DEBATT. Häromdagen gav SvD plats för ännu en propagandaartikel från Regeringen. Undertecknare är tre statsråd inom UD-sfären (i vid mening). Rubriken är ”Sverige har ett särskilt demokratiansvar”. Ännu en gång ser vi en skoluppsats om hur Sverige ska ses som ett föredöme för världens nationer. Ingen förstår varför. Det rör sig nu om en programförklaring för SIDA, en satsning som Regeringen kallar en Drive for Democracy.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Foto: Dean Moriarty. Licens: Pixabay.com
Till det yttre är det fråga om att Sverige måste fortsätta att ge SIDA-pengar till mottagare som motverkar ”auktoritära krafter” i länder jorden runt. Tanken är alltså att stödja demokratiska motaktörer i sådana nationer, men i realiteten är syftet ett annat.
Tanken är att cementera regeringens syn på vilka regeringar som är acceptabla inom och utom landet, dvs hur S-regeringen önskar definiera ordet demokrati.
I och med att inga länder namnges i texten tvingas man läsa mellan raderna. Att regimen i exempelvis Saudiarabien inte döms ut av regeringen förefaller rimligt att anta. Det framgår av följande passus.
”Emellanåt uttrycks också att vi inte borde handla med eller ha utvecklingssamarbete i länder vars värderingar vi inte delar. Men vi vet att handel och utvecklingssamarbete kan bidra till att skapa välstånd och möjligheter för dialog, inte minst med dom vi står väldigt långt ifrån.”
Det mest politiskt främmande tycks alltså vara okay, om det finns affärsskäl. Att den saudiska mördarregimen accepteras som samtalspartner styrks nämligen av att en undertecknarna nyligen avverkat en affärs- och charmvisit där. Alltså många leenden mot beduinklädda förtryckare. Tala om auktoritära krafter! Busines(s) as usual med andra ord.
Socialdemokraterna bestämmer vad som är demokrati eller inte
En annan formulering i texten tyder på att Regeringen däremot vill döma ut en rad stater i en axel sydöst från Polen i norr till Italien i söder och möjligtvis även USA. Så måste man nog tolka följande formulering:
”Det finns de som hellre ser att världens länder slutar att bry sig om det som händer utanför det egna landets gränser och som vill stänga dörren för internationellt samarbete och dialog. Som om problemen skulle försvinna om man bara blundade för dem. Det är inte med kortsiktig egoism som vi skapar säkerhet i Sverige och Europa.”
Den som studerar den oklara texten finner att målet är stödja krafter i nationer med regimer som för en politik Regeringen ogillar. Alltså riskerar demokratiska stater som är medlemmar i EU att drabbas av den svenska Regeringen Drive for democracy. Det förefaller märkligt. Inte bara pga existensen av EU-gemenskapen, som endast omfattar demokratier, utan också pga att guldkalven Saudiarabien, som sagt, tycks undgå att dömas ut. Vi möter alltså än en gång den vanliga S-akrobatiken: Socialdemokraterna bestämmer vad som är demokrati eller inte.
Grundproblemet är att ”demokrati” närmast är en beslutsform (utan givet politiskt innehåll), där en regering bildas efter fria val till ett parlament. Parlamentet ges alltså stor frihet att välja hur nationen ska organiseras politiskt och rättsligt. Dock anses i allmänhet grundläggande krav på rättsstatlighet, åsiktsfrihet och skydd för medborgarnas kroppsliga och själsliga integritet vara en del av definitionen av en demokratisk stat. Gränserna är dock omstridda.
I stället för att sjunga ut rörande olika partigrupperingar i Europa och USA lanserar den svenska Regeringen en lovsång till den egna flummiga synen på vad som är gott eller ont, dvs vilka nationer som Socialdemokraterna menar är demokratier respektive styrs av auktoritära regimer. En sådan mager pyttipanna hade aldrig serverats av utrikesminister Östen Undéns på hans tid, men då försökte partiet vara sakligt och förnuftigt. Inga frivolter eller balanstrix alltså, frånsett förstås Sovjetunionen. Man erkände Sveriges litenhet och utsatthet uppe i norr. Tal om föredöme var det inte fråga om.
I sammanhanget är det beklämmande att SvD ger spaltutrymme för en text som tycks vilja klumpa samman politiska ideal hos närmast halva svenska väljarkåren med diffusa auktoritära krafter utomlands. Det kan förstås ha att göra med traditionella vänstersympatier inom journalistkåren. En mer sannolik förklaring är SvD:s strävan efter att behålla ett statligt presstöd på minst 40 miljoner kronor per år.
Slutligen är frågan vilken politisk gruppering som egentligen ska kallas ”auktoritär” här i landet. Adressen i texten till M- och SD-partierna är tydlig, men någon egen sjukdomsinsikt visar inte de tre socialakrobater som står bakom texten. Socialdemokraternas åsikter rörande svensk åsiktsfrihet är i praktiken problematisk. Även den svenska rättsstaten har sina problem, exempelvis rörande utnämningen av domare och floden av politiskt korrekta pekpinnar högerut är inget annan är auktoritär.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)