att du inte är svart eller färgad). Rasistanklagelser, anklagelser om antifeminism, antisemitism osv.

En form av personlighetsstörning är borderline, eller som diagnosen också heter emotionell instabil personlighetsstörning där patientens projektiva identifikation mer eller mindre utgör hela personligheten. Här talar vi om en grav form av personlighetsstörning som absolut är tvingande. Patienten har inget val på något sätt, utan snarare är den projektiva identifikation ett sätt att vara på eller det enda sättet att vara på.

I exemplet med BLM, i stället för “All lives Matters” är detta en medveten strategi (projektiv identifikation) i syfte att så split, det vill säga dela upp människor i onda och goda, i offer och förövare.

I detta fall utgör hudfärgen (vit) bevis nog på en förövare. Dessutom tillämpad med kollektiv skuldgivning; en indelning i fiktiva grupper bestående av yttre fysiskt manifestationer som avgörs på molekylär eller till och med submolekylär nivå som är särskilt effektiv då man inte rör för eller på annat sätt kan göra något åt hudfärg, där hela grupper skall känna kollektiv skuld.

Inom öppenvårdspsykiatrin där man möter personlighetsstörda människor kan bara en känsla uppstå och det är sorg. Dessa individer lider verkligen samt är i regel oerhört ensamma då ingen orkar med dem. Ett utmärkande drag är att de till synes ständigt befinner sig i kris.

Det är en avgrund ifrån att försöka att relatera till den här gruppen av människor till att studera hur ondskan medvetet tar hjälp av, tar avstamp från, dessa symptom på lidande för att i stället skapa lidande för att genomdriva onda program.

Tar vi gruppen av människor med personlighetsstörningar så fungera dom inte särskilt bra i grupp, inte under en längre tid i vart fall. De kommer för eller senare att hamna i, dras till eller skapa konflikter, som är till synes olösliga. Du kan aldrig ha ett längre samarbete med en människa med dylik störning.

De kan aldrig planera i längre perspektiv eller arbetat målmedvetet mot ett slutmål. Vi kan därför avskriva att personlighetsstörningar skulle kunna fungera i WEF-likande organ. Nej, människorna i dessa kretsar existerar i oärlighet och för ett lögnaktigt levende – lever i självbedrägerier ofta med bristande förmåga till inlevelse i andras människors situation och känslor.

Så är ofta inte faller med personlighetsstörningar (om vi bortser från antisocial personlighetsstörning). Jag betraktar den här gruppen som sårbara människor, ofta i affekt. Den som fortlever sitt liv i ett ständigt lidande har ironiskt nog fler motstridiga egenskaper. De har inte alls samma skyddslappar som många andra och kan under kortade perioder visa påtaglig empati med andra.

Skrämmande och ytterst stötande är att dessa symptom på djupa störningar hos de lidande görs om till strategier för makt i ondskan tjänst och appliceras mot stora grupper av människor som inte lider av dylika personlighetsstörningar. Hur lyckas ondska att åstadkomma detta och varför fungerar detta så väl?

Text: Erik Forsman

Mattias Desmet om massbildning – “mass formation psychosis” – Ett modernt psyop-verktyg

Erik Forsman
Erik Forsman
Researcher, skribent med inriktning mot analyser, taktisk förståelse av djupverkande strategier. Ett förflutet som egenföretagare, konsultverksamhet inom IT-säkerhet, mentalskötare, med mera.

9 KOMMENTARER

Prenumerera
Notify of
guest

9 Kommentarer
Nyast
Äldst Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Johannes
Johannes
Gäst
Reply to  Erik Forsman
26 januari 2023 kl 11:05

Lite luddigt ja… Intressanta frågor utan tvekan. Jag tycker väl att ondska i mångt och mycket är medvetet kalkylerat destruktivt beteende gentemot andra individer och då är det väl “matematiskt” i någon form. Men finns mycket ondska som säkert kan vara till stora delar impulsstyrd och omedveten också, då är du snarare mest bara “mellanhand” sas och har egentligen ingen riktig koll på vad du gör. Förmodligen är väl det majoriteten av vad som ses. Ingen aning alltså, men intressant att fundera på.

Last edited 12 dagar sedan by Johannes
Johannes
Johannes
Gäst
Reply to  Johannes
26 januari 2023 kl 11:16

(Undrar om en “fullt upplyst individ” faktiskt kan vara ond, skulle inte tro det)

Tors vrede
Gäst
25 januari 2023 kl 22:27

En stor eloge igen! Mycket intressant

Kellte52
Kellte52
Gäst
25 januari 2023 kl 17:21

Jag reagerar alltid när psykiska störningar kommer in i “personlig störning”. Hur kan vi veta vad/när en personlighet – är en störning – av en person. Har vi mått på “störning” och “personlighet”.
När jag var ung på 60-70-talet var alla som hade psykiska problem, “tokiga” – “sinnessjuka” nu är de psykopater eller dissidenter, bipolära, multibipolära osv.
Som ni märker har den “medicinska vetenskapen” gått “utvecklats” framåt. Nu skall alla ställa diagnoser? men diagnos kan man bara mäta med någon form av ett objektivt prov, ett test eller blodprov? Men man kan inte bedöma/mäta om en person har en psykisk störning, vara bipolär eller dylikt. Det här en teoretisk diskussion – icke vetenskaplig.

Torbjörn Sassersson red.
Admin
25 januari 2023 kl 16:38

Det är lite oklart vad du menar. Hur kommer det personlighetsstörda in i bilden, om du benar upp det lite mer? Jag trodde först att du menade att de med makt är de personlighetsstörda, men du verkar mena att de med makt är superrationella, men utnyttjar personlighetsstörning för att utöva makt, eller?

Erik Forsman
Erik Forsman
Researcher, skribent med inriktning mot analyser, taktisk förståelse av djupverkande strategier. Ett förflutet som egenföretagare, konsultverksamhet inom IT-säkerhet, mentalskötare, med mera.

SENASTE KOMMENTARER

ARKIV