Margareta Skantze påminner oss om tre verk som redan på 1930- och 1940-talen varnande oss för en kommande dystopisk framtid som nu snabbt gestaltar sig framför våra ögon, en utveckling ivrigt påhejad av våra politiska ledare. Varför såg vi det inte komma och varför gör vi inget åt det? Har varningarna blivit underhållning?
Vi kommer att se en diktatur utan tårar. Samhällena kommer att förvandlas till smärtfria koncentrationsläger där människor fråntagits alla sina rättigheter och njuter av sin underkastelse. Det blir den sista och slutliga diktaturen, Världsstaten.
Den som förutspådde detta var den brittiske författaren Aldous Huxley. Under åren 1961-62 reste han runt i Kalifornien och försökte varna mänskligheten för denna utveckling. Utgångspunkten för hans föreläsningar var två böcker: dels hans egen roman “Du sköna nya värld” och dels George Orwells “1984”.
Huxley skrev sin roman år 1932, efter sitt första besök i USA. Han hade gripits av stor oro över hur den amerikanska demokratin med sina högt ställda ideal från Thomas Jeffersons dagar hade förflackats, hur penningmakten och underhållningsindustrin fått allt starkare grepp om samhället.
I “Du sköna nya värld” drar han detta till sin spets och gestaltar den världsomfattande diktatur som han menar blir följden om inte utvecklingen hejdas.
Själva centrum i Huxleys berättelse om den kommande Världsstaten utgörs av en kläckningsanläggning där människor skapas med hjälp av genteknik. Dessa mänskliga embryon programmeras redan från starten under rigorös vetenskaplig kontroll för att ingå i fem rangordnade klasser, från Alfa till Epsilon. Redan från tidig ålder blir barnen sexualiserade genom erotiskt laddade lekar.
Promiskuiteten är en närmast påbjuden plikt i Världsstaten och hindrar alla former av förhållanden byggda på annat än snabbt tillfredsställd sexuell attraktion. Ett konstant intag av drogen ”soma” försätter människor i en känsla av bekymmersfri lycka. Alla böcker är förbjudna och har ersatts av sensationsskapande filmer. Via elektroder i biosalongens fåtöljer kittlas åskådaren att förnimma samma känslor som aktörerna på vita duken.
George Orwell skrev sin roman “1984”, 1949 precis i spåren av Andra Världskriget. Han varnade också för den kommande Världsstaten. I hans dystopi är världen delad i tre rivaliserande supermakter i ständig krigföring i skiftande allianser.
Människorna hålls i konstant skräck genom censur och övervakning. De tränas varje vecka att skrika ut sitt hat mot olika fiender, fiktiva eller verkliga.
Huvudpersonen Winston arbetar på Sanningsministeriet. Hans uppgift är att redigera historieskrivningen så att den anpassas till det för tillfället rådande krigssituationen.
På hans skrivbord finns ett ”glömskehål” dit han förpassar vad som tidigare gällt som sant. Förlusten av minnet och historien, reduceringen och förvrängningen av språket, utgör bärande teman i 1984.
Huxley hyste stor beundran för Orwells roman, men han ansåg att Orwell, när han målade upp sin bild av den kommande Världsstaten, varit alltför bunden av de närliggande erfarenheterna av den sovjetiska och den nazistiska diktaturen.
Huxley menade att den framtida Världsstaten inte kommer att styras med våld och terror, utan genom tillfredsställelse av människors längtan efter bekvämlighet, trygghet och underhållning. En sådan diktatur är långt enklare att kontrollera eftersom människorna inte kommer att känna något behov av att göra uppror mot den välvilliga makten.
Det hade varit intressant att veta hur Huxley hade sett på Karin Boyes roman “Kallocain”. Hon skrev den år 1941, mitt under Andra Världskrigets mörkaste fas. Hon ser för sig hur människorna placerats i underjordiska städer, avskurna från naturen. Här lever de under ständig övervakning.
Berättarjaget är kemisten Leo Kall. Han har uppfunnit drogen kallocain som kan avlocka människor deras innersta hemligheter och tankar. Med hjälp av denna drog upptäcker Leo Kall att hans hustru Linda (samma namn som den kvinnliga huvudpersonen i Du nya sköna värld) bär på en dröm om ett samhälle i takt med naturen, ett samhälle grundat på människors kärlek till varandra.
I alla tre dystopierna är upplösningen av familjebanden ett centralt tema. Ord som moderskap, havandeskap och föräldraskap väcker äckel, förvirring och vrede. Hos Boye formulerar Linda under inflytandet av kallocainet sina tankar kring kvinnans roll i Världsstaten:
”Visst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män, och nya kvinnor också förstås, som i sin tur kunde föda nya män.” Och hon fortsätter: ”Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken.”
Dessa tre romaner har viktiga insikter att förmedla till oss som lever i dag på tröskeln till ett förverkligande av Världsstaten. Styrdokumentet Agenda 2030, som sammanfattar sjutton globala mål för en ”hållbar utveckling”, för tankarna till orwellskt nyspråk. Det antogs av FN:s generalförsamling den 25 september 2015 under namnet “Transforming our world”.
En av de mest inflytelserika tankesmedjorna på vägen till den Nya Sköna Världen är World Economic Forum (WEF), under ledning av dess numera drygt åttioårige grundare Klaus Schwab. I hans framtida drömvärld ska antalet människor på jorden begränsas och placeras i ”smarta” städer, där allting ska ligga inom femton minuters räckhåll.
Människorna ska fulländas genom att kopplas ihop med maskiner och kunna styras via inopererade chips. Inga pengar ska finnas. Alla ska ha medborgarlön. Alla transaktioner ska ske digitalt. Om någon missköter sig är det bara att stänga av penningkranen. Syntetiskt framställd mat ska levereras med drönare till bostaden.
Och människorna ska lära sig att älska detta tillstånd, sammanfattat i WEF:s slagord ”You will own nothing. And you will be happy”, precis som i Huxleys roman. Utanför städerna ska det finnas stora orörda vildmarker i ekologisk balans. Här ska allting vara rent, rent, rent, som i paradiset före fallet, men paradiset är endast tillgängligt för den styrande makteliten, Alfa-människorna.
Allt finns öppet redovisat på WEF: s hemsidor och i Schwabs böcker, med namn som “Shaping the Future of the Fourth Industrial Revolution” (2018) och “Covid-19: The Great Reset” (2020).
Våra svenska politiker upprepar likt lydiga papegojor de slogans som WEF har myntat. “Build Back Better!”, den stora återställningen, det nya moderna!
Förstår de ens vad de själva säger? Ser de inte att vi är på väg mot ett förverkligande av de dystopier som formulerades så skarpsinnigt av Aldous Huxley, George Orwell och Karin Boye? Är det så illa att de faktiskt tycker att den Nya Sköna Världen är ett mål värt att sträva efter? Tror de att därigenom ska få bli en del av den härskande eliten? Eller lever de i ett tillstånd där de förlorat kontakten med verkligheten?
I boken “Brave New World Revisited” (svensk titel: Framtidens Värld), som Huxley skrev år 1958, reflekterar han över vad som fattades i hans tankar kring framväxten av “Den Nya Sköna Världen”. En av hans viktigaste insikter är att han missat masskommunikationens avgörande roll. Fri press och allmän läskunnighet utgör en förutsättning för demokratins överlevnad, men, säger han, massmedierna kan också förvandlas till ett av de allra kraftfullaste vapnen i diktaturens arsenal.
Västvärlden förfasas över censuren i Öst, men ser inte den censur som utövas i deras egen kultursfär i form av koncentrationen av makten över kommunikationen i händerna på ett fåtal stora mediekoncerner.
De som en gång i tiden ivrade för den fria pressen förutsåg inte att masskommunikationen skulle skapa en gigantisk industri vars livsluft utgörs av människors omättliga behov att bli underhållna. När människor försvinner in i andra världar, låter sina sinnen uppslukas av sportens och såpoperans andra verkligheter, av mytologins och metafysikens fantasivärldar, tappar de orienteringen och blir ett lätt byte för olika former av propaganda.
Enligt Huxley är den skickligt uppbyggd med hjälp av tre metoder: upprepandet av slagord som ska accepteras som sanningar, undantryckande av fakta som ska förbli okända och banalisering av människors känslor. Detta skrev alltså Huxley för över sextio år sedan.
Åter till frågan varför vi tycks glida rakt in i det mardrömssamhälle som Huxley, Orwell och Boye försökte varna för. Varför förklingar dessa tre visionärers förtvivlade Kassandra-rop ohörda? Kanske är svaret att deras romaner förvandlats till en del av den underhållningsindustri som Huxley menade var själva nyckeln till förverkligandet av Världsstatens kommande diktatur.
Streamade dystopier
- The Giver, roman 1996, film
- The Island, 2005, film
- Children of Men, 2006, film
- Farenheit 451, boken kom 1951 och en av flera filmversioner hade premiär 2018
- Soylent green, 1973, film