Analys av Andi Olluri: Väst ger sken av att Ukraina kan vinna kriget trots att det krossas av Ryssland

I två krönikor i Global Politics illustrerar jag att till och med västerländska källor tillstår att ukrainska försök att återta allt sitt territorium är futila och att det realistiska och diplomatiska alternativet för att nå en resolution konstant motarbetats av Väst. Massmedia sprider samtidigt bilden av att Ukraina med tiden blir starkare ju mer landet förstörs.

Text: Andi Olluri, samhällsdebattör, studerar vid Sahlgrenska Akademin

Utöver det har den triviala sanningen, att Ukraina sedan 2014 förberetts av Väst för att fungera som pur kanonmat för västerländska strategiska mål, dokumenterats till en ovanligt omfattande nivå. Samtidigt motarbetas sedan 2014 en rationell förståelse av historian på varenda punkt i media. (1)

Vi kan därför förutspå att medieproduktionen sedan mars följer samma propagandamönster, som håller sig strikt till de officiella narrativen som ordineras av samhällets elitsektorer.

Låt oss granska saken noggrant.

Omkring i mars började narrativet sprida sig om en kommande omvälvande ukrainsk motoffensiv som definitivt skulle trycka tillbaka ryssarna. Det upprepas nu i stort sett dagligen.

“Kriget kan pågå länge”, så att “vapenförråden måste fyllas på rejält från utökad produktion”.

Det förklarade DN:s Peter Wolodarski, som erkände att “Ukraina är en europeisk frontstat”. Wolodarski nämner inte på vilket specifikt sätt, dock, av förklarliga skäl. (2)

“Ukraina är en europeisk frontstat” – Peter Wolodarski

Entusiasmen kring denna kommande ukrainska motattack har nu nått ett crescendo inför sommaren. Vi får dock en annan bild i västerländska militära rapporter, planeringsdokument från Pentagon och interna dokument från västerländska ämbetsmän, som förstås sällan når en allmän läsekrets.

De målar upp en bild av en ukrainsk motoffensiv som inte lär få de monumentala framgångarna västerländsk anti-ukrainsk propaganda (en obegriplig fras, hur uppenbar den än må vara) ständigt tjatar om, utan snarare att en frusen konflikt förestår.

Därför kunde Washington Post, som citerade flera högt uppsatta ukrainska ämbetsmän samt militärer, rapportera den 13:e mars att:

“Kvaliteten på den ukrainska armén, som en gång ansågs vara avsevärt bättre än den ryska, har försvunnit i och med ett år av förluster av sina bäst tränade krigare på slagfältet”.

Därför “ifrågasätter ukrainska politiker Kievs förmåga att utföra en efterlängtad motoffensiv under våren”.

Armén har sedan i somras ersatts med “ett inflöde av oerfarna värnpliktiga” med “brist på ammunition, artillerigranater”, som en ukrainsk kommendör anmärkte. En ukrainsk parlamentariker noterade därför:

“Om man har få resurser, går man på defensiven. Vi kommer försvara. Ifall du frågar mig personligen, tror jag inte på en stor motoffensiv för vår del”, men möjligtvis en sådan “med några lokala anfall” utan avgörande förändringar på slagfältet.

Rapporten avslutar genom att konstatera att ukrainsk intern analys över situationen:

“är mycket mindre optimistisk än de offentliga uttalanden som görs av Ukrainas politiska och militära ledarskap”, på “frontlinjen är stämningen mörk”. (3)

I april publicerades “topphemliga” interna dokument och analyser utförda av Pentagon, vilka beskrev att en ukrainsk motoffensiv skulle medföra endast “blygsamma erövringar av territorium”, tillsammans med “ständiga brister i ukrainsk soldatutbildning och ammonutionstillförsel”.

Washington Post noterade samtidigt att “amerikanska ämbetsmän” privat ansåg samma sak, en fruktan Pentagondokumenten “bekräftade”. (4)

Ytterligare ett opassande uttalande kom från Christopher Cavoli, chef för den amerikanska Arméns europaledning, under ett vittnesmål inför Kongressen. Han förklarade att de ryska militära “styrkor har försvagats något under kriget, men inte desto mindre är de större idag än vad de var sedan kriget inleddes”, och noterade att det “ryska Flygvapnet tagit väldigt få förluster”.

Detta uttalande har påverkat barnsagorna om ett Ukraina som måste kriga, och att kriget bör fortsätta generellt, för att få en bättre ukrainsk förhandlingförutsättning gentemot ryssarna på samma sätt som tidigare avslöjanden gjort: precis noll.

Servil media vill intala populationen, och tror själva, att Ukraina med tiden blir starkare ju mer landet förstörs och dess invånare dödas (hundratals om dagen, enligt västerländska underrättelsemyndigheter), samtidigt som det kärnvapen-beväpnade Ryssland mobiliserar hundratusentals soldater.

Servil media vill intala populationen, och tror själva, att Ukraina med tiden blir starkare ju mer landet förstörs…

Verkligheten, däremot, är motsatsen, som vem som helst med huvudet på skaft, och de som följer de dokumenterade analyserna av västerländska militära myndigheter, begriper. (5)

Detta är ett av många exempel på propagandans imponerande prestationer, men långt ifrån det mest dramatiska.

Generellt sett har den som vill få tillgång till ärlig militär analys kring Ukraina varit tvungen att vända sig till de högsta generalerna inom USA:s militär, vilket naturligt nog förvrängs eller censureras när det når allmän media.

Således förklarade USA:s ÖB, Mark Milley, till och med redan i vintras att “sannolikheten av en ukrainsk militär seger i vilket man driver ut ryssarna ur hela Ukraina”, inklusive Krim, “inte är stor”. Milley föreslog därför att man tar “tillfället i akt” för att “förhandla fram fred”. (6)

Ytterligare en amerikansk försvarsämbetsman, citerad i amerikansk media, frågade: “Varför inte börja diskutera” fredsförhandlingar “innan man slänger ytterligare 100 000 liv ned i avgrunden?” (7) Denna fråga ställdes efter att flera framgångsfulla fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland nåddes, men som USA och Storbritannien explicit saboterade, vilket dokumenterats massivt på pränt.

Återigen: allt detta censureras i det djupt anti-ukrainska västerländska medieklimatet. (8)

Amerikansk och brittisk media har i tysthet rapporterat rätt regelbundet liknande klarsynt analys, till skillnad från svensk media, eftersom vi blint tror på våra koloniala mästares offentliga PR-propaganda mer än vad de själva gör till en grad som var för överdriven till och med för invånarna i andra historiska kolonier, såsom brittiska Indien, belgiska Kongo, eller italienska Etiopien.

Vi kunde därför av Dan Sabbagh, The Guardians framstående militärkorrespondent, läsa att i verkligheten kommer det krävas många fler ukrainska offensiver ifall Ukraina skall kunna återerövra all rysk-ockuperat territorium, men “Risken är att till och med detta är alltför optimistiskt”. (9)

The Wall Street Journal rapporterade att:

“Den offentliga retoriken maskerar privata tvivel bland ämbetsmän och politiker i Storbritannien, Frankrike och Tyskland om att Ukraina kommer kunna driva ut ryssarna från Ukraina och Krim”. (10)

Dessa saker blir särskilt intressanta att betrakta i ljuset av offentliga uttalanden från Västs militära beslutsfattare. Nämligen, som Petr Pavel, Tjeckiens president och tidigare NATO-chef, uttryckte saken:

“Vi kan hamna i en situation i vilket befrielsen av Ukrainas territorium medför förluster av liv som är ohållbart för dess samhälle”, och det “lär finnas en punkt i vilket vi måste fundera på” diplomati.

Översatt från nyspråk: den punkten har redan passerats sedan länge, men order från högre ort kräver att det inte diskuteras. Denna sanning, och bevisen som bekräftar den, är bannlysta och kan därför aldrig nå ut.

Detta är också effektivt undanträngt av de öronbedövande applåder media erbjuder våra ledare för att de avsiktligen och cyniskt förbjuder sin ukrainska kanonmat från att förhandla fred (som var fallet innan februari 2022 också), vilket på hemmaplan undantagslöst betraktas som vårt bidrag till Ukrainas “suveränitet” och “rätt till att välja sin egen framtid” på “sina” villkor.(11)

Pavel noterade dessutom, i förra veckan (mitten av maj), att “det kommer skada Ukraina extremt mycket ifall motoffensiven misslyckas, eftersom de inte får ännu en chans, åtminstone i år”, och de kommer lida “förfärliga förluster”.(12)

Man må tycka vad man vill om det, men faktum är att en ukrainsk motoffensiv just nu skulle innebära döden för “många personer” inom den ukrainska Armén, och “det är oacceptabelt”, för att låna Zelenskijs egen fras. (13)

En vecka senare rapporterade amerikansk media att:

”amerikanska myndigheter och Vita Huset … planerar för möjligheten att Ryssland-Ukraina-kriget förvandlas till en frusen konflikt som kan pågå i flera år – till och med decennier”.

“Det är ett scenario som kan bli det mest realistiska”. (14)

Allt detta förtigs i svensk press, men däremot kan den fanatiske dagliga läsaren av svenska tidningar läsa att att den:

“militära uppgiften blir väldigt, väldigt svår för Ukraina … den bedömningen gör även den högsta amerikanska militärledningen … Det är inte alls klart att Ukraina vinner”, för att citera Ilmari Käihkö från Försvarshögskolan, i Aftonbladet.

SvD kunde rapportera av Käihkö i början av maj, i de två sista paragraferna av en lång krönika begravd djupt ned tidningen, att det är “osannolikt att Ukraina lyckas avsluta kriget efter våroffensiven, hur gärna de än vill”. “Ryssland kan mobilisera igen, Ryssarna har möjlighet att kriga längre än Ukraina som är beroende av västs stöd”. (15)

Vi kan alltså känna lättnad över att ingen censur av information förekommer i svensk media. De som med religiös pliktskyldighet läser i stort sett all media, varje dag, från pärm till pärm, kan få reda på vad som händer i världen. Man kan däremot fråga sig huruvida folk gör detta, snarare än att skumma rubriker och fästa sin uppmärksamhet vid meningslösa och dominerande artiklar om kändisskvaller och shoppingtips. Svaret är tillräckligt tydligt.

Ytterligare rapporter från amerikanska underrättelsemyndigheter “indikerar att Ukraina helt enkelt saknar förmågan att tvinga bort ryska trupper från deras bepansrade positioner”. (16) Vi bör därför inte förvånas över att Oleksii Reznikov, Ukrainas försvarsminister, förklarar att “Förväntningarna kring vår kommande motoffensiv överskattas i världen”. Västvärldens propaganda “förväntar sig något storslaget”. (17)

Reznikovs generella karaktärisering om vad Ukrianakriget egentligen går ut på är ganska ärlig och frank, men förvänta dig inte hitta den återgiven i svensk så kallad “Fri press”, nämligen att Ukraina “idag utför NATO:s uppgifter”, att “försvaga” Ryssland via proxy. Västerlänningar “utgjuter inte sitt blod. Vi utgjuter vårt. Det är anledningen till varför de förser oss med vapen”. (18)

Det överensstämmer med officiella amerikanska och övriga västerländska deklarationer om varför man “stödjer” Ukraina, att “försvaga Ryssland” (Lloyd Austin), allesammans spårlöst borta frånsett i marginella tidskrifter, militärtidskrifter och regeringskällor. (19)

Som bekant, skiljer sig detta dramatiskt från de pompösa svenska moralisternas deklarationer om att “västvärlden enas i försvaret av Ukraina” på grund av “en grundmurad uppslutning hos oss kring värdet av mänskliga rättigheter, folksuveränitet och demokrati”. (20)

Det västerländska propagandasystemet är så mäktigt och dess förmåga att kontrollera tanke samt manipulera allmänheten så stark, att det lyckats övertyga dess offer – ukrainare och den västerländska populationen i allmänhet – att förtryckarna är deras välgörare. Detta måste betraktas som en av de mest spektakulära prestationerna inom propagandans historia, åstadkommet av ett indoktrineringssystem som saknar jämlikar förmodligen i världshistoria.

Diplomati får inte nämnas – våren 2023

I mars öromärktes två miljarder euro av EU (förstås utan att ha tillfrågat befolkningen om lov) för att förse Ukraina med krigsmateriel som svar på Kinas ramverk för en fredsplan, publicerad på ettårsdagen av kriget.

“Kinas gambit för Ukrainafred” avfärdades av Väst, liksom tidigare diplomatiska trevare, med helvetisk ilska. Denna heroism betraktades som ytterligare ett kapitel av västerländsk “demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”, som liberal press jublade. (21)

Michael Winiarski förklarade att det enda som kan rädda Ukraina är att det “står militärt rustat”, av oss, utan att kunna föreställa sig att det skulle kunna ha något att göra med att kriget utlöstes till att börja med – en historisk truism han och andra apologeter för staten vägrar rapportera. (22)

I slutet av mars förklarade Frankrike att man “är redo att tillsammans med Kina underlätta ett slut på krig och att få till stånd en fredlig resolution”. I mitten av april erbjöd Irak att inleda diplomatiska förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland.

Kreml reagerade med att påpeka att “Vi välkomnar vad som helst som kan få stopp på konflikten i Ukraina”, som Reuters rapporterade, men förslagen avböjdes av USA och Ukraina (det vill säga Washington och London, som fattar alla verkliga beslut i Kiev). (23)

Ungefär ett år innan detta, i mars och april 2022, pågick ukrainska förhandlingar med Ryssland via främst Turkiet, och Israel, som nådde en preliminär lösning.

USA och Storbritannien ingrep med full styrka, inklusive genom personlig utpressning av Zelenskij, ekonomisk-militär utpressning av Turkiet och så vidare, och lyckades därmed neutralisera det särdeles fruktade hotet av att Ukraina tappar sin sedan länge tilldelade roll som västerländsk politisk koloni. (24)

Ukrainska regeringspolitiker förklarade då att diplomatiska interaktioner med Ryssland måste “ta hänsyn till de säkerhetsgarantier Ryssland, som också har sin rädsla mot ett antal globala militära allianser, också vill få” (chef för det ukrainska presidentrådet och Zelenskijs högra hand, Mykhailo Podoljak). (25)

Modellen Ukraina och Ryssland då framgångsrikt förhandlade fram var “en icke-NATO-modell”, som David Arkhamia, huvudförhandlare och Zelenskijs säkerhetsrådgivare, beskrev den. USA:s Utrikesdepartement erkände i tystnad Rysslands “villighet att ha verkliga, seriösa förhandlingar” om Ukraina i mitten av mars 2022.

Detta hade varit “en god möjlighet till fred” ifall Väst “inte hade hindrat det”, vilket “koordinerades mellan Storbritannien, Frankrike och USA”, som den då isrealiske premiärministern, Naftali Bennett, förklarade offentligt. Allt detta har censurerat i pressen och glömts bort nu, och var sannerligen knappast uppskattat då heller. (26)

Sanningen om hur Väst kontinuerligt saboterat en diplomatisk resolution med Ryssland över Ukraina, med uppenbara avsikter, är förstås den främsta och mest talande aspekten den rådande krisen.

Den hänsynslösa historiken är oberoende av händelserna på fronten och är faktiskt viktigare än dem, vilket är anledningen till varför de aldrig, inte under några omständigheter, får diskuteras seriöst i pressen.

Det är inte svårt att inse hur vi, inklusive jag, bidrar till propagandasystemet genom att skifta fokus från den diplomatiska realiteten, och Västs koloniala förstörelse av Ukraina innan det datum då landet plötsligt och magiskt blev igenkännbart på en karta för en västerlänning (24 februari), till propagandasystemet planhalva, nämligen: genom att reaktivt försöka bemöta propagandans lögner på statens initiativ.

Även ifall man kritiskt motbevisar statspropaganda, vinner propagandan ändå i slutändan, eftersom den därmed lyckas sätta debattens agenda, och utesluta diskussion om de frågor som verkligen spelar roll.

Text: Andi Olluri

1. Se e.g. Olluri, Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget, kap. 1-2, 6, Appendix et seq., samt mina texter i Global Politics, 4 feb. och 6 mar. 2023.
2. DN, Peter Wolodarski, 26 feb. 2023.
3. WP, Isabelle Khurshudyan et al., 13 mar. 2023.
4. WP, Alex Horton et al., 10 apr. 2023.
5. CNN, Haley Britzky, 27 apr. 2023; se Bortom Ukraina, kap. 2 för dokumentation; Der Spiegel rapporterade 20:e januari att att tyska underrättelsemyndigheter uppskattar att det ukrainska försvaret förlorar “tresiffriga mängder” soldater dagligen i strid.
6. CNN, Oren Liebermann, 18 nov. 2022.
7. Politico, Alexander Ward et al., 14 nov. 2022
8. Se fotnot 1 för omfattande dokumentation.
9. The Guardian, Dan Sabbagh, 25 feb. 2023.
10. WSJ, Sabrina Siddiqui et al., 25 feb. 2023.
11. Forbes, Loren Thompson, 13 feb. 2023.
12. Newsweek, David Brennan, 16 maj 2023.
13. Ibidem, Brendan Cole, 11 maj 2023.
14. Politico, Nahal Toosi, 18 maj 2023. Toosi hävdar att det beror på att “varken Kiev eller Moskva vill erkänna sin förlust”, men missar mysteriöst att påpeka att båda länder, vid flera tillfällen, öppet nått en diplomatisk resolution för att få stopp på kriget, återigen saboterat av Väst.
15. Aftonbladet, Niclas Vent, 28 feb. 2023; SvD, Gunilla von Hall, 3 maj.
16. WP, Siobhan O’Grady et al., 6 maj 2023.
17. Politico, Jonathan Lemire & Alexander Ward, 24 apr. 2023.
18. Antiwar, Dave DeCamp, 11 jan. 2023.
19. Se återigen fotnot 1 för omfattande dokumentation.
20. DN, Andreas Heinö, 3 apr. 2023.
21. Foreign Affairs, Joshua Yaffa, 23 feb. 2023; DN, Ingemar Nevéus, 10 mar. 2023.
22. DN, Michael Winiarski, 26 apr. 2023. För mer diskussion om Winiarski och hans kollegors vulgära falsifiering av historia och närsamtida händelser, vilket dagligen passerar som “nyheter” och “analys”, se mina texter i Global Politics, dec. 2021 till feb. 2022 et seq.
23. South China Morning Sea, Kawala Xie, 24 mar. 2023; AP, 17 apr. 2023; Reuters, 27 apr. 2023; Newsweek, Tom O’Connor, 17 mar. 2023. PR-staffagefiguren Dmytro Kuleba, Kievs utrikesminister, avfärdade det irakiska förslaget. Avskyn för diplomati är för honom en välerfaren specialité. Inför Rysslands publicering av de konciliatoriska diplomatiska propositionerna till NATO 17:e december 2021, som fullständigt censurerades och falsifierades i all västerländsk media (se fotnot 1), krävde USA-marionetten Kuleba att det “bästa sättet” att bemöta ryska diplomatiska trevare “är genom att ignorera dem totalt”, eftersom “det är dags är dags att möta” ryssarna “med styrka”. Vi bör “helt enkelt ignorera dem”. Se Foreign Affairs, Dmitry Kuleba, 10 dec. 2021.
24. Se fotnot 1, samt mina texter i Global Politics mellan feb. och mar. 2023.
25. CAM, Vladimir Solovjov, 14 mar. 2022.
26. Fox News, 5 mar. 2022; Axios, Julia Shapero, 13 mar. 2022; Antiwar, Ted Snider, 16 mar. 2022; Proletären, nr. 8, 2023, s. 14.