En undersökning har visat att var femte svensk tror på spöken. Många ”upplysta” förfasar sig och menar att vi blir allt vidskepligare. Eller handlar det om att vissa lyssnar medan andra tittar bort när bevisen om spöken förs fram?
Jag tycker inte om ordet ”spöken”. Det för tankarna till gamla folkloristiska berättelser som genomsyrades av rädsla för allt som är okänt för oss. Spöken förutsattes dessutom vilja skada oss. Deras förmodade ondska var en skrämmande motsats till den godhet som framställdes i den kristna kyrkan. Jag använder därför hellre ordet ”gengångare”. Den beteckningen ger färre primitiva associationer. I min och min frus bok Själars samband från 1999 används beteckningen ”jordbundna själar”. Det är en ännu bättre beskrivning av vad det är fråga om.
Själsbegreppet en tudelare
Det finns en skiljelinje mellan dem som kan tänkas tro på gengångare och dem som inte gör det. De förra har accepterat att människan inte enbart är en biologisk maskin utan även har en andlig identitet, en själ, som fortsätter att leva i en annan dimension av verkligheten efter kroppens död. För dem som förkastat tanken på en andlig existens förblir tanken på gengångare en omöjlighet, som därmed hänförs till avdelningen skrock och vidskepelse tillsammans med tomtar och troll.
För dem som tror på en andlig identitet är gengångares existens inte särskilt långsökt eller ens konstig. Principen är att en avliden persons själ inte till fullo går över till sin andliga dimension utan fastnar mellan de två världarna. Rädslor för straff efter döden, oavslutade relationer, beskyddarinstinkter och starkt bundenhet vid jordiska ägodelar är faktorer som kan störa övergången till den andliga dimensionen. Vi styr mycket med viljan, och så är fallet även efter döden.
Därtill kommer att förvirringstillstånd orsakade av att döden kommit plötsligt och oväntat. Särskilt om en oförrätt ligger bakom så kan själen få svårt att gå vidare och ”fastna” mellan vår jordiska värld och andevärlden.
Till sist finns det själar som klarat övergången till den andliga dimensionen på ett normalt sätt men återvänder för att meddela sig på oss på jorden. Om det finns en önskan från båda sidor att kommunicera, och då kan man göra det via ett medium. Jag har varit med om många sådana samtal i kraft av att min fru är verksam som medium. Tvivlaren får här ett gyllene tillfälle att utmana sin skepsis.
Fråga om någonting som bara du och den döde vet om. Den som missar tillfället men tänker igenom kommunikationen i efterhand har en stor chans komma på en eller flera detaljer som mediet inte kan ha känt till. Även detta har hänt mig många gånger. Jag har tidigare berättat om farfars trasiga klocka som för snart 20 år sedan diskuterades under en seans med mediet Terry Evans. Det är bara ett exempel.
TV-programmet Det okända och Terry Evans
Terry Evans har på senare år för övrigt blivit rikskänd som ett av medierna i TV-programmet Det okända på TV7. Han driver en kursgård med utveckling av mediala förmågor. Som framstående medium har han också blivit utsatt för flera kampanjer av skeptikerföreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Före jul försökte de bl.a. förstöra hans Facebook-sida. Hans framgång är uppenbarligen farlig för VoF som ju försöker förhindra framställandet av allt man själv inte sympatiserar med.
Jag tror att det framför allt är TV-programmet Det okända på TV7 som medfört att svenska folket med tiden blivit allt mer accepterande inför tanken att gengångare verkligen existerar. Serien har hållit på i många år och leds av Caroline Giertz. Programmen handlar om människor har varit med om oförklarliga händelser hemma. Saker förflyttas, teckningar uppstår i speglar, och dörrar öppnas trots att de är låsta osv. Att de medierna som kallas in för att förklara händelserna gör ett trovärdigt intryck känns övertygande för de flesta.
Terry Evans skiljer sig något från de andra medierna i programmet på så sätt att han ofta kommenterar annat än själva spökerierna. Den som följer ett par program och samtidigt inte stängt av möjligheten av ”övernaturliga” händelser blir oftast övertygad.
Mest imponerad blir jag själv när medierna fångar in namn och yrken på gengångare och medverkande som visar sig vara korrekta. För några veckor sedan närmade sig Terry Evans ett äldre stort hus och såg då att husets ”fru” stod vid ingången. Hon hette Emma och hade tre döttrar. Året skall ha varit 1858. TV-stabens efterforskningar visade senare att husfrun 1858 hette just Emma och hade tre döttrar. I programmet rasslar sådana uppgifter förbi väldigt ofta. Om inte varje vecka, så nästan varje vecka.
Bara genom det här uttalandet har Evans faktiskt bevisat sin förmåga. Den som påstår att han bara är bra på att gissa har sannolikhetsläran emot sig. Låt oss förmodar att det fanns 10 kvinnonamn av hög popularitet 1858 och att en mor vanligtvis födde antingen 1, 2, 3 eller 4 barn samt att varje barn kunde vara antingen en pojke och flicka.
Inom den vetenskapliga världen brukar nöja sig med att utesluta slumpen med oddset 1 chans på 20 för att något skall vara ”påvisat”. Här inser man att oddset för att att Evans skulle ha gissat rätt på denna fråga är betydligt lägre.
I ett program vänder sig Evans till en av de anställda på ett slott med spökerier som säger att hennes pappa finns med. Han gillar amerikanska bilar och skall följa med på den stundande resan till USA. Allt detta visar sig vara rätt. Pappan är död, skall ha älskat amerikanska bilar och dottern hade mycket riktigt bokat en resa till USA.
Enkla sannolikhetskalkyler säger mig att även detta enstaka påstående kunde ha räckt för att utesluta slumpen. Hur många män älskar bilar? Personligen har jag helt andra intressen. Det finns dessutom engelska bilar, tyska bilar och japanska bilar som man kan gilla. Till slut kunde dottern resa till andra länder än till USA, som knappast är ett resmål som ligger i den absoluta popularitetstoppen längre.
Så här rullar det på vecka efter vecka, år ut och år in. Dessa medier hamnar i stort sett aldrig i galen tunna. Ofta sägs sådant som är allmängiltigt, det är sant, men i varje program så förekommer regelmässigt ett par detaljer och raka påståenden som inte kunnat konstrueras. Jag är övertygad om att just denna träffsäkerhet långsamt men säkert påverkat svenska folkets attityder till både medier och spökerier. Den världsbild som knappt kunde utsägas när jag och min fru gav ut Klara svar från andevärlden 1997 är idag verklighet för 2 miljoner svenskar.
Kritiker granskar fel saker
Att kritikernas ”vetenskapliga” förklaringar till mediers förmågor oftast känns mindre trovärdiga bidrar också till att svenska folket tro på spöken. VoFs f.d. ordförande Jesper Jerkert jämställer i boken Fakta eller fantasier (Leopard 2007) medier med trollkarlar som använder bl.a. visselpipor, verbal avledning, nagelskrivning och hemlig avlyssning för att göra bluffa sina åhörare. Jesperts försök att generalisera sina påståenden till alla mediers förmågor till något av det mest absurda jag stött på inom det här området. Att aspirera på vetenskaplighet med sådant trams är genant.
VoF har också påstått att Terry Evans förmåga består i att han utövar ”cold reading” dvs. att han utläsa i folks ansikten och beteenden vad som är rätt och fel. Det påståendet bottnar i okunskap om medialitetens natur. Ett medium får sina meddelanden via talade ord, bilder eller andra sinnesintryck.
Stundom finns ett behov att försöka tolka vad som kommer upp, och där kan kommunikation ske med frågeställaren. Jag har dock märkt att medierna i TV-serien Det okända allt oftare talar om vilka bilder eller intryck de får innan man tar steget över till tolkning. Det är en sund princip eftersom fel kan uppstå just vid denna överföring, som dessutom är ett aptitligt steg för skeptiker att kritisera. Behovet är överföring finns förstås inte om mediet uppfattar talade ord, såsom personnamn och antal barn. Historien med Emma och de tre barnen från 1858 är bra ett exempel på när när ”cold reading” vore uteslutet.
I TV-programmet Skavlan framträdde en engelsk psykolog för någon månad sedan. Han förklarade att medier senast läser av ansikten, sysslar med psykologiska finter och trevar sig fram med uttalanden som är så allmängiltiga att de kan passa in på vem som helst. Min fru som såg detta kommenterade att hon alltid sluter ögonen när hon har mediala seanser. Dessutom har hon numera det flesta konsultationer per telefon.
Det är för övrigt allmänt känt bland spiritualistiska medier att det går lika bra att ”tona in” en annan person via telefon som att ha personen närvarande. Den som ”tonas in” säger vanligtvis inte ett ord på en hel timme. Personlig närvaro är alltså inte nödvändigt för en en medial seans. Och då kan man inte läsa av några ansikten.
För en tid sedan hade vi också en TV-kritiker i Dagens Nyheter som tittat på Det okända. Han ondgjorde sig över att folk intresserar sig för sån´t här strunt. Terry Evans stod i en källare, i en miljö där det renoverades, och sade att det var en miljö med mörk och hotfull stämning. Inget märkvärdigt alls! Visst, det var sådant som även en icke-medial person kanske kunde tycka.
Felet som kritikerna gör är dock att man fäster sig vid de tillfällen när mediers utsagor kan synas vara byggt på mänsklig logik och inte alltför avancerad ”inkänning”. Å andra sidan väljer man att titta bort eller blunda när medier säger sådant som inte låter sig rekonstrueras. Det är de senare tillfällena som är de intressanta för alla och envar som söker öppnat sitt sinne för möjligheten av att jordbundna själar finns. De förra situationerna har förstås inget direkt bevisvärde.
Kritikerna är begåvade människor som borde begripa bättre. Det är som om man mentalt ”mörkar” det ett öppet sinne ser. En sådan selektion får den som aspirerar på att ha en vetenskaplig utgångspunkt absolut aldrig syssla med. Då är man skyldig att beakta all information. Då är man till och med skyldig att intressera sig för observationer som har ett bevisvärde och inte föra fram sådant som saknar bevisvärde.
