Recension av ”Mental överlevnadshandbok” – Peter Gøtzsche i härnadståg mot psykiatrin

PSYKIATRI. Medicinhistorikern Christer Nilsson recenserar boken ”Mental överlevnadshandbok” av den danske läkaren och forskaren Peter Gøtzsche. Han varnar för faran att dras ned i ett beroendeträsk som en följd av psykofarmaka. Varje år orsakar dessa mediciner hundra­tusen­tals ­män­niskors död och gör miljontals fysiskt och mentalt funktions­nedsatta, men du kan bli fri och Gøtzsche förklarar hur.

Text: Christer Nilsson | Tveka inte att stödja Christer Nilssons arbete genom att Swisha en valfri summa till hans nummer: 0709-661450

Peter C. Gøtzsche: Mental överlevnadshandbok (2021)
Hur du blir fri från psykofarmaka och återfår ett normalt liv
Karneval förlag
Översättning: Ulrika Junker Miranda

Den stridbare och frispråkige Peter Gøtzsche är specialistläkare i internmedicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet. Han har publicerat över 75 artiklar i fem stora vetenskapliga tidskrifter.

Peter Gøtzsche håller inte igen på kritiken. Läkemedelsindustrin kallar han regelmässigt för kriminalindustrin. Själv är han klart medveten om att hans drastiska formuleringar kan uppfattas som provocerande, men tror inte att det skrämmer bort någon från hans slutsatser.

”Ska man ha upp folk ur stolen så behöver man provocera dem. Annars händer inte mycket”, skriver han.

Jag tror dock att Gøtzsche får finna sig i att åtskilliga förblir kritiskt sittande kvar i stolen. Snabbt spikar han dock fast sina viktigaste slutsatser. Och det är ingen nådig bild han målar upp.

”Psykiatriska diagnoser bygger inte på vetenskap”, skriver författaren. ”De är ett slags övningar i samförstånd där man genom handuppräckning bestämmer vilka system som ska ingå i ett diagnostiskt test. Metoden att använda checklista påminner om det populära sällskapsspelet Finn Fem Fel. Den som har minst fem symtom av nio förklaras till exempel vara deprimerad. Om man tittat tillräckligt noga hittar man liknande ’fel’ hos alla människor”.

Gøtzsche ger ett exempel:

”När jag en gång föreläste sa en kvinna i publiken: ’jag har adhd!’ Jag svarade: nej det har du inte. Du kan ha en hund, en bil, en pojkvän, men du kan inte ha adhd. Det är bara en etikett, en social konstruktion. När gossen Ruda beter sig på ett för omgivningen påfrestande sätt, ger vi hans beteende ett namn, ’ADHD’ och i olyckliga fall börjar medicinera honom med skadligt och beroendeframkallande amfetamin”.

Man kan undra hur Gøtzsche då bedömer fallet Greta Thunberg som öppet redovisas som drabbad av Aspberges syndrom, tvångssyndrom med selektiv mutism som kräver medicinering? Är även detta en ”social konstruktion”? ”Diagnosen depression är inte mycket bättre. Det är väldigt lätt att få den diagnosen, om man egentligen inte är deprimerad utan bara känner sig lite ur gängorna”, skriver Gøtzsche.

Trots den hårda förkastelsedomen över psykiatrin som ”vetenskap” så är inte författaren så kategoriskt avvisande som det kan låta. Han har en hel del gott att säga om psykoterapin; mer om det senare.

Författaren går till frän attack mot USA:s mest hyllade barnpsykiatriker, Joseph Biederman, ”en av alla som ställer till störst skada”. Han uppfann diagnosen juvenil bipolär störning (en ren låtsasdiagnos) och ställde sedan diagnosen bipolär för 23 procent av 128 barn med ADHD. Och bara på åtta år från 1995 till 2003 ökade antalet läkarbesök i USA 40 gånger för barn med diagnosen bipolär störning vilka sedan tvingades medicinera mot detta.

Peter Gøtzsche använder mycket utrymme åt frågan om psykiska problem beror på ”kemisk obalans i hjärnan”. Där är han obeveklig i sin kritik:

”Myten om kemisk obalans i hjärnan som orsak till psykiska störningar är en av de största lögnerna inom psykiatrin, och också en av de mest fördärvliga. Myten om kemisk obalans på grund av serotoninbrist handlar inte om vetenskap, utan om pengar, prestige och yrkesmässiga egenintressen”, slår Gøtzsche fast.

”Psykofarmaka räddar inte liv – de tar däremot livet av många. Jag har räknat ut att ett enda storsäljande antipsykotiskt preparat, Zyprexa (Olanzapin), har tagit livet av 200 000 patienter fram till år 2007”.

Den uträkningen redovisas inte här utan i hans tidigare bok, Dödliga mediciner och organiserad brottslighet på sidan 304. Är denna framräknade siffra trovärdig? Jag finner att det är en ganska luftig beräkning som eventuellt kan vara trovärdig, men som saknar klar evidens och vetenskaplig statistisk signifikans. Medicinindustrins företrädare kommer garanterat att underkänna denna Gøtzsches beräkning – och anklaga honom för ovetenskaplighet.

I det långa andra kapitlet: Är psykiatrin evidensbaserad? ges en översiktlig genomgång av de fyra viktigaste psykofarmaka som psykiatrin använder:

1. Neuroleptika (antipsykotiska läkemedel) Här varnar författaren outtröttligt för riskerna. ”De är mycket toxiska och förmodligen dödligast av alla psykofarmaka. Dit räknas t.ex. Zyprexa, Risperdal, Seroquel eller Abilify. Det hör till psykiatrins mest välbevarade hemligheter att psykiatriker tar livet av så många patienter genom att ordinera neuroleptika”, skriver Gøtzsche. Varför är detta så hemligt, undrar kanske läsaren? Är det först genom honom som vi får ta del av dessa hemligheter?
2. SSRI (”depressionspiller”) Dit räknas till exempel Seroxat, Zoloft, Venlafaxin och Fluoxetin ”Att dessa tar livet av många patienter skulle också vara en besvärande hemlighet; psykiatrin kämpar hårt för att dölja den hemska sanningen att depressionstabletter fördubblar självmordsrisken, inte bara hos barn utan även hos vuxna”, allt enligt författaren. Han hänvisar här i fotnoter till sex studier av vilka han själv medverkat i fyra.
   I sin bok Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse beskriver Gøtzsche på sidan 55 Fluoxetin som det i USA skadligaste pillret med 39 000 anmälda oönskade effekter till amerikanska läkemedelsverket, FDA: ”Hundratals självmord, fasansfulla brott, dråp och mord, psykoser, förvirring, kramper, minnesförlust och sexuell dysfunktion följde i pillrets spår”.
3. Anxiolytica (”ångestdämpande”) Här tar Gøtzsche upp framför allt litium som används vid bipolär störning; en mycket toxisk metall som har en lugnande effekt. Psykiatriker lovsjunger detta ytterst farliga preparat som kräver stor försiktighet, enligt författaren.
   Han är tveksam till om litium hjälper. Det saknas fortfarande stora randomiserade, blindade studier med placebo för att få svar på detta. Listan med allvarliga biverkningar är lång och skrämmande. ”Vi vet redan nu”, säger författaren, ”att litium kan orsaka obotliga hjärnskador och är ett preparat som jag inte kan rekommendera till någon”.
4. ”Antiepileptika (”humörsstabiliserande”) är en term som aldrig har blivit entydigt definierad och har av psykiatriker använts för i stort sett vad som helst”, säger författaren. Detta läkemedel mot epilepsi avtrubbar inte bara människor utan kan också göra dem maniska; och används ofta för bipolära störningar, ibland också för schizoaffektiv störning och borderline personlighetsstörning. ”Humörstabiliserare” omfattar inte bara antiepileptika och litium utan också asenapin, som är ett neuroleptikum.
   ”Jag har sett många patienter gå in genom dörren till psykiatrin med varierande ’startdiagnoser’ och alla har i slutändan ordinerats en fasaväckande cocktail av preparat, bland dem antiepileptika”, avslutar Gøtzsche.

Hjälper psykoterapi, frågar författaren i tredje kapitlet?

”Jag känner psykiatriker i flera länder som varken använder psykofarmaka eller elchocker. De hanterar även patienter med mycket allvarliga störningar med empati, psykoterapi och tålamod. Jag förespråkar inte en kombinationsbehandling av läkemedel och psykoterapi eftersom det är svårt att utöva effektiv terapi om patientens hjärna är avtrubbad av psykoaktiva substanser.

Vi måste dock acceptera att psykoterapi dock inte hjälper för alla, oavsett vad vi gör. Vissa terapeuter är inte tillräckligt kompetenta eller fungerar dåligt tillsammans med patienten. Dags då kanske att byta terapeut”, menar Peter Gøtzsche.

Den som idag behöver terapi i Tyskland erbjuds hundratals timmar betalda av staten.

I Sverige får den behövande kanske inte ens träffa en terapeut. I stället ger vi dem psykofarmaka, ja till och med elchocker med förödande konsekvenser.

I Sverige finns knappt 4 000 psykoterapeuter och cirka 9 000 psykologer. Mer än 1,1 miljoner svenskar, dvs. var tionde person, tar depressionspiller som kan ge svåra abstinenssymtom när man försöker sluta.

Kapitel fyra handlar just om att sluta ta psykofarmaka.

”Branschen är duktig på att ljuga. Det tog 50 år innan myndigheterna till slut tvingades erkänna att depressionspiller är beroendeframkallande. Och inte ens då talar man klarspråk. De undviker ord som ’beroende’ och ’missbruk’ och talar hellre om ’utsättningssymtom’”.

Här går Gøtzsche ut hårt:

”Psykofarmaka är psykiatrikers heliga Graal, och det är det enda som skiljer yrkestiteln från psykologer, förutom läkarlegitimationen. Därför kan man förvänta sig att psykiatrikerkåren och dess vapendragare ska slå tillbaka med full kraft om man berättar sanningen om dessa läkemedel och börja lära människor hur de ska göra för att vänja sig av med dem på ett tryggt sätt.

Många psykiatriker har sagt till mig att det är betydligt lättare att vänja av en heroinist än att få en patient att sluta ta benzodiazepiner eller depressionspiller. Det största hindret är okunskap. Mycket få läkare känner till hur man sätter ut läkemedel – för egentligen vill de inte hjälpa patienten med avvänjning –  och de begår förfärliga misstag. Om de överhuvudtaget trappar ner doser går de alltför fort fram.

Psykiatriker har gjort hundratals miljoner människor beroende av psykofarmaka, men bokstavligen inte gjort någonting för att ta reda på hur man hjälper patienter att vänja sig av med dem”.

Till slut ger författaren 8 stycken handfasta tips om hur man själv kan ta kontrollen över sin avvänjning.

I femte kapitlet ger han också en guide-line för unga psykiatriker.

”Kan psykiatrin rädda sig själv? Det finns en källa till hopp, nämligen unga psykiatriker som är under utbildning och vars hjärnor ännu inte har gått i baklås på grund av alla falska föreställningar”, slutar Peter Gøtzsche.

Han är en stridbar person som sällan blir mållös, därför låter jag honom till sist själv berätta om en gång när han faktiskt tappade hakan av mållöshet:

”En gång blev jag inbjuden att följa med chefspsykiatrikern på en slutenvårdsavdelning. Vi pratade med flera patienter. En av dem verkade i mina ögon fullt normal och resonlig, men till min stora förvåning frågade psykiatrikern efteråt om jag hade märkt att patienten hade vanföreställningar. Det hade jag inte, och då förklarade han att patienten led av vanföreställningar eftersom han hade varit ute på nätet och upptäckt att neuroleptika är farliga.

Jag svarade att de faktiskt är farliga och att det inte kan kallas vanföreställningar att inse det. Jag blev så paff och mållös att jag inte kom på någonting annat att säga”.

Recension: Christer Nilsson, medicinhistoriker, författare | Tveka inte att stödja Christer Nilssons arbete genom att Swisha en valfri summa till hans nummer: 0709-661450