“Galenskapen i mars månad” är en NATO-grej. Den västliga militäralliansen startar rutinmässigt konflikter i främmande länder under just denna månad, senast i Serbien (1999), Irak (2003), Libyen (2011) och Syrien (2011). I det senaste fallet tog det några år innan USA faktiskt invaderade, men sanktionerna och det hemliga stödet till regeringsfientliga styrkor började direkt.
Text: Rachel Marsden, , kanadensisk journalist och politisk strateg. Artikeln “The 13-year-old war in Syria holds a warning for Ukraine” har tidigare publicerats på RT
Ta som exempel Bashar Assad, den syriske presidenten som helt enkelt “var tvungen att gå”, enligt alla från Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron och tidigare utrikesminister John Kerry till Italiens fd utrikesminister Paolo Gentiloni Silveri. Vad hände egentligen med Assad? Det visar sig att han fortfarande lever ett stillsamt liv som president i Syrien, och att hans namn knappast längre rullas runt i munnen på Natos regimförändringsentusiaster.
Nästan ett decennium efter att ha startat en propagandakampanj för att stödja en USA-ledd NATO-invasion av landet bekräftade utrikesdepartementets särskilda sändebud i konflikten, ambassadör James Jeffrey, 2020 att USA inte längre strävade efter att avsätta Assad.
Istället, sa han, ville man se “en dramatisk förändring i beteendet”, vilket påminner om Japans omvandling efter att USA släppte ett par bomber över landet under andra världskriget.
Det är något av en politisk omsvängning, men det kan förklaras på exakt samma sätt som när en kille som är ute efter en tjej och blir avvisad plötsligt säger till folk att han ändå aldrig var riktigt intresserad av henne. Attityden förändrades eftersom Washington inte hade något val. De hade försökt med nästan allt, och misslyckats.
Den antisyriska propagandan, som nu är praktiskt taget obefintlig, hade i åratal varit obeveklig. Vi fick höra att Assad helt enkelt hade förlorat kontrollen över landet och att USA och dess allierade inte kunde riskera att IS-terrorister sprang omkring som ett hot och försökte upprätta ett kalifat i Syrien eftersom Assad helt enkelt inte var kapabel att stoppa dem.
Och när han väl försökte anklagades han bekvämt nog för humanitära brott. Då kommer naturligtvis Uncle Sam för att “hjälpa till” för att bli av med IS och även Assad – helt utan några humanitära problem, eftersom amerikanska bomber inte är inhumanitära.
Under processen spenderade CIA och Pentagon miljarder dollar på att utbilda och utrusta “syriska rebeller”, varav många hoppade av för att ansluta sig till andra jihadistgrupper, inklusive IS och al-Qaida, och tog sina nya glänsande vapen med sig.
Det finns en uppenbar parallell här med Ukraina, som riskerar att följa en liknande bana med västlig inblandning och beskydd. Redan före den nuvarande konflikten hade Freedom House, som är kopplat till CIA, och andra ifrågasatt i vilken utsträckning högerextremister kontrollerade landet. Stora västerländska medier publicerade artiklar som hänvisade till Ukrainas nynazistiska problem.
Så det ser ut som om samma argument en dag kan användas mot Ukrainas president Vladimir Zelenskyj – att han har förlorat kontrollen över landet till extremister. Och precis som västvärlden utbildade extremister i Syrien under förevändning att hjälpa, har de gjort exakt samma sak i Ukraina genom att utbilda och utrusta de nynazistiska Azov-krigarna.
Så vad hände egentligen med de “syriska rebellerna”? Eftersom Turkiets president Recep Tayyip Erdogan inte ville ha ett jihadistnäste alldeles intill, och eftersom han visste exakt vilka dessa krigare var ända sedan en NatO-bas i Turkiet fungerade som en mellanlandningsplats för uppdraget att stödja dem, skickade han dem till slut i massor (uppskattningsvis 18.000 av dem) för att strida – och dö – i ett annat krig som NATO också hade startat i Libyen.
Så problemet var löst, men flytten väcker en fråga om Ukrainas framtid:
Vad ska alla de västutbildade nynazisterna göra när dammet har lagt sig i Ukraina, om Ryssland inte fullföljer sitt uttalade uppdrag att avnazifiera landet?
Den tidigare franske underrättelsechefen Alain Juillet har noterat att terroristproblemen i Syrien råkade uppstå tre veckor efter Assads val 2011 av en iransk-irakisk pipeline genom Syrien, i stället för en saudisk-qatarisk pipeline.
De konkurrerande pipeline-planerna skulle göra det möjligt för antingen Iran eller Qatar att transportera naturgas till Europa från det iransk-qatariska gasfältet South Pars/North Dome, och därmed eliminera de höga kostnaderna för att transportera gasen med tankfartyg. Så drivkraften bakom interventionen var sannolikt ekonomisk, vilket brukar vara fallet. Det råder heller ingen tvekan om att västvärlden alltid har velat kontrollera Syrien som ett sätt att tygla Iran.
Den planen misslyckades inte bara, utan på ett spektakulärt sätt. År 2015 bad USA:s dåvarande president Barack Obama, som vid ett tillfälle övervägt att genomföra luftangrepp mot landet, Syriens allierade Ryssland och Iran att samarbeta med USA för att “lösa konflikten”.
Han sa att “vi måste inse att det efter så mycket blodsutgjutelse och blodbad inte kan bli någon återgång till status quo före kriget”. USA hade gått från ett regimskifte med eld och lågor till att be de syriska allierade Ryssland och Iran om hjälp att göra det.
Både Iran och Ryssland hade gått in i konflikten militärt på begäran av Assads regering för att hjälpa till att stabilisera landet, och Moskva kom först in på scenen när striderna kom för nära dess varmvattenbas för Svartahavsflottan i Tartus för att vara bekväma.
Så i princip kallades Ryssland in för att hjälpa till att städa upp den röra som USA och NATO hade ställt till med i landet och i december 2018, när jag frågade Rysslands president Vladimir Putin vid hans årliga presskonferens om USA:s dåvarande president Donald Trump hade rätt i att IS hade besegrats i Syrien, höll han med.
Så Trump drog tillbaka de amerikanska specialstyrkor som hade utplacerats i landet och förklarade att USA bara skulle fortsätta att hålla till där oljan fanns, i Syriens östra oljefält. “Vårt uppdrag är att varaktigt besegra ISIS”, sa Pentagonchefen och försökte omformulera Trumps krassa erkännande.
Ja, just det – för det räcker inte med att IS inte längre är ett problem. Uncle Sam måste stanna kvar och se till att de aldrig kommer tillbaka, någonsin igen. Jag antar att det inte finns någon chans att bara åka hem och luta sig tillbaka med några öl och vänta och se om det faktiskt kommer att bli ett problem i framtiden? Nope!
Inte när så mycket har investerats i att etablera ett militärt fotavtryck i landet som råkar ligga precis ovanpå den största högen av Syriens naturresurser – den typ som har varit föremål för rapporter från CIA:s underrättelseavdelning sedan åtminstone 1986.
I december 2023 nämnde den syriske oljeministern Firas Hassan Kaddour planen på att “befria” oljefälten från USA:s ockupation.
Fred i Syrien var endast möjlig på grund av att Ryssland hjälpte till att eliminera bråkmakarna.
Kommer Zelensky snart få samma behandling som Assad?
Har Zelensky funderat på hur hans egen framtid kan komma att se ut om Ryssland inte lyckas göra samma sak i Ukraina – och att det kanske inte är det värsta som kan hända om Ryssland lyckas nå sina mål?
Den ukrainske presidenten anklagas redan för att “konsolidera makten” av medier som stöds av utrikesdepartementet och har ställt in presidentvalet. Om han inte tar tag i skurkarna, som de i Ternopols regionala råd som är upptagna med att dela ut utmärkelser uppkallade efter kända ukrainska nazister till andra kända ukrainska nazister, då är han mogen för Assad-behandling.
Och om han är för hård mot dem riskerar han att, precis som Assad, anklagas för odemokratisk hårdhänthet. Och att Ukraina “vinner” innebär åtminstone att Zelensky kommer att bli tvungen att låta sina nya vänner hänga och ta vad de vill så länge de vill – vilket Syrienfallet bevisar.
Väst förlorade i Syrien och vill fortfarande inte gå hem. Tänk om de faktiskt hade fått bestämma fritt över stället. Kanske finns det något värre än en rysk “seger” för Ukraina: Permanenta ockupanter [tex USA] som använder vänskap som en förevändning för att stanna kvar och suga ut landet.
Text: Rachel Marsden, , kanadensisk journalist och politisk strateg
Relaterat
- Rachel Marsden: BRICS should set up a kiddie table for Western leaders like Macron
- Rachel Marsden: The EU wants to move out of Uncle Sam’s basement but is too picky about its economic roommates
- Rachel Marsden: Afrikanska Mali sparkar ut Frankrike – Macron skyller på Ryssland
Mja, det största problemet för Ukraina är väl de tendenser som finns att diverse länder får regeringar som önskar goda förbindelser med Ryssland. Det kan ju bli så i USA.
Det lär väl bli ett tillhåll för grupper som förser Europa med lagom skurar av terror och dåd de kommande åren. Europa den nya oroshärden om Mellanöstern blir stabiliserat genom Brics.
Bra analys i artikeln!
När de har rensat Ukraina på ukrainare så kommer det finnas mycket ledig plats för andra folkslag att flytta in. Ett sånt som i sin egen expansion med rötter i området numera känt som Ukraina, har också tradition av att med ytterst tveksamma metoder vräka andra från hus och hem för att sen även stjäla deras land
Netanyahu lär ha sagt att han tror på Khazarteorin antagligen med tanken att eventuellt kunna expandera i Ukraina?
Men Netanyahu är en notorisk skurk så inget han säger behöver ha med sanningen att göra.
Han är USAs lokala skurk därnere och det folk han företräder utnyttjas som proxy.
Hycklarna US/UKs låtsas att de inte kunde hindra nuvarande vapensändningar för folkmordet i Gaza men Netanyahu är den typen de vill ha.
Hamnar många zionister i Ukraina är de fortfarande en proxy för västimperiet.
Men eftersom många Israeler har ryskt påbrå kanske det är en fördel för Ryssland jämfört med nuläget.
De illegala bosättarna i Israel kanske ligger illa till så det är kanske inte omöjligt att de skulle kunna bli Ukrainare om Ryssland accepterar.
Detta är förstås bara spekulation från min sida.
Men “Nutty” är ju knappas källan till vad jag skriver. Sen tror jag inte att ett visst folkslag är mer än verktyg precis som alla de andra verktygen vi kan se. Att de är överrepresenterade inom vissa områden som t.ex. finanser beror ju på att de har näsa för just det området. Men tittar man på gnomen Zelenskys härkomst och på så många andra som drar i trådarna i Ukraina så verkar de även ha en rätt framträdande roll där med. Anser många av dem sen med att det är det gamla moderlandet så är ju tömda områden gynnsamma för en repatriering.