Vi vill inte ha några hädelselagar, men oavsett juridiken så har de svenskar som är troende muslimer rätt att känna stöd när de och deras tro missaktas. Det skriver Ola Larsmo, Joel Halldorf, Helle Klein och sju andra debattörer i ett upprop på DN.
Vi vill använda vår yttrandefrihet till att säga vad vi anser om de koranbränningar som skapat rubriker och lett till kravaller runt om i världen. Koranbränningar är aggressiva manifestationer som vill skapa så starka motsättningar som möjligt i samhället, för att så splittring inom Sverige.
Syftet är att ställa svensk mot svensk, och att göra det genom att såra och stöta ut troende muslimer ur det svenska samhället.
En sådan politisk ambition ska fördömas utan tveksamhet. För syftet är att skada människor i vårt samhälle, och därmed Sverige som land.
Ingen av oss som skrivit under vill ha en ny blasfemilag i Sverige – den senaste avskaffades 1970. Att införa ett förbud mot hädelse vore att inskränka religionsfriheten.
I spåren av koranbränningarna har en förnyad diskussion om yttrandefrihet och religionsfrihet uppstått. Ingen av oss som skrivit under vill ha en ny blasfemilag i Sverige – den senaste avskaffades 1970. Att införa ett förbud mot hädelse vore att inskränka religionsfriheten.
Att den svenska enhetsstaten på 1800-talet öppnades för andra trosriktningar var en följd av mångas religiösa engagemang. Här bidrog den svenska frikyrklighetens framväxt starkt till Folkrörelsesverige och till den moderna demokrati som då tog form.
Pluralismen är demokratins främsta kännetecken, och att backa från det vore att backa in i det förflutna. Så inga hädelselagar, tack. Vi har redan en lag om ”hets mot folkgrupp”, som tillkom 1949 som en följd av Förintelsen.
I sin senaste utformning slår den klart fast att lagen omfattar som brottsligt ”missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.”
Lagens syfte är att brännmärka försök att stöta ut hela grupper ur det svenska samhället. Här konstaterar vi att den senare tidens aggressiva koranbränningarna ligger på gränsen av vad lagen tillåter.
Vi är många som i olika grad känt av religionsföraktet och blivit betraktade som udda under de år då aktiv religiositet stod lågt i kurs.
Men oavsett vilka juridiska slutsatser de svenska domstolarna kommer till i den här frågan, har de svenskar som är troende muslimer rätt att känna stöd från oss andra när deras tro hånas och de missaktas som grupp. Vi är många som i olika grad känt av religionsföraktet och blivit betraktade som udda under de år då aktiv religiositet stod lågt i kurs.
Vi vet något om hur det känns. Det är de lägsta sidorna av mänsklig natur som då kommer fram. När vi ser detta drabba någon är det vår moraliska plikt att höja vår röst: Att avvisa de som polariserar och kränker, och innesluta de som hatarna försöker stöta ut.
En religion är inte en person utan måste tåla kritik. Men att kränka och håna sina troende medmänniskor är något annat.
En religion är inte en person utan måste tåla kritik. Men att kränka och håna sina troende medmänniskor är något annat. Det går kanske inte att förbjuda – men när det sker är det upp till resten av samhället att säga ifrån. För det är hatspråkets mekanismer som drar igång, och inga lagar i världen kan skydda oss från dess följder om inte tillräckligt många visar sin avsky för den sortens utstötning av andra medborgare.
Det är det dags att göra nu. Vi vet alla var det slutar, det där smädandet, hånandet, gruppföraktet, generaliseringarna. Vi vet vilket syfte det tjänar.
Den som vill försvara ett annat Sverige – det öppna och pluralistiska land som blev resultatet av 18- och 1900-talets demokratiska genombrott – bör säga ifrån här och nu. Vi bör visa vår solidaritet med de svenskar som politiska extremgrupper vill förolämpa och stöta ut ur samhällsgemenskapen. Ingen ska behöva gråta av harm och rädsla på fredagsbönen. Lika litet som det ska ske på söndagsmässan eller sabbatsgudstjänsten.
”Vi vill den frihet där vi är oss själva”, som det heter i Anders Frostensons psalm. Denna frihet önskar vi alla svenskar, oavsett livsåskådning eller religiös hemvist.
Signerat:
Anita Goldman, författare
Göran Greider, författare och chefredaktör Dala-Demokraten
Joel Halldorf, författare och professor i kyrkohistoria
Erik Helmerson, författare och ledarskribent Dagens Nyheter
Erik Jersenius, kulturredaktör Östgöta Correspondenten
Helle Klein, Sigtunastiftelsen
Ola Larsmo, författare
John Sjögren, författare och kulturskribent
Per Svensson, författare och journalist
Kent Wisti, präst, bildkonstnär och författare