Christian Pavón (
I början på maj firades pressfrihetens dag som ska lyfta fram det viktigaste vi har i en demokrati, nämligen yttrandefriheten, rätten att i media undersöka, granska och avslöja samt ställa kritiska frågor, en hörnsten i demokratibygget. Att tala sig varm om pressfriheten gör alla medier i Sverige, men håller verkligen svensk press måttet när det gäller pressfrihet?
Redaktionen: Denna artikel refuserades av bla Expressen
I början av år 2015 skakades västvärlden om av en fruktansvärd chockvåg. Terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo upprörde en hel värld av demokratiskt fritänkande människor. Dådet gick ut på att ett gäng fanatiska muslimer gick in på tidningens redaktion och sköt 23 personer varav 12 dog och 11 blev skadade.
Det som följde denna fruktansvärda händelse var fördömanden från alla medier i västvärlden, men deras ageranden korrelerade definitivt inte alltid med deras fina ord vilket var mest snömos, dvs fina ord helt eller delvis utan substans, emfas och handlingskraft bakom.
Till exempel valde Expressen att visa massor med bilder som Charlie Hebdos satiriker gjort på profeten Muhammed. Detta var helt rätt att göra, att stå upp för sina journalistkollegor genom att publicera det som dessa kollegor blivit mördade för: rättigheten att skämta och driva med alla religioner, politiska inriktningar och filosofier. Detta stod Charlie Hebdo för, den okränkbara rättigheten att driva med allt och alla.
Aftonbladet däremot valde en helt annan approach. Aftonbladet var väldigt tydliga med att de inte tänkte publicera bilderna för att man enligt ledarsidan inte ville ”kränka människor”, men det värsta av allt var att Aftonbladet trots det valde att använda sig av termen ”Je Suis Charlie!” (Jag är Charlie!) för att låtsas att man verkligen stödde Charlie Hebdo och andra frimodiga och självständiga journalister något man i realiteten inte alls gjorde.
Många år har gått sedan Charlie Hebdo-debacklet men den största skandalen av dem alla, åtminstone i modern tid, utspelar sig just nu och det rör den kända journalisten Julian Assange.
Julian Assange var med och avslöjade många fall av krigsbrott av flera länder, däribland USA. För det riskerar han nu utlämning till USA med ett straff på flera decennier i fängelse.
Det värsta med hela detta är det fullkomligt bisarra i att riskera straff för att avslöja saker som är olagliga. Att exponera det som är olagligt kan alltså i sig självt vara olagligt.
Ja visst har Julian Assange också gjort sig skyldig till exempel dataintrång och brott mot sekretess, men att döma någon för det är ungefär lika bisarrt som att åka dit för att krossa en bilruta i en bil där föräldern lämnat sitt barn en väldigt varm dag.
Tystnaden kring Julian Assange är faktiskt öronbedövande från etablerade medier och när de väl lyfter fram fallet Assange handlar det ofta om att förlöjliga honom, att håna honom. Media är om något på maktens sida här, som de är ofta idag. Det är en skam som etablerad media inte kan sopa under mattan.
Förra året klubbades en mycket rättsosäker lag igenom som gör det möjligt att åtala personer för att avslöja samarbeten mellan stater och mellanstatliga organisationer. Även om dessa är olagliga. Detta kan få många personer att bli nya ”Julians”, men så länge etablerade medier arbetar mer för kommersiell vinst än för att ge människor sanning eroderas yttrandefrihet och pressfrihet mer och mer.
Vi på NewsVoice och andra oberoende medier anser att en pressfrihetens dag inte är värd vatten så länge majoriteten av media inte arbetar för sanningen.
Jag firar gärna pressfrihetens dag, men först när den faktiskt står för något äkta.