Universum – ett spänningsfält mellan varat och intet

FILOSOFI & KOSMOLOGI. Filosofiska tänkesätt och begrepp kan användas som redskap för att etablera analogier och skapa förståelsehorisont för klargörande och belysning av grundvalar, företeelser och fenomen inom andra discipliner. Denna artikel  försöker åskådliggöra makro- och mikrofysikens mekanismer utifrån ett filosofiskt synsätt med fokus på Hegels, Sartres och Heideggers begrepp varat och intet.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor och forskare

Enligt filosofen Hegel och hans senare efterföljare, de existentialistiska tänkarna Sartre och Heidegger, kan tillvaron beskrivas av två duala, dialektiska och komplementära filosofiska begrepp; varat och intet. Dessa begrepp betraktas inte som väsensskilda, utan ses som ett kontinuum, det vill säga att olikheten mellan begreppen är mer en analytisk än en ontologisk skillnad.

Tillvaron kan, enligt detta filosofiska tänkesätt, beskrivas som ett dualt kontinuum mellan en pluspol, varat och en minuspol, intet, i analogi med makrofysikens gravitationella motpoler svarta hål/galaxer och mikrofysikens atomsystem med en positiv positronkärna och negativa elektronbanor.

Makrokosmos och mikrokosmos, det vill säga universum, kan här sägas styras av samma duala, dialektiska principer som de som beskriver relationen och förhållandet  mellan de filosofiska begreppen varat och intet i Hegels filosofi och den efterföljande existentialismen.

Detta dialektiska synsätt motsäger helt och hållet Parmenides teori, den grekiska, klassiska ontologins fader, om tillvaron. I sitt verk ”Om naturen” behandlar Parmenides enheten eller varats enhet och evighet. Hans grundläggande tes, återtagen och fördjupad av Platon i ”Parmenides”, kan sammanfattas i följande termer:

Varat är. Intet är inte.

Hegel är den första bland nutidens filosofer som ifrågasätter Parmenides dualism mellan varat och intet genom att  tillskriva en dialektik och växelspel mellan dessa två begrepp. Han knyter här an till den grekiske filosofens Herakleitos synsätt, enligt vilken alla motsatser är polära, vilket betyder att de är förenade med varandra i en enhet, ett kontinuum. Enligt denna tänkare är ”vägen upp och vägen ned en och samma” och ”för Gud är dagen natt, vinter sommar, krig fred och mättnad hunger” (citerat i Kirk: Heraclitus – The Cosmic Fragments, 1970).

I sitt verk ”Wissenschaft der Logik” ( 1812-1816) fullföljer Hegel denna filosofiska tradition. I detta arbete skriver Hegel att:

”Det finns ingenting mellan himmel och jord som inte i sig innehåller varat och intet” – min översättning.

På samma sätt kan man med fysikens språk säga att ”det finns ingenting i makrokosmos och mikrokosmos som inte i sig innehåller motpoler”.

Hegel postulerar på detta sätt en komplementaritet och dialektisk kontinuitet mellan varat och intet. Han ser i dessa två lika viktiga beståndsdelar av verkligheten. I motsats till Parmenides och Platon, betonar Hegel de ömsesidiga krafterna för bortstötning och attraktion som varat och icke-varat utövar mot varandra, där tillvaron och verkligheten på något vis kan ses som spänningen mellan dessa motsatta krafter i analogi med gravitationsfältet mellan svarta hål och galaxer på makrofysisk nivå och atomsystemets funktionssätt på mikrofysisk nivå.

Heidegger och Sartre ansluter sig sedan till denna filosofiska riktning.

Enligt Hegel utgör inte varat och intet skilda ontologiska essenser med egen existens. Han ser istället dessa två kategorier som dialektiskt och dynamiskt växelverkande, i ständig rörelse och interblivande. Det handlar här mer om processer och skapande växelverkan än om statiska begrepp. I detta hänseende skriver senare Sartre: ”Det är bara på ytan av varat som det finns icke-vara” ( Sartre, 1943, min översättning). ”Intet är inte, det förintligar sig”( ibid).

Kosmologi

På samma sätt kan man på makrofysisk nivå se interstellära system/galaxer och svarta hål som interberoende fenomen där stjärnsystemen drar nytta av de svarta hålens rotationskraft för sin egen bildning och organisation, samtidigt som de svarta hålen när sig på galaxens materia.

I analogi med Sartres ovan citerade uttryck skulle man om makrokosmos kunna säga: ”Det är bara på ytan av galaxer som det finns svarta hål” och ”svarta hål är inte, de förintar sig”.

Därifrån galaxers och svarta håls, varats och intets, paradoxala konstitution som ett vara som är sitt eget intet och intet som är sitt eget vara (Heidegger, 1927). Sartre skriver i detta hänseende: ”Intet bär varat i sitt hjärta” (Sartre, 1943). På samma sätt kan vi säga att varat bär intet i sitt hjärta.

Heidegger fullföljer sedan Hegels tänkande genom att betrakta varat och intet som förutsättningar för varandra. Det är genom intet som världen får sina konturer (Heidegger, 1927).Likaledes kan vi med fysikens ord säga att det är genom svarta håls och atomkärnans gravitationskraft som galaxen får sin form och elektronerna sina banor. Intet bestämmer således tydligheten hos varats konturer, på samma sätt som varat är en förutsättning för intets existens.

Vidare är det endast i intet som varat kan överskridas och omvänt(ibid). Intet och varat kan således ses som ömsesidiga korrelat till varandra som befinner sig i ständig växelverkan, styrda av bortstötnings- och attraktionsmekanismer i analogi med interberoendet och växelspelet mellan svarta hål och interstellära system på makrofysisk nivå och protoner och elektroner på mikrofysisk nivå.

Enligt Heidegger rymmer varat och intet varandras egenskaper i sin infrastruktur, som nödvändiga villkor för sin existens (Heidegger, 1927). Dessa kategorier kan med kantianskt språk beskrivas som begränsande begrepp, ett slags syntes mellan det negativa och det positiva, där negationen är villkor för positivitet och vice versa.

”Intet finns varken före eller efter varat, inte heller på att allmänt sätt utanför varat, utan det finns inom varat, i dess hjärta, som en mask” – Sartre, 1943, min översättning

På samma sätt kan vi på makrofysisk nivå säga att ”svarta hål varken finns före eller efter galaxen, inte heller på ett allmänt sätt utanför galaxen, utan det finns inom det, i dess hjärta, som en mask”.

Filosofin, från den grekiska antiken fram till nutida existentialistiska filosofer, kan således här bistå oss med tänkesätt, begrepp och redskap som kan hjälpa oss att belysa, förstå och förklara till synes motsatta företeelser inom till exempel den moderna fysiken, på såväl makrokosmologisk som mikrokosmologisk nivå.

Att se motsatser som kontinuerliga och motpoler i en och samma enhet, som tillhörande samma helhet, ger oss en förståelsehorisont till till synes skilda begrepp och fenomen som svarta hål/galaxer/universum och atomsystemets funktionssätt och uppbyggnad i en positiv kärna och negativt hölje.

På makrokosmologisk nivå kan intet eller svarta hål ses som en negativ motpol till galaxen, med omvända naturlagar, fungerande enligt ett omvänt atomsystem med en negativ gravitationskärna i mitten och en positiv närande galax av materia i omloppsbanor kring denna.

Det är vidare möjligt att etablera en interberoende dikotomi och dialektik mellan varats och galaxernas ändlighet (ändliga hastigheter, ändlig densitet och volym) och intets och svarta håls oändlighet (oändliga flykthastigheter, oändlig densitet etcetera).

På mikrokosmologisk nivå kan vi här ha nytta av samma analogi för förståelsen av motpolers förening i en helhet och enhet via den positiva positronkärnans dragningskraft på de negativa elektronerna, där positivitet och negativitet i växelverkan samtidigt utgör möjlighet och begränsning för den sammanhållna atomens enhet och funktionssätt i överensstämmelse med Kants begränsande begrepp.

På atomskalan kan även tanken om motsatsers föreningar användas för att belysa kvantfysikaliska företeelser som elektroners kvanttillstånd runt atomkärnan, så kallat spinn, vilket innebär att elektronen kan befinna sig i två oförenliga energitillstånd samtidigt.

Quantum entanglement – kvantsammanflätning

Fördjupar vi oss ytterligare ett steg i mikrofysiken kan samma analogi, om motpolers förening i en enhet och ett kontinuum, även användas för att åskådliggöra och öka förståelsen för den kvantmekaniska sammanflätningen eller snärjningen (på engelska ”quantum entanglement”), där parpartiklar förmodas vara sammankopplade med varandra i motsatta poler oavsett fysiskt avstånd. Enligt denna kvantsammanflätning möjliggör en mätning av en viss egenskap hos den ena partikeln (elektroner, fotoner, atomer och andra partiklar) en förutsägelse av samma egenskap hos den andra partikeln, dock med motsatt värde.

Denna postulerade sammankoppling mellan parpartiklar har för första gången fått experimentellt stöd i ett internationellt samarbete mellan forskare från bland annat Linköpings universitet (Zeilinger A. et al, 2015). I experimentet ledde en mätning av polarisationen på den ena fotonen i ett snärjt par till att den andra fotonen omedelbart antog motsatt polarisation.

I analogi med tidigare och nutida filosofis föreställning om förening och ett kontinuum mellan motsatspar och motpoler  kan de sammanflätade paren i ett sådant kvantsystem  ses som ett enda inseparabelt objekt. Tekniskt sett kan inte heller de matematiska funktionerna för de två partiklarna separeras, utan de beskrivs med en gemensam symbolisk matematisk funktion.

Kvantdatorer, kvantkryptering

Rent praktiskt försöker nu forskare runt om i världen att dra nytta av de kvantfysiska egenskaperna som påvisats i olika experiment, exempelvis för att skapa helt säker dataöverföring genom kvantkryptering eller genom att bygga kvantdatorer, vars potential, för vissa typer av problemlösning, inte ens kan jämföras med dagens digitala datorer, varken funktionsmässigt eller i informationsbearbetnings/beräkningspotential.

Kvantdatorns kolossala potential, i jämförelse med en digital dator, kan tillskrivas dess grundläggande enheter, kvantbitarnas (på engelska ”qubits”) förmåga att samtidigt processa och lagra en stor mängd  information och göra parallella beräkningar.

En digital dator, däremot, kan endast göra en beräkning åt gången, eftersom en bit enbart kan ha ett värde, det vill säga antingen 0 eller 1. I motsats till detta kan en kvantbit i en kvantdator anta både värdet 0 och 1 eller båda samtidigt, då det befinner sig i ett kvantsammanflätningstillstånd, så kallad superposition.

Polariseringars enhet

Superpositioner och sammanflätning med andra kvantbitar förstärker och stabiliserar sedan kvantdatorns kapacitet. Överföringen av kvantinformation mellan polarisationer, mellan 0 och 1, mellan on och off,  är omedelbar, vilket resulterar i en oerhörd beräkningskapacitet till följd av samtidiga och parallella beräkningar.

Den ögonblickliga transmissionen av kvantsignaler och – information mellan 0 och 1 kan här ses som uttryck för polariseringars enhet och helhet i analogi med den filosofiska tanken om ett kontinuum mellan motsatser. På kvantnivå kan således den filosofiska föreställningen om förening mellan motpoler och motsatser bidra till att öka förståelsen generellt och mer specifikt av kvantfysikens och kvantdatorns funktionssätt.

En polarisering som mynnar ut i total tomhet

Att utifrån ett filosofiskt synsätt se samband mellan den kvantfysikaliska och atomvärlden och universum med sina galaxer och svarta hål, mellan det oändligt lilla och det oändligt stora kan tyckas långsökt, men dessa helt skilda observationsnivåer av tillvarons polariseringar, plus- och minuspoler, on- och off- läge, eller med filosofiska termer, varat och intet, verkar kunna beskrivas och åskådliggöras av gemensamma duala, dialektiska principer om motsatsers och motpolers enhet och förening i ett kontinuum.

När spänningen och växelspelet mellan motpoler så småningom upphör är ett rimligt filosofiskt antagande att polariseringen mynnar ut i total tomhet bortom materia och icke-materia. Detta överensstämmer med många fysikers uppfattning om en helt tom rymd efter svarta håls försvinnande till följd av explosioner eller avdunstning.

Det duala interberoendet och kontinuumet mellan motsatser och motpoler är således en förutsättning för all existens, såväl materiell som icke-materiell.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor och forskare

Bibliografi i urval

• Hegel, G.W. F.- Wissenschaft der Logik ( första utgåvorna 1812-1816), De Gruyler, 2002.
• Heidegger, M.- Varat och tiden ( originaltitel på tyska: Sein und Zeit, 1927), Doxa Press,           Lund,1981.
• Kirk, G.S.- Heraclitus- The Cosmic Fragments, Cambridge University Press, London, 1970.
• Sartre, J.-P. – L´Etre et le néant (på svenska Varat och intet), Gallimard, Paris, 1943.
• Zeilinger A. et al- Significant-Loophole-Free Test of Bell’s Theorem with Entangled   Photons, Physical Review Letters, 115, 250401, 2015.