Boken handlar om att bli helt frisk på alternativt sätt och är en personlig berättelse av Anita Moorjani om hennes fyraåriga kamp mot svår cancer och totala tillfrisknande, skriver Ivan Björn om sin recension av boken ”Döden gav mig livet”.
Text: Ivan Björn
Anita Moorjanis liv präglades av flera olika kulturer. Hennes mångkulturella bakgrund bidrog säkerligen till hennes förståelse av hennes ansträngningar och slutligen upplevelser som ledde till hennes slutgiltiga tillfrisknande.
I Anita Moorjanis släkt förekom det cancer. Saken gjordes inte bättre av att hennes bästa vän Soni fick diagnosen cancer. Anita följde Sonis väg på nära håll och såg resultatet av cellgiftsbehandlingar och vad de gör med en människa. Under samma tid fick en nära släkting också cancer. Rädslan för denna ”RÄDSLANS DIAGNOS” stärktes i Anita Moorjanis inre.
Efter att hon har varit gift i sex år fick Anita Moorjani diagnosen lymfom i stadiet 2A, som är en form av cancer i lymfsystemet.
Anita såg vad behandlingen gjorde med hennes vän Soni. På påsarna med cytostatika [cellgifter] stod det ordet GIFTIGT med stora röda bokstäver och sjuksköterskor har på sig andningsskydd och gummihandskar för att inte komma i kontakt med detta gift som man sprutar rakt i blodet för att inte tala om alla biverkningar.
Därför sökte sig Anita till olika alternativa behandlingar. De flesta av dessa behandlingar hjälpte henne inte utom en behandling i staden Pune då hon genomgick en 6 månaders hård kur som bestod av vegetarisk mat, örtmediciner och yogaövningar. Hem till Hongkong har hon kommit därför frisk men hennes välmenande vänner har inte förstått varför hon inte ville gå igenom den vanliga medicinska behandlingen på sjukhuset och började sakta och säkert att så sina tvivel i henne så att hennes tvivel och rädsla ökade. Detta resulterade i att hon återigen började må sämre.
Hon blev också förvirrad av den alternativa vården då vissa skolor höll sig strängt till vegetariskt och förespråkade socker, medan andra tyckte att man skulle äta kött och undvika socker.
Anita blev sämre och sämre. Hennes kropp var full av svullnader och hennes lungor är fylldes med vätska. Till slut hamnade hon i rullstol med syrgas och slutligen hemma i sängen med stora öppna sår. En dag ringde hennes make till sjukhuset och hon fördes med ilfart till den bästa läkarvård som fanns att få. Läkarna konstaterade att hon var i koma och att hennes organ hade slutat att fungera. Maken informerades om hennes bortgång som skulle komma inom några timmar.
Anita befann sig i koma i 30 timmar. Under tiden fick hon en Nära Döden Upplevelse som ledde henne till insikt om att hon inte behövde vara rädd. I denna upplevelse uppfattade hon allt som sades på sjukhuset även om det var i närliggande rum. Hon uppfattade alla känslor, alla sjuksköterskor och läkare, samtidigt som hon färdades längre och längre bort till den ”Villkorslösa Kärleken”.
Efter att hon bestämde sig att komma tillbaka till kroppen skedde hennes tillfrisknande mycket snabbt. Hennes svullnader gick nästan omedelbart tillbaka. Inom loppet av några få veckor hade hon varken öppna sår eller några spår av cancern.
Doktor Wayne W. Dyer såg det som en ära att få skriva förordet till hennes bok. Han konstaterade att Anitas berättelse gav mening till hans 95-åriga mor vars nyvunna kamrater på ett ålderdoms hem påminde henne om döden när de själva gick bort.
Doktor Peter Ko som är en skeptiker av naturen kontaktade Anita Moorjani och studerade noga sjukhusjournaler där diagnosen löd ”lymfom stadium 4B.” Han sa till Anita att: ”Hur jag än ser på saken borde du vara död”. Doktor Peter Ko hade en föreläsning för läkarna i Hongkong och bad Anita att hålla en föreläsning om sitt tillfrisknande. Senare blev Anita Moorjani ombedd att hålla föreläsningar för läkare och studenter om vad det innebär att få diagnosen cancer.
Av boken kan man utläsa att det är rädslan som skapar människans sjukdomar och problem, men det är inte nödvändigt att övervinna denna rädsla med en nära döden upplevelse. När en människa hittar sin naturliga tillvaro som baseras på villkorslös kärlek och livet i nuet så övervinner man allt det negativa som man byggde upp i rädslans grepp.
Av denna bok kan jag utläsa att de alternativa metoderna kan hjälpa om en människa är verkligen beredd att ta tag i sitt liv och ändra på det. Därför skulle jag vilja döpa diagnosen cancer från rädslans diagnos till möjligheternas diagnos!
Text: Ivan Björn | Recensionen publiceras även på Ivans blogg: Ivansbj.blogspot.se
