Teorin om det expanderande jordklotet

KONTROVERSIELL VETENSKAP. Enligt vissa forskare har jordklotet under de senaste 200 miljoner åren vuxit och närmast fördubblats i storlek. Enligt teorin om det expanderande jordklotet kommer alla planeter att med tiden utvecklas till att bli gasplaneter, en process som äger rum under många hundra miljoner år.  Denna teori baseras på samma vetenskapliga observationer som den hittills rådande teorin angående jordklotets utveckling, den så kallade ”plattektonikteorin”. 

Text: Bo Edvinsson

Den huvudsakliga grunden för ”växtteorin” är att geologiska och geografiska studier visar att jordens kontinenter passar exakt ihop som bitar i ett pussel på ett jordklot som är ungefär hälften så stort som det är idag.

År 1933 presenterade Otto Hilgenberg (1896-1976), tysk ingenjör, vetenskapsman och humanist, teorin att jorden under sin utveckling har vuxit i storlek. Enligt Hilgenberg var jordklotet ursprungligen mycket mindre än nu, och det existerade ännu inte något större hav, endast ett nätverk av grunda sjöar och sankmarker som täckte stora delar av planeten.

Detta påvisade Hilgenberg med hjälp av olika stora modeller av jordklotet och hans hypotes var att jordklotet genomgått en successiv utveckling eller expansion fram till vår tid. Det faktum att kontinentalplattorna rör sig ifrån varandra beror således enligt växtteorin på att jorden växer och expanderar.

Växtteorin börjar i våra dagar åter att aktualiseras bland moderna geologer och andra forskare.

Plattektonikteorin

Den nu rådande plattektonikteorin, teorin att kontinentalplattorna glider från varandra, möttes av skepsis när den introducerades. Med tiden har vetenskapliga studier dock lett till så omfattande bevis för att de olika kontinenterna en gång varit förbundna med varandra och att en förflyttning av dem ständigt pågår, att teorin nu är allmänt accepterad.

Enligt plattektonikteorin tänker man sig att Jorden från början uppstod med ungefär samma storlek som nu och att en stor sammanhängande kontinent kallad ”Pangaea” (från Grekiska Pan = hela och Gaea = Jorden) skapades, vilken med tiden splittrades och dess olika delar började därmed av någon orsak röra sig från varandra.

Teorin ger ingen riktig förklaring till varför tektonikplattorna först uppstod förenade i en superkontinent, eller varför de med tiden separerade och började röra sig från varandra. Den rådande uppfattningen är att de tektoniska plattornas rörelser uppstår på grund av ”konvektionsströmmar” i mantelns massa, dvs att varmare delar av manteln rör sig uppåt för att vid ytan kylas ner och därmed sjunka ned igen, men detta ger ingen förklaring till hur en sammanhängande kontinent kunde uppstå med dessa krafter aktiva.

Ett problem med denna teori är också att det inte finns några klara bevis för att det existerar några mer omfattande så kallade ”subduktionssprickor”, alltså ställen där man menar att jordskorpan återgår ner i manteln, som är så stora att de kan svälja den enorma mängd som krävs för att upprätthålla en statisk storlek.

Forskningsresultat visar även att en del av kontinenterna har mycket djupa rötter som går ner ända till 700 km (Kerr 1986, Lay 1988, Lowman 1985a). Att kontinentalplattor som sträcker sig så djupt ner skulle kunna röra sig menar man är mycket osannolikt.

Geologiska mätningar visar att i stort sett hela Stilla havets och Atlantens botten har nybildats och uppstått under de senaste cirka 180 – 200 miljoner åren så innebär det att för att jordens skulle upprätthålla en konstant storlek, som den rådande plattektonikteorin hävdar, så har en lika stor yta måst försvinna ner i manteln under samma tid.

Det finns ingen förklaring på vart all denna materia, som beräknas till cirka 1 miljon kubikkilometer, i så fall tagit vägen. Om den fördelades jämnt under de nuvarande kontinenterna skulle dessa ha varit cirka 7 km högre än de nu är, och då har man endast räknat jordskorpan under Stilla Havet, (Noël). Det finns inte någon logisk förklaring till den rådande plattektonikteorin, man menar helt enkelt att plattorna av en slump har separerat och glider omkring på manteln och kolliderar planlöst med varandra.

En växtprocess

Expansions- eller växtteorin däremot förefaller visa på en logisk växtprocess. Denna teori har förespråkats av flera andra forskare tex Roberto Mantovani redan 1889, Samuel W Carey, som var en av de mest betydande inom forskningen kring denna teori, och tex Jan Kozier och Klaus Vogel. Den australiske geologen James Maxlow är en av de moderna representanterna för expansions- eller växtteorin.

James Maxlow har gjort omfattande geologiska studier som presenteras i hans bok ”Terra non Firma Earth: Plate Tectonics is a Myth” i vilken han lägger fram en mängd vetenskapliga data som stöder teorin att Jorden har vuxit och växer i storlek. Han pekar bland annat på att olika expansionsfaser kan konstateras i jordskorpans utbredning på havsbotten, vilka är olika tjocka och ligger utmed de stora mittoceaniska ryggarna i de stora haven.

Tar man bort det ena utbredningsområdet efter det andra kommer man till sist fram till hur stor jorden var för cirka 200 miljoner år sedan när expansionen tog fart.

Enligt den av dagens forskare accepterade plattektonikteorin har kontinenterna varit förenade där nuvarande Atlanten ligger, och teorin kräver att vissa delar av kontinenterna flyttas för att delarna ska passa ihop, bla delar av Europa.

Enligt växtteorin krävs inga sådana anpassningar av verkligheten till teorin, här passar delarna ihop exakt på ett jordklot som är cirka 52 procent av dess nuvarande storlek.

Förespråkarna för växtteorin visar alltså på att jordens kontinenter inte endast passar ihop mellan Amerika och Europa/Afrika, men även på Stillahavs-sidan och övriga delar av klotet. Denna observation förefaller tala emot plattektonikteorin enligt vilken det skulle ha funnits en sammanhängande kontinent, Pangaea, på en i övrigt vattenfylld planet. Man menar att om jorden inte varit mindre i ett tidigare stadium i utvecklingen hur kan man då förklara att alla sidor av kontinenterna passar ihop?

Samma geologiska data

Alla de geologiska och historiska data på vilka både den nu rådande teorin om kontinentalförskjutning och expansions- eller växtteorin baseras, är identiska. Den enda skillnaden är att man drar olika slutsatser av föreliggande observationer.

Att hypotesen om kontinentalförskjutning blev accepterad av vetenskapen för cirka femtio år sedan berodde bland annat på att frågan om huruvida jordens radie med tiden förändras eller inte, på den tiden var helt hypotetisk eftersom det då inte var möjligt att på ett tillfredsställande sätt mäta den.

Sedan dess har det skett en enorm utveckling både när det gäller teknologi, datorer och människors förståelse av vårt fysiska jordklot, modern datainsamling och förmåga till databearbetning, etc.

Maxlows forskning bygger bland annat på verket ”Bedrock Geological Map of the World” (se bild 2) som är en modern kartläggning av berggrunden på hela Jorden och han menar att de viktigaste resultaten av hans forskning är:

• Kartläggning av kontinentalplattornas position i förhållande till varandra som täcker 100 procent av jordens geologiska historia, från de tidigaste ”Archaean Era” till nutid.
• En matematisk formel för bestämning av förändringen i jordens radie vilken visar att jordens radie har ökat exponentiellt över tid och nuvarande takt är 22 mm / år.
• Äldre magnetiska poler och ekvator har lokaliserats på alla gjorda modeller varigenom man kan fastställa tidigare klimatzoner
• Geologisk, geografisk och geofysiska data har satts in i alla modeller och dessa data visar sig sammanfalla exakt med förväntade ekvatoriala och biotiska förhållanden.
• Animerade modeller som visar hur jordens radie utvecklats över tid.

Bild 2. Geologisk berggrundskarta över jordklotet (Commission for the Geological Map of the World and UNESCO, 1991).

Världshavens ålder

Studier visar att de äldsta delarna av jordskorpan, kontinenterna, är tjockast medan de nyare områdena längs med de så kallade ”mittoceanryggarna” (bergskedjor i de stora haven som löper längs med spridningszonen mellan två så kallade tektoniska plattor) är tunnare. De senast skapade områdena i jordskorpan ligger således lägre än kontinenterna och det är i dessa områden som vattnet på jorden efter hand ansamlats och därmed har haven uppstått.

Enligt växtteorin har de stora haven, vilka trotts sin stora utbredning på Jordens yta endast utgör 0, 2 procent av Jordens totala massa, alltså uppstått i samband med expansionen och den därmed förknippade uppdelningen av jordens ursprungliga sammanhängande jordskorpa i kontinenter.

Vattnet på jorden bildades successivt ganska tidigt vid jordens skapelse och formade inledningsvis relativt grunda sjöar och sankmarker över hela planeten.

Vattnet uppstod som en del i jordens avkylningsprocess genom kemiska reaktioner där olika gaser blandades, bla: metan, syre, koldioxid mfl samt fördes och förs dagligen till jorden med kometer, asteroider etc.

I takt med jordens expansion har även vattenmängden i haven ökat och forskarna, som tex Dennis McCharty (Journal of Biogeography 2005) menar att vatten sannolikt uppstår fortfarande i jordens inre och tillförs via ”expansionssprickorna” i mittoceanryggarna på havets botten där gaser av olika slag hela tiden strömmar ut. Denna slutsatts drar även andra forskare på grund av att vatten dagligen försvinner ut genom atmosfären utan att vattenmängden på Jorden minskar.

Inom parentes kan det nämnas att man menar att även olja har bildats och bildas på liknande sätt.

Vetenskapliga mätningar visar att ingen del av havsbotten är mer än cirka 180 – 200 miljoner år, medan kontinenterna är flera miljarder år gamla. Den logiska följdfrågan blir därmed: är haven endast 180 miljoner år gamla? På många andra ställen på jordytans kontinenter, tex i Amerika, Europa och Kina har man funnit fiskfossiler som är mycket äldre, många hundra miljoner år gamla.

Orsaken till detta menar man är att innan de nuvarande haven uppstod fanns det som tidigare nämnt grunda sjöar över hela jordklotet i vilka det levde många fiskarter. I takt med expansionen delades jordskorpan upp i de nu kända kontinenterna och det bildades gradvis djupare liggande områden i vilka vattnet successivt tömdes ut och haven bildades. De tidigare vattenfyllda områden blev därmed till högre liggande torrt land.

På båda sidor om de stora mittoceanryggarna som alltså förekommer i alla de stora haven sträcker sig som nämnt olika zoner av nybildad jordskorpa. På femtiotalet började man kartlägga dessa områden och upptäckte då att de har olika magnetisk riktning, sk ”magnetic striping” som löper längs med de geologiska sprickorna och utgör ett ”kartotek” över hur jordens magnetiska fält var orienterat när jordskorpan bildades.

Detta visar att polernas orientering regelbundet har skiftat under historiens gång, de båda polerna har bytt plats. (se bild 3) De senast skapade områdena närmast sprickorna uppvisar den nuvarande ”normala” orienteringen av polerna.

Bild 3. Symmetriska magnetic stripes på den Atlantiska mittoceanryggen i genomskärning

Kommissionen för den Geologiska Världskartan har även utfört datumbestämning av avlagringarna på alla oceanernas botten med jämna avstånd, och genom att jämföra dessas olika åldrar med de magnetiska linjerna kunde man grafiskt visa berggrundens ålder på oceanernas botten och hur de magnetiska polerna var orienterade när berggrunden skapades.

Genom att studera jordskorpan på havsbotten kan man således följa jordens utveckling ända tillbaka till den tidpunkt då expansionen tog fart för cirka 200 miljoner år sedan. Ingen eller mycket lite av denna kunskap om de så kallade ”magnetic stips” och möjligheten att åldersbestämma de längs mittoceanryggarna löpande geologiska avlagringarna, fanns tillgänglig när den rådande teorin om kontinentalplatteförskjutningen blev accepterad.

Polernas rörelse

I takt med jordklotets expansion och kontinenternas härav följande gradvisa rörelse över klotets yta, har Sydpolen och Nordpolen också kommit att befinna på olika platser. Polernas placering och rörelse kan som nämnt utläsas av existerande magnetism i vissa bergarter. Detta visar tex att nordpolen på Prekambrisk och Paleozoisk tid var belägen i östra Mongoliet – Kina, för att sedan vandra gradvis genom Sibirien till sitt nuvarande läge. Maxlow menar att dessa mätningar exakt bekräftar hans modell för hur kontinenterna har rört sig i samband med jordklotets expansion. Samma sak menar han gäller för Sydpolen, vilken rört sig från centrala västra Afrika utmed Sydamerikas och Västra Afrikas kustlinje till sin nuvarande position. Ja egentligen har polerna legat på samma plats medan kontinenterna som ett resultat av expansionen har flyttat sig till de platser de har idag.

Ett starkt argument mot den rådande plattektonikteorin är att om Jordens diameter hade varit oföränderlig så skulle det innebära att Atlanten måste fortsätta att vidgas allteftersom Syd- och Nordamerika flyttas västerut, för att slutligen kolliderar med Asien och Australien, och därmed borde Stilla havet minska i storlek. Men alla mätningar visar tvärtom att det äger rum en massiv tillväxt av ny jordskorpa utmed Stilla havets botten, cirka 80 – 160 mm /år, vilket medför att Stilla havet växer – inte minskar. På NASA’s web site kan man se hur Jordens kontinenter rör sig baserat på de 30 satelliter som ingår i GPS, Global Position System

Se havens topografi och spridningen i cm längs mittoceanryggarna.

En annan forskare som stöder växtteorin, amatörgeologen Neal Adams, pekar även på att om Pangea hade existerat som en superkontinent på en i övrigt vattenfylld planet så skulle jordklotets gravitationella balanspunkt ha flyttats flera km i riktning mot Pangea. Detta skulle i sin tur ha medfört att havets vatten flyttats i samma riktning och delvis översvämmat Pangea. Samtidigt skulle havsbottnen på motsatta sidan av jordklotet därmed ha befriats från vatten och en ny kontinent framträtt. Dessa fakta talar således mot plattektonikteorin.

Dinosauriernas mysterium

En annan konsekvens av jordklotets växt eller expansion menar man är att i takt med att jordens massa har ökat har också dess gravitation ökat. Detta löser ett mysterium som man hittills inte kunna förklara, nämligen frågan hur de forntida djuren kunde bli så stora. Den största djurarten, Sauropoderna, hade en massa som hos vissa underarter var tio gånger större än det största nu landslevande däggdjuret, den Afrikanska elefanten. Den allra största av Sauropaderna, kallad Seismosaurus, uppskattas ha vägt mellan 80 och 100 ton.

Författaren Stephen Hurrell visar i sin bok ”Dinosaurs and the Expanding Earth” att dinosauriernas ben var för klena för att bära djurens egen kroppsvikt. Enligt Hurrell och vissa andra forskare förklaras dinosauriernas gigantiska storlek av att jordens gravitation var mindre då dessa djur levde.

Den rådande uppfattningen är att de största nu existerande däggdjuren på jorden har nått maximal storlek, och flera av dinosaurierna var som vi vet många gånger större än dessa. Dinosauriernas storlek kan således tolkas som en faktor som tyder på att Jorden i det förgångna varit mindre. En lägre gravitation medförde att allt biologiskt liv på jorden antog mycket större proportioner än som nu förekommer, alltså även växtligheten, och den tidens skogar kan betraktas som de nuvarande skogarnas markvegetation i jätteformat.

Orsaken till varför dinosaurierna, vilka dominerade livet på jorden i över 150 miljoner år, försvann från jorden är föremål för debatt bland forskarna, vissa har sökt förklaringen i hypotesen att det berodde på ett asteroidnedslag på jorden för cirka 65 miljoner år sedan. Man har tex funnit fossiler från dinosaurier under lager av jordarter som visar spår av vulkanaktivitet etc. Men det är osäkert om dessa fynd går att generalisera och hävda att de är bevis på en global process, det kan även vara fråga om mer lokala händelser.

Andra forskare menar att denna djurform dog ut successivt under miljontals år. Som exempel kan nämnas forskaren Peter Ward vid University of Washington vilken bland annat har studerat fossiler och analyserat den kemiska sammansättningen av sedimentlager i Karoo Basin i Syd Afrika. Ward menar att deras forskningsresultat visar att dinosaurierna och andra djurarter dog ut gradvis under cirka 10 miljoner år. Om den senare teorin är riktig skulle försvinnandet således ha kunnat ha samband med jordklotets successiva expansion och härmed förbundna gradvis ökade gravitation.

Neal Adams, menar att dinosauriernas livsmiljö förändrades radikalt när de inte längre kunde röra sig över hela jordklotet på grund av den av jordens expansion förorsakade uppspaltningen av jordklotets yta i kontinenter. I motsats till däggdjuren hade dinosaurierna ingen päls och var därmed mer känsliga för de klimatförändringar som orsakades av jordens expansion.

Växtarternas utbredning på jorden

Ytterligare en annan forskare, David Noël, redovisar i sin bok ”Nuteeriat, Nut Trees, the Expanding Earth” studier som gjorts av olika växtarters utbredning på jorden. Dessa olika växtarter förekommer på olika kontinenter vilket tyder på att dessa kontinenter varit förbundna med varandra. Tex förekommer växten Araucaria på Australiens östkust och Sydamerikas västkust.

I boken redovisas en mängd växtarter som förkommer på utbredningsområden på olika delar av de nuvarande kontinenterna vilket Noël tolkar som att dessa kontinenter i ett tidigare stadium i jordens historia varit förbundna med varandra precis på det sätt som växtteorin hävdar.

Dennis McCarthy som gjort likartade studier, visar att en mängd olika djurarter som finns på olika platser på jorden, exempelvis i Tasmanien och i södra och centrala Chile, endast existerar i dessa områden, vilket han menar är svårt att förklara utifrån den rådande plattektonikteorin.  Det faktum att samma växt- och djurarter existerar i dessa områden som nu ligger på olika kontinenter eller landområden tyder på att dessa landområden tidigare måste ha varit sammanhängande, vilket  således stöder växtteorin.

Forskare har även ställt frågan om fåglars migration till platser som ibland är belägna tusentals kilometer från deras nuvarande hemort har lärts in successivt i takt med att landmassorna har separeraat. Som tex vissa fåglar i Nordamerika som flyger till Nya Zeland en sträcka på över 60 000 km.

Enligt växthypotesen skapas inte bergskedjorna, Himalaya och Alperna etc. genom att kontinentalplattorna stöter mot varandra som hävdas av den rådande plattektonikteorin, utan man menar dessa uppstår på grund av att den flera mil tjocka jordskorpan på vissa ställen bryts och förskjuts upåt när ytan expanderar, medan det på andra ställen uppstår klyftor eller sprickor. Ett exempel på en sådan spricka menar man är ”Grand Canyon” i Nordamerika.

Plattektonikteorin en dogm?

Förespråkarna för växtteorin menar att teorin att jordklotets storlek ständigt har varit den samma är felaktig och inte bygger på vetenskapliga studier utan är något man tagit för givet, och de är övertygade om att vår syn på jordens geologiska utveckling kommer att omprövas. Enligt Maxlow visar de vetenskapliga forskningsresultaten tydligt att hypotesen att jorden under sin utveckling har växt i omfång är mer sannolik än den etablerade plattektonikteorin som hävdar att jordens storlek är statisk och att kontinenterna rör sig slumpartat.

Växtteorin visar således att på ett expanderande jordklot kan alla, 100 %, av jordskorpans olika delar förenas på ett jordklot som har mindre radie. Dessutom pekar man på att all geologisk, biotisk och klimatisk data stämmer exakt med denna teori.

Maxlow anser att många forskare håller fast vid den rådande plattektonikteorin på grund av att denna blivit så etablerad att den framstår som ett faktum, samt på grund av att man inte har satt sig in i moderna forskningsrön och dessas konsekvenser för teorierna. En viktig faktor i dessa forskningsrön är att mätningar således visar att havsbotten i både Atlanten och i Stilla Havet är lika gamla, omkring 180 miljoner år, medan kontinenternas ålder är flera miljarder år.

Detta talar emot den rådande teorin om tektonikplattor, för om den vore riktig skulle jordskorpan under Stilla Havet ha existerat samtidigt med Pangaea och borde därmed också vara lika gammal som kontinenterna, vilket alltså inte är fallet.

En annan viktig faktor som talar emot plattektonikteorin menar man är att det inte finns några konkreta bevis för den så kallade subduktionen, vilken man därför anser vara en obekräftad hypotes. En annan betydande faktor är att havsbotten är täckt med cirka 10 meter tjockt mjukt lager av sediment som ansamlats under miljoner av år. Om subduktionen vore en realitet skulle massiva lager av sediment under dessa miljoner av år ha skrapats av när en kontinentalplatta sjönk ner under en annan och bildat stora berg av sediment till exempel utmed Stilla havets kuster. Ingenstans finner man dock sådana sedimentberg.

Vad orsakar expansionen?

Det finns olika uppfattningar om hur expansionen skulle gå till; expansion med bibehållen massa, och expansion genom att jordklotets massa ökar, denna sistnämnda teori anses vara mest sannolik.

Kritiker menar att tanken att det skapas ny materia i Jordens inre är något som inte har bevisats, och man kan därför inte acceptera att detta skulle vara för handen. Man anser att skapandet av så oerhörda mängder av ny materia som det här är tal om är svårt att tänka sig, bland annat på grund av att de atomära förändringar som förekommer när energi omvandlas till materia, tex vid ett solsystems skapelse, anses ske under mycket höga temperaturer, vilka man antar numera inte är för handen i jordklotets inre.

Växtteorins förespråkare menar också att en central fråga när det gäller att förklara jordens expansion är varifrån den ökade massan kommer, en fråga som man menar ännu är svår att besvara eftersom jorden både från religiös och kosmologisk synpunkt alltid har antagits vara av samma storlek och man har därför inte sett det som nödvändigt att ställa frågan. Och eftersom frågan var den ökade massan kommer ifrån aldrig har ställts eller tagits på allvar, så finns ännu ingen forskning eller kunskap på detta område.

En föreslagen modell för hur ny massa uppstår, som ännu i stor utsträckning bygger på hypoteser, innebär bland annat att ny materia skulle uppstå ur energi i jordklotets kärna. Denna nya materia menar man skulle ackumuleras i området mellan kärnan och manteln och leda till att manteln sväller. Detta i sin tur medför att jordskorpan expanderar och ger upphov till de existerande förkastningssprickorna i mittoceanryggarna. Skapandet av ny materia i Jordens inre tror man är en endoterm reaktion, (en process som sker under värmeupptagande), vilket till slut kommer att medföra att ny materia inte mer uppstår och expansionen därmed sakta avstannar.

Hittills vet forskarna ganska lite om vad som sker i jordens inre, den kunskap som finns bygger på observationer av de seismiska vågor som uppstår i samband med jordbävningar. Förespråkarna för växtteorin anser att det är möjligt att temperaturen i jordklotets inre, bland annat som en effekt av det enorma tryck som jordens massa utövar mot dess centrum, är mycket högre än man tror. Det återstår således mycket forskning för att förstå vilka processer som sker i jordens inre.

Vissa forskare menar att den rådande teorin, att jordens kärna består av fast järn, inte är riktig. Teorin bygger bland annat på antagandet att magnetfält endast kan uppstå på samma sätt som i en av människan skapad elgenerator med en järnkärna. Enligt den rådande uppfattningen menar man också att det sätt som så kallade ”S-vågor”, en typ av seismiska vågor, beter sig skulle tyda på att det finns en kärna av järn.

Andra forskare menar dock att om kärnan tex skulle bestå av komprimerad plasmaenergi så skulle S–vågorna reagera på samma sätt. Enligt dessa forskare består jordens inre kärna just av plasma och magnetfält kan uppstå. Man pekar också på att om jordens inre består av plasma blir det begripligt varför jordens magnetfält kan påverkas av solaktivitet på det sätt som nu sker, och man anser att det är föga troligt att en gigantisk ”elgenerator” med järnkärna i jordens inre skulle påverkas på samma sätt av solaktivitet.

Dessa forskare menar också att plasmateorin kan förklara många av de ljusfenomen som man observerar i samband med seismiska aktiviteter, (vilka i vissa fall uppfattas som s.k. UFO). Man antar att merparten av plasman kristalliseras i samband med avkylningen som sker när den stiger upp från jorden inre och på detta vis uppstår ny materia i övergången mellan kärnan och manteln. Men delar av plasman antas stiga högre upp och visar sig då som ljusfenomen, exempelvis som bollar av ljus som roterar runt varandra etc.

Teorin att jordklotet växer är ännu ganska okänd och följaktligen har relativt lite forskning skett för att undersöka teorins hållbarhet. Kunskaperna om processerna i jordens inre och dessas funktion i jordklotets utveckling är ännu mycket begränsad. Det förefaller även som kritikerna glömmer bort att om det skett en ökning av materia i Jordens inre så har det skett i en mycket långsam process. 200 miljoner år eller mer är trots allt en mycket lång tidsperiod och sett i detta perspektiv kanske materietillväxten inte är så märklig som det kan förefalla.

På senare tid har man gjort framgångsrika försök med så kallad ”kall fusion” där atomära förändringar uppstår i metaller i ”rumstemperatur”. Kanske kan denna forskning bidra till att förklara hur materia uppstår i Jordens inre?

En universell princip

Jorden utgör inte något undantag i universum, enligt vissa förespråkare av växtteorin expanderar alla planeter som en naturlig del i utvecklingen, detta gäller även solarna och solsystemen i sin helhet. Den rådande uppfattningen inom astronomin är ju också att solarna utvecklas och växer i omfång tills de kulminerar som en ”röd jätte”.

När man studerar vårt solsystem ser man att de planeter som ligger närmast solen är mer kompakta och även mindre än Jorden medan de planeter som befinner sig längre bort från Solen oftast är större och har en mindre täthet, tex solsystemets ”gasplaneter.”

Man kan därmed se Jordklotets förhistoria genom att studera tex Venus och Merkurius. Venus, som är nästan lika stor som Jorden, domineras av vulkanisk aktivitet och har en yttemperatur på cirka 500 grader celsius och har ännu inte utvecklat vatten i någon synlig form, utgör fortfarande en sammanhängande kontinent. Om växtteorin är riktig kan man således förutspå att vatten kommer att utvecklas även på Venus och planeten kommer successivt att expandera och därmed delas upp i kontinenter på samma sätt som man menar har skett på Jorden, och mer utvecklat biologiskt liv kommer efter hand att framträda.

Det kan därmed inte heller uteslutas att nya planeter kommer att avspaltas från solen, och vårt solsystem skulle då, i likhet med en mängd andra solsystem i vår galax, få två eller flera solar. De protuberanser av solmassa som kan ses på solen är ofta många gånger större än jordklotet och det är inte omöjligt att en sådan solmassa kan frigöra sig och utvecklas till en självständig himlakropp på samma sätt som skett tidigare i solsystemets utveckling.

Enligt forskningsrön, som insamlas av en av NASA’s satelliter som cirkulerar runt planeten Merkurius, äger okända dynamiska processer rum i planetens inre vilka gör att dess yta höjs och utvidgas, på sina ställen med flera kilometer. Man vet inte vad denna process beror på.

Enligt vissa förespråkare för växtteorin – det expanderande jordklotet – kommer alla planeter att med tiden utvecklas till att bli gasplaneter, en process som äger rum under många hundra miljoner år. Alla planeter avlägsnar sig således från Solen i en mycket långsam takt och växer samtidigt i storlek medan densiteten avtar.

Växthypotesen är en intressant och fascinerande teori som ger intressanta svar på många frågor, men den skapar även frågan, som vi berört här ovan, hur ny materia kan uppstå i jordens inre.

Det krävs därför mer forskning för att kunna verifiera eller förkasta teorin. I takt med att åtminstone våra kunskaper expanderar så kommer vi sanningen allt närmare även när det gäller vår kära moder Jords utveckling.

Om du har synpunkter på artikeln så skriv gärna en kommentar nedanför länkarna.

Text: Bo Edvinsson

Referenser

Kongress i Sicilien 4 – 9 Oktober 2011

• 36th Course of the International School of Geophysics: The earth expansion evidence: a challenge for Geology, Geophysics and Astronom
• Animerad film som visar Jordens expansion
• Japan Times, Artikel: Our Growing Earth
• World Science Database: Omfattande överblick över forskare och forskningsrapporter rörande Växtteorin

Huvudsakliga källor

• James Maxlow, ”Terra non Firma Earth:Plate Tectonics is a Myth”http://www.oneoffpublishing.com/terranon.html
• Stephen Hurrell, ”Dinosaurs and the Expanding Earth”
• De geologiska illustrationerna är hämtade från: Jamesmaxlow.com och 4threvolt.com/Evidence/Biogeogr