Det är oetiskt och oansvarigt att påstå att det finns en lösning i form av “könsbekräftande vård” som är ett bra och ett säkert alternativ. Inbilla inte ungdomar att tro att den “vård” som erbjuds idag skulle vara en egentlig lösning för känslan av könsinkongruens.
Könsdysfori är ett hett ämne som WHO, Socialstyrelsen, Vårdguiden, RFSU, och psykiatriker, ägnar mycket tid och pengar att utreda. Diagnosen könsdysfori har av någon anledning ökat lavinartat i västvärlden och det är mestadels unga kvinnor som får diagnosen.
Könsdysfori är huvudsakligen en psykiatrisk diagnos, men egentligen inte, enligt RFSL och deras faktablad.
Enligt Socialstyrelsen, år 2020 har:
”…många personer som diagnostiseras med könsdysfori även en hög förekomst av flera andra psykiatriska diagnoser. Vanligt är autism, depression och ångestsjukdomar. Det visar en kartläggning av förekomst, samtidiga psykiatriska diagnoser och utvecklingen av könsdysfori över tid som Socialstyrelsen publicerar idag.”
Enligt statens medicinska etiska råd förklarar man diagnosen på följande sätt:
”När den egna könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet (det kön man tilldelades vid födseln) talar man om könsdysfori.”
Grunden till att man fastställer diagnosen könsdysfori baserar sig på huruvida personen anses lida psykologiskt av att inte identifiera sig med sitt biologiska kön.
Lägg märke till ordvalet och formuleringen kring hur det blir fastställt att man är pojke eller flicka. Uppenbarligen är ens kön något som man “tilldelas” och som “registreras”. Det tycks viktigt i valet av terminologi att inte förknippa könet med biologiska realiteter. Det är något vi “tilldelas” vid födseln. Av Gud eller Staten?
Enligt RFSL och sex experter är det viktigt att man utreder och sätter en diagnos, annars kan man inte få betald “könsbekräftande vård”. I vilka åldrar man ska börja tala om transsexualism och problem med könsidentitet tycks vara, helst så tidigt som möjligt. Samtidigt vet vi genom vetenskapliga studier att barn under 18 år vanligtvis (87%) inte längre upplever sig själva på samma sätt när de uppnått mogen ålder.
“Könsvård”, eller “könsbekräftande vård” kallades tidigare för könskorrigering. Det är alltså inte ett könsbyte. Enligt RFSU är:
”könsbekräftande vård och behandling den medicinska process som transpersoner kan gå igenom. Det innebär att man ändrar sin kropp med hjälp av hormoner och/eller operationer så att den bättre stämmer överens med ens könsidentitet.”
Ja, det låter enkelt. Allt går att fixa utan problem, men den “vård” man ger efter utredning och fastställd diagnos är huvudsakligen fokuserad på att ändra det fysiska utseendet.
Det sker genom pubertetsblockerare och hormonbehandlingar och dessa måste personen normalt fortsätta med hela livet. Hormonförändringar kan också ändra beteende och mental hälsa. Det finns ingen återvändo efter hormonbehandlingar och operation. De förändringar vården åstadkommit varar hela livet och är oåterkalleliga, även så, att de flesta blir oförmögna att fortplanta sig.
Att pubertetsblockerare enbart skulle handla om att vrida på eller av en kran av hormoner är mycket mer komplext än så. Kroppen är ingen maskin. Det kan få alla möjliga, icke-önskvärda och ohälsosamma effekter.
Skulle personen därefter önska gå vidare, erbjuds hon eller han kirurgiska ingrepp för att ta bort det som utseendemässigt påminner om det kön patienten eller personen inte längre identifierar sig med. Sedan påbörjas plastikkirurgi i form av en mängd olika ingrepp.
Operationerna kan inte leda till att vederbörande kan få barn i framtiden. RFSU informerar att när barnet, ungdomen eller den vuxna personen, väl fått en könsdysforidiagnos av ett utredningsteam, erbjuds olika typer av “könsbekräftande vård”.
”Du bestämmer själv vilka delar av den vården du vill ha. En sådan typ av vård kan vara hjälp att lämna könsceller på en fertilitetsklinik.”
Man är således helt medveten om att könsbekräftande vård leder till att man med stor sannolikhet blir steril. De föreslår en surrogatmamma eller artificiell insemination hos en transman, som inte opererat bort sin livmoder, precis som om det vore en enkel och billig lösning.
Transmän, alltså de som tidigare varit unga kvinnor, kan behålla äggstockar och livmoder om de skulle vilja få barn senare. Det är troligtvis omöjligt enligt forskningsexpertis, men skulle de vilja bli gravida måste de upphöra med hormonbehandlingarna, annars kan det störa fostrets hälsosamma utveckling. För transkvinnor finns än så länge ingen möjlighet att bli gravid.
När lidandet ska “vårdas” bort tycks ingen tänka på det lidande och identitetskris, som ett barn som föds av en transman, utsätts för.
Hela processen är dessutom smärtsam, både psykiskt och fysiskt. Man opererar bort livmödrar och stympar bröst för att kvinnan ska transformeras till att få mera manliga attribut. Vad gäller unga män opereras deras penis bort och man ger dem bröstimplantat. Det handlar om drastiska, smärtsamma, inte alls riskfria operationer.
RFSL rekommenderar dem som genomgått könskorrigerande vård att frysa ner ägg och spermier för eventuella framtida konstgjorda fortplantningsmetoder.
Huruvida patienten senare kan åtnjuta ett normalt sexualliv är osäkert och likaså huruvida patienten blir botad från sitt lidande. Kanske byts det bara ut mot ett annat lidande?
Hormonblockering och andra hormonstörande behandlingar leder till, och jag upprepar, att många blir sterila. Det är något som föräldrar, barn och ungdomar och de som förespråkar ”könsbekräftande ” behandlingar bör var extra noga med att begrunda.
I Sverige kan man byta kön rent juridiskt och samtidigt behålla sitt kön fysiskt, men om man genomgår könsbortagande operationer måste man även byta kön, rent juridiskt. För att slippa identifiera sig med något kön har man motionerat om att införa ett nytt begrepp där könsidentiteten är neutral. Hoppas du som läsare hänger med.
Uppriktigt sagt är egentligen de flesta resonemang om “könsvård” synnerligen förvirrande och det tycks bara bli värre och värre. Anna Wallentheim, socialdemokratisk riksdagskvinna, har velat ta ytterligare ett steg i denna komplexa djungel av definitioner om man och kvinna eller det “tredje könet”. Hon har motionerat om att man ska godkänna ett tredje juridiskt kön.
Att ett sådant “kön” inte existerar rent biologiskt/fysiskt tycks inte vara något hinder. Jag antar att det tredje könet hon hänvisar till är hen.
På den största kliniken i Sverige, Bup Kid, behandlades 51 barn med stopphormoner i höstas. Mikael Landén, professor i klinisk psykiatri, har utrett effekterna av stopphormonerna på uppdrag av regeringen:
”Vår slutsats var att det inte finns någon evidens för att det här hjälper mot könsdysfori eller att det minskar depressiva symptom eller ångest”.
Landén framhåller att det finns patienter som vården bör hjälpa med könskorrigering och att många blir hjälpta, men menar att man bör vara ”extremt noga” med vilka som får stopphormoner.
De senaste fem åren har omkring 440 barn i Sverige fått behandling med stopphormoner i syfte att hejda puberteten.Många är unga kvinnor med autism och andra psykiska besvär.
Kanske bör vi fråga oss varför diagnosen könsdysfori ökat lavinartat i västvärlden? Ingen tycks ha några konkreta svar, och ingen tycks kunna tänka sig att det måhända finns stora ekonomiska intressen bakom den nya medicinska industrin som ägnar sig åt könsstympning av unga människor.
Jag säger stympning för man skär ju faktiskt bort livmödrar, vagina, blygdläppar, testiklar och penis. Sedan erbjuds plastikkirurgi för att operera på bröst, blygdläppar, testiklar och penis där de inte funnits tidigare.
Låt mig upprepa att hela den vård som erbjuds sannerligen inte är en billig historia och allt går på skattebetalarnas konto. Av olika prioriteringar inom sjukvården som är nödvändiga, förefaller “dysforivården” minst genomtänkt, men här finns stora pengar att hämta hem för den medicinska industrin.
Karolinska Institutet som kallar sig för ett medicinskt universitet har inga skrupler. KI erbjuder “könsbekräftande vård” i form av hormonbehandlingar till minderåriga. 2019 uppgav SVT att Sveriges största könsmottagning vid Karolinska skiljer sig från andra mottagningar. Ingen annanstans opererar man bort brösten på så unga personer som 14 år.
Karolinska Institutet ledande
Per-Anders Rydelius, var den dåvarande ansvarige överläkaren vid Kid-teamet på Karolinska, mottagningen som behandlar barn. Sjukhuset vägrade uppge hur många 14-åringar det handlade om.
“Karolinska Universitetssjukhuset behandlar flest patienter i landet, på vuxenmottagningen Anova och hos barnteamet Kid. Här opererades brösten bort på 134 personer i åldern 14–20 år mellan 2013 och 2019”, skriver SVT.
Karolinska Institutet, denna internationellt befläckade institution som en gång i världen var en stolthet för Sverige, har fått stänga ner denna avdelning (2021) eftersom det blev alldeles uppenbart att dessa operationer på intet sätt kunde bevisas göra mer nytta än skada för de unga människor som opererades.
Efter Macchiarin-skandalen där ledningen för Karolinska slutligen fick avgå trots all mörkerläggning de ägnade sig åt, bör den nya ledningen kanske tänka sig för noggrant innan de hastar in i nya inkomstbringande operationsmodeller som har illa underbyggd vetenskaplig forskning bakom sig, speciellt vad gäller barn och ungdomar. Ett psykiskt lidande kan aldrig rättfärdigas med medicinska ingrepp, om det skapar ett annat möjligen värre lidande.
Idag har Karolinska sjukhuset i Stockholm stoppat hormonbehandling av minderåriga patienter med könsdysfori. Dessa behandlingar är kontroversiella och kan innebära risker, skriver sjukhuset nu i sina nya riktlinjer.
De potentiella biverkningarna staplas på varandra: kardiovaskulär sjukdom, benskörhet, infertilitet, cancer och trombossjukdom.
Sjukhuset skriver också att behandlingen har låg evidens att nå önskad effekt och att det idag finns mycket lite kunskap om säkerheten på lång sikt. Nästa gång bör man kan kanske inte vara så snabb att vilja erbjuda vård som inte är rejält vetenskapligt underbyggt, speciellt med tanke på att det är unga värnlösa barn man experimenterat på.
I flera reportage har Uppdrag Granskning lyft fram bristen på vetenskaplighet och risker med de olika hormonbehandlingarna. Det visar sig vara starka preparat som kan ge allvarlig och irreversibel hälsopåverkan.
Möjligen fick även Socialstyrelsen ”kalla fötter”. De har backat från tidigare ställningstagande om vilka åldersgrupper som ska erhålla ”könsbekräftande vård”.
Mellan åren 2008 och 2018 mångdubblades antalet nya fall av diagnostiserad könsdysfori. Särskilt stor var ökningen bland dem i åldrarna 13 till 17 år och med registrerat kön kvinna vid födseln.
Upp till 67 procent av alla som genomgår könskorrigerande kirurgi får även någon form av komplikation och svåra biverkningar, enligt en systematisk översikt från Sahlgrenska sjukhuset som granskat samtliga studier inom området.
Kirurgiska ingrepp för att avlägsna brösten, så kallad mastektomi, kan ge irreversibla skador där patienten riskerar att få svåra problem med smärtor flera år efter ingreppet. Risken är särskilt hög för unga kvinnor.
Den amerikanska barnläkarföreningen lyfter fram biverkningarna av hormonterapi där man redogör för att pubertetsblockerare kan leda till sterilitet, benskörhet, ökad förekomst av självmordstankar och självskadebeteende.
Östrogen och testosteron kan också innebära en ökad risk för förstadier till diabetes och förhöjda blodfetter. Östrogen ökar likaså risken för blodproppar och stroke, bröstcancer, högt blodtryck samt viktuppgång.
Testosteron kan öka risken för polycytemi som kan innebära blodproppar och blödningar samt för leverpåverkan.
RFSUs informationskampanjer är översexualiserade
Sedan några år ägnar sig myndigheter och RFSU åt att översexualisera undervisningen för barn, och det tycks bara bli värre. Könsdysfori ska informeras om tidigt. Hela den här överdrivna sexinformations hysterin tycks vara en global företeelse som understöds av WHO och FN. Man börjar redan på dagis.
I sin iver att framstå som fritänktänkande och progressiva vill RFSU införa en sexrevolution hos barnen och normalisera bland annat pornografi, sex mellan samma kön, anala samlag och andra mindre vanliga sexuella beteenden som lyfts fram som helt normala.
Tanken är att myndigheter ska lära barn att gilla sex. Jag tänker mig att man inte behöver lära ut att sex är lustbetonat. Det upptäcker de säkert själva. Snarare, lär unga män hur man blir en ömsint och kärleksfull partner som visar genomgående respekt. Lär uts att ingen ska kunna få använda våld eller droger för att tilltvinga sig samlag. Gör lagen för våldtäkt oerhört sträng. Lär ut att det finns noll tolerans för våldtäkt.
Unga kvinnor, enligt resultat från den största svenska befolkningsstudien av svenska folkets sexuella och reproduktiva hälsa visar på stora skillnader mellan könen. Fyra av tio kvinnor har upplevt sexuella trakasserier eller har utsatts för sexuella övergrepp.
I den information RFSU och RFSL som går ut till skolbarn vill man gärna normalisera pornografi. Det är inget som hjälper barn och kvinnor för de är oftast offren. Majoriteten av alla män tittar på pornografi medan en majoritet av kvinnorna inte gör det.
Alla dessa ”positiva, och ”frigörande” sexkampanjer kan mycket väl ha bidragit till förvirring hos tonåringar som sedan leder till diagnosen könsdysfori. RFSL:s webbsida har en del att säga om trans. Här finns en underliggande ton av att ”det är helt normalt om du inte gillar ditt kön” och det kan fixas med hormoner och operationer.
Så här säger RFSL:
”Könsbekräftande vård och behandling kallas den medicinska, sociala och juridiska process som transpersoner kan gå igenom. Det innebär ofta att man ändrar sin kropp så att den bättre stämmer överens med ens könsidentitet. Det kan man göra till exempel genom hormonbehandling, hårborttagning eller olika slags operationer.”
Därefter rullar hela vårdprocessen i gång. Förespråkare invaggar ungdomar i en slags falsk säkerhet att om man inte känner sig nöjd eller identifierar sig med sin kropp finns det vård och bot. Men det finns det egentligen inte för än så länge finns ingen vetenskaplig forskning som visar att könskorrigerande behandlingar gör mer nytta än skada.
Det är oetiskt och oansvarigt att påstå att det finns en lösning i form av “könsbekräftande” vård som är ett bra och ett säkert alternativ.
Vården borde snarare vara inriktad på att ge psykologiskt stöd hur man hanterar sin transsituation, att man blir respekterad och hörd. Inbilla inte ungdomar att tro att den vård som erbjuds idag skulle vara en egentlig lösning för känslan av könsinkongruens.
Barnläkaren Mats Reimer varnar mycket riktigt för medicinsk klåfingrighet och menar att barn under en period kan te sig könsöverskridande, men att majoriteten av barnen ändå tar sig genom den naturliga ”kroppsdysforin” de kan uppleva i puberteten. Han säger:
“Kroppsliga förändringar sammanfaller också med en tid i livet när tonåringar känner stora krav på att fungera socialt. Ett exempel på en sårbar grupp är autistiska barn. De kan känna att de har svårt att passa in i sociala spel och är inte oväntat överrepresenterade inom just könsdysfori.“
Tanja Olsson Blandy, doktor i statsvetenskap och aktiv inom Sveriges Kvinnoorganisationer som representerar 130.000 kvinno menar att:’
“Det saknas evidens för att en ny könstillhörighets skulle innebära ökat välmående för gruppen transpersoner. Lagförslaget är skadligt för kvinnors och flickors rättigheter. Det finns dessutom allvarliga risker för barn och ungas hälsa, men troligen också höga hälsoekonomiska kostnader för samhället”.
Vi lever i en förvirrad värld där mycket kommer till ytan som bör ifrågasättas. “Vård” för könsdysfori, och hela frågan om trans bör tas upp till noggrann granskning. Föräldrar, gå till skolan och informera er och tala med lärare och rektor om du inte samtycker.
Referenser och relaterat
- PubMed: Gender Dysphoria: Bioethical Aspects of Medical Treatment
- Världen Idag: ”Saknas bevis för att könstillhörighetslag ökar välmåendet”
- Bup Kid: BUP Könsinkongruens och könsdysfori, KID
- SVT: Sveriges största könsmottagning har opererat bort bröst på minst en 14-åring